Frågan väcks hos mig efter att ha läst två artiklar under den senaste tiden. Det gäller tidningen Föräldrakrafts "Utan rätt till verklig fritid" och Svensk Handikapptidskrifts "Assistansbolag blir hyresvärd"
I den första artikeln har Föräldrakraft låtit två jurister, Olle Fellenius och Ulf Sjö berg, sammanställa rättsfall där funktionshindrade människors rätt till fritid ställts under lupp.
"Rättspraxis skapar slutna institutioner fjärran från målet om ett självständigt liv."
(Olle Fellenius, Ulf Sjöberg, Föräldrakraft 2 sept)
Rätten blandar t.ex. ihop gruppboenden och daglig verksamhet, och jämställer daglig verksamhets eventuella utflykter med tillfredsställande av individens fritidsbehov. Detta kopplat med att kommunala upphandlingar allt oftare gäller både boende och daglig verksamhet gör att vi riskerar återgång till institutionstänk. Allvarligt, tycker jag.
Tanken är att den funktionshindrade människan ska ges rätten till ett eget liv på någorlunda lika villkor. Jag tror inte kammarrättens ledamöter skulle vara nöjda med att utestängas från sitt privata golfspelande beroende på att de gjort ett studiebesök under arbetstid hos kollegerna på hovrätten. Nej, faktiskt inte ens om det studiebesöket var förlagt till en golfbana.
Domarna Föräldrakraft redovisar tyder på en attityd som är "jamen de har ju ordnat nåt för dom, det är väl bra". Förnedrande, skulle en del funktionshinder-aktivister säga. Jag är böjd att hålla med, utan att för den sakens skull tycka att allt en person med funktionsnedsättning pekar på ska beviljas den. Separera arbete och fritid är ett minimum av levnadskvalitet om vi inte ska tillbaka till stor-institutionerna.
Svensk Handikapptidskrifts artikel om assistansbolaget som bygger egen fastighet och samlar sina kunder, personerna med funktionshinder, skickar liknande associationer även om det aldrig varit målet för Vivida Assistans i Örebro. Bättre service, mer gemenskap, större flex mellan assistenter. Bara fördelar. Men vad blir skillnaden mot ett grupp eller satellitboende? Den egna personen blir fortfarande uppdragsgivare, assistenten är kopplad till personen och man slipper gå till rätten för att avgöra om man ska få spela golf. Så här finns nog friheten kvar.
Jag har tidigare refererat till Magnus Andersson, CUF-ordförande, och hans åsikt om att begränsa tillgängligheten i studentboenden. Det räcker om en fjärdedel är tillgängliga, tycker han. Den funktionshindrade får leva och umgås på den fjärdedelen.
Är vi på väg mot en klumpa ihop och ta hand om trend igen?
Dit vill inte jag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar