tisdag 1 september 2009

Stereotypen "exotiska infödingar"

Just nu läser vi överallt om SVT/Eyeworks inspelning av "Den stora resan". Svenska familjer reser till bland annat Himbafolket, en minoritetsgrupp i Namibia. Programmet beskrivs som en dokumentär reality-serie med inslag av lärande.

Hittills har rapporteringen mestadels handlat om den usla ersättningen Eyeworks betalat värd-folket. Majsmjöl och småpengar, skulle man kunna sammanfatta det. Till Zeka Alberto, jurist för land, miljö- och utvecklingsfrågor på den organisation som har Namibiska statens rätt att hjälpa minoritetsgrupper till rätt avtal, ska en kontaktperson för filmteamet ha sagt "de här människorna gör ju i alla fall ingenting". (DN). Undertext: Deras tid är inte värd så mycket. I radions Studio Ett fanns igår ett inslag (webradio) där man berättade att man i tidigare inspelningar för andra länder flyttat en hel by för att få den mer avskild (utan tillgång till affär), bett byborna byta kläder från västerländska till traditionella osv. Troligen i syfte att få det att verka "äkta".

För några år sedan kunde jag läsa recensioner om böcker som tog upp exotiseringen av fattigare länder. Turismen var en möjlig tillväxtbärande faktor. Men villkoret för att turisterna skulle komma var att de som mötte turisterna representerade sin sort. Att de var "äkta". Dvs gömde sin mobiltelefon, bytte om till höftskynke och lät sig fotograferas. Den odlade stereotypen om vilden som levde nära naturen var den man ville konsumera, och därmed den som producerades.
Jag tänkte själv likadant under Moomsteaterns turné till Australien för 12 år sen. Våra värdar var Tandanya, sydaustraliens delstatsmuseum för Aboriginsk konst. Jag blev förtjust i en konstnärs arbete utställt i deras galleri. Men han arbetade i akryl på duk. Min naturliga fråga var om arbete i det materialet var "äkta aboriginskt", det fanns ju inte i deras ursprung. Guiden svarade: "konstnärer har i alla tider använt den senaste tekniken och materialet tillgängligt för dem. Varför skulle aboriginska konstnärer vara annorlunda?" Jag minns hur jag höll på att sjunka genom gallerigolvet. Jag hade producerat en fördom som jag motarbetat hela mitt liv på ett annat område. I mitt arbete med teater och människor med funktionshinder.

"Att bara vara som de är"/"vara äkta" är uttryck som är farliga. Inte minst när det gäller personer med intellektuella funktionshinder, för här finns tyvärr paralleller. Jag har i mitt arbete med Moomsteaterns förvandling till en integrerad teater baserad på "lika lön för lika arbete" mötts av just den attityden. Ska de verkligen vara där på lika villkor? Är det bra för dem? Kan de inte bara "få vara som de är"? Och är det så viktigt för dem att få betalt? De förstår ju inte pengars värde så bra? De kanske förlorar sina bidrag?

Jag har tidigare hänvisat till den utmärkta sajten Med i medier, som arbetar med mediabilden av personer med funktionshinder. De pekar på en undersökning gjord av Jenny Särnholm och Jorie Storm vid Göteborgs universitet. Den visar att personer med utvecklingsstörning var mycket negativa och kunde inte identifiera sig med tv-programmet "En annan del av Köping". Anhöriga och personer utan kontakt med funktionshinder visade däremot stor uppskattning. Den respons jag fått motta om programmet - och det är mycket eftersom den som har en utvecklingsstörd kollega förväntas ha ett intresse av alla program där en person med funktionshinder medverkar oavsett innehåll - är just "de är så naturliga" (positiv bemärkelse). All respons har kommit från personer utan egna funktionshinder. Ingen av skådespelarna med utvecklingsstörning på Moomsteatern har någonsin nämnt programmet.

"Att representera sin sort" är en mäktig tvångströja. Det spelar ingen roll om stereotypen som förväntas och återskapas är positiv eller negativ, om det är något vi statistiskt normala västerlänningar gillar eller inte, för i bägge fallen tvingar vi människor att inte vara det vi helst av allt önskar att de skulle vara - sig själva.


SVT/Eyeworks TV-program i media: DN, AB 1, 2, 3. Sydsvenskan 1, 2. Exp 1, 2. Afrikagrupperna/Newsdesk.

8 kommentarer:

  1. Elisabet Albertsson2 september 2009 kl. 14:54

    Kjell,
    Jag blir jätteglad att läsa dina åsikter! Hoppas vi alla ta till oss dem och inse det ovärdiga att skildra (och behandla) människor på ett nedsättande sätt.
    Filmen "Den stora resan" befäster bara fördomar som finns lite här och var i Sverige. - Det är väl så fantastiskt intressant och till och med gulligt med "exotiska infödingar" -.
    Det är en skam att SVT medverkar till något sådant. Men det grundar sig nog på okunskap (och visst vinstintresse förstås!).
    Hemskt!
    Det räcker inte med ursäkt från SVT:s sida, De borde helt enkelt dra tillbaka filmen. Eller också betala en ordentlig skådespelarlön till de medverkande och kalla filmen för en spelfilm, för dokumentär är det inte - det förstår man när man läser artiklar om hur filmningen gått till.

    SvaraRadera
  2. Hej Elisabet!

    Till försvar för SVT ska sägas att jag hörde en av de ansvariga, Mikael Lekberg (tror jag), idag på radion. Han sa att man sett andra versioner och tagit del av den kritik som kommit där, och uttryckligen sagt ifrån till produktionsbolaget att man inte ville att detta fejkande skulle förekomma.
    Det ursäktar inte usla avtal t.ex. (jämför: vilket ansvar har HM att inte deras leverantörer utnyttjar lokalbefolkningen.) Men frågan är om det långa fingret ska riktas enbart mot SVT. Och om det ska ske nyanslöst.

    I radion hade man en representant för Afrikagruppen som sa att det var oäkta att släppa av familjen 400 meter innan de var framme, så att de själva fick gå sista biten. Ingen skulle gjort så.

    Ja, så är det säkert. Men ur TV-perspektiv menar jag att det är ok. Vi vill se MÖTET. Hade bilen åkt ända fram hade känslorna kommit i baksätet utan kamera. Det arrangerandet får man köpa, och görs i alla möjliga dokumentärer idag, och är lika oavsett hudfärg och minoritets-status.
    Värre är när man utger sig för att vara dokumentära, men ber dom byta kläder, gömma vattenflaskor och mobiltelefoner. För mig hade det funnits flera möjligen godtagbara varianter att göra programmet:
    1. Som det är nu. Utan anpassning. Mötet hade varit nog omtumlande och lärande. Och dessutom sant.
    2. Öppet redovisat. Svensk familj besöker stam som tar den tillbaka i tiden. (så är det inte nu, vi visar hur det kunde vara då). Dokumentärt och lärande, men utan anspråk på att befolkningen skulle vara kvar i dessa levnadsförhållanden.

    Givetvis med betalning enligt avtal för liknande uppdrag. Här fanns en organisation som man kunde ha gjort upp med för att slippa anklagelserna om skit-betalning. Det valde produktionsbolaget bort. Det var girigt gjort. Och dumt.

    Poängen är inte att inte visa dessa människor i tv. Även här finns en tragisk parallell till personer med intellektuell funktionsnedsättning, som är nästan osynliggjorda i media. Man finns inte, och finns man så ska man leva upp till en predefinierad bild. Oftast som offer. Annars som naturlig, glad och tacksam.

    Tvärtom behöver man synas mer. Mycket mycket mer. Som yrkesarbetande, som älskande, goda och onda, med eller utan västerländska kläder och där en del har mobil och andra inte.

    Poängen med att undvika stereotyper är inte att sky dom som utsätts för dessa, utan att visa bredden av möjliga bilder.

    SvaraRadera
  3. Hej!

    Jag brukar ha spelningar för turister på somrarna i Sverige. Då klär jag upp mig i folkdräkt, och skyltar inte med mobilen för att det ska se så genuint ut som möjligt. Och så får jag bra med pengar för det.

    Nu jobbar jag som journalist för Afrikagrupperna i Namibia, och här är det ju också många som klär upp sig för turister. Skillnaden mot Sverige tycker jag är att sättet som folk i allmänhet behandlas här är som i Sverige på 30-talet. Då kunde en utställning innehålla en livs levande same, som ett slags utställningsobjekt. Förmodligen med rätt dålig ersättning.
    När Eyeworks kom hit och filmade trodde de att de kunde slippa undan med att betala struntsummor till de som medverkade i inspelningen. Men Namibia är ett föregångsland som har regleringar som ska skydda utsatta minoriteter. Och det har Eyeworks lärt sig nu.
    Men jag vill inte säga att Namibia är perfekt. Förra veckan ställde Kunene-regionen ut ett par livs levande himbas på en mässa i norra Namibia. De bara stod där som prydnader. Och jag tror inte de fick minst 1000 spänn som jag brukar få på skansen.

    Johannes Berndalen, Afrikagrupperna i Namibia

    SvaraRadera
  4. Hej Johannes,

    Tack för din kommentar och din direktkunskap. Ska då också säga att det är vanligt med erbjudanden om medverkanden till våra skådespelare där de ska se det "som en kul erfarenhet", dvs dåligt eller inget betalt. Men - just nu faktiskt - så befinner jag mig på en inspelning med en av våra skådisar med utrvecklingsstörning. Betalningen är i enlighet med avtal och branschstandard. Och - bolaget är Eyeworks.

    /Kjelle

    SvaraRadera
  5. Elisabet Albertsson8 september 2009 kl. 00:52

    Tack Kjelle för dina fina åsikter!

    Dina förslag till hur man hade kunnat göra i st f den här fejkade dokumentären är perfekta. Varianten där man är sann om hur det är i dag med mobiltelefoner och lite annan blandning vore mest lärorikt och genuint!
    Vi måste också tänka på svarta barn här i Sverige, som kan få lida utav att kamrater retar dem. Jag menar att de har redan så mycken erfarenhet av att vara "utställningsobjekt". Den här filmen kan göra vardagen ännu värre för dem.

    Men förhoppningsvis blir det bättre och bättre med kunskapen, så vi slipper se såna här "exotiska kuriosafilmer".
    Jag mår illa helt enkelt av att tänka på det. Det är en sorg.

    Elisabet

    SvaraRadera
  6. Hej igen Elisabet,

    Ansvaret för mobbing bland barn ligger inte hos SVT, tycker jag. Det ligger hos mobbarnas föräldrar. (o mobbarna själva förstås).

    Lösningen för marginaliserade grupper, oavsett varför de är marginaliserade eller i minoritet, är aldrig att osynliggöra med goda avsikter. Utan att integrera på alla plan, på alla sätt. Inte bara som föremålen för dokumentärer utan också som nyhetsankare, redigerare, experter och skådespelare. O alla andra grupper ...

    SvaraRadera
  7. Hej! Det ar intressant vilken diskussion det blivit omkring OVA-himba folket! Inte kunde man tro det har nere i Namibia att Ova-himbas skulle hamna (nara nog) pa forsta-sidorna uppe i Sverige. Naval, det ar nog sakert bra att dom far battre ersattning for sina besvar. MEN, hur skall dom fa ersattningen? Blir det i form av kontanter eller i form av matvaror? Tyvarr sa ar det ett faktum att alltfor manga Ova-himbas ar fast i ett alkohol-missbruk som de ar oformogna att hantera, och vem som helst kan ju rakna ut vad som skulle handa om grava alkoholister plotsligt far c:a 10 000 SEK i handen! Ar det inte att stjalpa dom a det grovsta att bara ge dom en halv formogenhet (vilket det ar for dom) och glatt vinka adjo?? Den fragan har inte alls namnts i debatten; kanske for att det ar risk att den da skulle raknas som "rasistisk" et cetera... Nagon som kan/vill svara?

    SvaraRadera

Technorati Profile