Rullstol ur ett stående perspektiv

När den brittiske näringslivsjournalisten på the Independent, David Prosser, bryter sitt bäcken på tre ställen får han två val. Sängen eller rullstol i sex veckor. Han valde rullstolen och ett försök att fortsätta leva sitt liv under dessa veckor. Det har nu blivit en text i hans tidning. En text som börjar med en ursäkt till alla rullstolsburna för att han berättar saker som de tvingats veta hela sina liv. Och som avslutas med ytterligare en ursäkt i förhoppningen att han inte varit en lika dålig medmänniska som de han mötte under sina veckor i rullstol.

Han berättar om hål i marken, tunga dörrar, brist på hyfs, prat över huvudet, otillgängliga teatrar och var fan finns den fasade kanten på den här trottoaren medans bilarna fortfarande lyckas missa honom.

Och kanske är det så att det krävs en stående människas perspektiv för att vi ska förstå eländet. Den sittande talar ju i egen sak. Men är det så, så är det för hemskt. För då bekräftar vi bara David Prossers och funktionshindrade människors upplevelser av att det talas över huvudet på dom när de sitter i rullstol. Ty det är först när den gående David Prosser säger att det är förjävligt som det räknas.