Om jag säger Tourettes syndrom - vad ser du framför dig då? De allra allra flesta av er svarar antagligen en människa som tvångsmässigt säger fel saker på fel ställe. Som bara måste säga "knulla" i kyrkan och "fetto" i omklädningsrummet. Eller tvärt om för all del. Huvudsaken är att det blir fel.
Och det skulle kanske kunna vara rätt om någon enskild individ, men det blir ändå helt fel som stereotyp. För den delen av Tourettes syndrom som innebär tvångsmässiga tics med att säga fel sak på fel plats omfattar bara tio procent av alla med Tourettes syndrom. Det latinska namnet är Coprolalia, och för att inte översätta fel så får ni förklaringen till ordet på engelska:
"Coprolalia is involuntary swearing or the involuntary utterance of obscene words or socially inappropriate and derogatory remarks. Coprolalia comes from the Greek κόπρος (kopros) meaning "faeces" and λαλία (lalia) meaning "babbling, meaningless talk", from lalein, "to talk".[1] The term is often used as a clinomorphism, with 'compulsive profanity' inaccurately referred to as being Tourette syndrome." - wikipedia
Har du med en människa med Tourettes syndrom i en pjäs, film, sketch eller liknande dramatisk produktion - ja då kan du ge dig den på att den tillhör minoriteten av Tourettarna, för annars blir det inte "kul". Och eftersom hela idén med att ha en människa med Tourettes syndrom beskriven på scen är att få tillgång till en som säger fel saker på fel plats, så betyder det att om rollfiguren inte längre ska få göra det så stryks den. Då har den inget värde längre för styckets innehåll.
Gör en egen jämförelse - om det t.ex. gällde att kvinnor alltid framställdes som hysteriska? Eller att män alltid slog sin partner? Men där är vi inte. Det finns en mångfald av rollbeskrivningar av kvinnor och män.
Vem kan hitta en rollfigur med Tourettes i en pjäs eller mediaframställning som inte är baserad på att säga fel sak på fel plats? Jag bjuder vinnaren på middag.
tisdag 31 mars 2009
lördag 28 mars 2009
Stående applåd för en kollega
Nej, det här är inget försök till en recension. Jag är så partisk som det någonsin går. Klas Malmberg som ska hyllas här är en av mina närmsta kolleger. Men jag skriver ändå.
Jag gör det för att jag hållit på med teater baserat på skådespelare med funktionsnedsättning i 30 år. Under alla dessa år har jag också sett kollegers verk på alla möjliga håll i världen. Jag skriver för att Klas Malmberg i "Pajazzo" står ut bland alla dessa intryck under ett helt liv.
Klas - du äger scenen. Du berör. Jag skrattar och gråter. Tack!
Pajazzo är titeln på den tredje produktionen i Moomsteaterns satsning på att våra skådespelare ska få var sitt "eget" verk. Den bygger på Hjalmar Bergmans "Clownen Jac" och har bearbetats och regissserats av Per Törnquist. Spelas på Moomsteatern i Malmö, och därefter turnerande.
Bilderna är från "Pajazzo" med Klas Malmberg. Fotograf är Henrik Hedenius.
fredag 27 mars 2009
Art Garfunkel och en tvångsutrullad fan
Daily mail rapporterar om en incident mellan Art Garfunkel och en person med funktionshinder i publiken. Art ska ha blivit störd under en poesiuppläsning och fritt översatt sagt: "Jag försöker vara snäll mot handikappade, men jag försöker genomföra en föreställning här."
Den rullstolsburne åskådaren blev därefter körd ut ur salongen. Av vem förtäljer inte artikeln.
Det ger mig anledning att upprepa frågorna från mitt tidigare inlägg.
Är människor med grava funktionsnedsättningar välkomna i salongen? Även om deras beteende inte ryms inom normen? Även om deras beteende ofrivilligt stör andra?
Eller ska de för alltid vara utestängda från våra salonger?
Vilket pris är du beredd att betala för att andra ska ha tillgång till samma scenkonstupplevelse som du?
Men den här gången ska jag också svara på mina egna frågor. Nej, det finns inget generellt frikort för dåligt uppträdande i salongen pga funktionshinder. För mig finns det två avdelare som är viktiga. a. Kan personen styra sitt beteende eller är det ofrivilligt? b. Hotar beteendet föreställningens genomförande?
Det tredje - och av en del personer kanske förväntade - svaret "störs de andra åskådarna?" väljer jag bort. För OM det är så att det är ofrivilligt och föreställningen kan genomföras, så är faktiskt alla människors tillgång till kulturlivet viktigare än att någon annan blir störd. Skulle någon i efterhand klaga så får den gärna både pengar tillbaka och fribiljetter till en annan kväll. Men det får mig inte att stänga ute gravt funktionshindrade från salongen.
Så vad tycker jag om Art Garfunkels beteende?
Ingen åsikt. Svaret på om det är ofrivilligt eller inte finns inte i Daily mail. Inte heller om det på något sätt hotar föreställningens genomförande.
Mobiltelefonpratare i salongen och människor som tycker de ska ha rökpaus mitt i akt 1 är en helt annan sak. Ut med dom.
Den rullstolsburne åskådaren blev därefter körd ut ur salongen. Av vem förtäljer inte artikeln.
Det ger mig anledning att upprepa frågorna från mitt tidigare inlägg.
Är människor med grava funktionsnedsättningar välkomna i salongen? Även om deras beteende inte ryms inom normen? Även om deras beteende ofrivilligt stör andra?
Eller ska de för alltid vara utestängda från våra salonger?
Vilket pris är du beredd att betala för att andra ska ha tillgång till samma scenkonstupplevelse som du?
Men den här gången ska jag också svara på mina egna frågor. Nej, det finns inget generellt frikort för dåligt uppträdande i salongen pga funktionshinder. För mig finns det två avdelare som är viktiga. a. Kan personen styra sitt beteende eller är det ofrivilligt? b. Hotar beteendet föreställningens genomförande?
Det tredje - och av en del personer kanske förväntade - svaret "störs de andra åskådarna?" väljer jag bort. För OM det är så att det är ofrivilligt och föreställningen kan genomföras, så är faktiskt alla människors tillgång till kulturlivet viktigare än att någon annan blir störd. Skulle någon i efterhand klaga så får den gärna både pengar tillbaka och fribiljetter till en annan kväll. Men det får mig inte att stänga ute gravt funktionshindrade från salongen.
Så vad tycker jag om Art Garfunkels beteende?
Ingen åsikt. Svaret på om det är ofrivilligt eller inte finns inte i Daily mail. Inte heller om det på något sätt hotar föreställningens genomförande.
Mobiltelefonpratare i salongen och människor som tycker de ska ha rökpaus mitt i akt 1 är en helt annan sak. Ut med dom.
torsdag 26 mars 2009
Spelar det någon roll vem som spelar rollen?
Läs Morgan Allings inlägg på Dramatens blogg om sina scen-upplevelser i Zimbabwe. Säger mycket, väldigt mycket, tycker jag.
Han berättar om ett teaterminne i Zimbabwe där en svart kvinna ur publiken ersätter en ordinarie skådespelare som kommit av sig, och det möte som uppstår med den vita manliga publiken. (Läs hela innan du fortsätter...)
Den brasilianska regissören Augusto Boals tes att "alla kan spela teater, till och med skådespelare" är tillspetsad och underkänner varje form av yrkeskunskap. Men den, liksom Allings blogg, pekar tydligt ut att vem personen är som finns under rollfiguren spelar roll. Det går inte att förhålla sig neutral åt normbrott som sker i nivån under den rollfigur vi väntas se.
Handikappteaterns fördel illustrerad - fast här på en helt annan arena, en annan diskrimineringsgrund och helt andra förutsättningar i publiken.
Magiskt, tycker Morgan. Jag håller med.
Han berättar om ett teaterminne i Zimbabwe där en svart kvinna ur publiken ersätter en ordinarie skådespelare som kommit av sig, och det möte som uppstår med den vita manliga publiken. (Läs hela innan du fortsätter...)
Den brasilianska regissören Augusto Boals tes att "alla kan spela teater, till och med skådespelare" är tillspetsad och underkänner varje form av yrkeskunskap. Men den, liksom Allings blogg, pekar tydligt ut att vem personen är som finns under rollfiguren spelar roll. Det går inte att förhålla sig neutral åt normbrott som sker i nivån under den rollfigur vi väntas se.
Handikappteaterns fördel illustrerad - fast här på en helt annan arena, en annan diskrimineringsgrund och helt andra förutsättningar i publiken.
Magiskt, tycker Morgan. Jag håller med.
Skrattade för mycket - stängdes ut från publiken
Får man bete sig hur som helst i publiken på en föreställning? Får man skratta högt där andra inte tycker det är passande? Ska majoritetens upplevelse få styra hur andra måste bete sig? Ska enstaka individer få hålla på hur som helst på majoritetens bekostnad?
The Drill Hall i Lincoln, England, förbjöd ett par att se andra akten av "Bouncers". Anledningen var att tre andra hade klagat på att de skrattat för högt, på ställen där det inte var kul och hade sparkat på sätet framför i sin skratt-extas. För att krydda historien så hade faktiskt pjäsen marknadsförts under devisen "laugh until they throw you out".
Läs gärna på This is Lincolnshire's nätupplaga. I skrivande stund finns 22 kommentarer där människor som både var där och inte engagerar sig i debatten.
Det föranleder mig att fråga: Är människor med grava funktionsnedsättningar välkomna i salongen? Även om deras beteende inte ryms inom normen? Även om deras beteende ofrivilligt stör andra?
Eller ska de för alltid vara utestängda från våra salonger?
Vilket pris är du beredd att betala för att andra ska ha tillgång till samma scenkonstupplevelse som du?
Lämna gärna din åsikt i "kommentarer" nedan.
The Drill Hall i Lincoln, England, förbjöd ett par att se andra akten av "Bouncers". Anledningen var att tre andra hade klagat på att de skrattat för högt, på ställen där det inte var kul och hade sparkat på sätet framför i sin skratt-extas. För att krydda historien så hade faktiskt pjäsen marknadsförts under devisen "laugh until they throw you out".
Läs gärna på This is Lincolnshire's nätupplaga. I skrivande stund finns 22 kommentarer där människor som både var där och inte engagerar sig i debatten.
Det föranleder mig att fråga: Är människor med grava funktionsnedsättningar välkomna i salongen? Även om deras beteende inte ryms inom normen? Även om deras beteende ofrivilligt stör andra?
Eller ska de för alltid vara utestängda från våra salonger?
Vilket pris är du beredd att betala för att andra ska ha tillgång till samma scenkonstupplevelse som du?
Lämna gärna din åsikt i "kommentarer" nedan.
Hallunda-deklarationen
Igår resonerade jag om tillgänglighet till scenkonsten i inslaget om Synliga (nedan eller här).Jag utlovade då mer om Hallunda-deklarationen.
Här är den (pdf):
Hallunda-deklarationen om tillgänglighet till scenkonsten
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Det slår Förenta Nationerna fast i artikel 1 i deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder, som nu har undertecknats av samtliga nordiska länder, står det att ”konventionsstaterna erkänner rätten för personer med funktionshinder att på samma villkor som andra delta i kulturlivet”.
Det är många som ser vinsterna med att göra lokaler och scener tillgängliga för alla. En allt större publik upplever att teckenspråk och andra sätt att göra scenkonst tillgänglig tillför nya värden – det gäller inte bara människor med funktionsnedsättning.
Med kunskap, utbildning och en vilja att förändra attityder har utvecklingen gått framåt. Med god vilja kan man förändra strukturer som står i vägen.
I dag ska alla ha rättigheter och möjligheter att delta i kulturlivet. Samtidigt konstaterar vi att salongerna faktiskt inte är öppna för alla och att alla inte har möjligheter att synas på scen.
Under två dagar, den 14–15 februari 2008, har vi – representanter för handikapporganisationer, myndigheter och kulturlivet – diskuterat tillgänglighetsfrågor inom scenkonsten på ett seminarium arrangerat av Statens kulturråd.
Vi menar att utvecklingen går framåt – men att den går alldeles för
långsamt.
Det är dessvärre alldeles för vanligt att artister med funktionsnedsättningar inte kommer in på utbildningar, på arenor och på scener. Alldeles för få scenkonstnärliga utbildningar är tillgängliga för människor med funktionsnedsättningar. Vi saknar också scenkonstnärlig utbildning för teckenspråkiga.
Det finns teknik och resurser för förmedling av scenkonst - men de används inte i tillräckligt stor utsträckning.
Vi vill se att samtliga chefer och ledningar inom scenkonsten omedelbart tar ansvar för att göra verksamheten vid den egna institutionen tillgänglig, till exempel genom att skapa en organisation som fördelar och tydliggör ansvar och befogenheter.
Men för att komma ännu längre behöver de nordiska länderna ett system som innehåller både morötter och piskor. Det behövs både stimulansmedel och sanktioner.
Vi vill se åtgärder som möjliggör allas rätt till kulturupplevelser, både när det gäller delaktighet och inflytande. Alla ska ha lika möjligheter att stå på scen, arbeta i kulisserna och sitta i salongen. Inte bara i FN-dokument – utan också i vardagen och i verkligheten.
/Detta dokument kommer att överlämnas till de nordiska kulturministrarna/
Deltagare i Nordiskt seminarium om tillgänglighet till scenkonstområdet
Agneta Rapp, Very Special Arts, Sverige
Aina Olsen, Deltasenteret/The Delta Centre, Norge
Anna Klerby, Statens kulturråd, Sverige
Anna Bellander, Design för alla, Sverige
Annika Åkerberg, Handikappförbundens Samarbetsorgan
Anna Ljungqvist, Riksteatern, Sverige
Benny Marcel, Statens kulturråd, Sverige
Birgitta Englin, Riksteatern, Sverige
Birgitta Modigh, Statens kulturråd, Sverige
Bo Hårdell, Danske Døves Landsforbunds Kulturudvalg, Danmark
Catariina Salo, Svenska hörselförbundet, Finland
Fanny Boethius, Stockholms Stadsteater, Sverige
Gustav Kling, Jämtlands läns teater, Sverige
Hanne Cecilie Hougen, Dok – Nasjonalt dokumentasjonssenter for personer med nedsatt funksjonsevne, Norge
Helena Salomonson, Riksteatern, Sverige
Inge Ovesen, Nordiska handikappolitiska rådet
Ingemar Oderstedt, Nordiska handikappolitiska rådet
Inger Jivebäck, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Ingrid Hemström, Statens kulturråd, Sverige
Ingrid Printz, Jämtlands läns landsting, Sverige
Ingrid Sindahl, Smålands Musik & Teater, Sverige
Jenny Åhsberger, Idrottsförvaltningen, Stockholm, Sverige
Jesper Michelsen, Glad Teater, Danmark
Josette Bushell-Mingo, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Jörgen Lindvall, Smålands Musik & Teater, Sverige
Katri Santtila, Undervisningsministeriet, Finland
Kennet Johansson, Statens kulturråd, Sverige
Kjell Stjernholm, Moomsteatern, Sverige
Lars Otterstedt, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Lars Werner Thomsen, Glad Teater, Danmark
Li Fransson, Riksteatern, Sverige
Lina Siassi, Dansens Hus, Sverige
Lotta Biörnstad, Länsteatrarnas samarbetsråd, Sverige
Marita Barber, Teatteri Totti, Finland
Matilda Asp, Riksteatern, Sverige
Mia Modig, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Mimmi Ahlén, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Mireille Bergenström, Riksteatern, Sverige
Myriam Mazzoni, Göteborgs stadsteater, Sverige
Ola Ilstedt, Idrottsförvaltningen Stockholm, Sverige
Per Törnquist, Moomsteatern, Sverige
Sandra Klaar, Design för alla, Sverige
Susanne Pørksen, Dansens Hus, Danmark
Thomas Listerman, NSH, Sverige
Thomas Tegnér, Jönköpings Läns Musik & Teater, Sverige
Thorgeir Tryggvason, Sinfóníuhljómsveit Íslands (The Iceland Symphony Orchestra), Island
Thorleif Warmboe, Statens kulturråd, Sverige
Tine Broch, Kultur- og kirkedepartementet, Norge
Tommy Fransson, Teaterhögskolan, Stockholm, Sverige
Ulrika Dalenstam, Teater Västmanland, Sverige
Ulrika Sonn, Göteborgs stadsteater,Sverige
Veronica Lamppa Lönnbro, Statens kulturråd, Sverige
Ylva Öhlund Brännholm, Västerbottensteatern, Sverige
--- slut på deklarationen ---
Att fundera på - lever din kulturinstitution (den du jobbar på eller besöker mest) upp till deklarationen?
Här är den (pdf):
Hallunda-deklarationen om tillgänglighet till scenkonsten
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Det slår Förenta Nationerna fast i artikel 1 i deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder, som nu har undertecknats av samtliga nordiska länder, står det att ”konventionsstaterna erkänner rätten för personer med funktionshinder att på samma villkor som andra delta i kulturlivet”.
Det är många som ser vinsterna med att göra lokaler och scener tillgängliga för alla. En allt större publik upplever att teckenspråk och andra sätt att göra scenkonst tillgänglig tillför nya värden – det gäller inte bara människor med funktionsnedsättning.
Med kunskap, utbildning och en vilja att förändra attityder har utvecklingen gått framåt. Med god vilja kan man förändra strukturer som står i vägen.
I dag ska alla ha rättigheter och möjligheter att delta i kulturlivet. Samtidigt konstaterar vi att salongerna faktiskt inte är öppna för alla och att alla inte har möjligheter att synas på scen.
Under två dagar, den 14–15 februari 2008, har vi – representanter för handikapporganisationer, myndigheter och kulturlivet – diskuterat tillgänglighetsfrågor inom scenkonsten på ett seminarium arrangerat av Statens kulturråd.
Vi menar att utvecklingen går framåt – men att den går alldeles för
långsamt.
Det är dessvärre alldeles för vanligt att artister med funktionsnedsättningar inte kommer in på utbildningar, på arenor och på scener. Alldeles för få scenkonstnärliga utbildningar är tillgängliga för människor med funktionsnedsättningar. Vi saknar också scenkonstnärlig utbildning för teckenspråkiga.
Det finns teknik och resurser för förmedling av scenkonst - men de används inte i tillräckligt stor utsträckning.
Vi vill se att samtliga chefer och ledningar inom scenkonsten omedelbart tar ansvar för att göra verksamheten vid den egna institutionen tillgänglig, till exempel genom att skapa en organisation som fördelar och tydliggör ansvar och befogenheter.
Men för att komma ännu längre behöver de nordiska länderna ett system som innehåller både morötter och piskor. Det behövs både stimulansmedel och sanktioner.
Vi vill se åtgärder som möjliggör allas rätt till kulturupplevelser, både när det gäller delaktighet och inflytande. Alla ska ha lika möjligheter att stå på scen, arbeta i kulisserna och sitta i salongen. Inte bara i FN-dokument – utan också i vardagen och i verkligheten.
/Detta dokument kommer att överlämnas till de nordiska kulturministrarna/
Deltagare i Nordiskt seminarium om tillgänglighet till scenkonstområdet
Agneta Rapp, Very Special Arts, Sverige
Aina Olsen, Deltasenteret/The Delta Centre, Norge
Anna Klerby, Statens kulturråd, Sverige
Anna Bellander, Design för alla, Sverige
Annika Åkerberg, Handikappförbundens Samarbetsorgan
Anna Ljungqvist, Riksteatern, Sverige
Benny Marcel, Statens kulturråd, Sverige
Birgitta Englin, Riksteatern, Sverige
Birgitta Modigh, Statens kulturråd, Sverige
Bo Hårdell, Danske Døves Landsforbunds Kulturudvalg, Danmark
Catariina Salo, Svenska hörselförbundet, Finland
Fanny Boethius, Stockholms Stadsteater, Sverige
Gustav Kling, Jämtlands läns teater, Sverige
Hanne Cecilie Hougen, Dok – Nasjonalt dokumentasjonssenter for personer med nedsatt funksjonsevne, Norge
Helena Salomonson, Riksteatern, Sverige
Inge Ovesen, Nordiska handikappolitiska rådet
Ingemar Oderstedt, Nordiska handikappolitiska rådet
Inger Jivebäck, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Ingrid Hemström, Statens kulturråd, Sverige
Ingrid Printz, Jämtlands läns landsting, Sverige
Ingrid Sindahl, Smålands Musik & Teater, Sverige
Jenny Åhsberger, Idrottsförvaltningen, Stockholm, Sverige
Jesper Michelsen, Glad Teater, Danmark
Josette Bushell-Mingo, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Jörgen Lindvall, Smålands Musik & Teater, Sverige
Katri Santtila, Undervisningsministeriet, Finland
Kennet Johansson, Statens kulturråd, Sverige
Kjell Stjernholm, Moomsteatern, Sverige
Lars Otterstedt, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Lars Werner Thomsen, Glad Teater, Danmark
Li Fransson, Riksteatern, Sverige
Lina Siassi, Dansens Hus, Sverige
Lotta Biörnstad, Länsteatrarnas samarbetsråd, Sverige
Marita Barber, Teatteri Totti, Finland
Matilda Asp, Riksteatern, Sverige
Mia Modig, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Mimmi Ahlén, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Mireille Bergenström, Riksteatern, Sverige
Myriam Mazzoni, Göteborgs stadsteater, Sverige
Ola Ilstedt, Idrottsförvaltningen Stockholm, Sverige
Per Törnquist, Moomsteatern, Sverige
Sandra Klaar, Design för alla, Sverige
Susanne Pørksen, Dansens Hus, Danmark
Thomas Listerman, NSH, Sverige
Thomas Tegnér, Jönköpings Läns Musik & Teater, Sverige
Thorgeir Tryggvason, Sinfóníuhljómsveit Íslands (The Iceland Symphony Orchestra), Island
Thorleif Warmboe, Statens kulturråd, Sverige
Tine Broch, Kultur- og kirkedepartementet, Norge
Tommy Fransson, Teaterhögskolan, Stockholm, Sverige
Ulrika Dalenstam, Teater Västmanland, Sverige
Ulrika Sonn, Göteborgs stadsteater,Sverige
Veronica Lamppa Lönnbro, Statens kulturråd, Sverige
Ylva Öhlund Brännholm, Västerbottensteatern, Sverige
--- slut på deklarationen ---
Att fundera på - lever din kulturinstitution (den du jobbar på eller besöker mest) upp till deklarationen?
onsdag 25 mars 2009
Blind show på Göta Källare i Stockholm
Blindaste bandet i landet, lyder deras egen slogan. De heter Synliga, men det är de inte under showen. För den görs i kompakt mörker. Du äter, samtalar och upplever showen med alla sinnen utom synen. Den hade premiär igår - 24 mars.
Jag har inte "sett" showen, och kan inte lämna personliga rekommendationer, men ni kan själva se (!, tyvärr, ty konceptet är mer unikt än materialet) ett smakprov hos Malena von Siewers på TV4 Anytime. (Inslaget kommer i slutet)
Jag har dock upplevt de förut. För några år sedan hölls en konferens om tillgänglighet i Hallunda, och Synliga var middagsunderhållningen. Alla som känner mig vet hur mycket jag brinner för att tillgängligheten inte bara ska finnas i form av ramper och toaletter för besökare, utan även i frågan om vilka som får tillgång till scenen. Därav glädje för programvalet. Men - Synliga's show bygger på konstant och kompakt mörker. Och de döva konferensdeltagarnas medverkan i middagen bygger på att de kan se i ordets verkliga betydelse för att kunna kommunicera med varandra och oss andra via tolkar. Hur löser man det tillgänglighetsproblemet - någon?
Konferensen i sig ledde fram till Hallundadeklarationen. Mer om den imorgon...
Jag har inte "sett" showen, och kan inte lämna personliga rekommendationer, men ni kan själva se (!, tyvärr, ty konceptet är mer unikt än materialet) ett smakprov hos Malena von Siewers på TV4 Anytime. (Inslaget kommer i slutet)
Jag har dock upplevt de förut. För några år sedan hölls en konferens om tillgänglighet i Hallunda, och Synliga var middagsunderhållningen. Alla som känner mig vet hur mycket jag brinner för att tillgängligheten inte bara ska finnas i form av ramper och toaletter för besökare, utan även i frågan om vilka som får tillgång till scenen. Därav glädje för programvalet. Men - Synliga's show bygger på konstant och kompakt mörker. Och de döva konferensdeltagarnas medverkan i middagen bygger på att de kan se i ordets verkliga betydelse för att kunna kommunicera med varandra och oss andra via tolkar. Hur löser man det tillgänglighetsproblemet - någon?
Konferensen i sig ledde fram till Hallundadeklarationen. Mer om den imorgon...
Marx Kapitalet blir musikal
Dagens Nyheters ledarsida för oss idag till China Daily.
Karl Marx "Kapitalet" ska bli musikal. Det hela ska skildras genom att följa olika kontorsarbetslags sätt att hantera att deras chef suger ut dem. Regissören He Nian förklarar att några låter sig sugas ut, och känner sig mer värda ju mer klämda de blir. Andra gör myteri, men sänker företaget och sin försörjning. De smarta slår sig samman och använder sin kollektiva visdom för att ta tag i chefen.
Jag har inte läst "Kapitalet" trots att jag är född 61 och hela min unga omgivning stoltserade med den i bokhyllan. Men jag trodde att frågan om själva ägandet av företagen var central, och att det inte räcker med att ta tag i och hantera utsugande chefer. Men kanske den akademiske rådgivaren till projektet, professor Zhang Jun, är anledningen på spåren. Han menar att för trettio år sen så frågade kinesen sig ""What do people live for?". Idag frågar hon sig "What do we do with the money?".
Tja... sätter upp en musikal i Shanghai och hoppas på klirr i kassan?
Karl Marx "Kapitalet" ska bli musikal. Det hela ska skildras genom att följa olika kontorsarbetslags sätt att hantera att deras chef suger ut dem. Regissören He Nian förklarar att några låter sig sugas ut, och känner sig mer värda ju mer klämda de blir. Andra gör myteri, men sänker företaget och sin försörjning. De smarta slår sig samman och använder sin kollektiva visdom för att ta tag i chefen.
Jag har inte läst "Kapitalet" trots att jag är född 61 och hela min unga omgivning stoltserade med den i bokhyllan. Men jag trodde att frågan om själva ägandet av företagen var central, och att det inte räcker med att ta tag i och hantera utsugande chefer. Men kanske den akademiske rådgivaren till projektet, professor Zhang Jun, är anledningen på spåren. Han menar att för trettio år sen så frågade kinesen sig ""What do people live for?". Idag frågar hon sig "What do we do with the money?".
Tja... sätter upp en musikal i Shanghai och hoppas på klirr i kassan?
tisdag 24 mars 2009
Anekdoten om Evert och när Moomsteatern JO-anmäldes
Många tror att den utvecklingsstörde bara kan utvecklas i pedagogiska eller terapeutiska miljöer. Men de har fel.
Under arbetet i Moomsteatern får vi ibland alldeles extraordinära kvitton på hur professionellt teaterarbete kan få en individ att växa långt över de vi trott var möjligt.
Evert Eriksson är ett av de mest lysande exemplen. Han hade växt upp som ensambarn i nära nog total isolering i glesbygden utanför Gällivare. Enda gången han varit utanför gården var vid besök på Eugenia-hemmet i Stockholm.När fadern dör flyttar Evert till Skåne.
Vi kom i kontakt med Evert när vi började vår verksamhet 1987 genom att rekrytera skådespelare från olika dagcenter. Evert ville vara med - även om han inte riktigt förstod vad han skulle vara med i. Hans situation var sådan att den krävde att någon annan först upprepade gånger gjorde det han skulle göra innan han förmådde att göra likadant. När repetitionerna började blev Evert desperat och försökte gömma sig under en stol högljutt ropande "Det går inte, det går inte".
Men han växte bit för bit och efter sista föreställningen låste han in sig på toaletten. Han var livrädd för att teatern inte skulle få fortsätta. Att det var sista natten med gänget.
Fem år senare har Evert rollen som den utvecklingsstörde Svante i pjäsen "Paradiset tur och retur"., Den handlar om Svantes sista färdtjänstresa till Paradiset och är en parodi över hur utvecklingsstörda behandlas och hur totalt fel vård kan bli. I högt tempo spelar vi på alla fördomar som finns kring den här gruppen människor.
Evert har under fem år utvecklats från en rädd statist till en av teaterns värdefullaste skådespelare. Han finns inne på scen i 90 minuter och driver hela föreställningen framför sig. Det blev en skrattfest där vi driver med allt och alla.
Men alla tyckte inte att det var lika kul. Fyra anställda inom psykiatrin i Malmö ville JO-anmäla mig på grumliga grunder. De menade att jag förvridit huvudet på de utvecklingsstörda skådespelarna och tvingat på dem en förvrängd bild av den svenska vården.
Låt oss titta på vad som ligger till grund för deras ställningstagande. De menar de utvecklingsstörda skådespelarna inte kan formulera en egen kritisk hållning till sin situation. Och oavsett om de kan det eller ej, så menar de att den utvecklingsstörde skådespelaren ska inte tillåtas uttrycka en annan åsikt från scen än sin egen privata.
Våra belackare lämnade aldrig in sin anmälan. Tyvärr, för hade den gjorts hade vi fått en offentlig debatt om den intellektuellt funktionshindrades rätt till konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Som en motsats till yrkesförbud.
I vilken annan sektor av samhället skulle någon ens komma på idén att anmäla ett satiriskt konstverk?
(Bilderna är tagna av Henrik Hedenius och visar repetition och föreställning av Paradiset t.o.r. 1992. På bilderna syns Evert Eriksson, Birgitta Olsson och Björn Johansson. Texten är ett utdrag ur boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" av Stjernholm/Hedenius. Frågeställningen om vem som får tycka och säga vad lever fortfarande)
Under arbetet i Moomsteatern får vi ibland alldeles extraordinära kvitton på hur professionellt teaterarbete kan få en individ att växa långt över de vi trott var möjligt.
Evert Eriksson är ett av de mest lysande exemplen. Han hade växt upp som ensambarn i nära nog total isolering i glesbygden utanför Gällivare. Enda gången han varit utanför gården var vid besök på Eugenia-hemmet i Stockholm.När fadern dör flyttar Evert till Skåne.Vi kom i kontakt med Evert när vi började vår verksamhet 1987 genom att rekrytera skådespelare från olika dagcenter. Evert ville vara med - även om han inte riktigt förstod vad han skulle vara med i. Hans situation var sådan att den krävde att någon annan först upprepade gånger gjorde det han skulle göra innan han förmådde att göra likadant. När repetitionerna började blev Evert desperat och försökte gömma sig under en stol högljutt ropande "Det går inte, det går inte".
Men han växte bit för bit och efter sista föreställningen låste han in sig på toaletten. Han var livrädd för att teatern inte skulle få fortsätta. Att det var sista natten med gänget.
Fem år senare har Evert rollen som den utvecklingsstörde Svante i pjäsen "Paradiset tur och retur"., Den handlar om Svantes sista färdtjänstresa till Paradiset och är en parodi över hur utvecklingsstörda behandlas och hur totalt fel vård kan bli. I högt tempo spelar vi på alla fördomar som finns kring den här gruppen människor.Evert har under fem år utvecklats från en rädd statist till en av teaterns värdefullaste skådespelare. Han finns inne på scen i 90 minuter och driver hela föreställningen framför sig. Det blev en skrattfest där vi driver med allt och alla.
Men alla tyckte inte att det var lika kul. Fyra anställda inom psykiatrin i Malmö ville JO-anmäla mig på grumliga grunder. De menade att jag förvridit huvudet på de utvecklingsstörda skådespelarna och tvingat på dem en förvrängd bild av den svenska vården.
Låt oss titta på vad som ligger till grund för deras ställningstagande. De menar de utvecklingsstörda skådespelarna inte kan formulera en egen kritisk hållning till sin situation. Och oavsett om de kan det eller ej, så menar de att den utvecklingsstörde skådespelaren ska inte tillåtas uttrycka en annan åsikt från scen än sin egen privata.
Våra belackare lämnade aldrig in sin anmälan. Tyvärr, för hade den gjorts hade vi fått en offentlig debatt om den intellektuellt funktionshindrades rätt till konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Som en motsats till yrkesförbud.
I vilken annan sektor av samhället skulle någon ens komma på idén att anmäla ett satiriskt konstverk?
(Bilderna är tagna av Henrik Hedenius och visar repetition och föreställning av Paradiset t.o.r. 1992. På bilderna syns Evert Eriksson, Birgitta Olsson och Björn Johansson. Texten är ett utdrag ur boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" av Stjernholm/Hedenius. Frågeställningen om vem som får tycka och säga vad lever fortfarande)
söndag 22 mars 2009
Obamas bowling igen
Igår skrev jag om Obamas klavertramp (nedan eller här) hos Jay Leno. När han skulle förklara hur dålig han var i bowling sa presidenten "it was like Special Olympics, or something." (Special olympics är OS för personer med utvecklingsstörning)
Nu har Kolan McConiughey gett sig till känna. Han är en av de som tävlar i Special olympics. Hans snittresultat är 266, och tre gånger har han gjort maxresultatet 300. Så nu vet Obama vart han ska ringa om han behöver lektioner. Men innan dess så har Kolan utmanat Barack på en match. Presidenten skulle till och med få hemmaplan. Vita Huset har inte svarat.
Nu har Kolan McConiughey gett sig till känna. Han är en av de som tävlar i Special olympics. Hans snittresultat är 266, och tre gånger har han gjort maxresultatet 300. Så nu vet Obama vart han ska ringa om han behöver lektioner. Men innan dess så har Kolan utmanat Barack på en match. Presidenten skulle till och med få hemmaplan. Vita Huset har inte svarat.
lördag 21 mars 2009
Obamas klavertramp
Det skrivs, tittas och kommenteras friskt bland amerikaner på nätet just nu. Om Barack Obamas deltagande i Jay Leno's "Tonight show". Orsaken är det här.
“I imagine the bowling alley [i Vita huset, min anm.] has just been just burned and closed down," säger Leno.
“No, no. I have been practicing,” svarar Obama. “I bowled a 129. It's like — it was like Special Olympics, or something."
Special Olympics är OS för utvecklingsstörda. Icke att förväxla med Paralympics. Presidenten använder idrottsutövare med utvecklingsstörning för att markera hur dåligt hans resultat är. Nedvärderande, tycker kritikerna.
Man skulle kunna tänka att det där var väl ändå rätt harmlöst. Och att handikappvärlden måste akta sig, så att inte alla får beröringsskräck. "Nämn inte nåt som är i närheten av en människa med funktionsnedsättning. Det blir bara fel och du får skämmas". Typ. Följden blir tystnad.
Eller att man måste kunna skämta om allt. Även om idrottare med funktionshinder.
Men - det är inte det som händer här. Obama skämtar inte om idrottare med funktionshinder, han skämtar om hur oerhört dåligt hans eget resultat är genom att jämföra det med vad en utvecklingsstörd skulle prestera. Och jag tror att medvetenheten om detta blir mycket större om man tänker sig vad reaktionen hade blivit om det gällt ras eller kön.
Vad tycker du? Rösta i högerspalten!
Andra som skriver om Obama/Special Olympics hittar du här: SvD, DN.
“I imagine the bowling alley [i Vita huset, min anm.] has just been just burned and closed down," säger Leno.
“No, no. I have been practicing,” svarar Obama. “I bowled a 129. It's like — it was like Special Olympics, or something."
Special Olympics är OS för utvecklingsstörda. Icke att förväxla med Paralympics. Presidenten använder idrottsutövare med utvecklingsstörning för att markera hur dåligt hans resultat är. Nedvärderande, tycker kritikerna.
Man skulle kunna tänka att det där var väl ändå rätt harmlöst. Och att handikappvärlden måste akta sig, så att inte alla får beröringsskräck. "Nämn inte nåt som är i närheten av en människa med funktionsnedsättning. Det blir bara fel och du får skämmas". Typ. Följden blir tystnad.
Eller att man måste kunna skämta om allt. Även om idrottare med funktionshinder.
Men - det är inte det som händer här. Obama skämtar inte om idrottare med funktionshinder, han skämtar om hur oerhört dåligt hans eget resultat är genom att jämföra det med vad en utvecklingsstörd skulle prestera. Och jag tror att medvetenheten om detta blir mycket större om man tänker sig vad reaktionen hade blivit om det gällt ras eller kön.
Vad tycker du? Rösta i högerspalten!
Andra som skriver om Obama/Special Olympics hittar du här: SvD, DN.
fredag 20 mars 2009
Grattis Pierre!
Det nyinstiftade UPP-priset går till Pierre Björkman, skådespelare på Moomsteatern. Det är välförtjänt. Jag vet att trovärdigheten far illa av att berömma sig själv, i det här fallet mitt jobb o min kollega, men det struntar jag i. Pierre är värd varje hyllning – och här kommer min till en fantastisk skådespelare och en underbar kollega:
Pierres debut som den elake kapitalisten Hubert Padda i "Meningen med livet"
Malte Galt, supergalten i "Grisfarmen" tog Pierre till andra sidan jordklotet på turné
Drog hem Thalia-priset till Moomsteatern med sin insats i "Den lilla människan"
Engagerade dansk media när "Normalerna" svarade på von Triers "Idioterna"
Blev först ut att ensam möta ett statistiskt normalt proffs (Ingvar Andersson) på scen i "Sådan far, sådan son"
Dansade under Ola Hörlings koreografi i "Ensamheter"
Drog rekordpublik i "Speciells evangelium"
Men turnerade för ännu fler barn i "Leksaksfångarna". Go turtles!
Den tyske badturisten i Mölle 1906 i "Sekel utan ord" tog Pierre till Slovenien.
Spelade sopp-teater som Oliver Hardy i "Oliver, Stan & Farao" och hamnade i Belgien och Tyskland.
Utbildade sig på Teaterhögskolan och tog en sväng om rysk absurdism i "Finns det liv på Mars"
Gestaltade dåtidens freakshows i "Elefantmannen"
Drog Hamlets monolog på sitt eget vis och sitt eget språk i "Hamlätt".
Gästspelade i Dramatens 100-årsjubileum med ett utdrag ur "Featuring Pierre Björkman - solo on stage"
Den söta faddernallen Hugo i revyn "Mitt i (p)lytet!"
UPP-priset går till en person med Downs syndrom som är en förebild för sin omvärld. I Pierres fall genom att visa vad en person med Downs syndrom kan göra. Priset delas ut av Svenska Down föreningen. Prisutdelning ikväll på Moomsteatern kl 19.
Juryns motivering: ”Pierre Björkman visar att det går. Att arbeta inom kultursektorn förblir för många en dröm. Som fast anställd skådespelare vid MOOMS-teatern inspirerar och banar Pierre väg för många människor, både medoch utan funktionsnedsättning. Pierre använder sin exceptionella dramatiska förmåga, sin sceniska närvaro och enastående publikkontakt för att väcka tankar, locka till skratt, utmana och beröra. Pierre Björkman är helt enkelt en gudabenådad skådespelare!”
Alla foton är tagna av Henrik Hedenius
Pierres debut som den elake kapitalisten Hubert Padda i "Meningen med livet"
Malte Galt, supergalten i "Grisfarmen" tog Pierre till andra sidan jordklotet på turné
Drog hem Thalia-priset till Moomsteatern med sin insats i "Den lilla människan"
Engagerade dansk media när "Normalerna" svarade på von Triers "Idioterna"
Blev först ut att ensam möta ett statistiskt normalt proffs (Ingvar Andersson) på scen i "Sådan far, sådan son"
Dansade under Ola Hörlings koreografi i "Ensamheter"
Drog rekordpublik i "Speciells evangelium"
Men turnerade för ännu fler barn i "Leksaksfångarna". Go turtles!
Den tyske badturisten i Mölle 1906 i "Sekel utan ord" tog Pierre till Slovenien.
Spelade sopp-teater som Oliver Hardy i "Oliver, Stan & Farao" och hamnade i Belgien och Tyskland.
Utbildade sig på Teaterhögskolan och tog en sväng om rysk absurdism i "Finns det liv på Mars"
Gestaltade dåtidens freakshows i "Elefantmannen"
Drog Hamlets monolog på sitt eget vis och sitt eget språk i "Hamlätt".
Gästspelade i Dramatens 100-årsjubileum med ett utdrag ur "Featuring Pierre Björkman - solo on stage"
Den söta faddernallen Hugo i revyn "Mitt i (p)lytet!"
UPP-priset går till en person med Downs syndrom som är en förebild för sin omvärld. I Pierres fall genom att visa vad en person med Downs syndrom kan göra. Priset delas ut av Svenska Down föreningen. Prisutdelning ikväll på Moomsteatern kl 19.
Juryns motivering: ”Pierre Björkman visar att det går. Att arbeta inom kultursektorn förblir för många en dröm. Som fast anställd skådespelare vid MOOMS-teatern inspirerar och banar Pierre väg för många människor, både medoch utan funktionsnedsättning. Pierre använder sin exceptionella dramatiska förmåga, sin sceniska närvaro och enastående publikkontakt för att väcka tankar, locka till skratt, utmana och beröra. Pierre Björkman är helt enkelt en gudabenådad skådespelare!”
Alla foton är tagna av Henrik Hedenius
Vibragera bättre live
Surprise, surprise – Vibragera var bättre live. Samarbetet mellan bland annat Cullbergbaletten och Tyst teater, hörande och döva dansare till vibrerande ljud sändes först via de digitala biograferna från Reaktorhallen på KTH till övriga Sverige. Igår var föreställningen på plats på Dansstationen i Malmö.
Det blev skillnad, och det är väl ingen överraskning. Mer spännande i så fall att största skillnaden inte låg i de kända vibrationerna via jättelika bashögtalare. Nej, det var framför allt närheten till dansarna, att visuellt och känslomässigt finnas i samma rum som gjorde den största skillnaden för mig.
Moomsteatern drömde när internet blev allmänt känt på 90-talet om sändning över nätet. Dit kom vi aldrig. Som närmast vart det en föreläsning med internetbaserat visuellt stöd i Adelaide -97. När IP-television var samtalsämnet försökte vi utreda möjligheten till stora interaktiva dokumentärer om processen från repstart till premiär att sända till landet alla gymnasieskolor. Det sprack. Nu senast bad vi om 2 miljoner extra årligen för att kunna producera direkt för TV/dvd-mediet vartannat år, och därmed säkra spridningen över hela Sverige och också internationellt. Pengapåsen räckte inte.
Alldeles oavsett att Vibragera var bättre live än digitalt, så tror jag att de nya medierna har en plats i teatern, och alldels särskilt i den integrerade scenkonsten baserad på artister med funktionshinder. Vi behöver den för spridning, och när vi behärskar den fullt ut ger den säkert konstnärlig förnyelse. Men den behövs också för utvecklad kunskapsöverföring. Större än så är inte den internationella sfären med kombo av professionell scenkonst/disability arts. Och därför finns det all anledning att lyfta på hatten för samtliga inblandade parter i samarbetet runt Vibragera.
Det blev skillnad, och det är väl ingen överraskning. Mer spännande i så fall att största skillnaden inte låg i de kända vibrationerna via jättelika bashögtalare. Nej, det var framför allt närheten till dansarna, att visuellt och känslomässigt finnas i samma rum som gjorde den största skillnaden för mig.
Moomsteatern drömde när internet blev allmänt känt på 90-talet om sändning över nätet. Dit kom vi aldrig. Som närmast vart det en föreläsning med internetbaserat visuellt stöd i Adelaide -97. När IP-television var samtalsämnet försökte vi utreda möjligheten till stora interaktiva dokumentärer om processen från repstart till premiär att sända till landet alla gymnasieskolor. Det sprack. Nu senast bad vi om 2 miljoner extra årligen för att kunna producera direkt för TV/dvd-mediet vartannat år, och därmed säkra spridningen över hela Sverige och också internationellt. Pengapåsen räckte inte.
Alldeles oavsett att Vibragera var bättre live än digitalt, så tror jag att de nya medierna har en plats i teatern, och alldels särskilt i den integrerade scenkonsten baserad på artister med funktionshinder. Vi behöver den för spridning, och när vi behärskar den fullt ut ger den säkert konstnärlig förnyelse. Men den behövs också för utvecklad kunskapsöverföring. Större än så är inte den internationella sfären med kombo av professionell scenkonst/disability arts. Och därför finns det all anledning att lyfta på hatten för samtliga inblandade parter i samarbetet runt Vibragera.
torsdag 19 mars 2009
Kultursponsring lockar inte
Det råder ett svagt intresse för kultursponsring, meddelar nät-avisen nummer.se och lutar sig mot en rapport från intresseföreningen Kultur och Näringsliv. De arbetar för enklare, bättre och jämlika regler för sponsring. Och att få igång kommunikationen mellan företag och kulturliv.
Moomsteatern är sponsringsglada. Och vi har genom åren varit framgångsrika vad gäller det som på engelska kallas ”in kind of - donations”. Det är när företagen skänker varor eller tjänster, men inga kontanter. Och det är givetvis bra.
Men för att kontanterna ska börja släppa loss i någon storlek som gör skillnad krävs det att man är flera nivåer större än Moomsteatern. Bolagen som har dessa resurser har nationella, ja ofta internationella strategier. Vi blir för nischade och för små, helt enkelt.
Det betyder inte att vi slutat försöka. Och varu, tjänste och kompetens-sponsringen fortsätter vi arbeta med. Vi var med i föreningen Kultur och näringsliv under ett par år för att se och lära – men gick ur. Varför? Vi gästade – i syfte att lära - den årliga galan, det året på Moderna Museet i Stockholm, och möttes av en kultursyn där artister och uppträdanden fungerade som en fond till människors mingel. Inte vid ett enda tillfälle stannade konversationerna, festligheterna och minglet upp för att verkligen lyssna, se och uppleva någon av de medverkande artisterna. Inte ens en kvart av åtskilliga timmars gala-firande.
Så upplever tack och lov inte vi samröret med de som väljer att stödja Mooms här nere. Istället märker vi intresse och uppskattning. Kultursponsring kan bli nog så viktigt i framtiden. Men då handlar det inte bara om att kulturlivet ska lära sig vad näringslivet behöver. Utan balans och respekt åt båda hållen.
Moomsteatern är sponsringsglada. Och vi har genom åren varit framgångsrika vad gäller det som på engelska kallas ”in kind of - donations”. Det är när företagen skänker varor eller tjänster, men inga kontanter. Och det är givetvis bra.
Men för att kontanterna ska börja släppa loss i någon storlek som gör skillnad krävs det att man är flera nivåer större än Moomsteatern. Bolagen som har dessa resurser har nationella, ja ofta internationella strategier. Vi blir för nischade och för små, helt enkelt.
Det betyder inte att vi slutat försöka. Och varu, tjänste och kompetens-sponsringen fortsätter vi arbeta med. Vi var med i föreningen Kultur och näringsliv under ett par år för att se och lära – men gick ur. Varför? Vi gästade – i syfte att lära - den årliga galan, det året på Moderna Museet i Stockholm, och möttes av en kultursyn där artister och uppträdanden fungerade som en fond till människors mingel. Inte vid ett enda tillfälle stannade konversationerna, festligheterna och minglet upp för att verkligen lyssna, se och uppleva någon av de medverkande artisterna. Inte ens en kvart av åtskilliga timmars gala-firande.
Så upplever tack och lov inte vi samröret med de som väljer att stödja Mooms här nere. Istället märker vi intresse och uppskattning. Kultursponsring kan bli nog så viktigt i framtiden. Men då handlar det inte bara om att kulturlivet ska lära sig vad näringslivet behöver. Utan balans och respekt åt båda hållen.
Stefan Stenudd svarar
Läs gärna först Stefan Stenudds intressanta kommentar till "Tystnad på grund av funktionsnedsättning?" i sin helhet. Den ger anledning till fler resonemang.
Först dock - Stefan Stenudd påpekar mycket riktigt att det fanns ett argument till som jag inte tog upp. Att hans blogg inte recenserar nån teater alls. Och självklart har jag inget att anföra mot det argumentet. Därav valet att inte ta upp det.
Stefan Stenudd skriver om en episod där han som enda kritiker skriver ner ett ANC-gästspel i Stockholm medans det fortfarande var apartheid. Om den svenska omgivningens reaktioner, men hur en representant för gruppen tackade honom för hans uppriktighet. Och med det har han satt huvudet på spiken för hur vi väljer att se teaterrecensioner. Vi kan tillåta oss att bli ledsna för att vi inte nått ända fram, tycka recensenten har fel, försvara vårt verk - och ändå tycka att det är bra, viktigt och livsnödvändigt för teaterns utveckling att kritiken framförs.
Med detta sagt så blir jag egentligen bara ännu mer angelägen om att försöka locka in honom i vår salong. Om han skriver i sin blogg är ointressant. Jag vill höra vad han tycker. Den ocensurerade versionen. Men - när det gäller Mooms är Stefan Stenudd fortfarande avvaktande. Han skriver:
"När det gäller Moomsteatern är jag ändå osäker på om den ska recenseras, och graden av skådespelarnas professionalitet. Kan de bedömas med samma krav som på t.ex. skådisar på Malmö Stadsteater eller Dramaten? Ska de ses som semiproffs, eller proffs på sätt och vis?"
Stefan - ska sydafrikanska skådespelare bedömas utifrån en vit västeuropeisk kulturell norm? Kvinnor efter mäns? Eller ska normen för vad teater är breddas att gälla fler än bara de som hittills har haft tolkningsföreträde? Ett "lika för alla" uteslutande på ena sidans villkor blir givetvis missvisande. "Lika för alla" kan bara fungera om alla är med och bygger basen för normen.
Jag har sett skådespel med roll-listor som dignar under tyngden av normativa namn, och som varit amatörmässiga och värre än så. Betraktelsen om professionalism i förhållande till kvalitet kan bara vara subjektiv hos var och en. Min önskan är däremot att funktionsnedsättning inte ska vara en parameter som med automatik ger amatörstatus (inte proffs-status heller). "Lika för alla" betyder rimligen att också professionella skådespelare med funktionsnedsättning ska ha rätt att floppa, kritiseras för det och sedan ha rätt att ta revansch på sig själva med bibehållen status.
Mäter man anställning, erfarenhet, utbildning så går lättare att ha en gemensam mall, oavsett funktionsnedsättning. Den som flest använder (scenskola/3 år i yrket) uppfylls. Och då blir svaret lätt under parollen "lika för alla" - proffs, utan tillägget "på sätt och vis".
Jag försökte bjuda Stefan på en annan integrerad teater ikväll - Vibragera av Tyst Teater, i syfte att fördjupa diskussionen. Men han tränar Aikido.
Så Stefan - som jag försökte uttrycka ovan: jag är nyfiken på dina tankar - och jag gillar motstånd - men jag vet ju inte om du faktiskt sett något vi gjort? Du skriver inget om det. Så låt mig då formulera en alldeles särskild blogginbjudan till dig. Om du skulle få lust att besöka teatern av egen betalande fri vilja och lust, kan du då tänka dig höra av dig till mig och ge mig dina ocensurerade åsikter över en kopp kaffe? Never mind the blogs...
Först dock - Stefan Stenudd påpekar mycket riktigt att det fanns ett argument till som jag inte tog upp. Att hans blogg inte recenserar nån teater alls. Och självklart har jag inget att anföra mot det argumentet. Därav valet att inte ta upp det.
Stefan Stenudd skriver om en episod där han som enda kritiker skriver ner ett ANC-gästspel i Stockholm medans det fortfarande var apartheid. Om den svenska omgivningens reaktioner, men hur en representant för gruppen tackade honom för hans uppriktighet. Och med det har han satt huvudet på spiken för hur vi väljer att se teaterrecensioner. Vi kan tillåta oss att bli ledsna för att vi inte nått ända fram, tycka recensenten har fel, försvara vårt verk - och ändå tycka att det är bra, viktigt och livsnödvändigt för teaterns utveckling att kritiken framförs.
Med detta sagt så blir jag egentligen bara ännu mer angelägen om att försöka locka in honom i vår salong. Om han skriver i sin blogg är ointressant. Jag vill höra vad han tycker. Den ocensurerade versionen. Men - när det gäller Mooms är Stefan Stenudd fortfarande avvaktande. Han skriver:
"När det gäller Moomsteatern är jag ändå osäker på om den ska recenseras, och graden av skådespelarnas professionalitet. Kan de bedömas med samma krav som på t.ex. skådisar på Malmö Stadsteater eller Dramaten? Ska de ses som semiproffs, eller proffs på sätt och vis?"
Stefan - ska sydafrikanska skådespelare bedömas utifrån en vit västeuropeisk kulturell norm? Kvinnor efter mäns? Eller ska normen för vad teater är breddas att gälla fler än bara de som hittills har haft tolkningsföreträde? Ett "lika för alla" uteslutande på ena sidans villkor blir givetvis missvisande. "Lika för alla" kan bara fungera om alla är med och bygger basen för normen.
Jag har sett skådespel med roll-listor som dignar under tyngden av normativa namn, och som varit amatörmässiga och värre än så. Betraktelsen om professionalism i förhållande till kvalitet kan bara vara subjektiv hos var och en. Min önskan är däremot att funktionsnedsättning inte ska vara en parameter som med automatik ger amatörstatus (inte proffs-status heller). "Lika för alla" betyder rimligen att också professionella skådespelare med funktionsnedsättning ska ha rätt att floppa, kritiseras för det och sedan ha rätt att ta revansch på sig själva med bibehållen status.
Mäter man anställning, erfarenhet, utbildning så går lättare att ha en gemensam mall, oavsett funktionsnedsättning. Den som flest använder (scenskola/3 år i yrket) uppfylls. Och då blir svaret lätt under parollen "lika för alla" - proffs, utan tillägget "på sätt och vis".
Jag försökte bjuda Stefan på en annan integrerad teater ikväll - Vibragera av Tyst Teater, i syfte att fördjupa diskussionen. Men han tränar Aikido.
Så Stefan - som jag försökte uttrycka ovan: jag är nyfiken på dina tankar - och jag gillar motstånd - men jag vet ju inte om du faktiskt sett något vi gjort? Du skriver inget om det. Så låt mig då formulera en alldeles särskild blogginbjudan till dig. Om du skulle få lust att besöka teatern av egen betalande fri vilja och lust, kan du då tänka dig höra av dig till mig och ge mig dina ocensurerade åsikter över en kopp kaffe? Never mind the blogs...
Tystnad på grund av funktionsnedsättning?
Moomsteatern har i dagarna bjudit in ett antal bloggare till sin nya föreställning ”Pajazzo”. Det är ett nytt led i publikarbetet. Analysen bygger på att ”mun mot mun” metoden fortfarande är den mest effektiva spridningen för föreställningsbesök. Och bloggare brukar prata om vad de upplevt.
Stefan Stenudd är en av de som fått inbjudan. För övrigt en blogg jag själv ofta följer med intresse. Ja, en förebild för mig när jag rekade bland bloggar inför starten av min. Och han väljer att skriva – om varför han inte tänker tacka ja till inbjudan.
Stenudd menar att Moomsteatern inte är en professionell teater i normal mening, utan en ”projektverksamhet med amatörskådespelare”.
I Sverige används två kriterier för professionalism på scen. Genomgången teaterhögskola eller tre år i yrket. Skådespelarna i Mooms har mellan 8 och 16 år i yrket, varav de senaste fyra som löneanställda. De är fortbildade på Teaterhögskolan (då de har som ett uppdrag att fortbilda skådespelare som är professionellt verksamma med mer än tre år i yrket), men är ännu inte framme vid kandidatexamen.
Teatern är finansierad på samma sätt som andra teatrar av nationellt intresse med ett tredelat ansvar mellan stat, region och kommun. På statlig nivå är det Kulturrådet som ansvarar, och där är Moomsteatern placerad under 28:2 Allmän kultur, vilket är samma placering som t.ex. Samisk teater. På regional och lokal nivå handläggs vi av respektive kulturnämnd.
Stefan Stenudd anser också att han inte kan recensera en föreställning som framförs av skådespelare med utvecklingsstörning, då den inte kan skrivas ner beroende på skådespelarnas funktionsnedsättning. Han menar att det blir falskt, då ”den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv”.
Det tog fem år innan första recensenten vågade sig in på Moomsteatern (Sydsvenskan 1992, Ylva Gislén). 2003 kom första ordentliga sågningen (Sydsvenskan igen, Boel Gerell). (Jag minns att jag var oerhört glad för den!) I övrigt finns hundratals recensioner från lokal, riks och internationell press. Och här finns en mix, även om vi är glada för att större delen är mer positiv än negativ. Om det finns en risk att någon av recensenterna stryper negativa omdömen? Ja, det är klart. Om Stefan Stenudd kan tänka så, så kan fler.
Men det finns exempel på motsatsen också. När brittiska Can do company, världens i mitt tycke bästa integrerade danskompani med rörelsehindrade och stående dansare, spelade i Vancouver möttes de av den lokala tidningens alibi för kommande sågning redan dagen innan deras föreställning. Vancouver Sun hade då en artikel om ”victim arts”, en diskussion som väcktes av en kulturkritiker i New York på 90-talet och som i korthet går ut på att om en artist har en funktionsnedsättning så ställer den ut sitt handikapp som konst, och då blir det per definition ”victim arts”. Därmed var den föreställning han var satt att recensera inte möjlig att recensera. Och förmodligen just därför tog han sats för att inte visa någon som helst nåd inför den han utsett vara ett offer. Efter föreställningen kom motorsågen fram. Sammanfattningen var att det hela var så dåligt att inte ens de stående dansarna kunde hålla balansen. Can do company ramade in recensionen och satte den bredvid London-kritikernas hyllningar.
Stefan Stenudd sätter fingret på ett demokratiskt problem. Han, och kanske flera med honom, tycker sig inte kunna kritisera något en människa med intellektuell funktionsnedsättning gjort. Det enda sättet att hantera det är med tystnad, för det som sägs blir ändå inte värt något om det inte finns en öppning för att vara kritisk. Tystnad på grund av funktionsnedsättning.
Men det är inte världens samlade skådespelare med funktionshinder som bett om det bemötandet. För de går det bra att få ris och ros som alla andra. Ja, det är faktiskt en förutsättning för att kunna fortsätta utvecklas som sceniska artister.
Det är istället de innanför normen som bestämmer hur de utanför normen får bemötas. (Nej, jag menar inte Stefan Stenudd som person. Trycket att inte vara elak mot personer med funktionshinder är inte hans påhitt). Men var finns lösningen?
Stefan – Vibragera med hörande och döva dansare går på Dansstationen ikväll. Ska vi gå tillsammans och prata om vad vi tycker? Du kan betala din egen biljett…
Stefan Stenudd: Benefits för bloggare: "den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv"
Stefan Stenudd är en av de som fått inbjudan. För övrigt en blogg jag själv ofta följer med intresse. Ja, en förebild för mig när jag rekade bland bloggar inför starten av min. Och han väljer att skriva – om varför han inte tänker tacka ja till inbjudan.
Stenudd menar att Moomsteatern inte är en professionell teater i normal mening, utan en ”projektverksamhet med amatörskådespelare”.
I Sverige används två kriterier för professionalism på scen. Genomgången teaterhögskola eller tre år i yrket. Skådespelarna i Mooms har mellan 8 och 16 år i yrket, varav de senaste fyra som löneanställda. De är fortbildade på Teaterhögskolan (då de har som ett uppdrag att fortbilda skådespelare som är professionellt verksamma med mer än tre år i yrket), men är ännu inte framme vid kandidatexamen.
Teatern är finansierad på samma sätt som andra teatrar av nationellt intresse med ett tredelat ansvar mellan stat, region och kommun. På statlig nivå är det Kulturrådet som ansvarar, och där är Moomsteatern placerad under 28:2 Allmän kultur, vilket är samma placering som t.ex. Samisk teater. På regional och lokal nivå handläggs vi av respektive kulturnämnd.
Stefan Stenudd anser också att han inte kan recensera en föreställning som framförs av skådespelare med utvecklingsstörning, då den inte kan skrivas ner beroende på skådespelarnas funktionsnedsättning. Han menar att det blir falskt, då ”den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv”.
Det tog fem år innan första recensenten vågade sig in på Moomsteatern (Sydsvenskan 1992, Ylva Gislén). 2003 kom första ordentliga sågningen (Sydsvenskan igen, Boel Gerell). (Jag minns att jag var oerhört glad för den!) I övrigt finns hundratals recensioner från lokal, riks och internationell press. Och här finns en mix, även om vi är glada för att större delen är mer positiv än negativ. Om det finns en risk att någon av recensenterna stryper negativa omdömen? Ja, det är klart. Om Stefan Stenudd kan tänka så, så kan fler.
Men det finns exempel på motsatsen också. När brittiska Can do company, världens i mitt tycke bästa integrerade danskompani med rörelsehindrade och stående dansare, spelade i Vancouver möttes de av den lokala tidningens alibi för kommande sågning redan dagen innan deras föreställning. Vancouver Sun hade då en artikel om ”victim arts”, en diskussion som väcktes av en kulturkritiker i New York på 90-talet och som i korthet går ut på att om en artist har en funktionsnedsättning så ställer den ut sitt handikapp som konst, och då blir det per definition ”victim arts”. Därmed var den föreställning han var satt att recensera inte möjlig att recensera. Och förmodligen just därför tog han sats för att inte visa någon som helst nåd inför den han utsett vara ett offer. Efter föreställningen kom motorsågen fram. Sammanfattningen var att det hela var så dåligt att inte ens de stående dansarna kunde hålla balansen. Can do company ramade in recensionen och satte den bredvid London-kritikernas hyllningar.
Stefan Stenudd sätter fingret på ett demokratiskt problem. Han, och kanske flera med honom, tycker sig inte kunna kritisera något en människa med intellektuell funktionsnedsättning gjort. Det enda sättet att hantera det är med tystnad, för det som sägs blir ändå inte värt något om det inte finns en öppning för att vara kritisk. Tystnad på grund av funktionsnedsättning.
Men det är inte världens samlade skådespelare med funktionshinder som bett om det bemötandet. För de går det bra att få ris och ros som alla andra. Ja, det är faktiskt en förutsättning för att kunna fortsätta utvecklas som sceniska artister.
Det är istället de innanför normen som bestämmer hur de utanför normen får bemötas. (Nej, jag menar inte Stefan Stenudd som person. Trycket att inte vara elak mot personer med funktionshinder är inte hans påhitt). Men var finns lösningen?
Stefan – Vibragera med hörande och döva dansare går på Dansstationen ikväll. Ska vi gå tillsammans och prata om vad vi tycker? Du kan betala din egen biljett…
Stefan Stenudd: Benefits för bloggare: "den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv"
onsdag 18 mars 2009
Skånska scener ska bli bättre på mångfald
Idag kommer Benny Fredriksson, chef för Stockholms stadsteater, till Malmö för att inspirera våra skånska institutioner på scenkonstområdet i mångfaldsarbete. Bara två av sju har en mångfaldsplan, skriver Sydsvenskan idag.
En mångfaldsplan handlar om alla aspekter, menar Aldo Iskra, som har regionens uppdrag att bistå i mångfaldsarbetet.
Bra, vågar vi då se fram emot sju planer där även personer med funktionshinder räknas med? Inte bara i publiken, utan även när det kommer till rekryteringar?
Spänningen är lidlig, för att citera Tage Danielsson.
En mångfaldsplan handlar om alla aspekter, menar Aldo Iskra, som har regionens uppdrag att bistå i mångfaldsarbetet.
Bra, vågar vi då se fram emot sju planer där även personer med funktionshinder räknas med? Inte bara i publiken, utan även när det kommer till rekryteringar?
Spänningen är lidlig, för att citera Tage Danielsson.
tisdag 17 mars 2009
Diskriminerande policy om icke-diskriminering
Folger Theatre finns i Washington DC. De rekryterar som många andra via auditions. De har en mångfaldspolicy om icke traditionell casting. Här är den på originalspråk:
"Folger Theatre practices non-traditional casting. We encourage people of every race, color, culture, age, gender, physical disability and sexual orientation to audition, EOE."
Det där sista "EOE" betyder "Equal Opportunity Employer". Om du inte har en utvecklingsstörning, så klart. Då är du fortfarande inte välkommen att söka, oavsett vad rollen kräver.
Tydligare än så har väl aldrig den diskriminering inom teatern som Moomsteatern motarbetar kunnat formuleras.
"Folger Theatre practices non-traditional casting. We encourage people of every race, color, culture, age, gender, physical disability and sexual orientation to audition, EOE."
Det där sista "EOE" betyder "Equal Opportunity Employer". Om du inte har en utvecklingsstörning, så klart. Då är du fortfarande inte välkommen att söka, oavsett vad rollen kräver.
Tydligare än så har väl aldrig den diskriminering inom teatern som Moomsteatern motarbetar kunnat formuleras.
Synskadad rådgivare åt Obama för kultur och funktionshinder
Barack Obama har gjort en kultur-utnämning. Det är den delvis blinde advokaten Kareem Dale, som ska samordna konst och kultur under Office of Public Liason and Intergovernmental affairs. Dale är redan rådgivare till presidenten i tillgänglighetsfrågor.
Vad som är mest anmärkningsvärt i utnämningen är dock inte att den skapar en lös koppling mellan funktionshinder och kultur. Inte heller att det finns en delvis blind rådgivare hos presidenten. Nej, det som gör att man höjer på ögonbrynen här är att han jobbar under presidenten. Normalt hamnar konst och kultur nämligen personellt under the first lady. Så tungt vägde det!
Vad som är mest anmärkningsvärt i utnämningen är dock inte att den skapar en lös koppling mellan funktionshinder och kultur. Inte heller att det finns en delvis blind rådgivare hos presidenten. Nej, det som gör att man höjer på ögonbrynen här är att han jobbar under presidenten. Normalt hamnar konst och kultur nämligen personellt under the first lady. Så tungt vägde det!
måndag 16 mars 2009
Scenkonsten inte fullt så mediadöd som antytt...
Sydsvenskans webredaktör för Kultur & Nöje, Gustav Svensson har haft vänligheten att svara i kommentarsfunktionen. Jag lyfter upp det i bloggen och ger det synlighet:
"Hej Kjell! Tack för uppmärksamheten.
Att scenkonsten inte har sin egen flik i den nya formen på Sydsvenskan.se är ett rent misstag och handlar inte om någon redaktionell värdering.
Scenkonsten är alltså inte bortvald, vi har bara inte hunnit rätta till missen än.
Exakt hur den övre menyn på kultur- och nöjessiten ska se ut är dock långt ifrån säkert – alla förslag mottages varmast. Mejla gärna på gustav.svensson@sydsvenskan.se"
"Hej Kjell! Tack för uppmärksamheten.
Att scenkonsten inte har sin egen flik i den nya formen på Sydsvenskan.se är ett rent misstag och handlar inte om någon redaktionell värdering.
Scenkonsten är alltså inte bortvald, vi har bara inte hunnit rätta till missen än.
Exakt hur den övre menyn på kultur- och nöjessiten ska se ut är dock långt ifrån säkert – alla förslag mottages varmast. Mejla gärna på gustav.svensson@sydsvenskan.se"
Cara Readle spelar Ziggy!
I föregående inlägg diskuterade jag castingen av rollfigurer med funktionshinder, då Svenska Teatern i Helsingfors valt att låta en statistiskt normal skådespelare spela Tore i "Så som i himlen".
Brittiska BBC tänker annorlunda. En av de bärande rollerna i filmen Zig Zag love har CP. Den är rollbesatt med Cara Readle, som själv har samma funktionsnedsättning.
Dessvärre kan vi inte se BBCs iPlayer i Sverige, så det är bara att vänta på dvd-utgåva eller tv-sändning. Under tiden finns en av många intervjuer med Cara Readle på BBC Ouch!
Brittiska BBC tänker annorlunda. En av de bärande rollerna i filmen Zig Zag love har CP. Den är rollbesatt med Cara Readle, som själv har samma funktionsnedsättning.
Dessvärre kan vi inte se BBCs iPlayer i Sverige, så det är bara att vänta på dvd-utgåva eller tv-sändning. Under tiden finns en av många intervjuer med Cara Readle på BBC Ouch!
söndag 15 mars 2009
Vem ska spela Tore?
”Så som i himlen” ska bli teater, meddelar nummer.se. Det är Svenska teatern i Helsingfors som står bakom uppsättningen.
Vem ska spela Tore, undrar jag? (Tore heter den unge mannen med ett funktionhinder i filmen.) Svaret är Riko Eklundh. Denne 43-årige skådespelare har varit på Svenska Teatern I Helsingfors sen 2004, och har mängder av scenisk erfarenhet. När jag bläddrar igenom hans cv på nätet så ser jag dock ingenting som automatiskt betyder något för t.ex. en svensk filmkonsument.
En icke-funktionshindrad skådespelare ska alltså spela Tore. En del förespråkare för scenisk integration skulle bli upprörda och peka på att en skådespelare som själv har en funktionsnedsättning skulle vara bättre för rollen. Det resonemanget kan kännas igen från flera håll. Under Mångkulturåret 2006 (?, snabbt glömt, eller hur) så sa några skådespelare med utomnordisk etnisk bakgrund likadant i de debatter som ordnades i Malmö. ”Vi borde åtminstone få spela invandrarna på scen”.
Vilken tråkig värld det skulle bli! Jag vill inte ha några uppdelningar som gör att invandrarna bara spelar invandrare, utvecklingsstörda enbart spelar utvecklingsstörda, och etablerade svenska ickehandikappade medelålders män spelar Hamlet, Peer Gynt och En handelsresandes död. (för övrigt en dansk, en norsk och en amerikan). Vi skulle hamna i en konstnärlig frihet och scenisk mångfald som blev så trång, så trång.
Jag vill se en casting som går långt bortom detta. Där det är en konstnärlig idé som styr rollbesättningen. Och där skådespelare med funktionsnedsättning eller utomnordisk härkomst får roller i lika stor och liten omfattning som andra sett till helheten.
Just det. Sett till helheten. Det kan vara värt att säga igen. Vem som spelar Tore i ”Så som i himlen” säger ingenting om Svenska Teaterns förhållningssätt till icke normativa skådespelare. Det gör däremot deras rollbesättning genom tiderna. (Det fungerar likadant för våra svenska institutionsteatrar. Och fria grupper.) En ”lika för alla”-paroll som gör det möjligt för Riko Eklundh att spela Tore, och för en av våra skådespelare att spela Hamlet. Och då är det fortfarande möjligt att rikta svidande kritik mot väldigt många teatrar. Både för hur de hanterar skådespelare med utomnordisk etnisk bakgrund och hur de inte över huvud taget hanterar skådespelare med någon form av funktionsnedsättning.
Jag bokar flyg till Helsingfors och hejar på Riko Eklundh och alla andra i ensemblen på Svenska teatern i Helsingfors. Och säger samtidigt att operan i Kapstaden har ”colorfree casting”, trots att apartheid inte ligger så väldigt långt bort i historien.
Vem ska spela Tore, undrar jag? (Tore heter den unge mannen med ett funktionhinder i filmen.) Svaret är Riko Eklundh. Denne 43-årige skådespelare har varit på Svenska Teatern I Helsingfors sen 2004, och har mängder av scenisk erfarenhet. När jag bläddrar igenom hans cv på nätet så ser jag dock ingenting som automatiskt betyder något för t.ex. en svensk filmkonsument.
En icke-funktionshindrad skådespelare ska alltså spela Tore. En del förespråkare för scenisk integration skulle bli upprörda och peka på att en skådespelare som själv har en funktionsnedsättning skulle vara bättre för rollen. Det resonemanget kan kännas igen från flera håll. Under Mångkulturåret 2006 (?, snabbt glömt, eller hur) så sa några skådespelare med utomnordisk etnisk bakgrund likadant i de debatter som ordnades i Malmö. ”Vi borde åtminstone få spela invandrarna på scen”.
Vilken tråkig värld det skulle bli! Jag vill inte ha några uppdelningar som gör att invandrarna bara spelar invandrare, utvecklingsstörda enbart spelar utvecklingsstörda, och etablerade svenska ickehandikappade medelålders män spelar Hamlet, Peer Gynt och En handelsresandes död. (för övrigt en dansk, en norsk och en amerikan). Vi skulle hamna i en konstnärlig frihet och scenisk mångfald som blev så trång, så trång.
Jag vill se en casting som går långt bortom detta. Där det är en konstnärlig idé som styr rollbesättningen. Och där skådespelare med funktionsnedsättning eller utomnordisk härkomst får roller i lika stor och liten omfattning som andra sett till helheten.
Just det. Sett till helheten. Det kan vara värt att säga igen. Vem som spelar Tore i ”Så som i himlen” säger ingenting om Svenska Teaterns förhållningssätt till icke normativa skådespelare. Det gör däremot deras rollbesättning genom tiderna. (Det fungerar likadant för våra svenska institutionsteatrar. Och fria grupper.) En ”lika för alla”-paroll som gör det möjligt för Riko Eklundh att spela Tore, och för en av våra skådespelare att spela Hamlet. Och då är det fortfarande möjligt att rikta svidande kritik mot väldigt många teatrar. Både för hur de hanterar skådespelare med utomnordisk etnisk bakgrund och hur de inte över huvud taget hanterar skådespelare med någon form av funktionsnedsättning.
Jag bokar flyg till Helsingfors och hejar på Riko Eklundh och alla andra i ensemblen på Svenska teatern i Helsingfors. Och säger samtidigt att operan i Kapstaden har ”colorfree casting”, trots att apartheid inte ligger så väldigt långt bort i historien.
Mediadöd Scenkonst?
Har scenkonst som teater, opera och dans blivit en så marginell företeelse att den inte förtjänar en egen underrubrik i mediernas internetversioner?
Sydsvenskan.se har hur som helst valt bort "scen" som en nöjes/kultur-sort värd att sätta namn på. HD, DN och SvD klarar sig bättre.
Tidningarna på nätet har alla sin logtyp överst. Direkt under kommer navigeringsraderna. Först i en grovsortering på t.ex. "utrikes", "sport", osv. Teatern hamnar här oftast under "kultur/nöje" alternativt endast "kultur". Väl inne på Kulturnöjessidan finns en ny navigeringsrad. På sydsvenskan.se finns Böcker, Film, Musik, Konst & form, Spel, Kultur för unga, Postis och Dygnetrunt.se.
Teater? Scenkonst? Bortvalt.
Varför finns inte "teater" eller "scen" med i Sydsvenskans manövreringsredskap? Är det inte ungt nog? Är orden för långa för att få rum? Varför, Sydsvenskan.se?
Sydsvenskan.se har hur som helst valt bort "scen" som en nöjes/kultur-sort värd att sätta namn på. HD, DN och SvD klarar sig bättre.
Tidningarna på nätet har alla sin logtyp överst. Direkt under kommer navigeringsraderna. Först i en grovsortering på t.ex. "utrikes", "sport", osv. Teatern hamnar här oftast under "kultur/nöje" alternativt endast "kultur". Väl inne på Kulturnöjessidan finns en ny navigeringsrad. På sydsvenskan.se finns Böcker, Film, Musik, Konst & form, Spel, Kultur för unga, Postis och Dygnetrunt.se.
Teater? Scenkonst? Bortvalt.
Varför finns inte "teater" eller "scen" med i Sydsvenskans manövreringsredskap? Är det inte ungt nog? Är orden för långa för att få rum? Varför, Sydsvenskan.se?
onsdag 11 mars 2009
Vibragera - digital utsändning, live och i TV-soffan
Vibragera är ett samarbete mellan Riksteaterns Tyst Teater, Cullbergbaletten, Kungliga Tekniska Högskolan, Prisma Outside Broadcast AB, Gallaudet University och Dansens Hus. Snacka om att redan där sätta en ambitionsnivå som inger förväntningar.
Två hörande svenska dansare interagerar med två döva dansare från Japan och Sydafrika.
”Det är spännande att arbeta med dansare som till vardags arbetar inom olika discipliner och som kommer från olika kulturer och länder. Det skapar en bredare kompetens för ensemblen och gör också föreställningen rikare och intressant ur många perspektiv”, säger koreografen Martin Forsberg. (riksteatern.se)
Just det. Det är inte bara en fråga om mötet hörande – döv. Till detta kommer mötet Sverige – Sydafrika – Japan. Och kommunikationsblandningen mellan olika talade språk, olika teckenspråk och tolkningen däremellan. Men kanske allra mest om olika syn på vad dans är?
Den gissningen baserar jag på Moomsteaterns multikultiarbete med ”Speciells evangelium” 2003. Vi var 45 artister med och utan funktionshinder, från 17 olika länder och från cirka dussinet olika konstnärliga discipliner. Kaos? Ja, bitvis. Men mestadels varken på grund av ramadan, språk eller Downs syndrom. Största skärningspunkten gick ofta i arbetet med konstnärlig integration.
Förhandsrapporteringen i SVTs Gomorron är väl värd att se. Inslaget ligger ute till 18 mars på SVT play. Den som lever och andas integrerad scenkonst mellan artister med och utan funktionshinder lägger märke till hur artister och koreograf får jobba med de frågor de får av journalisten Lotta Bouvin-Sundberg. Det finns inbyggt i att ”mötet artist med och utan funktionsnedsättning” är en av de markörer som nischar projektet och ger det nyhetsvärde. Men inuti processen så är funktionsnedsättningen inte bärande på det sättet. Det är mötet mellan människor, bakgrunder, kultursyn och kommunikationsmönster som gäller. Precis som i andra projekt. ”Same, same, om än lite different”. Men nyhetsvärdet ligger helt och hållet i ”different”.
Här är några exempel: (länk till SVT play/Gomorron 11 mars)
”Vi har arbetat med ljud som känns”, säger koreografen Martin Forsberg.
”Det är vibrationer som går fram till Dilano (den döve dansare som medverkar i soffan, min anm)?, frågar Lotta Bouvin-Sundberg.
”Ja, och till oss” svarar Martin Forsberg.
Automattanken är att vibrationer/ljud som känns är till för de döva. Men ensemble och koreograf är förbi detta. Vibrationerna kommunicerar med alla.
Sen får jag min egen automattanke på skam när Dilano Maritz får frågan om hur det är att arbeta med både hörande och döva dansare. Just det, jag tänker att han dansar mestadels bara med andra döva dansare. Men icke! Istället berättar Dilano om det fantastiska i att för första gången få jobba med en annan döv dansare. Och det är ju självklart! Klart det inte dräller av professionella dansare med hörselnedsättning i något land. Givetvis är hans vardag arbete med hörande dansare.
Åsa Lundvik Gustafson får frågan om det varit svårt, och som jag avläser handlar om mötet mellan hörande och icke hörande.
Och Åsa vill inte förringa svårighetsgraden i sitt arbete i det här projektet. Vem vill det om man svarar på konstnärlig grund? Så hon svarar att det varit svårt precis som det är i andra projekt, med det viktiga tillägget:
”mer tror jag att läsa av det koreografiska språket… vi är ganska olika också som dansare.”
Och i ett sista försök att hitta skillnader utifrån markörerna funktionshinder (och ev nationalitet) får koreografen Martin Forsberg frågan om hur det varit att jobba med uppsättningen. Även han väljer ett konstnärligt svar:
”Nej, mer att man kommer från olika bakgrunder, att man har jobbat på olika sätt… …man har olika sätt att definiera både sig själv och sin omvärld och sin konst.”
Det blir en uppvisning i balansakten att belysa integrerad scenkonst mellan dansare med och utan hörsel, utan att tvinga varken hörande eller döva att representera sin sort. Bra gjort – Åsa, Dilano, Martin (och Lotta, på sitt sätt…)
Jag ser Vibrageras premiär i digital överföring till Biografen Spegeln i Malmö ikväll. Men hade jag kunnat hade jag föredragit ett live-besök (turnéplan). Jag vill att vibrationerna kommunicerar med mig också.
Två hörande svenska dansare interagerar med två döva dansare från Japan och Sydafrika.
”Det är spännande att arbeta med dansare som till vardags arbetar inom olika discipliner och som kommer från olika kulturer och länder. Det skapar en bredare kompetens för ensemblen och gör också föreställningen rikare och intressant ur många perspektiv”, säger koreografen Martin Forsberg. (riksteatern.se)
Just det. Det är inte bara en fråga om mötet hörande – döv. Till detta kommer mötet Sverige – Sydafrika – Japan. Och kommunikationsblandningen mellan olika talade språk, olika teckenspråk och tolkningen däremellan. Men kanske allra mest om olika syn på vad dans är?
Den gissningen baserar jag på Moomsteaterns multikultiarbete med ”Speciells evangelium” 2003. Vi var 45 artister med och utan funktionshinder, från 17 olika länder och från cirka dussinet olika konstnärliga discipliner. Kaos? Ja, bitvis. Men mestadels varken på grund av ramadan, språk eller Downs syndrom. Största skärningspunkten gick ofta i arbetet med konstnärlig integration.
Förhandsrapporteringen i SVTs Gomorron är väl värd att se. Inslaget ligger ute till 18 mars på SVT play. Den som lever och andas integrerad scenkonst mellan artister med och utan funktionshinder lägger märke till hur artister och koreograf får jobba med de frågor de får av journalisten Lotta Bouvin-Sundberg. Det finns inbyggt i att ”mötet artist med och utan funktionsnedsättning” är en av de markörer som nischar projektet och ger det nyhetsvärde. Men inuti processen så är funktionsnedsättningen inte bärande på det sättet. Det är mötet mellan människor, bakgrunder, kultursyn och kommunikationsmönster som gäller. Precis som i andra projekt. ”Same, same, om än lite different”. Men nyhetsvärdet ligger helt och hållet i ”different”.
Här är några exempel: (länk till SVT play/Gomorron 11 mars)
”Vi har arbetat med ljud som känns”, säger koreografen Martin Forsberg.
”Det är vibrationer som går fram till Dilano (den döve dansare som medverkar i soffan, min anm)?, frågar Lotta Bouvin-Sundberg.
”Ja, och till oss” svarar Martin Forsberg.
Automattanken är att vibrationer/ljud som känns är till för de döva. Men ensemble och koreograf är förbi detta. Vibrationerna kommunicerar med alla.
Sen får jag min egen automattanke på skam när Dilano Maritz får frågan om hur det är att arbeta med både hörande och döva dansare. Just det, jag tänker att han dansar mestadels bara med andra döva dansare. Men icke! Istället berättar Dilano om det fantastiska i att för första gången få jobba med en annan döv dansare. Och det är ju självklart! Klart det inte dräller av professionella dansare med hörselnedsättning i något land. Givetvis är hans vardag arbete med hörande dansare.
Åsa Lundvik Gustafson får frågan om det varit svårt, och som jag avläser handlar om mötet mellan hörande och icke hörande.
Och Åsa vill inte förringa svårighetsgraden i sitt arbete i det här projektet. Vem vill det om man svarar på konstnärlig grund? Så hon svarar att det varit svårt precis som det är i andra projekt, med det viktiga tillägget:
”mer tror jag att läsa av det koreografiska språket… vi är ganska olika också som dansare.”
Och i ett sista försök att hitta skillnader utifrån markörerna funktionshinder (och ev nationalitet) får koreografen Martin Forsberg frågan om hur det varit att jobba med uppsättningen. Även han väljer ett konstnärligt svar:
”Nej, mer att man kommer från olika bakgrunder, att man har jobbat på olika sätt… …man har olika sätt att definiera både sig själv och sin omvärld och sin konst.”
Det blir en uppvisning i balansakten att belysa integrerad scenkonst mellan dansare med och utan hörsel, utan att tvinga varken hörande eller döva att representera sin sort. Bra gjort – Åsa, Dilano, Martin (och Lotta, på sitt sätt…)
Jag ser Vibrageras premiär i digital överföring till Biografen Spegeln i Malmö ikväll. Men hade jag kunnat hade jag föredragit ett live-besök (turnéplan). Jag vill att vibrationerna kommunicerar med mig också.
Dramaten bloggar
Nu ska vi äntligen få sniffa runt i kulisserna på Dramaten på elektronisk väg. De ska turas om att blogga. Först ut är Marie-Louise Ekman, dramatenchefen.
Och man kan ställa frågor till veckans bloggare. Jag antog glatt den uppmaningen. Frågan som gått till Marie-Louise är:
Hur ser du på den integrerade scenkonsten mellan skådespelare/artister med och utan funktionshinder? Och har Dramaten en roll att spela i det sammanhanget?
Jag bokmärkar deras blogg på http://dramatenbloggen1.wordpress.com/. Och väntar med spänning på svaret!
Förresten - Moomsteaterns personal bloggar redan. Med oregelbundna mellanrum så väljer våra medarbetare att bjuda in er i vår process. Klicka här.
Och man kan ställa frågor till veckans bloggare. Jag antog glatt den uppmaningen. Frågan som gått till Marie-Louise är:
Hur ser du på den integrerade scenkonsten mellan skådespelare/artister med och utan funktionshinder? Och har Dramaten en roll att spela i det sammanhanget?
Jag bokmärkar deras blogg på http://dramatenbloggen1.wordpress.com/. Och väntar med spänning på svaret!
Förresten - Moomsteaterns personal bloggar redan. Med oregelbundna mellanrum så väljer våra medarbetare att bjuda in er i vår process. Klicka här.
Snart ökar anmälningarna till särskolan
Idag återges en larmrapport från Lärarnas Riksförbund i flera medier. Det är rekordhöga varsel på lärare. Fler än 1000 hittills och fler ska det bli, om man får tro LR.
Om några år får vi se en brant ökning av antalet inskrivningar i särskolan, siar jag. Jag gör det mot bakgrund av att just de rapporterna kom när vi sanerade de offentliga finanserna på 90-talet. Och jag är övertygad om att det inte föddes väsentligt fler barn med intellektuell funktionsnedsättning just de åren. Men det skars ner i på lärartätheten. Barnen som inte längre kunde få hjälp inom grundskolan slogs ut.
Det är ingen bra samhällsekonomisk utveckling. Det är svårt för barn som gått särskola att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Många går direkt från gymnasiesärskolan till aktivitetsersättning (officiellt namn för förtidspension).
Det gör att i stort sett vilket val som helst är bättre än att spara på lärartätheten i våra skolor. Den här gången pratar humanism och plånbok samma språk.
Om några år får vi se en brant ökning av antalet inskrivningar i särskolan, siar jag. Jag gör det mot bakgrund av att just de rapporterna kom när vi sanerade de offentliga finanserna på 90-talet. Och jag är övertygad om att det inte föddes väsentligt fler barn med intellektuell funktionsnedsättning just de åren. Men det skars ner i på lärartätheten. Barnen som inte längre kunde få hjälp inom grundskolan slogs ut.
Det är ingen bra samhällsekonomisk utveckling. Det är svårt för barn som gått särskola att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Många går direkt från gymnasiesärskolan till aktivitetsersättning (officiellt namn för förtidspension).
Det gör att i stort sett vilket val som helst är bättre än att spara på lärartätheten i våra skolor. Den här gången pratar humanism och plånbok samma språk.
tisdag 10 mars 2009
Nu anmäler sig ambassadörerna
Igår var jag och Ronnie Larsson i Skurup hos Lärarförbundet. Ronnie spelade sin "Det måste ju va nåt som inte är fel" på deras möte. Jag var chaufför, tekniker och sufflör. Det vill säga jag körde honom, ställde upp skärmen och tittade på.
Ronnie gjorde en jättebra föreställning. Han hittar pauseringarna, släpper in skratt och eftertanke. Det både funkar och svänger, om man säger så.
Vi fick in sex nya ambassadörer!
Ambassadörer?
En ambassadör är en person som brinner för Moomsteatern. Som vill hjälpa till. Och som tack får ambassadören extra förmåner. Vi gullar, hjälper till, ger bort förmåner och tar hand om extra mycket. Vi skämmer bort ambassadören med förmåner , och ambassadören hjälper oss att få mer publik.
Tycker du det låter kul? Maila ticket (at) moomsteatern.com och lämna namn, mailadress och telefonnummer, så hör vi av oss och berättar mer exakt vad det innebär.
Ronnie Larsson i "Det måste ju va nåt som inte är fel". Foto: Henrik Hedenius.
Ronnie gjorde en jättebra föreställning. Han hittar pauseringarna, släpper in skratt och eftertanke. Det både funkar och svänger, om man säger så.
Vi fick in sex nya ambassadörer!
Ambassadörer?
En ambassadör är en person som brinner för Moomsteatern. Som vill hjälpa till. Och som tack får ambassadören extra förmåner. Vi gullar, hjälper till, ger bort förmåner och tar hand om extra mycket. Vi skämmer bort ambassadören med förmåner , och ambassadören hjälper oss att få mer publik.
Tycker du det låter kul? Maila ticket (at) moomsteatern.com och lämna namn, mailadress och telefonnummer, så hör vi av oss och berättar mer exakt vad det innebär.
Ronnie Larsson i "Det måste ju va nåt som inte är fel". Foto: Henrik Hedenius.
måndag 9 mars 2009
Hur tillgängligt blir Kulturhuvudstadsåret?
Striden om vem som får bli kulturhuvudstad 2014 går mot ett avgörande. I september ska EUs kulturministrar i ministerrådet avgöra saken. Nu slipar man på sina koncept.
Frågan är om professionella artister med funktionshinder ingår i några planer? När EU eller svenska myndigheter efterfrågar ett tillgänglighetsperspektiv så handlar det oftast om fysisk tillgänglighet till lokaler, anpassad information och tolkar för att underlätta konsumtion av kultur. Aldrig om professionell kulturutövning av konstnärer och artister med funktionsnedsättning.
Jämför ett tag med debatten om jämställdhet och mångfald. Syftar de debatterna till att kvinnor och invandrare ska få vara med i salongerna? Eller är det självklart att det också gäller tillgången till scenrummet? Just det. Frågan om vems berättelser som berättas, av vem och på vilket sätt är självklara beståndsdelar. Men när det gäller människor med funktionsnedsättning handlar det nästan uteslutande om ramper och toaletter.
Vi på Moomsteatern hjälper gärna kandidaterna till svensk kulturhuvudstad att granska sig själva. Och att bli bättre om det behövs.
Umeå/Lund International Disability Art Forum 2014 hade varit en höjdare! Vi har kontakterna till det bästa som finns att tillgå i europa och övriga världen...
Frågan är om professionella artister med funktionshinder ingår i några planer? När EU eller svenska myndigheter efterfrågar ett tillgänglighetsperspektiv så handlar det oftast om fysisk tillgänglighet till lokaler, anpassad information och tolkar för att underlätta konsumtion av kultur. Aldrig om professionell kulturutövning av konstnärer och artister med funktionsnedsättning.
Jämför ett tag med debatten om jämställdhet och mångfald. Syftar de debatterna till att kvinnor och invandrare ska få vara med i salongerna? Eller är det självklart att det också gäller tillgången till scenrummet? Just det. Frågan om vems berättelser som berättas, av vem och på vilket sätt är självklara beståndsdelar. Men när det gäller människor med funktionsnedsättning handlar det nästan uteslutande om ramper och toaletter.
Vi på Moomsteatern hjälper gärna kandidaterna till svensk kulturhuvudstad att granska sig själva. Och att bli bättre om det behövs.
Umeå/Lund International Disability Art Forum 2014 hade varit en höjdare! Vi har kontakterna till det bästa som finns att tillgå i europa och övriga världen...
söndag 8 mars 2009
Sluta använda R-ordet!
Det uppmanar ett stort antal amerikanska organisationer med Special Olympics som främsta företrädare. Det ord man syftar på är ”retard”. 31a mars ska det manifesteras världen över. Läs mer här.
”Kärt barn har många namn”, heter det, men det fungerar inte så när det gäller etiketter på stigmatiserade grupper av människor. Efter ett tag blir orden, som när de kom ansågs politiskt korrekta, till nya förhatliga ord med stigmatiserande följder. Och det är inte lätt att hänga med.
När jag och några av de ungefär jämngamla skådespelarna på Moomsteatern växte upp så kom budet: ”Du får inte säga U-ordet!” (”utvecklingsstörd”). Man ska säga ”förståndshandikappad” istället. Och under Mooms tidiga år, så bestämde skådespelarna att det var så man skulle kalla sitt funktionshinder när vi benämnde det för omvärlden. Men - sen några år får man nu inte längre säga F-ordet! (”förståndshandikappad”). Medan man återigen får använda u-ordet, men bara som påkoppling till en annan första-identitet. Låter det krångligt? Ja, det är möjligt, men det är lika fullt viktigt. Fråga de människor av afroamerikanskt ursprung som fört kampen mot N-ordet.
Journalister frågar ofta vad de ska kalla dem, syftandes på våra skådespelare med funktionsnedsättning? Vi brukar svara ”prova med deras namn?”, men det hjälper givetvis inte ett dugg. Så här kommer nu en liten lektion på vad som gäller – med reservation för vad som kan ha ändrats sen jag själv fick smäll på fingrarna senast:
1. Första identiteten är aldrig handikappet. Man är en människa, person, elev, skådespelare, man, kvinna, hyresgäst, anställd, lingvist MED något.
2. Detta något kan antingen vara en funktionsnedsättning eller ett funktionshinder. Skillnaden mellan dessa är att funktionsnedsättningen är konstant, den bär man alltid med sig. Den blir till ett funktionshinder när omgivande miljö gör det omöjligt att fungera och klara av det man önskar klara av.
exempel på funktionsnedsättningar: Downs syndrom, synnedsättning, muskeldystrofi, utvecklingsstörning. I ett sammanhang: ”hon är en människa med utvecklingsstörning”.
exempel på när miljön utlöser din funktionsnedsättning till att bli ett funktionshinder: När trottoarkanten är för hög för att personer med rullstol ska kunna passera den. Det går alltså att ifrågasätta om Moomsteaterns skådespelare är funktionshindrade när de spelar sina föreställningar. De klarar ju allt de ska i det sammanhanget. Men funktionsnedsättningen, t.ex. downs syndrom, den finns kvar. Den finns där vare sig du äter, jobbar eller sover.
3. Vanliga ”godkända” begrepp skulle då kunna vara: skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning, en skådis med Downs syndrom/utvecklingsstörning eller en artist med funktionshinder. Men fortfarande helst ”förnamn efternamn”.
I Sverige skulle många äldre behöva vänja sig av med ”vanföra”, ”sinnesslöa”, ”efterblivna”. Skolkorridorerna skulle behöva rensas på ord som ”sär”, ”mongo” och ”cp” som skällsord. Och många personalrum inom omsorgen skulle behöva ifrågasätta sig själva när de använder ordet ”muppar” om sina kolleger/brukare med utvecklingsstörning. Själva tycker de att det är en jättebra etikett eftersom mupparna på tv är snälla, söta och roliga – det är ju positivt, tycker dom. Lika positivt som när män förminskar kvinnor till ”små stumpor”, tycker jag. Fast värre. För om inte den grupp som är ”mupparna” närmast tar deras parti och jobbar för inklusion och integration med respekt, hur ska då någon annan ändra på sig?
Jo, jag säger fortfarande ”negerboll”, så min perfektionsgrad är icke existerande. Och jag blir frustrerad när debatten hela tiden håller sig fast vid vad som är politiskt korrekt språkbruk istället för vid den stora diskrimineringen gällande lön, yttrandefrihet, medbestämmande, studievillkor etc. Men jag signar r-ordskampanjen och försöker lära mig önskat språkbruk av respekt för dem det verkligen berör.
Facebook har 1000-tals grupper där ”retards” och liknande är inbegripna. Detta trots att Facebook stoltserar med regler om att "groups that attack a specific person or group of people (e.g. racist, sexist, or other hate groups) will not be tolerated. Creating such a group will result in the immediate termination of your Facebook account." Nu utmanar r-ordskampanjen detta genom att skapa gruppen FACEBOOK: STOP ALLOWING HATEFUL GROUPS THAT MOCK PEOPLE WITH SPECIAL NEEDS. Gruppen hade idag 9302 medlemmar, undertecknad inkluderad.
Diskutera gärna i kommentarerna, (och rätta mig gärna om det mitt språk åter igen hunnit passera ett politiskt korrekt ”bäst före-datum”!)
”Kärt barn har många namn”, heter det, men det fungerar inte så när det gäller etiketter på stigmatiserade grupper av människor. Efter ett tag blir orden, som när de kom ansågs politiskt korrekta, till nya förhatliga ord med stigmatiserande följder. Och det är inte lätt att hänga med.
När jag och några av de ungefär jämngamla skådespelarna på Moomsteatern växte upp så kom budet: ”Du får inte säga U-ordet!” (”utvecklingsstörd”). Man ska säga ”förståndshandikappad” istället. Och under Mooms tidiga år, så bestämde skådespelarna att det var så man skulle kalla sitt funktionshinder när vi benämnde det för omvärlden. Men - sen några år får man nu inte längre säga F-ordet! (”förståndshandikappad”). Medan man återigen får använda u-ordet, men bara som påkoppling till en annan första-identitet. Låter det krångligt? Ja, det är möjligt, men det är lika fullt viktigt. Fråga de människor av afroamerikanskt ursprung som fört kampen mot N-ordet.
Journalister frågar ofta vad de ska kalla dem, syftandes på våra skådespelare med funktionsnedsättning? Vi brukar svara ”prova med deras namn?”, men det hjälper givetvis inte ett dugg. Så här kommer nu en liten lektion på vad som gäller – med reservation för vad som kan ha ändrats sen jag själv fick smäll på fingrarna senast:
1. Första identiteten är aldrig handikappet. Man är en människa, person, elev, skådespelare, man, kvinna, hyresgäst, anställd, lingvist MED något.
2. Detta något kan antingen vara en funktionsnedsättning eller ett funktionshinder. Skillnaden mellan dessa är att funktionsnedsättningen är konstant, den bär man alltid med sig. Den blir till ett funktionshinder när omgivande miljö gör det omöjligt att fungera och klara av det man önskar klara av.
exempel på funktionsnedsättningar: Downs syndrom, synnedsättning, muskeldystrofi, utvecklingsstörning. I ett sammanhang: ”hon är en människa med utvecklingsstörning”.
exempel på när miljön utlöser din funktionsnedsättning till att bli ett funktionshinder: När trottoarkanten är för hög för att personer med rullstol ska kunna passera den. Det går alltså att ifrågasätta om Moomsteaterns skådespelare är funktionshindrade när de spelar sina föreställningar. De klarar ju allt de ska i det sammanhanget. Men funktionsnedsättningen, t.ex. downs syndrom, den finns kvar. Den finns där vare sig du äter, jobbar eller sover.
3. Vanliga ”godkända” begrepp skulle då kunna vara: skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning, en skådis med Downs syndrom/utvecklingsstörning eller en artist med funktionshinder. Men fortfarande helst ”förnamn efternamn”.
I Sverige skulle många äldre behöva vänja sig av med ”vanföra”, ”sinnesslöa”, ”efterblivna”. Skolkorridorerna skulle behöva rensas på ord som ”sär”, ”mongo” och ”cp” som skällsord. Och många personalrum inom omsorgen skulle behöva ifrågasätta sig själva när de använder ordet ”muppar” om sina kolleger/brukare med utvecklingsstörning. Själva tycker de att det är en jättebra etikett eftersom mupparna på tv är snälla, söta och roliga – det är ju positivt, tycker dom. Lika positivt som när män förminskar kvinnor till ”små stumpor”, tycker jag. Fast värre. För om inte den grupp som är ”mupparna” närmast tar deras parti och jobbar för inklusion och integration med respekt, hur ska då någon annan ändra på sig?
Jo, jag säger fortfarande ”negerboll”, så min perfektionsgrad är icke existerande. Och jag blir frustrerad när debatten hela tiden håller sig fast vid vad som är politiskt korrekt språkbruk istället för vid den stora diskrimineringen gällande lön, yttrandefrihet, medbestämmande, studievillkor etc. Men jag signar r-ordskampanjen och försöker lära mig önskat språkbruk av respekt för dem det verkligen berör.
Facebook har 1000-tals grupper där ”retards” och liknande är inbegripna. Detta trots att Facebook stoltserar med regler om att "groups that attack a specific person or group of people (e.g. racist, sexist, or other hate groups) will not be tolerated. Creating such a group will result in the immediate termination of your Facebook account." Nu utmanar r-ordskampanjen detta genom att skapa gruppen FACEBOOK: STOP ALLOWING HATEFUL GROUPS THAT MOCK PEOPLE WITH SPECIAL NEEDS. Gruppen hade idag 9302 medlemmar, undertecknad inkluderad.
Diskutera gärna i kommentarerna, (och rätta mig gärna om det mitt språk åter igen hunnit passera ett politiskt korrekt ”bäst före-datum”!)
”Så j-a bra!”
Får man svära i rubriken när man bloggar? De flesta skulle nog rekommendera att inte göra det. Men här är det ett korrekt citat från mig själv, efter att ha sett ett övningstillfälle ur en förprojektering på teatern.
” övningstillfälle ur en förprojektering på teatern?” – vad snackar han om, kan man kanske undra? Jo, i syfte att förnya teatern behövs nya upphovs-män och -kvinnor och nya idéer. Vi vet att de flesta förändrar sin syn på vad som är möjligt efter att ha gjort sina första försök tillsammans med ensemblen. Därför erbjuder vi vanligen workshops långt innan vi bestämmer något om fortsatta samarbeten. Bra för alla. Den eventuellt nya medarbetaren får känna sig för, och vår ensemble får ett förstahandsintryck och en möjlighet att tycka till om fortsatt samarbete.
I år har vi gått ett steg längre och avdelat en hel månad för att låta skådespelaren och clownen Nina Gyllenskiöld utforska vad som skulle kunna hända mellan henne och Niclas Lendemar, en av Moomsteaterns fasta skådespelare med Downs syndrom. Tillsammans med teaterns husmusiker Jan-Erik Sääf har de låst in sig (fast på ett hur öppet sätt som helst) och jobbat, jobbat, jobbat. På kontoret, som ligger vägg i vägg med repsalen, har det hörts ljud. Massor av ljud. En del vi kände igen och massor vi inte trodde fanns.
I fredags satt flera av oss med för att få en bild av vad som höll på att hända. Sorry, fram tills premiär - om vi alls kommer dit - är det en företagshemlighet, några detaljer kan jag inte lämna ut. Men det är åratal sen jag gick så påverkad från en vanlig repetition.
” övningstillfälle ur en förprojektering på teatern?” – vad snackar han om, kan man kanske undra? Jo, i syfte att förnya teatern behövs nya upphovs-män och -kvinnor och nya idéer. Vi vet att de flesta förändrar sin syn på vad som är möjligt efter att ha gjort sina första försök tillsammans med ensemblen. Därför erbjuder vi vanligen workshops långt innan vi bestämmer något om fortsatta samarbeten. Bra för alla. Den eventuellt nya medarbetaren får känna sig för, och vår ensemble får ett förstahandsintryck och en möjlighet att tycka till om fortsatt samarbete.
I år har vi gått ett steg längre och avdelat en hel månad för att låta skådespelaren och clownen Nina Gyllenskiöld utforska vad som skulle kunna hända mellan henne och Niclas Lendemar, en av Moomsteaterns fasta skådespelare med Downs syndrom. Tillsammans med teaterns husmusiker Jan-Erik Sääf har de låst in sig (fast på ett hur öppet sätt som helst) och jobbat, jobbat, jobbat. På kontoret, som ligger vägg i vägg med repsalen, har det hörts ljud. Massor av ljud. En del vi kände igen och massor vi inte trodde fanns.
I fredags satt flera av oss med för att få en bild av vad som höll på att hända. Sorry, fram tills premiär - om vi alls kommer dit - är det en företagshemlighet, några detaljer kan jag inte lämna ut. Men det är åratal sen jag gick så påverkad från en vanlig repetition.
fredag 6 mars 2009
Liyana!
Zimbabwe.
Vi tänker miljoner procent inflation, förtryck, fattigdom och HIV. Var på jorden är situationen värre? Så mycket mer glädjande då att se detta:
Liyana på CNN på Youtube
Liyana har just avslutat sin USA-turné. De har giggat på Disneyland, Stanford university, Roxbury med flera ställen.
Jag var i somras i Mocambique. Huvudmotivet var att besöka Mutumbela Gago och Teatro Avenida, teatrar mest kända hos oss för Henning Mankells engagemang i dem. Väl där träffade jag också svenskar som gått från biståndsarbete till att bosätta sig och leva i landet.
De berättade att det var vanligt att fäderna lämnade sin kvinna och sitt barn om barnet fötts med en funktionsnedsättning. Det var mammans fel om barnet inte föddes funktionsdugligt. Kvinnorna med de funktionshindrade barnen hamnade i en svår situation. Hur skulle de både försörja sig själva och sina barn, samtidigt som deras barn var mer vårdnadskrävande än andra?
Studieförbundet Vuxenskolan är djupt engagerade i kooperativ utveckling. Ett av de projekt de driver är ett kollektiv i Zimbabwe för kvinnor och deras barn med funktionshinder. Jag blev tillfrågad om jag trodde mig kunna göra nytta i det sammanhanget någon gång. Mina frågetecken var många. Statsunderstöd? Glöm det. Köpkraft för kultur? Ingen. Beröringsskräck? Maximal. Papporna sprang ju uppenbarligen sin väg. Hur skulle teaterns uttryck kunna skaffa försörjning till kooperativet och dess medlemmar?
Jag har fortfarande inte svaren på det. Men uppenbart är att det nu finns en källa att lära av som är mycket mer kompetent än jag. Medlemmarna i Liyana.
Vi tänker miljoner procent inflation, förtryck, fattigdom och HIV. Var på jorden är situationen värre? Så mycket mer glädjande då att se detta:
Liyana på CNN på Youtube
Liyana har just avslutat sin USA-turné. De har giggat på Disneyland, Stanford university, Roxbury med flera ställen.
Jag var i somras i Mocambique. Huvudmotivet var att besöka Mutumbela Gago och Teatro Avenida, teatrar mest kända hos oss för Henning Mankells engagemang i dem. Väl där träffade jag också svenskar som gått från biståndsarbete till att bosätta sig och leva i landet.
De berättade att det var vanligt att fäderna lämnade sin kvinna och sitt barn om barnet fötts med en funktionsnedsättning. Det var mammans fel om barnet inte föddes funktionsdugligt. Kvinnorna med de funktionshindrade barnen hamnade i en svår situation. Hur skulle de både försörja sig själva och sina barn, samtidigt som deras barn var mer vårdnadskrävande än andra?
Studieförbundet Vuxenskolan är djupt engagerade i kooperativ utveckling. Ett av de projekt de driver är ett kollektiv i Zimbabwe för kvinnor och deras barn med funktionshinder. Jag blev tillfrågad om jag trodde mig kunna göra nytta i det sammanhanget någon gång. Mina frågetecken var många. Statsunderstöd? Glöm det. Köpkraft för kultur? Ingen. Beröringsskräck? Maximal. Papporna sprang ju uppenbarligen sin väg. Hur skulle teaterns uttryck kunna skaffa försörjning till kooperativet och dess medlemmar?
Jag har fortfarande inte svaren på det. Men uppenbart är att det nu finns en källa att lära av som är mycket mer kompetent än jag. Medlemmarna i Liyana.
Egna processer
Igår hade vi Skådebanans ombud på besök på Moomsteatern. De fick se ett smakprov från ”Pajazzo”, fritt efter Hjalmar Bergmans ”Clownen Jac”. Det fick jag också.
Klas Malmberg, du är så himla bra på scen! Så närvarande i det svarta. Så enkel när det är svårt.
Klas och regissören Per Törnquist har i sitt arbete med pjäsen hittat en alldeles egen process. En som passar för just dom två och just den här pjäsen. Och de blir på det sättet ett microskopiskt snitt av hela Moomsteatern, där det rättvisa består i att alla inte gör likadant, utan att alla får göra på det sätt som passar just den bäst.
Jag önskar jag hade stående biljett till salongen och repetitionerna.
Moomsteaterns Klas Malmberg
Klas Malmberg, du är så himla bra på scen! Så närvarande i det svarta. Så enkel när det är svårt.
Klas och regissören Per Törnquist har i sitt arbete med pjäsen hittat en alldeles egen process. En som passar för just dom två och just den här pjäsen. Och de blir på det sättet ett microskopiskt snitt av hela Moomsteatern, där det rättvisa består i att alla inte gör likadant, utan att alla får göra på det sätt som passar just den bäst.
Jag önskar jag hade stående biljett till salongen och repetitionerna.
Moomsteaterns Klas Malmberg
torsdag 5 mars 2009
Blind finalist i American Idol
Äsch, vadå? Det är väl inget särskilt med en blind som sjunger? Stevie Wonder osv...
Så skulle man ju kunna tänka runt det faktum att Steve Macintyre gått till final i årets American Idol. Och kör för det, jag tror inte någon som kvalat in till finalracet i den tävlingen varken behöver eller vill ha nån sorts sär-villkor för sin röst.
Men - ska han dansa också? American Idol kommer med den här finaluttagningen att tvingas hantera att lika villkor aldrig kan innebära att alla gör likadant baserat på vem som anses vara normen. Koreografin, stilen, approachen måste få bli individuell.
Jag bokar plats framför American Idol, övertygad om att Simon Cowell kommer att klara av att se det unika och kritisera det banala även även hos en blind.
Presentation av Scott Macintyre på American idols egen sida.
Så skulle man ju kunna tänka runt det faktum att Steve Macintyre gått till final i årets American Idol. Och kör för det, jag tror inte någon som kvalat in till finalracet i den tävlingen varken behöver eller vill ha nån sorts sär-villkor för sin röst.
Men - ska han dansa också? American Idol kommer med den här finaluttagningen att tvingas hantera att lika villkor aldrig kan innebära att alla gör likadant baserat på vem som anses vara normen. Koreografin, stilen, approachen måste få bli individuell.
Jag bokar plats framför American Idol, övertygad om att Simon Cowell kommer att klara av att se det unika och kritisera det banala även även hos en blind.
Presentation av Scott Macintyre på American idols egen sida.
Anekdoten om Moomsteatern och Sparbanksstiftelsen
Det går inte att söka pengar från Sparbanksstiftelsen Skåne. Anledningen stavas finanskrisen. De har inga pengar att dela ut helt enkelt.
Vilket påminner mig om följande anekdot om huru Moomsteatern finansierade en Australienturné och lämnade tillbaka pengar till Sparbanksstiftelsen när vi fått in mer medel än vi behövde.
Teaterns gode vän och fixare, fritidsledaren och f.d. SM-boxaren Bernt Eriksson, lyckades i mitten på 90-talet med lätthet ordna en turné för Moomsteatern till Polen. Det gick skamligt enkelt, tyckte vi som var vana vid att få slita för varenda finansieringskrona. Så i syfte att utmana honom så sa vi på Mooms efter den framgångsrika Polen-turnén att ”nu ville vi att han skulle fixa en turnélängre bort - till Kina eller Australien”. Björn Johansson, teaterns då ledande skådespelare, sa ifrån på skarpen. Han menade att Kina inte hade sås och potatis, och därmed var uteslutet som resmål. Sagt och gjort, det beslutande rådet på teatern (13 skådespelare i majoritet, två kommunanställd personal och jag) tog beslutet att teatern 10-årsjubileum skulle firas med en turné till Australien. Bernt tyckte det var utmärkt, för han hade redan kontakter i Adelaide och de var redan intresserade.
Bernt och jag reste till Adelaide i syfte att säkra en inbjudan. Bernt bor till hälften i Hong Kong, så jag mellanlandade där. Efter att ha klått hans kinesiska svärmor på 50 öre i Mah jong (bravad, tyckte jag – helgerån, förklarade Bernt) så bad jag Bernt redogöra för sina australiska kontakter. Det gällde att vara förberedd till tänderna!
Min haka slog i marken med en duns när Bernt berättade att hans samlade australiska kontakter bestod utav fyra socialarbetare från Adelaide. De hade träffats på en tågstation i Kina. Bernt och hans kinesiska fru hade guidat en grupp svenskar, och när tågtrafiken låg nere så hade de hjälpt även den australiska gruppen att med buss komma till nästa station. På den bussresan hade Bernt och socialarbetarna delat en banan, medan han berättade om Moomsteatern i Sverige. De fyra australierna hade artigt svarat: ”Oh så intressant. Vi borde ha nåt liknande hos oss!”. Detta var våra samlade kontakter.
Men det som sedan hände är inget mindre än ett underverk. Pat och Peter Smytherman, banan-ätande socialarbetare, var två underbara människor som aldrig någonsin hade föreställt sig att de skulle bli turnéarrangörer. De slog sina kloka huvuden ihop med Bernts och mitt, och fyra dagar senare så hade vi en inbjudan från Sydaustraliens premiärminister, långt gående kontakter med en av världens då största handikappkultur-festivaler – High Beam, sponsring från vinindustrin och uranleverantörer till svensk kärnkraft, parlamentariskt stöd på regional och lokal nivå, inbjudningar att stå för scen från det aboriginska delstatsmuseet Tandanya, kontakt med teater och dansgrupper om det konstnärliga utbytet som skulle komma. Vart vi än kom så jublade man och visade stort intresse. Antagligen för att idén var så ”far out” att den egentligen aldrig borde kunna genomföras.
Väl hemma så kontaktade vi Svenska Institutet. Det var de som hade finansierat Polen-turnén. Nästgårds Polen med en inbjudan från en katolsk by-präst hade gett 60.000. Andra sidan jordklotet och en delstatsminister borde ge minst 150.000, tänkte vi och åkte till samma institut. Vi tänkte fel. ”Det är inte EU, det är inte Östersjön, det är inte nya medlemsstater från Baltikum, det är inget u-land, det är inte kunskapsöverföring. Ni tävlar med Dramaten och Cullbergbaletten. Åk hem”, svarade tjänstemannen.
Där stod vi. Utan en enda av strax över 300.000 behövda kronor från Sverige. Stat och kommun höll fortfarande på att sanera de offentliga finanserna. De visade inget som helst intresse att finansiera resan. Malmö, som är vänort med Port Adelaide, erbjöd sig ”generöst”att skicka med muggar med fjolårets festivaltryck på som presenter att ge bort. Kockums byggde ubåtar i Port Adelaide, men skulle låta 800 arbetare gå på hemmaplan.
Vi gick på två spår. Vi sökte 250.000 från Sparbanksstiftelsen Skåne, och höll tummarna allt vad vi kunde. Och vi gick till Hans Cavalli Björkman och frågade om råd. Han sa att han gick i god för att Malmös näringsliv skulle bidra med minst 100.000 kronor, men att vi skulle vara tvungna att själva fråga dom. Vi tänkte på Kockums-arbetarna och tyckte vi var modiga när vi bad Kockumsledningen om 50.000 kronor. Och förstod att vi tänkte fel när deras informationschef ringde och sa: ”Hör du, blir du ledsen om vi dubblar?”.
Kockums betalade, några mindre stiftelser gick in. Och Sparbanksstiftelsen gav oss hela det sökta beloppet! Helt plötsligt var vi överfinansierade! Hur skulle Karl-Bertil Jonsson ha gjort i det läget? Ta pengarna? De kom ju från de rike och gick till de fattige. Men till priset av en bristande ärlighet. Eller lämna tillbaka överskjutande belopp så att andra behövande kulturarbetare kunde få del av det, med bibehållen ärlighet och raka ryggar? Vi valde det sistnämnda, och lämnade tillbaka hälften av beviljade medel till Sparbanksstiftelsen. Klokt eller dumt? Om jag ska svara så blir nog svaret fortfarande ”klokt”, för jag tror att etiska värdegrunder i längden ger bättre förutsättningar än oetiska. Frågar man resenärerna som likt sardiner låg packade sex och sex på tvärs i sängarna på de timhyrda hotellrummen vid mellanlandningen i Singapore så blir kanske svaret ”åja, lite till hade vi väl kunnat behålla…”
Vilket påminner mig om följande anekdot om huru Moomsteatern finansierade en Australienturné och lämnade tillbaka pengar till Sparbanksstiftelsen när vi fått in mer medel än vi behövde.
Teaterns gode vän och fixare, fritidsledaren och f.d. SM-boxaren Bernt Eriksson, lyckades i mitten på 90-talet med lätthet ordna en turné för Moomsteatern till Polen. Det gick skamligt enkelt, tyckte vi som var vana vid att få slita för varenda finansieringskrona. Så i syfte att utmana honom så sa vi på Mooms efter den framgångsrika Polen-turnén att ”nu ville vi att han skulle fixa en turnélängre bort - till Kina eller Australien”. Björn Johansson, teaterns då ledande skådespelare, sa ifrån på skarpen. Han menade att Kina inte hade sås och potatis, och därmed var uteslutet som resmål. Sagt och gjort, det beslutande rådet på teatern (13 skådespelare i majoritet, två kommunanställd personal och jag) tog beslutet att teatern 10-årsjubileum skulle firas med en turné till Australien. Bernt tyckte det var utmärkt, för han hade redan kontakter i Adelaide och de var redan intresserade.
Bernt och jag reste till Adelaide i syfte att säkra en inbjudan. Bernt bor till hälften i Hong Kong, så jag mellanlandade där. Efter att ha klått hans kinesiska svärmor på 50 öre i Mah jong (bravad, tyckte jag – helgerån, förklarade Bernt) så bad jag Bernt redogöra för sina australiska kontakter. Det gällde att vara förberedd till tänderna!Min haka slog i marken med en duns när Bernt berättade att hans samlade australiska kontakter bestod utav fyra socialarbetare från Adelaide. De hade träffats på en tågstation i Kina. Bernt och hans kinesiska fru hade guidat en grupp svenskar, och när tågtrafiken låg nere så hade de hjälpt även den australiska gruppen att med buss komma till nästa station. På den bussresan hade Bernt och socialarbetarna delat en banan, medan han berättade om Moomsteatern i Sverige. De fyra australierna hade artigt svarat: ”Oh så intressant. Vi borde ha nåt liknande hos oss!”. Detta var våra samlade kontakter.
Men det som sedan hände är inget mindre än ett underverk. Pat och Peter Smytherman, banan-ätande socialarbetare, var två underbara människor som aldrig någonsin hade föreställt sig att de skulle bli turnéarrangörer. De slog sina kloka huvuden ihop med Bernts och mitt, och fyra dagar senare så hade vi en inbjudan från Sydaustraliens premiärminister, långt gående kontakter med en av världens då största handikappkultur-festivaler – High Beam, sponsring från vinindustrin och uranleverantörer till svensk kärnkraft, parlamentariskt stöd på regional och lokal nivå, inbjudningar att stå för scen från det aboriginska delstatsmuseet Tandanya, kontakt med teater och dansgrupper om det konstnärliga utbytet som skulle komma. Vart vi än kom så jublade man och visade stort intresse. Antagligen för att idén var så ”far out” att den egentligen aldrig borde kunna genomföras.
Väl hemma så kontaktade vi Svenska Institutet. Det var de som hade finansierat Polen-turnén. Nästgårds Polen med en inbjudan från en katolsk by-präst hade gett 60.000. Andra sidan jordklotet och en delstatsminister borde ge minst 150.000, tänkte vi och åkte till samma institut. Vi tänkte fel. ”Det är inte EU, det är inte Östersjön, det är inte nya medlemsstater från Baltikum, det är inget u-land, det är inte kunskapsöverföring. Ni tävlar med Dramaten och Cullbergbaletten. Åk hem”, svarade tjänstemannen.
Där stod vi. Utan en enda av strax över 300.000 behövda kronor från Sverige. Stat och kommun höll fortfarande på att sanera de offentliga finanserna. De visade inget som helst intresse att finansiera resan. Malmö, som är vänort med Port Adelaide, erbjöd sig ”generöst”att skicka med muggar med fjolårets festivaltryck på som presenter att ge bort. Kockums byggde ubåtar i Port Adelaide, men skulle låta 800 arbetare gå på hemmaplan.
Vi gick på två spår. Vi sökte 250.000 från Sparbanksstiftelsen Skåne, och höll tummarna allt vad vi kunde. Och vi gick till Hans Cavalli Björkman och frågade om råd. Han sa att han gick i god för att Malmös näringsliv skulle bidra med minst 100.000 kronor, men att vi skulle vara tvungna att själva fråga dom. Vi tänkte på Kockums-arbetarna och tyckte vi var modiga när vi bad Kockumsledningen om 50.000 kronor. Och förstod att vi tänkte fel när deras informationschef ringde och sa: ”Hör du, blir du ledsen om vi dubblar?”.
Kockums betalade, några mindre stiftelser gick in. Och Sparbanksstiftelsen gav oss hela det sökta beloppet! Helt plötsligt var vi överfinansierade! Hur skulle Karl-Bertil Jonsson ha gjort i det läget? Ta pengarna? De kom ju från de rike och gick till de fattige. Men till priset av en bristande ärlighet. Eller lämna tillbaka överskjutande belopp så att andra behövande kulturarbetare kunde få del av det, med bibehållen ärlighet och raka ryggar? Vi valde det sistnämnda, och lämnade tillbaka hälften av beviljade medel till Sparbanksstiftelsen. Klokt eller dumt? Om jag ska svara så blir nog svaret fortfarande ”klokt”, för jag tror att etiska värdegrunder i längden ger bättre förutsättningar än oetiska. Frågar man resenärerna som likt sardiner låg packade sex och sex på tvärs i sängarna på de timhyrda hotellrummen vid mellanlandningen i Singapore så blir kanske svaret ”åja, lite till hade vi väl kunnat behålla…”
Bilden i detta inlägg är från "Grisfarmen", på turné till Australien 1997. Pierre Björkman, fotad av Henrik Hedenius
onsdag 4 mars 2009
Vill eller vill inte Lund ha besökare med funktionsnedsättning?
Om man får tro vänsterpartisten Mats Olsson i dagens Kvällsposten, så vill inte Lunds kommun ha nya invånare alternativt besökare med funktionsnedsättning. Grunden för detta är en handlingsplan som utmålar WHOP (whealthy, healthy, older people) och DINK (double income, no kids) som målgrupper att fokusera på.
Har Mats Olsson rätt – att detta innebär att man inte vill locka människor med funktionsnedsättning till kommunen – så är det givetvis både anmärkningsvärt och värt all kritik i världen. Men när blev ”frisk” och ”funktionshindrad” motsatser? Är det inte ”frisk” och ”sjuk” som är varandras motsatser? (Jodå. Hemskt nog om man inte vill ta emot sjuka turister, men jag tror ”healthy” i det här fallet markerar äldre medborgare som fortfarande är i vigör att resa.)
Det går att se detta precis tvärtom. Varje steg för att förbättra mottagandet av segmentet WHOP innebär ett ekonomiskt incitament till ökad tillgänglighet. Det här förstod min kollega Tony Doyle, skaparen av en av världens då största och bästa kulturfestivaler inom ”disability arts” – High Beam festival i Adelaide . Tony, själv synskadad, menade att med en förändrad åldersstruktur innebar att vi fick fler friska, välbärgade människor med funktionsnedsättning som ville ut och se världen. De började bli så många att de snart skulle bli en grupp att räkna med. Städerna skulle se över sin struktur för tillgänglighet utifrån ett egennyttigt perspektiv. Vill städerna ha de rikas pengar måste de kunna komma in på toaletten. Tony ville instifta ett pris för bästa tillgängliga turiststad. Märket – att vara en ”accessible city” – skulle ha en stor potential att locka köpkraft till sin region.
Jag tror att Mats Olsson och jag delar en hel del humanistiska värdegrunder. Däribland att inklusion och välkomnande inte ska vara baserat på pengar allena. Men jag delar inte automat-tanken att människor med funktionsnedsättning inte är friska.
Har Mats Olsson rätt – att detta innebär att man inte vill locka människor med funktionsnedsättning till kommunen – så är det givetvis både anmärkningsvärt och värt all kritik i världen. Men när blev ”frisk” och ”funktionshindrad” motsatser? Är det inte ”frisk” och ”sjuk” som är varandras motsatser? (Jodå. Hemskt nog om man inte vill ta emot sjuka turister, men jag tror ”healthy” i det här fallet markerar äldre medborgare som fortfarande är i vigör att resa.)
Det går att se detta precis tvärtom. Varje steg för att förbättra mottagandet av segmentet WHOP innebär ett ekonomiskt incitament till ökad tillgänglighet. Det här förstod min kollega Tony Doyle, skaparen av en av världens då största och bästa kulturfestivaler inom ”disability arts” – High Beam festival i Adelaide . Tony, själv synskadad, menade att med en förändrad åldersstruktur innebar att vi fick fler friska, välbärgade människor med funktionsnedsättning som ville ut och se världen. De började bli så många att de snart skulle bli en grupp att räkna med. Städerna skulle se över sin struktur för tillgänglighet utifrån ett egennyttigt perspektiv. Vill städerna ha de rikas pengar måste de kunna komma in på toaletten. Tony ville instifta ett pris för bästa tillgängliga turiststad. Märket – att vara en ”accessible city” – skulle ha en stor potential att locka köpkraft till sin region.
Jag tror att Mats Olsson och jag delar en hel del humanistiska värdegrunder. Däribland att inklusion och välkomnande inte ska vara baserat på pengar allena. Men jag delar inte automat-tanken att människor med funktionsnedsättning inte är friska.
Kulturcentrum Skåne - mer än ett undantag?
Kulturcentrum Skåne är något så ovanligt som en fristående eftergymnasial utbildning för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Man tar ett brett grepp på konstnärligt skapande och kulturkompetens, och har ett gediget gott rykte. Igår var jag och såg deras föreställning ”Vidare”.
Bravo Kulturcentrum! Det får bli rubriken i en spontan recension. Inte för att det dramatiska innehållet nådde rekordnivåer, men väl för värmen som spred sig, den ”en för alla – alla för en” anda som fanns och för oväntade individuella prestationer. Birgitta Hansson – vilken röst! Och var kom den ifrån?
I ett samtal efter föreställningen med Heimo Åback och Christel Nilsson, två av förgrundsfigurerna i ledningen för Kulturcentrum, så skymtade en viss oro för framtiden. Jag ska inte gå in på deras specifika situation. Den är alldeles för speciell för att jag ur huvudet ska kunna återge den på ett korrekt sätt. Men huvudproblemet är väl känt. Det så kallade sektorsansvaret för handikapp-politiken fungerar inte.
I Sverige finns inget departement eller myndighet som ansvarar för människor med funktionshinder. Myndigheten Handisams funktion är inte att ta hand om frågorna som rör människor med funktionsnedsättning utan att samordna alla andra myndigheters agerande. Tanken med detta är inkluderande och god. Alla människor ska finnas med på lika villkor. Våra rättigheter och skyldigheter i förhållande till försvar, sjukvård, kultur och utbildning ska i enlighet med gällande lagstiftning vara lika som för alla andra.
Ibland kan det förekomma att en människa med funktionsnedsättning behöver en extra insats för att kunna finnas med på lika villkor som andra. Det är varje departements och myndighets ansvar att se till att det så kallade sektorsperspektivet fungerar. De som bygger och äger hus ska se till att de är tillgängliga för människor som behöver rullstol. Teatrar ska kunna ta emot människor med hörselnedsättning i publiken. Kan man inte använda allmänna kommunikationer pga funktionshinder så har man rätt till färdtjänst.
Men hur är det med eftergymnasial utbildning för människor med intellektuell funktionsnedsättning? Finns den? Nja, knappt. Universitetsnivån är generellt sett stängd. När Moomsteaterns skådespelare skaffar sig akademisk utbildning på Teaterhögskolan så sker det genom att Teaterhögskolan har ett uppdrag att utbilda yrkesverksamma med fler än tre år i yrket. Gymnasiesärskolans betyg räcker inte för allmän behörighet.
Folkhögskolorna i Sverige bedriver en viss utbildningsverksamhet gentemot människor med utvecklingsstörning. Finansieringen är ett lapptäcke av ordinarie folkbildningsbidrag och extra resurser pga funktionshinder samt extra medel från Skolverket för assistenter. Om det innebär internat tillkommer sen en rad olika förhandlingsytor beroende på vilken individ det gäller, var den är bosatt och hur dennes försörjningssituation är. (kommun, region, Försäkringskassa, Arbetsförmedling etc). En stor del av utbudet av denna eftergymnasiala utbildning för personer med utvecklingsstörning är av allmän karaktär, eller ”flytta hemifrån/personlig utveckling”. Specialiserad eftergymnasial utbildning är undantag och beroende av att anordnaren trixar med projekt och hoppar mellan finansieringstuvorna.
De flesta andra människor – vi utan intellektuell funktionsnedsättning – kan fritt välja att utbilda oss. Vi har många alternativ, flera olika utbildnings och finansieringsformer. Tanken med sektorsansvaret är att utbildningsdepartementet och dess myndigheter ska säkerställa att detta också fungerar för människor med funktionsnedsättning. Det betyder ramper för att kunna inkludera människor i rullstol, tolkar för syn och hörselskadade, speciella läromedel för vissa målgrupper, så att de kan utbilda sig som alla andra. Men sektorsansvaret borde också gälla för personer med utvecklingsstörning.
Verkligheten idag är att den utvecklingsstörde efter särgymnasiet inte har så många val alls. Det troligaste är att han/hon istället betraktas som en administrativ kostnad för en kommun och Försäkringskassan. Gå direkt till pension utan att passera eftergymnasiala studier eller arbete. LSS-lagstiftningen garanterar dagcenterplats. Du är placerad.
År 2002, då Moomsteatern gjorde musikalen ”Speciells Evangelium”, kom ca en tredjedel av finansieringen från EU-medel. Myndighetens syn på projektet var att ”de utvecklingsstörda inte kan ingå i projektbeskrivningen. De är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. De har ju dagcenter livet ut.” Detta tillbakavisades några år senare av myndighetens generaldirektör.
Tanken om sektorsansvar är bra. Men ska det fungera måste samtliga svenska myndigheter ha tydliga instruktioner att det ligger i deras uppdrag. Annars blir det som nu. Alla kan säga att de vill den funktionshindrade väl, och ingen har det som sitt uppdrag.
Kulturcentrum Skåne kämpar för eftergymnasial kvalificerad utbildning för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Utbildningsdepartementet säger att det är Skolverket som är myndigheten med ansvar för liknande utbildningar. Skolverket menar att Kulturcentrum Skånes verksamhet inte finns beskrivet i deras uppdrag.
Risken är att Kulturcentrum Skåne framöver inte ens tillåts vara undantaget som bekräftar regeln om utvecklingsstördas utestängdhet till högre utbildning.
Bravo Kulturcentrum! Det får bli rubriken i en spontan recension. Inte för att det dramatiska innehållet nådde rekordnivåer, men väl för värmen som spred sig, den ”en för alla – alla för en” anda som fanns och för oväntade individuella prestationer. Birgitta Hansson – vilken röst! Och var kom den ifrån?
I ett samtal efter föreställningen med Heimo Åback och Christel Nilsson, två av förgrundsfigurerna i ledningen för Kulturcentrum, så skymtade en viss oro för framtiden. Jag ska inte gå in på deras specifika situation. Den är alldeles för speciell för att jag ur huvudet ska kunna återge den på ett korrekt sätt. Men huvudproblemet är väl känt. Det så kallade sektorsansvaret för handikapp-politiken fungerar inte.
I Sverige finns inget departement eller myndighet som ansvarar för människor med funktionshinder. Myndigheten Handisams funktion är inte att ta hand om frågorna som rör människor med funktionsnedsättning utan att samordna alla andra myndigheters agerande. Tanken med detta är inkluderande och god. Alla människor ska finnas med på lika villkor. Våra rättigheter och skyldigheter i förhållande till försvar, sjukvård, kultur och utbildning ska i enlighet med gällande lagstiftning vara lika som för alla andra.
Ibland kan det förekomma att en människa med funktionsnedsättning behöver en extra insats för att kunna finnas med på lika villkor som andra. Det är varje departements och myndighets ansvar att se till att det så kallade sektorsperspektivet fungerar. De som bygger och äger hus ska se till att de är tillgängliga för människor som behöver rullstol. Teatrar ska kunna ta emot människor med hörselnedsättning i publiken. Kan man inte använda allmänna kommunikationer pga funktionshinder så har man rätt till färdtjänst.
Men hur är det med eftergymnasial utbildning för människor med intellektuell funktionsnedsättning? Finns den? Nja, knappt. Universitetsnivån är generellt sett stängd. När Moomsteaterns skådespelare skaffar sig akademisk utbildning på Teaterhögskolan så sker det genom att Teaterhögskolan har ett uppdrag att utbilda yrkesverksamma med fler än tre år i yrket. Gymnasiesärskolans betyg räcker inte för allmän behörighet.
Folkhögskolorna i Sverige bedriver en viss utbildningsverksamhet gentemot människor med utvecklingsstörning. Finansieringen är ett lapptäcke av ordinarie folkbildningsbidrag och extra resurser pga funktionshinder samt extra medel från Skolverket för assistenter. Om det innebär internat tillkommer sen en rad olika förhandlingsytor beroende på vilken individ det gäller, var den är bosatt och hur dennes försörjningssituation är. (kommun, region, Försäkringskassa, Arbetsförmedling etc). En stor del av utbudet av denna eftergymnasiala utbildning för personer med utvecklingsstörning är av allmän karaktär, eller ”flytta hemifrån/personlig utveckling”. Specialiserad eftergymnasial utbildning är undantag och beroende av att anordnaren trixar med projekt och hoppar mellan finansieringstuvorna.
De flesta andra människor – vi utan intellektuell funktionsnedsättning – kan fritt välja att utbilda oss. Vi har många alternativ, flera olika utbildnings och finansieringsformer. Tanken med sektorsansvaret är att utbildningsdepartementet och dess myndigheter ska säkerställa att detta också fungerar för människor med funktionsnedsättning. Det betyder ramper för att kunna inkludera människor i rullstol, tolkar för syn och hörselskadade, speciella läromedel för vissa målgrupper, så att de kan utbilda sig som alla andra. Men sektorsansvaret borde också gälla för personer med utvecklingsstörning.
Verkligheten idag är att den utvecklingsstörde efter särgymnasiet inte har så många val alls. Det troligaste är att han/hon istället betraktas som en administrativ kostnad för en kommun och Försäkringskassan. Gå direkt till pension utan att passera eftergymnasiala studier eller arbete. LSS-lagstiftningen garanterar dagcenterplats. Du är placerad.
År 2002, då Moomsteatern gjorde musikalen ”Speciells Evangelium”, kom ca en tredjedel av finansieringen från EU-medel. Myndighetens syn på projektet var att ”de utvecklingsstörda inte kan ingå i projektbeskrivningen. De är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. De har ju dagcenter livet ut.” Detta tillbakavisades några år senare av myndighetens generaldirektör.
Tanken om sektorsansvar är bra. Men ska det fungera måste samtliga svenska myndigheter ha tydliga instruktioner att det ligger i deras uppdrag. Annars blir det som nu. Alla kan säga att de vill den funktionshindrade väl, och ingen har det som sitt uppdrag.
Kulturcentrum Skåne kämpar för eftergymnasial kvalificerad utbildning för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Utbildningsdepartementet säger att det är Skolverket som är myndigheten med ansvar för liknande utbildningar. Skolverket menar att Kulturcentrum Skånes verksamhet inte finns beskrivet i deras uppdrag.
Risken är att Kulturcentrum Skåne framöver inte ens tillåts vara undantaget som bekräftar regeln om utvecklingsstördas utestängdhet till högre utbildning.
Fritt gymnasieval i Skåne – utom för elever med utvecklingsstörning.
I Sydsvenskan fanns för några dagar sedan en artikel om att särskoleeleverna i Trelleborg inte får välja gymnasieutbildning fritt i Skåne. Är det någon som blir förvånad? Inte jag heller.
26 kommuner gick samman. Alla gymnasieelever skulle få söka utbildning fritt i hela Skåne. Alla? Nja… det återstår väl att se. Victoria Rose i Trelleborg fick enligt Sydsvenskan inte söka fritt. Istället för en gymnasiesär-utbildning i Ängelholm tvingades hon välja ett alternativ i Trelleborg.
Och reportaget i Sydsvenskan blottar något som är mycket större än att bara Victoria inte får välja sitt tredjeval till gymnasiet som hon vill. Man kan ana att det grundläggande här är att ”människor med intellektuell funktionsnedsättning” inte ingår i ”alla människor”.
För åtta år sen ansökte en av Skånes kulturskolor om medel att utöka sin prova på-verksamhet från att gälla ”alla barn” till att även omfatta särskolans barn. Ingen av de inblandade reagerade över huvud taget på att barnen med funktionsnedsättning inte ingick i alla barn.
Runt om i Sveriges kommuner så händer det att människor med utvecklingsstörning stoppas från att söka en daglig verksamhet som passar dem bättre för den ligger utanför den egna kommungränsen. I kommuner där ansvaret för LSS-verksamheten ligger på varje stadsdel, så finns det de som benämner det som att man sitter i stadsdelsarrest.
Vad det handlar om?
Pengar, skulle man kunna tro.
Köper man tjänsten av andra så försvinner underlag för den egna verksamheten. Behöver personen färdtjänst så ökar den kostnaden med avståndet till dagcentret eller gymnasiet. Och i de dagliga besluten så är det nog ofta så. Att det handlar om pengar.
Men anledningen till att det tillåts handla om pengar är att människor med utvecklingsstörning inte automatiskt ingår i alla människor.
Vad säger de andra 25 skånska kommuner som hittills sluppit granskning? Får era elever i särskolan söka gymnasieutbildning fritt i Skåne?
Moomsteatern startar hösten 2010 utbildningen av nästa generation professionella skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. Staten har just tagit bort rätten till studiebidrag för de med ”aktivitetsbidrag” eller ”sjukersättning”. Anledningen är att man inte ska kunna få dubbla statliga försörjningsstöd. Den vuxne utvecklingsstörde person som flyttat hemifrån och vill studera på annan ort ska alltså betala dubbel hyra, en hemma och en för internatet. Eller är det någon som tror att den kommunala gruppbostaden tar tillfälliga andrahands hyresgäster?
26 kommuner gick samman. Alla gymnasieelever skulle få söka utbildning fritt i hela Skåne. Alla? Nja… det återstår väl att se. Victoria Rose i Trelleborg fick enligt Sydsvenskan inte söka fritt. Istället för en gymnasiesär-utbildning i Ängelholm tvingades hon välja ett alternativ i Trelleborg.
Och reportaget i Sydsvenskan blottar något som är mycket större än att bara Victoria inte får välja sitt tredjeval till gymnasiet som hon vill. Man kan ana att det grundläggande här är att ”människor med intellektuell funktionsnedsättning” inte ingår i ”alla människor”.
För åtta år sen ansökte en av Skånes kulturskolor om medel att utöka sin prova på-verksamhet från att gälla ”alla barn” till att även omfatta särskolans barn. Ingen av de inblandade reagerade över huvud taget på att barnen med funktionsnedsättning inte ingick i alla barn.
Runt om i Sveriges kommuner så händer det att människor med utvecklingsstörning stoppas från att söka en daglig verksamhet som passar dem bättre för den ligger utanför den egna kommungränsen. I kommuner där ansvaret för LSS-verksamheten ligger på varje stadsdel, så finns det de som benämner det som att man sitter i stadsdelsarrest.
Vad det handlar om?
Pengar, skulle man kunna tro.
Köper man tjänsten av andra så försvinner underlag för den egna verksamheten. Behöver personen färdtjänst så ökar den kostnaden med avståndet till dagcentret eller gymnasiet. Och i de dagliga besluten så är det nog ofta så. Att det handlar om pengar.
Men anledningen till att det tillåts handla om pengar är att människor med utvecklingsstörning inte automatiskt ingår i alla människor.
Vad säger de andra 25 skånska kommuner som hittills sluppit granskning? Får era elever i särskolan söka gymnasieutbildning fritt i Skåne?
Moomsteatern startar hösten 2010 utbildningen av nästa generation professionella skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. Staten har just tagit bort rätten till studiebidrag för de med ”aktivitetsbidrag” eller ”sjukersättning”. Anledningen är att man inte ska kunna få dubbla statliga försörjningsstöd. Den vuxne utvecklingsstörde person som flyttat hemifrån och vill studera på annan ort ska alltså betala dubbel hyra, en hemma och en för internatet. Eller är det någon som tror att den kommunala gruppbostaden tar tillfälliga andrahands hyresgäster?
Upproret mot pris till Jerry Lewis på Oscarsgalan
Det pyser och fräser i påstått radikala handikappled. Måltavlan är Jerry Lewis, skådespelare och komiker, som fick Jean Hersholt Humanitarian Award, ett pris som ges för enastående insatser för ”humanitarian causes”. Jerry Lewis var 1952 med och bildade MDA, Muscular Dystrophy Association. Han har sedan dess medverkat till att samla in 1,3 miljarder USD.
Kritikerna har bildat en grupp med samma namn som sin websida - thetroublewithjerry.net. De menar att Jerry Lewis använder negativa stereotyper för att samla in pengar.
The trouble with Jerry-gruppen anför några citat som bevis för Lewis taskiga människosyn. Så här har Jerry uttryckt sig, och därmed enligt sina kritiker gjort människor med muskeldystrofi till stereotypt hjälplösa offer:
” I may be a full human being in my heart and soul, yet I am still half a person”.
Problemet är bara att aktivisterna som kastar dynga på Jerry Lewis tagit citatet ur sitt sammanhang. Så här lyder ett längre citat ur samma skrift, där Jerry Lewis skriver en text i förstapersons-perspektiv från ett barn med muskeldystrofi.
” I know the courage it takes to get on the court with other cripples and play wheelchair basketball, but I’m not as fortunate as they are, and I bet I’m in the majority. I’d like to play basketball like normal, healthy, vital, and energetic people. I really don’t want the substitute. I just can’t half-do anything — either it’s all the way, or forget it. That’s a rough way to think in my position. When I sit back and think a little more rationally, I realize my life is half, so I must learn to do things halfway. I just have to learn to try to be good at being a half a person … and get on with my life.
I may be a full human being in my heart and soul, yet I am still half a person, and I know I’ll do well if I keep my priorities in order.”
En dramatiserad text, som uttrycker personliga tankar från en individuell fiktiv person. Vips, så har Lewis enligt sina kritiker sagt något om alla människor med muskeldystrofi. Och för det ska han hängas.
Skulle kritikerna få sin vilja igenom, så skulle bara i förväg godkända känslor få berättas. Alternativt att man i en personlig text bara får skriva ”Jag känner mig fångad i en rullstol” om man samtidigt lägger till ”men det finns givetvis de som inte känner som jag”. I vilket fall om den som skriver inte själv har den aktuella funktionsnedsättningen.
En sån tur att Jerry inte går dem till viljes! Rädslan för att säga fel saker skulle göra att ingen ens skulle våga säga h-ordet (handikapp) eller någon av dess synonymer. Och DÅ finns det verkligen ett demokratiskt problem.
Men inte Jerry inte. Han svarade redan 1993 de som tyckte han stod för negativa stereotyper med en ilska som borde svepa undan varje form av tvekan om att han ev inte ser dem som sina likar. (Man snäser nämligen inte av människor man själv ser som ”offer” på ett sånt här sätt. Man kväver de med ”tycka synd om” istället.) Han sa i Vanity Fair:
” It just kills me to think about these people getting publicity. These people are leeches. They all glommed on to being Jerry-bashers. What did they have before that? They’re disabled people who are so bitter at the bad hand they’ve been dealt that they have to take down somebody who’s doing good. There’s 19 of them, but these people can hurt what I have built for 45 years. There’s a million and a half people who depend on what I do! I’ve raised one billion three hundred million dollars.
These 19 people don’t want me to do that. They want me to stop now? Fuck them. Do it in caps. FUCK THEM.”
Men finns det då inget negativt att säga om Jerrys miljardinsamlingar på känslor om olyckliga öden som behöver vår medömkan? Jo. 2 saker. Om Jerry bara och enbart porträtterar människor som offer i sin numer 57-åriga kamp för personer med muskeldystrofi - oavsett berättarform och sammanhang – då har han ett problem. Men det viktigaste att säga om allt detta är inte ”Fy Jerry för att du gör det” utan ”Fy på oss själva för att det behövs”. Att vi godtar ett strukturellt underläge för människor med funktionsnedsättning som gör att de för att leva ett någorlunda normalt liv ska behöva vända sig till välgörenhet. Att det ska vara upp till Jerrys insamlande av människors välvilja om det ska bedrivas forskning som kan rädda deras liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
