För mycket handikapp för Washington Post

Signalen var tydlig. Affärssidan av Washington Post ville inte ha fler liknande artiklar om personer med funktionshinder som den om den kortväxtes operation för att bli längre. Detta med hänvisning till att annonsörerna "wanted happier stories, not 'depressing' ones". Orden var Katharine Weymouths, chef för den affärsdrivande sidan av Washington Post. Och trots att affärsrörelsen och den journalistiska verksamheten ska vara åtskilda, så fick detta återverkningen att ett sedan länge förberett jobb om en fyrdubbelt amputerad kvinna aldrig publicerades.
Det här problematiseras och diskuteras nu av Washington Posts egen journalist Howard Kurtz. Mestadels handlar den om journalistisk tystnad pga affärsmässiga skäl, trots påstådd redaktionell frihet. Och det är givetvis en viktig fråga.
Men om Katherine Weymouth ger ord på vad fler tänker, är det då så konstigt att representationen av människor med funktionshinder i media ser ut som den gör? (mycket lägre representation i media-inslag än andel av befolkningen, stereotyper och offer-roll vanliga, få anställda med eget funktionshinder).

Kan det låta så här?:
"Kan vi ha så många handikappade i tidningen på så kort tid?".
"Nej, det blir samma sak två gånger. Det känns gjort"

Vi har faktiskt mötts av det. Redaktioner som inte velat ha nyhetsinformation på grund av "att vi hade nåt om några handikappade för bara en liten tid sen".

Det stoppade reportaget går att läsa här.