Vibragera bättre live

Surprise, surprise – Vibragera var bättre live. Samarbetet mellan bland annat Cullbergbaletten och Tyst teater, hörande och döva dansare till vibrerande ljud sändes först via de digitala biograferna från Reaktorhallen på KTH till övriga Sverige. Igår var föreställningen på plats på Dansstationen i Malmö.

Det blev skillnad, och det är väl ingen överraskning. Mer spännande i så fall att största skillnaden inte låg i de kända vibrationerna via jättelika bashögtalare. Nej, det var framför allt närheten till dansarna, att visuellt och känslomässigt finnas i samma rum som gjorde den största skillnaden för mig.

Moomsteatern drömde när internet blev allmänt känt på 90-talet om sändning över nätet. Dit kom vi aldrig. Som närmast vart det en föreläsning med internetbaserat visuellt stöd i Adelaide -97. När IP-television var samtalsämnet försökte vi utreda möjligheten till stora interaktiva dokumentärer om processen från repstart till premiär att sända till landet alla gymnasieskolor. Det sprack. Nu senast bad vi om 2 miljoner extra årligen för att kunna producera direkt för TV/dvd-mediet vartannat år, och därmed säkra spridningen över hela Sverige och också internationellt. Pengapåsen räckte inte.

Alldeles oavsett att Vibragera var bättre live än digitalt, så tror jag att de nya medierna har en plats i teatern, och alldels särskilt i den integrerade scenkonsten baserad på artister med funktionshinder. Vi behöver den för spridning, och när vi behärskar den fullt ut ger den säkert konstnärlig förnyelse. Men den behövs också för utvecklad kunskapsöverföring. Större än så är inte den internationella sfären med kombo av professionell scenkonst/disability arts. Och därför finns det all anledning att lyfta på hatten för samtliga inblandade parter i samarbetet runt Vibragera.