Anekdoten om Evert och när Moomsteatern JO-anmäldes

Många tror att den utvecklingsstörde bara kan utvecklas i pedagogiska eller terapeutiska miljöer. Men de har fel.

Under arbetet i Moomsteatern får vi ibland alldeles extraordinära kvitton på hur professionellt teaterarbete kan få en individ att växa långt över de vi trott var möjligt.

Evert Eriksson är ett av de mest lysande exemplen. Han hade växt upp som ensambarn i nära nog total isolering i glesbygden utanför Gällivare. Enda gången han varit utanför gården var vid besök på Eugenia-hemmet i Stockholm.När fadern dör flyttar Evert till Skåne.

Vi kom i kontakt med Evert när vi började vår verksamhet 1987 genom att rekrytera skådespelare från olika dagcenter. Evert ville vara med - även om han inte riktigt förstod vad han skulle vara med i. Hans situation var sådan att den krävde att någon annan först upprepade gånger gjorde det han skulle göra innan han förmådde att göra likadant. När repetitionerna började blev Evert desperat och försökte gömma sig under en stol högljutt ropande "Det går inte, det går inte".

Men han växte bit för bit och efter sista föreställningen låste han in sig på toaletten. Han var livrädd för att teatern inte skulle få fortsätta. Att det var sista natten med gänget.

Fem år senare har Evert rollen som den utvecklingsstörde Svante i pjäsen "Paradiset tur och retur"., Den handlar om Svantes sista färdtjänstresa till Paradiset och är en parodi över hur utvecklingsstörda behandlas och hur totalt fel vård kan bli. I högt tempo spelar vi på alla fördomar som finns kring den här gruppen människor.

Evert har under fem år utvecklats från en rädd statist till en av teaterns värdefullaste skådespelare. Han finns inne på scen i 90 minuter och driver hela föreställningen framför sig. Det blev en skrattfest där vi driver med allt och alla.

Men alla tyckte inte att det var lika kul. Fyra anställda inom psykiatrin i Malmö ville JO-anmäla mig på grumliga grunder. De menade att jag förvridit huvudet på de utvecklingsstörda skådespelarna och tvingat på dem en förvrängd bild av den svenska vården.

Låt oss titta på vad som ligger till grund för deras ställningstagande. De menar de utvecklingsstörda skådespelarna inte kan formulera en egen kritisk hållning till sin situation. Och oavsett om de kan det eller ej, så menar de att den utvecklingsstörde skådespelaren ska inte tillåtas uttrycka en annan åsikt från scen än sin egen privata.

Våra belackare lämnade aldrig in sin anmälan. Tyvärr, för hade den gjorts hade vi fått en offentlig debatt om den intellektuellt funktionshindrades rätt till konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Som en motsats till yrkesförbud.

I vilken annan sektor av samhället skulle någon ens komma på idén att anmäla ett satiriskt konstverk?

(Bilderna är tagna av Henrik Hedenius och visar repetition och föreställning av Paradiset t.o.r. 1992. På bilderna syns Evert Eriksson, Birgitta Olsson och Björn Johansson. Texten är ett utdrag ur boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" av Stjernholm/Hedenius. Frågeställningen om vem som får tycka och säga vad lever fortfarande)