Vill eller vill inte Lund ha besökare med funktionsnedsättning?

Om man får tro vänsterpartisten Mats Olsson i dagens Kvällsposten, så vill inte Lunds kommun ha nya invånare alternativt besökare med funktionsnedsättning. Grunden för detta är en handlingsplan som utmålar WHOP (whealthy, healthy, older people) och DINK (double income, no kids) som målgrupper att fokusera på.
Har Mats Olsson rätt – att detta innebär att man inte vill locka människor med funktionsnedsättning till kommunen – så är det givetvis både anmärkningsvärt och värt all kritik i världen. Men när blev ”frisk” och ”funktionshindrad” motsatser? Är det inte ”frisk” och ”sjuk” som är varandras motsatser? (Jodå. Hemskt nog om man inte vill ta emot sjuka turister, men jag tror ”healthy” i det här fallet markerar äldre medborgare som fortfarande är i vigör att resa.)
Det går att se detta precis tvärtom. Varje steg för att förbättra mottagandet av segmentet WHOP innebär ett ekonomiskt incitament till ökad tillgänglighet. Det här förstod min kollega Tony Doyle, skaparen av en av världens då största och bästa kulturfestivaler inom ”disability arts” – High Beam festival i Adelaide . Tony, själv synskadad, menade att med en förändrad åldersstruktur innebar att vi fick fler friska, välbärgade människor med funktionsnedsättning som ville ut och se världen. De började bli så många att de snart skulle bli en grupp att räkna med. Städerna skulle se över sin struktur för tillgänglighet utifrån ett egennyttigt perspektiv. Vill städerna ha de rikas pengar måste de kunna komma in på toaletten. Tony ville instifta ett pris för bästa tillgängliga turiststad. Märket – att vara en ”accessible city” – skulle ha en stor potential att locka köpkraft till sin region.
Jag tror att Mats Olsson och jag delar en hel del humanistiska värdegrunder. Däribland att inklusion och välkomnande inte ska vara baserat på pengar allena. Men jag delar inte automat-tanken att människor med funktionsnedsättning inte är friska.