Kan välvilja kväva - eller kanske kränka - den man vill väl? Ja, den diskussionen är väl värd att föra. Inlägget ovan är gjord av Crippen, aktivist och debattör med ritpennan som vapen.
När Moomsteatern gjorde "Normalerna" - ett svar på Lars von Triers "Idioterna" - 1999, så undersökte ensemblen normaliteten. Vad var det man kunde göra som normal, som vår normbildning egentligen borde säga nej till, om den var inkluderande för alla.
I en scen stod Segou Camara - dansare och musiker här i Malmö, ursprungligen från Guinea - på scen ensam. I bakgrunden vajar en svensk fana i en videoprojektion. Över scenen kommer en äldre svensk dam, spelad av Margot Hagen som utstrålar snällhet dygnets alla timmar och i livets alla skeden, inklusive när hon är på scenen. Hon går mot Segou, och upprepar improviserade variationer på temat "Åh vad du är duktig! Kan dansa! Och spela! Och sjunga! Ååååhhh vad du är duktig!"
Hon håller på så i över en minut innan hon kommer fram till Segou, stolt, vacker - och svart. Hon sträcker sig efter en frukt i handväskan och frågar honom: "Vill du ha en banan?"
Jag minns den här scenen så speciellt beroende på de reaktioner den framkallade i salongen. Man kan kanske kalla den för 'skratt med fasa'. Men också för den reaktion den en gång framkallade under en repetition när vi hade en gymnasieklass på studiebesök.
Två unga tjejer kom fram efter repetitionen till mig och frågade:
"Vi förstår inte riktigt grejen med den scenen. Hon var ju snäll mot negern?"
Den snällheten riktas mot personer med intellektuell funktionsnedsättning allt för ofta. Därför har Moomsteatern under många år ansett attityden "vilja handikappade väl" i många tappningar vara icke meriterande. Istället har vi helt fokuserat på konstnärliga viljeyttringar och kvaliteter i rekryteringsarbetet.
Crippens blogg
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar