Tveeggad anmälnings-aktivism mot otillgänglighet

Marschen för tillgänglighet har i dagarna lanserat en aktion. Man uppmuntrar till massanmälningar av otillgänglighet som diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen. Och eftersom Sverige inte är så bra som vi tror på tillgänglighet, så finns det egentligen inget tak för hur många anmälningar en systematisk aktion med engagerade människor runt om i Sverige skulle kunna producera.

Bra eller dåligt? För aktionen Sverige ett steg närmare en diskrimineringslag som innefattar otillgänglighet som grund för diskriminering? Mina åsikter splittras.

Jag delar Marschens syn på grundproblemet, och anser att Sverige borde följa andra länders exempel (Norge, USA, och en handfull till) och föra in otillgänglighet som en del av diskrimineringsspektrat.

Jag gillar aktivism. Personer i rullstol som blockerar kollektivtrafiken när den inte är tillgänglig är ett uttryck inom den demokratiska protest-floran är helt ok i min bok.
Men är all aktivism bra? När FRA var på tapeten läste jag om en man som uppmanade alla svenskar att skicka kopior av alla sina mail till försvarsministern. Bara för att visa att man inte dolde något, och så att försvaret kunde läsa utan att snoka. Jag minns att jag skrattade högt när jag läste det, och aktionen belyste onekligen folkmotståndet i FRA-frågan. Men - hade han fått gehör från hela svenska folket skulle det inneburit hundratals miljoner mail per dag till registratorn på regeringskansliet. Servrarna hade utsatts för en bombning utan like och frågan är om humorn hade varit lika stor. Nej, vitsen med aktionen var nog att nå media och därmed ytterligare sätta press/skapa opinion för sin åsikt. Han lyckades.

Marschen har en insamlingscentral för sin aktion på nätet hos Independent Living, där man kan nyttja ett formulär för enkel och smidig anmälan. Förutom vidarebefordran till DO så skickas ärendena till respektive kommuns byggnadsnämnder.

Hur bra blir det om Marschen lyckas mobilisera för många aktivister? Har vi lyckats om vi lyckas lamslå myndigheten Diskrimineringsombudsmannen? (Eller läggs anmälningarna åt sidan bara, eftersom otillgänglighet inte har lagstöd ännu?). Ger vi näring åt de åsikter som får allt mer fotfäste - att människor som känner sig kränkta eller diskriminerade egentligen inte är det, utan bara gör det för sakens skull? (Zarembas artikelserie om diskrimineringsanmälningarna på Lärarhögskolan i Stockholm och psykiatriöverläkaren David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land" är två exempel.)

Att otillgängligheten blir synlig i sin fulla omfattning kan inte vara något annat än positivt. Kommunernas byggnadsnämnder har egentligen bara att bilägga anmälningarna i sina budgetäskanden inför nästa år och sätta igång med arbetet.

Men signalskicket till allmänheten och media, vilket blir det? Jag är tveksam. Tveksamheten handlar inte en sekund om att människor med funktionshinder ska sitta med tacksamhetens mössa i hand och ta emot samhällets allmosor. Tvärtom. Folk får gärna bli förbannade. Min fråga är om aktivist-vapnet används så att det ger det resultat vi vill ha - dvs opinion för en ny och bättre lagstiftning.

Marschen lyckades mycket bra när den genomfördes i våras. Mest tack vare att man fick in partiledare i marschen och kunde spela partier mot varandra. Tillgängligheten blev en fråga för alla medier i hela Sverige.

När jag googlar den här aktionen finner jag bara en artikel hos Föräldrakraft och en pressrelease hos Newsdesk. (Manuell sökning hos våra större tidningar på nätet kammar noll. TT har, vad jag kan se, inte ens gjort en notis än.)
Newsdesk-artikeln av Peter Cederholm blandar oerhört kunnig argumentation för saken med ett illa dolt försök till att pusha sitt eget företag in i eventuella nyhetstexter. Lazybee, där Cederholm är vd, ska skänka t-shirts till de som anmäler, (pengar också i en tidigare upplaga). Vad tillför det? Min gissning är att det avsändandet bidragit till mediatystnaden.