”Så j-a bra!”

Får man svära i rubriken när man bloggar? De flesta skulle nog rekommendera att inte göra det. Men här är det ett korrekt citat från mig själv, efter att ha sett ett övningstillfälle ur en förprojektering på teatern.

” övningstillfälle ur en förprojektering på teatern?” – vad snackar han om, kan man kanske undra? Jo, i syfte att förnya teatern behövs nya upphovs-män och -kvinnor och nya idéer. Vi vet att de flesta förändrar sin syn på vad som är möjligt efter att ha gjort sina första försök tillsammans med ensemblen. Därför erbjuder vi vanligen workshops långt innan vi bestämmer något om fortsatta samarbeten. Bra för alla. Den eventuellt nya medarbetaren får känna sig för, och vår ensemble får ett förstahandsintryck och en möjlighet att tycka till om fortsatt samarbete.

I år har vi gått ett steg längre och avdelat en hel månad för att låta skådespelaren och clownen Nina Gyllenskiöld utforska vad som skulle kunna hända mellan henne och Niclas Lendemar, en av Moomsteaterns fasta skådespelare med Downs syndrom. Tillsammans med teaterns husmusiker Jan-Erik Sääf har de låst in sig (fast på ett hur öppet sätt som helst) och jobbat, jobbat, jobbat. På kontoret, som ligger vägg i vägg med repsalen, har det hörts ljud. Massor av ljud. En del vi kände igen och massor vi inte trodde fanns.

I fredags satt flera av oss med för att få en bild av vad som höll på att hända. Sorry, fram tills premiär - om vi alls kommer dit - är det en företagshemlighet, några detaljer kan jag inte lämna ut. Men det är åratal sen jag gick så påverkad från en vanlig repetition.