Vad gör Vellinge för fel?

Det är något som inte fungerar i Vellinge kommun. Sydsvenskan har idag flera artiklar om Vellinge kommuns fjärde felbedömning inom särskoleutredningar på några få år. Fyra gånger har kommunen fått fram resultatet "utvecklingsstörd" där det borde stått "normalbegåvad". Fyra barn har felplacerats i särskola, och ska leva sina liv med den historien i bagaget.

Redan en felbedömning är mycket allvarligt. Inte för att särskolan är dålig. Tvärtom, den är en jättebra och alldeles nödvändig skolform för de som behöver den. Inte heller för att personer med utvecklingsstörning skulle ha ett mindre människovärde än andra. Lycka måste inte ha en koppling till IQ. Felbedömningar är allvarliga för att vi fortfarande lever i ett samhälle där personer med intellektuella funktionsnedsättningar inte har lika förutsättningar som andra. Där man stängs ute från högre utbildning. Där möjligheten att få jobb är ytterst begränsad. Där livsinkomsten i snitt ligger långt, långt under andras. Och för att diagnosen vanligen är på livstid. Därför är felbedömningar så allvarliga fel. Och Vellinge har lyckats hamna fel fyra gånger på kort tid.

I Sydsvenskan uttalar sig Bengt Grahn, utvecklingsansvarig för pedagogisk verksamhet. Han säger att "man kan misstänka att något är systematiskt galet". Gott så. Jag tror ingen kommun om att feldiagnosticera på jävelskap. Jag är övertygad om att man försöker agera på ett förtroendeingivande sätt. Men om jag förstår artikeln rätt så finns det inga beslutade åtgärder med anledning av vad som hänt. Det är en farlig inställning i så fall. Vellinge borde omedelbart lämna över ansvaret för beställandet och utförandet av sina särskoleutredningar till annan part tills dess man kommit fram till var systemfelet ligger.

Sydsvenskan idag: 1, 2, 3.
Tidigare artiklar i Sydsvenskan: Tvillingarna 2007. Skadeståndsanspråk 2009.

DN.

Blogg-tour

Varje morgon går jag igenom ett stort antal bloggar, googlingar och specialsajter. En del av det som träffar mina ögon hamnar här - i bloggen - med en egen fundering till. Idag har jag samlat några länkar där det är mycket värdefullare att ni klickar er vidare till mina källor, än att ni stannar hos mig. Varsågoda!


Stadsteatern vs Universal

Det pågår en strid mellan Stockholms stadsteater och Universal. I föreställningen "De tre musketörerna" används musik av ett stort antal världsartister. Dumas pjäs blir enligt DN-recensenten Ingegerd Waaranperä "ett hisnande musikaliskt technicoloräventyr" och "en dånande rockflod".
Stadsteatern har använt sig av det Stim-avtal teatrarna alltid använt när det rört sig om att använda befintlig musik. Universal hävdar att den här användningen skiljer sig. Att den blir handlingsbärande. Och då gäller inte Stim.

Hittills har media-dramaturgin varit att "stadsteatern bara gjort som man alltid gör (stim-avtal), men nu har dumma Universal bestämt sig för att jävlas bara för att de kan".
Stefan Johanssons (dramaturg på Operan) ofta utmärkta blogg får mig att bitvis förändra min syn på Universals agerande, från "dumma universal" till "ganska rimligt". Läs den här!


Margareta Sörensons kunnighet

I expressens "scenbloggen" samsas kritikerna om utrymmet. Men Margareta Sörenson är solklart bäst. Nu senast går hon till försvar för Dramatenchefens rätt att spela sina egna pjäser och anställa sin man som regissör. (här).
I serien "tolv scenkonstnärer" låter hon oss i varje nytt avsnitt möta en svensk scenpersonlighet. Det härliga är att urvalet av fantastiskt duktiga yrkesmänniskor inom teatern håller sig borta från den skara skådisar som får rubriker om de kissat på fel ställe. Väldigt allmänbildande! (senaste delen, 9, här).


En förebild till

Victoria Webster är läkare och Sveriges första specialist på akutsjukvård. Och hon är CP-skadad. Under utbildningstiden möttes hon bland annat av detta:
"En lärare, eller om det nu var en rektor, tackade henne för att hon hade kommit in på utbildningen. Detta eftersom hon genom sin närvaro bevisade att det var fel på intagningsreglerna. En sådan som hon borde inte ha accepterats. Och det vore barmhärtigare av henne att hoppa av utbildningen för att bereda plats åt någon annan." (Hela artikeln i Aftonbladet här. Tack Towe för tipset)

Staff Benda!

Underbara Staff Benda Bilili. Det här bandet består av fyra musiker med fysiska funktionshinder. De är alla hemlösa och bor i området runt zoo i Kinshasa, Kongo. Polio är åter en hemsk farsot i delar av afrika. Här är Staff Bendas bidrag till informationsspridningen:



Det svänger skönt! Ofta förstärks de av spontana rytmsektioner, men permanent ny medlem är Roger Landu, ett gatubarn med en hembygd ensträngad luta som han spelar sina solon på. Hör honom här:



Sök på "Staff Benda Bilili" på youtube och se mer. Äsch, jag gör det åt er, ni behöver bara klicka. Här!

Affischering

Rickard Söderberg har en kul bild i sin blogg.

En klockren skylt med tanke på debatten om det fria kulturlivet och affischering i våras.

Kritik och moralpanik mot Left is right

Sydöstran skriver igår att allt inte stod rätt till på Left is right, företaget vars konsulter man hyrde ut hade Asperger syndrom, och som nu begärt rekonstruktion.

Det går förvisso att sätta frågetecken för en del i artikeln. När tidningen skriver att bland andra arbetsförmedlingen betalat lönerna, så avser man förmodligen lönebidrag. Detta är ett bidrag till företaget för att detta anställer en person i behov av visst stöd. Den anställdes lön ska vara i enlighet med gällande kollektivavtal på området och betalas från företaget till den anställde. Jag har ingen aning om vilket kollektivavtal som gällt för Left is right, men uppenbarligen har det tillåtit lönenivån 16.700. Annars borde inte lönebidrag till företaget ha beviljats alls.

Lönenivån låter anpassad till lönebidragstaket. Man kan som företag få stöd med upp till 80% av den totala lönekostnaden för en anställd. Taket för stödet ligger på 16.700.

Fair lön eller inte? Sydöstran tar konsulternas utbildningsnivå och jämför lönen med en städares. Och är det så att arbetet som utförts varit akademikerns kvalificerade arbete till städarlön så är det givetvis upprörande. Ja, det borde vara ett brott mot kollektivavtalet så det stänker om det. Men är det en akademiker som tagit ett städjobb, så är det inte alls lika upprörande, annat än att någon tvingats ta jobb under sin nivå. Men det ska i så fall inte lastas den som faktiskt anställer en person med funktionshinder, utan alla dom som rekryterar till kvalificerade arbeten och som väljer bort att ens tänka på att anställa en person med en diagnos. Malmö har Sveriges akademiskt mest meriterade taxi-kår, samtliga invandrare. Är det taxi-ägarna som står för den diskrimineringen?

MEN ... VD-lönen i Left is right var samtidigt 60.000/månad.

Automat-tanken blir givetvis "han skor sig på handikappade. Moraliskt förkastligt. Skamvrån", ty har man anställda med funktionsnedsättning så måste man vara ren och god och ideell, annars blir man moraliskt förtappad enligt en del.

Det är inget bra utgångsläge för att locka företagare att anställa personer med funktionshinder. Tvärtom - signalen i de reaktionerna är "håll er borta från det här, misslyckas du fylls bad will-kontot till bristningsgränsen."

Den riktigt viktiga frågan för att fastställa om lönerna i Left is right var fair eller inte är hur de förhöll sig till avtalet och vad jämförbara arbeten betalar andra. Den uppgiften bidrar inte Sydöstran med, och därmed svingar misstänkliggörandets yxa mest i luften.

Det man däremot kan höja på ögonbrynen åt, utan avtalsmässiga jämförelser, är att styrelsen beviljat VD:n 50% löneförhöjning samtidigt som företaget gått med miljonförlust.

Varför?

Blogg bakom kulisserna

På Moomsteatern har vi en "bakom kulisserna"-blogg, där medverkande i den aktuella produktionen är fria att lägga upp det de känner för.

Just nu repeteras Steinbecks "Möss och människor", och bloggen får de mest oväntade inlägg. Varför blöder Jan? Klarar hunden Emma sina scenerier? Detta, och mer därtill, får ni veta om ni läser Moomsteaterns blogg.

Oegennytta, välgörenhet eller samverkan?

Göran Pettersson, generalsekreteraren för Forum för Frivilligt Socialt Arbete föreslår begreppet "oegennytta" istället för "välgörenhet". Varför byta ord om innehållet är detsamma?

Problemet ligger egentligen inte hos den som har pengar och vill göra nåt bra med dom. Problemet ligger i att deras pengar behövs för att det som är bra ska bli gjort.

Exempel: Barn med funktionshinder borde ha tillgång till alla aktiviteter som andra barn har. Det har de inte. Kronprinsessan Victorias fond råder bot på det problemet, men bidrar samtidigt till att det kvarstår. Istället för att göra om strukturen så att alla kan va med från början, söker man pengar hos kronprinsessan. Man skulle kunna resonera att det blir fler fritidsaktiviteter för alla barn, om de handikappade fortsätter att finansiera sina från Victorias fond. Annars måste ju de "vanliga pengarna" räcka till dom med. Resultat: Den goda viljan att möjliggöra lika för alla och integration skapar förutom "lika för alla och integration" också ett incitament för ojämlikhet och segregation.

Teater av och med invandrare kan få pengar ur social finansiering för integration. Det blir mer kultur för alla om blatten förblir blatte och finansierar sin teater där. Annars måste ju de "vanliga pengarna" räcka till dom med.

Så skulle jag kunna fortsätta. Och här finns en av anledningarna till att så många ideella organisationer inte vill förknippas med välgörenhet. Målet är ofta integration och jämlikhet. Välgörenhetsförsörjningen bygger på att det fortfarande är ojämlikt. Den behövs men är oönskad.

Men samverkan för att nå målen har inte bara en annan klang, utan också en annan innebörd. Om postkodlotteriet åtog sig målet att skapa jämlikhet för barn med funktionshinder så skulle allt bli annorlunda. Maktpositionerna mellan specialisterna (utförarna) och finansiärerna skulle bli jämnare. Åtagandet mer kontinuerligt. Och målet ett annat än att sola sig i sin egen glans och från detta generera än mer vinst.

Moomsteatern ville aldrig försöka få ett 90-konto när den ombildades i stiftelseform. Det valdes bort, pga av att jämlikhet aldrig kan nås via välgörenhet. Samverkansparter, som delar visionen om jämlikhet och det konstnärligt värdefulla i integrerad scenkonst, är däremot hur välkomna som helst.

Allt detta sagt med medvetenheten om att vi liksom andra i den ideella sektorn fortfarande behöver de pengar som ansökningar under välgörande ändamål ger. Bland annat för att försöka nå målet att inte behöva dom.

CSRipraktiken.se

Mer debatt om Aspergerdeltagare i X-factor.

I helgen startade brittiska X-factor. Redan tidigare är det känt att en av årets deltagare har Asperger syndrom. Scott James heter han. I ett tidigare inlägg uppmärksammade jag att han jämförs i media med Susan Boyle, enligt principen "bägge har funktionshinder och får därför svårt med mediabevakningen". (här)

Nu yttrar sig en av domarna i programmet i The Telegraph. Han varnar för att det kan bli svårt för Scott James, som innan audition inte lämnat hemmet på flera år, att klara mediabevakningen. "X-factor är som en blandning av Big Brother och Jerry Springer", säger Louis Walsh när han när han ska förklara intensiteten.

Men...

Han säger nånting mycket viktigare strax därefter. Louis Walsh säger att Scott James har rätt att pröva sig som alla andra. ""Nobody forces anybody to go to an audition. I think it's a real-life story. Is he under too much pressure? I think it has to be his choice."

Så klokt. TV-bolaget hade kunnat säkra sig från framtida "Susan Boyle-kritik" genom att utestänga honom pga funktionsnedsättning, omskrivet till att de "tog ansvar för sina tävlande". Det gjorde de inte, och agerar därmed föredöme för alla dom som genom "att hindra människor med funktionshinder från framtida misslyckanden" stoppar dom från att överhuvudtaget vara med och ha makten över sina egna liv.

Sen är det fortfarande TV-bolagets ansvar att stötta samtliga sina deltagare, funktionshindrade eller ej, genom de prövningar de utsätts för. Men valet - det tillhör Scott James.

Svensk Kultur-akut?

Storbrittanien har infört en kulturakut, enligt Nummer.se. 40 miljoner pund (ca 455 miljoner SEK) i extra anslag ska se till att den brittiska kulturen överlever recessionen. Till detta kommer 5.000 korttidsjobb i kultursektorn på regeringens initiativ.

Här hemma råder spariver. Skatteintäkterna utvecklas inte som tidigare och kulturutrymmet på t.ex. kommunal nivå minskar. Och några riktade åtgärder från regeringen syns inte till. Tvärtom har arbetslösheten i den redan hårt drabbade kultursektorn tillåtits öka med 24,5% jämfört med samma period förra året.

Det är en märklig strategi även om man inte bryr sig ett skvatt om kultur, utan bara om pengars växande och ökande materiellt välstånd.

Enligt EU-kommissionen var de kreativa näringarnas tillväxt under perioden 1999-2003 12,3% högre än EU:s ekonomi i övrigt. När sysselsättningen i övriga EU sjönk 2002-2004 ökade den svagt inom den kreativa sektorn.

"Rädda Saab" är ett vanligt kris-tema i svensk debatt. Men redan innan krisen slog till hade de kreativa näringarna gått förbi bilindustrin vad gäller andel av BNP inom EU. Mer än dubbelt så mycket producerades inom de kreativa näringarna.

Det är kopplingen mellan kulturpolitik och en expansiv sektor i europeisk ekonomi som britterna hakar på med sin kultur-akut.
"Den kreativa sektorn är den del av ekonomin som växer snabbast. Våra kulturinstitutioner har därför en nyckelroll för landets ekonomiska återhämtning", säger Alan Davey, chef på brittiska Arts Council.

I Sverige är den sektorn ännu viktigare. Vi har större del av arbetskraften anställda inom den kreativa näringen och den utgör en större del av vår samlade produktion.

Är det då en kultur-akut Sverige främst behöver? Nej, jag tror inte det, även om svenskt kulturliv sannerligen skulle behöva hjälp genom krisen. Den viktigaste förändringen för kulturlivet i Sverige vore om (kultur)politiken styrdes av insikten om att kulturen bär och utvecklar samhället - både demokratiskt, konstnärligt och ekonomiskt. Då hade fundamentet för klok kulturpolitik funnits. Vad som sen döps till "kultur-akut" eller nåt annat käckt är mindre viktigt.

"Klipp dig och skaffa ett vanligt jobb" kanske inte är den uppmaning till Sveriges kulturarbetare som gagnar landet mest. "Utveckla det du är bra på och anställ folk som hjälper dig" kanske hade funkat bättre.

Tveeggad anmälnings-aktivism mot otillgänglighet

Marschen för tillgänglighet har i dagarna lanserat en aktion. Man uppmuntrar till massanmälningar av otillgänglighet som diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen. Och eftersom Sverige inte är så bra som vi tror på tillgänglighet, så finns det egentligen inget tak för hur många anmälningar en systematisk aktion med engagerade människor runt om i Sverige skulle kunna producera.

Bra eller dåligt? För aktionen Sverige ett steg närmare en diskrimineringslag som innefattar otillgänglighet som grund för diskriminering? Mina åsikter splittras.

Jag delar Marschens syn på grundproblemet, och anser att Sverige borde följa andra länders exempel (Norge, USA, och en handfull till) och föra in otillgänglighet som en del av diskrimineringsspektrat.

Jag gillar aktivism. Personer i rullstol som blockerar kollektivtrafiken när den inte är tillgänglig är ett uttryck inom den demokratiska protest-floran är helt ok i min bok.
Men är all aktivism bra? När FRA var på tapeten läste jag om en man som uppmanade alla svenskar att skicka kopior av alla sina mail till försvarsministern. Bara för att visa att man inte dolde något, och så att försvaret kunde läsa utan att snoka. Jag minns att jag skrattade högt när jag läste det, och aktionen belyste onekligen folkmotståndet i FRA-frågan. Men - hade han fått gehör från hela svenska folket skulle det inneburit hundratals miljoner mail per dag till registratorn på regeringskansliet. Servrarna hade utsatts för en bombning utan like och frågan är om humorn hade varit lika stor. Nej, vitsen med aktionen var nog att nå media och därmed ytterligare sätta press/skapa opinion för sin åsikt. Han lyckades.

Marschen har en insamlingscentral för sin aktion på nätet hos Independent Living, där man kan nyttja ett formulär för enkel och smidig anmälan. Förutom vidarebefordran till DO så skickas ärendena till respektive kommuns byggnadsnämnder.

Hur bra blir det om Marschen lyckas mobilisera för många aktivister? Har vi lyckats om vi lyckas lamslå myndigheten Diskrimineringsombudsmannen? (Eller läggs anmälningarna åt sidan bara, eftersom otillgänglighet inte har lagstöd ännu?). Ger vi näring åt de åsikter som får allt mer fotfäste - att människor som känner sig kränkta eller diskriminerade egentligen inte är det, utan bara gör det för sakens skull? (Zarembas artikelserie om diskrimineringsanmälningarna på Lärarhögskolan i Stockholm och psykiatriöverläkaren David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land" är två exempel.)

Att otillgängligheten blir synlig i sin fulla omfattning kan inte vara något annat än positivt. Kommunernas byggnadsnämnder har egentligen bara att bilägga anmälningarna i sina budgetäskanden inför nästa år och sätta igång med arbetet.

Men signalskicket till allmänheten och media, vilket blir det? Jag är tveksam. Tveksamheten handlar inte en sekund om att människor med funktionshinder ska sitta med tacksamhetens mössa i hand och ta emot samhällets allmosor. Tvärtom. Folk får gärna bli förbannade. Min fråga är om aktivist-vapnet används så att det ger det resultat vi vill ha - dvs opinion för en ny och bättre lagstiftning.

Marschen lyckades mycket bra när den genomfördes i våras. Mest tack vare att man fick in partiledare i marschen och kunde spela partier mot varandra. Tillgängligheten blev en fråga för alla medier i hela Sverige.

När jag googlar den här aktionen finner jag bara en artikel hos Föräldrakraft och en pressrelease hos Newsdesk. (Manuell sökning hos våra större tidningar på nätet kammar noll. TT har, vad jag kan se, inte ens gjort en notis än.)
Newsdesk-artikeln av Peter Cederholm blandar oerhört kunnig argumentation för saken med ett illa dolt försök till att pusha sitt eget företag in i eventuella nyhetstexter. Lazybee, där Cederholm är vd, ska skänka t-shirts till de som anmäler, (pengar också i en tidigare upplaga). Vad tillför det? Min gissning är att det avsändandet bidragit till mediatystnaden.

Candoco till Skandinavien

Coda Oslo International Dance Festival har den goda smaken att ta hit Candoco i höst. Gruppen som bättre och mer än någon annan satt integrerad dans på kulturkartan.

Verket heter "The perfect human" och är koreograferat av Hofesh Shechter. Och här är en trailer!



Jag är verkligen sugen på en resa till Oslo den 21 - 22 oktober, för Candoco är vår nischs främsta gränstänjare. Men då vi själva festivalar i Berlin (info kommer) samtidigt så får jag avstå. Den här gången.

Välgörenhet är inte Samhällsentrepenörskap.

Ett företags sociala ansvarstagande benämns numera CSR - Corporate Social Responsibility. Om detta finns sajten csripraktiken.se. I sin söndagsledare ifrågasätter man frånvaron av stora och medelstora företag i KK-stiftelsens projekt för Samhällsentrepenörer.

Moomsteatern är en del av KK-stiftelsens satsning på att utveckla samhällsentrepenörskapet. Våra skådespelare med utvecklingsstörning lämnar den av andra stämplade statusen "kostnadstärande objekt i omsorgen" och blir nyckelpersonerna för tillväxtskapande på kulturarbetsmarknaden. Andra projekt är t.ex. Kreativa Hederliga Företagare, som ser till att hjälpa fram entrepenörskap för personer som suttit inne.

Jag sympatiserar med CSR i praktiken. Det behövs fler företag som ser sin roll i samhället - och som förstår att ansvarstagande är lönsamt. Men CSR i praktiken hamnar fel i sin ledare, för man förväxlar företag med bra socialt ansvarstagande med samhällsentrepenörskap. I sina exempel på medelstora och stora företag som borde belysas använder man nämligen God el och Postkodlotteriet. Bägge skänker årligen stora summor till välgörenhet. Och tjänar pengar på att vara goda.

Jag ser gärna att fler företag delar med sig av sin vinst. Postkodlotteriet och God el är bra exempel på lönsamt ansvarstagande. Men det är ett välgörenhets-entrepenörskap. De som gynnas av välgörenheten är inte medskapande entrepenörer.

Våra kolleger Roma-teatern, vars utmärkta "Som ni vill ha det" benämns tidigare i bloggen, samlar efter föreställningen in pengar till Rädda Barnen. I år blev det strax under 80.000 kronor. Bra gjort! Men inkluderande i entrepenörskapet? Nej, inte ett dugg.

Vi går mot ett samhälle där allt fler marginaliseras. På ett av forskningsseminarierna i Almedalen fick vi lära oss att inskrivningarna i särskolan nästan fördubblats sedan 90-talet (då 0,8% av eleverna, nu 1,5%). De flesta av dessa lotsas tryggt och säkert till förtidspension direkt efter studenten, utan att passera arbetsmarknaden.
Ett hållbart samhälle är ett inkluderande samhälle. Att hjälpa de svaga med allmosor är bra gjort. Att skapa förutsättningar för den som betraktas som svag att slippa allmosorna är samhällsentrepenörskap.

Konkurs drabbar konsulter med Asperger

Left is right har gått i konkurs. Finanskrisen har minskat efterfrågan på konsultverksamhet. Ett stort antal anställda med Asperger syndrom tvingas nu ut i arbetslöshet.

Det är synd. Många har lyft fram Left is right som ett föredöme när det gäller entrepenörskap och personer med funktionshinder. För att man sett det lönsamma i den funktionsförhöjning som de anställda haft.

Det är bara att hoppas att eldsjälarna inte blivit brända. Nån gång vänder det ju. Och då får vänster gärna vara rätt igen.

Sydöstran, NWT.

Rullstol ur ett stående perspektiv

När den brittiske näringslivsjournalisten på the Independent, David Prosser, bryter sitt bäcken på tre ställen får han två val. Sängen eller rullstol i sex veckor. Han valde rullstolen och ett försök att fortsätta leva sitt liv under dessa veckor. Det har nu blivit en text i hans tidning. En text som börjar med en ursäkt till alla rullstolsburna för att han berättar saker som de tvingats veta hela sina liv. Och som avslutas med ytterligare en ursäkt i förhoppningen att han inte varit en lika dålig medmänniska som de han mötte under sina veckor i rullstol.

Han berättar om hål i marken, tunga dörrar, brist på hyfs, prat över huvudet, otillgängliga teatrar och var fan finns den fasade kanten på den här trottoaren medans bilarna fortfarande lyckas missa honom.

Och kanske är det så att det krävs en stående människas perspektiv för att vi ska förstå eländet. Den sittande talar ju i egen sak. Men är det så, så är det för hemskt. För då bekräftar vi bara David Prossers och funktionshindrade människors upplevelser av att det talas över huvudet på dom när de sitter i rullstol. Ty det är först när den gående David Prosser säger att det är förjävligt som det räknas.

Planerad stereotyp i TV-serie

Nu söker man skådespelaren till en tillfällig gästroll i sci-fi serien "Stargate Universe". Hur många stereotyper och mytifieringar om en människa med funktionshinder hittar ni här?

"[ELEANOR PERRY] (35-40) and quite attractive. A brilliant scientist who happens to be a quadriplegic. Affected since childhood, her disability has rendered her body physically useless. However, after being brought on board the Destiny as the only person who may be able to save the ship and her crew from certain annihilation, she is given temporary powers that enable her to walk again and to finally experience intimacy.sptv050769..Strong guest lead. NAMES PREFERRED. ACTRESS MUST BE PHYSICALLY THIN. (THINK CALISTA FLOCKHART)."

Kroppen är "useless", och därför har hon inget som helst sexliv, men hon är den enda som kan rädda rymdskeppet. Extra krafter lyfter det vackra geniet ur rullstolen och hon kan äntligen förlora oskulden. Typ.

Suck.

Snart gryning för Galamanta på Stockholms central

På lördag är det premiär. Share music, tillsammans Stockholm läns blåsarsymfoniker, sätter upp "Gryning för Galamanta". Ensemblen består av dansare både med och utan funktionsnedsättning. Christian Lindberg har komponerat och för koreografin svarar Helene Karabuda. Plats för uruppförandet är Stockholms central kl 19.00 (15/8)

Share Music är en organisation som arbetar för att alla ska få utvecklas konstnärligt och tillsammans, med och utan funktionshinder. Man har genomfört projekt runt om i landet under många år. I Galamanta-projektet sammanförs kursdeltagare från hela landet.

Här är en trailer. Nyfikna kan hitta mer på Youtube.



SvD och YA om Galamanta.

Eunice Kennedy Shriver död

Hon grundade Special Olympics på 60-talet, och anses som en av de främsta företrädarna för utvecklingen för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Igår avled hon på ett sjukhus i Hyannis, Massachussets, vid en ålder av 88 år.

Överallt på nätet kan man idag läsa hyllningar till Eunice Shriver. Hon har onekligen gjort världomspännande skillnad i livet för miljontals människor.

"The right to play on any playing field?
You have earned it.
The right to study in any school?
You have earned it.
The right to hold a job?
You have earned it.
The right to be anyone's neighbor?
You have earned it."
Eunice Kennedy Shriver vid invigningen av Special Olympics 1987 i Indiana, USA

Svensk media om Eunice Shrivers död:
Aftonbladet, GP, HD, SvD, Dagens PS.

Näsflöjt och burka

Svenska Dagbladets kolumnist på ledarsidan Thomas Gür känner inte igen sig i Vadstena-operans premiär på "Näsflöjten". Det är så illa att han med Johan Wennströms hjälp får möjlighet att uttrycka sina känslor i SvDs ledarblogg. "Jag skulle hellre bli sedd i en burka", är rubrikens träffande sammanfattning.

"Näsflöjten" recenseras i samma tidning. "Näsflöjten är något så pretentiöst som ett inlägg i den kulturpolitiska debatten, och lyckas träffa mitt i solar plexus", hyllar SvDs recensent Sofia Nyblom.

Jag såg en bit av "Näsflöjten" i Almedalen. Så kul! En operett som delar ut kulturpolitiska smockor så det står härliga till. Här är ett smakprov:



Recensionen i SvD beskriver så småningom även Gürs rollfigur, illa maskerad med rollnamnet "Gür" så här:
"och ledarskribenten Gür från SvD – vars katalogaria av kulturbidrag (melodi av Mozart) drar slutsatsen att Kulturen måste klara sig utan några bidrag alls."

Klart Gür är upprörd. Rollen borde ha döpts till Idergard.


(Stycket "katalogarian" kan höras på www.nasflojten.se. Scrolla till höger så dyker möjligheten upp efter ett tag...)
Läs även "Idergard siktar snett"

Nya danska grepp när kritiken inte syns

Betty Nansen-teatret söker nu kritiker till sina föreställningar, enligt Svenska Dagbladet. De utvalda till jobbet får 1500 danska/uppdrag i lön. Deras recensioner publiceras -oredigerade och i sin helhet - på Betty Nansen teatrets hemsida.

De som söker jobbet ska alltså bita den hand som föder dom, skulle tvivlarna säga, och antyda att teatern försöker köpa sig positiva omdömen.

Det tänkandet bygger på två felgissningar, som jag ser det.
- Dels att recensionen bara skulle vara en marknadsföringstext för teatern. Att teatern inte har något intresse av kritik för att utvecklas. Det tror jag är att förminska teatern och dess medarbetare.
- Dels att alla människors integritet skulle vara till salu för 1500 spänn. Det vore att förminska den frivillige kritikern. (Man kunde i så fall fundera på om det förhåller sig tvärtom. Kritikern ställer sitt eget namn och heder i pant, utan "objektivitets-skydd" från att tillhöra en redaktion. Betyder det att denne tvingas anta en mer kritisk hållning för att bevisa att integriteten är intakt?)

Med ett öppet redovisat system kan Köpenhamns teaterkonsumenter på lång sikt välja att bygga sitt eget förtroende till kritikers åsikter bland fler röster om teatern. Med lite tur så säger nämligen inte alla dessa kritiker samma sak.

Min upplevelse är att teaterns utrymme generellt sett krymper i medias kulturbevakning. Att skaffa fler röster om teatern - betalda eller ej, så länge det redovisas öppet - kan bara vara positivt. Moomsteatern umgicks med liknande tankar för några år sedan, dock aldrig för egen publicering. I vårt fall handlade det uteslutande om kritikens minskande utrymme och kvalitet, och vårt behov av mer motstånd.

Men även som marknadsföring så funkar det väl utmärkt, Betty Nansen? Vilken dansk kultursida kommer inte att diskutera Bettys egna kritiker i höst?

I love CP

Jon och Towe har startat bloggen "I love CP", i ett försök att återta ordet och begreppet. De är själva föräldrar till var sitt barn med cerebral pares, och har läsvärda bloggar även var för sig. Här är Jons, och här är Towes.

Jag har tidigare skrivit om hur olika grupper av människor med funktionsnedsättning utsätts via språket. Läs till exempel "Sluta använda r-ordet" och "Dvärgar på facebook"

Anna Odell sommarskrivare på Newsmill

Varje gång jag får ta del av Anna Odells egna ord eller tankar fördjupas bilden av hennes konstverk. Och av Anna Odell själv.

I fredags var hon "sommarskrivare" på Newsmill. Och åter igen fick jag förmånen att höra (se) henne prata (skriva) själv.

I inlägget "Anna Odells konst är viktig betydelsefull och kontroversiell" utvecklar jag min syn på årets konstdebakel.

Hennes sommar-skriv stärker den bilden ännu mer. Läs hennes text här.

Bäst tack vare Asperger

Clay Marzo tillhör världens bästa surfare. En förklaring verkar vara Asperger syndrom.

Filmen nedan är lång, men jag kör den ändå för er som har specialintresse nog att se den. Själv noterar jag en motsägelse som intressantast. Medan Clay Marzo menar att det sociala umgänget genom talet inte fungerar för honom, så levererar han underbara bildspråk. "Min sociala kopp svämmar över", säger han och förtydligar för reportern att hon har en gigantisk social hink att ösa ur, men hans kopp svämmar över nästan genast.

Googles e-bibliotek får stöd från handikapporganisation

AAPD - The American Association of People with Disabilities - stödjer Googles försök att digitalisera världens böcker.

Det finns pågående konflikter runt Googles planer på att tillhandahålla all världens litteratur online. Det handlar givetvis om upphovsrätt, både ekonomisk och ideell. Får författaren betalt? Och vill hon att Google ska ha rätt att sprida hennes verk?

I en tidigare uppgörelse från 2007 gjordes en överenskommelse mellan Google och Authors Guild and the Association of American Publishers, som sa att Google fick digitalisera, koppla annonser bredvid och i vissa fall sälja, så länge inte upphovsrättsinnehavaren begärde något annat. Det gav bland annat Google tillgång till stora delar av den äldre världslitteraturen, där upphovsrättsägaren inte står att finna. Detta i sig innebär en konkurrensfördel, för andra företag som skulle kunna tänkas vilja digitalisera gamla böcker har inte samma rättighet. Och kan inte få det med mindre än att de drar på sig en stämning inför domstol.

USAs justitiedepartment har ännu inte godkänt uppgörelsen, och det är här AAPDs stöd kommer in. Upphovsrätt mot tillgänglighet, med ett stänk av fri konkurrens i soppan.

Det finns goda anledningar för AAPD att vädja. Personer vars funktionshinder gör att de inte kan se texten, eller inte vända blad, har stor nytta av e-böcker. Medans ännu bara få titlar är tillgängliga, och även detta hotas (se Västvärldens upphovsrätt vs blinda, förlamade och amputerade) så bär Googles projekt potentialen av hela världens litteratur tillgänglig för världens medborgare med funktionsnedsättning och fungerande internetuppkoppling.

Mycket utförligt om AAPDs stöd/Google-tvisten hos tidskriften Wired.

Svensk media om utvecklingen av e-böcker/Google books:
Svd, Sydsvenskan.

Blogg: E-boksidan.

Uppdatering: Ny artikel om EU och Google books 4 september i Sydsvenskan.

Talk

Prisbelönt kortfilm i två delar, där perspektiven funktionshindrad/icke-FH blir omvända. Från brittiska Disability Rights Commission på Youtube.

Del 1


Del 2

Hur hänger den här artikeln ihop?

DN skriver om att autister tvångsvårdas tillsammans med kriminella. Enligt artikeln är grunden för tvångsomhändertagandet "skolkat från skolan, vänt på dygnet och vägrat att medicinera".

Que?

Om det är en tillräcklig grund för tvångsvård så är skandalen inte vem som vårdas med vem, utan att han tvingas till vård överhuvudtaget. Eller handlar det om det finns nåt som inte skrivs? För i så fall så är frågan om det är riktigt att blanda ungdomar med kriminell problematik - med och utan funktionsnedsättning. En fråga som förvisso är intressant, men som inte är den som debatteras i artikeln.

Däremot verkar det som att Statens Instutitionsstyrelse har behov av utveckling. "Alla som kommer hit får i stort sett samma behandling. Vården skiljer sig nästan inte alls åt", hade varit ett klockrent kvalitativt påstående om innebörden var att all behandling var individbaserad och skräddarsydd, och tagit höjd för personlig bakgrund, funktionsnedsättning och en massa andra faktorer.. Men när betydelsen är att vården inte alls skiljer sig åt, så är det det rakt motsatta.

Fröken Landmina förbjuds

Kambodja och Angola är några av världens värst drabbade länder när det gäller offer för landminor. Norrmannen Morten Traavik ville göra något, och skapade tävlingen Fröken Landmina i Angola 2008. Kvinnor från hela landet representerar sin region. Vinnaren får en protes.

Traavik är noga med att förklara att syftet bakom tävlingen är att sätta fokus på landminorna och dess offer. Valet av tävlingsform härstammar enligt Traavik från att skönhetstävlingar är ett "consistent phenomenon in Angolan contemporary culture."

Vinnaren 2008 var Gorm Gaare. (nedan)



2009 skulle bli Kambodjas år. Men nu meddelar organisationen att tävlingen ställts in. Detta efter att Khieu Khanarith, talesman för Kambodjas regering, sagt att tävlingen "make a mockery of Cambodia's landmine victims. The government does not support this contest."

Så - gott folk - ska även amputerade kvinnor få delta i skönhetstävlingar, eller ska tävlingarna förbjudas för att landminornas offer då exploateras?

Jag skulle gärna se att läsare med egna funktionshinder gav sin syn på saken.

Min egen åsikt? Jag gillar inte skönhetstävlingar över huvud taget. Jag somnar långt innan bikini-momentet. Men den åsikten anser jag inte ska ligga till grund för ett förbud. Är tävlingen smaklös? Hur är det då med Ms Wheelchair America? Är den likaledes smaklös eller handlar det om vår förväntan att den afrikanska/asiatiska kvinnan ska vara fattig och därmed inte ha ett val, alternativt inte vara bildad nog att göra ett eget val?

Jag tror det är livsfarligt att göra sig till domare över andra människors val, särskilt om risken finns att man tillåter sig detta pga att personen har en funktionsnedsättning. Oavsett om skönheten bor i Texas eller Kambodja.

Men förstapriset - en protes - kan jag inte finna något annat än smaklös. För i det "kvinnor ska vara vackra"-idiom som per automatik följer med varje miss-tävling, så blir det cyniskt att vackrast utan ben får ett ben. Resten får hoppa vidare på ett. Hur man än väljer att tolka så blir det fel.

Mer på:
The Guardian.
BBC.
Fox News.
Youtube, Miss landmine Angola.
Youtube, Miss Wheelchair America.

Svensk media:
Aftonbladet. AB2. Expressen.
Längre intervju med skaparen Morten Traavik i finska HBL (på svenska).


Andra bloggare:
Nuri Kino, Ika,

Idergard siktar snett

Förbjud kommunala kultur och fritidsnämnder, föreslår Timbroideologen Thomas Idergard i DN idag. Syftet är att kostnader för kultur och fritid ska konkurreras ut av kärnverksamheterna vård, skola, omsorg.

Som dramaturg gör han ett hyfsat jobb för sin sak, Idergard. En skidtunnel i Botkyrka och ett badhus i Sundsvall får bli symboler för kommunalt slöseri, som sen ska kopplas till att kommunerna har särskilda nämnder kultur och fritid.

Jag håller med Idergard om det riktiga i att se över om det går att skjuta investeringar och kostnader för förändringar som lika gärna kan påbörjas när finanskrisen vänder. Det kan säkert gälla byggnader inom kultur och fritid, men också för teknisk infrastruktur, nya trafiklösningar, nya byggnationer av alla sorter och framför allt merkostnader för kommunala omorganisationer. Men se där gäller inte samma sak, enligt Idergard. Barns blockflöjtsträning i kommunala kulturskolan och fostrandet av nya Zlatan på Sveriges bollplaner är det som i verkligheten ska ställas mot hemtjänst. Men inte rondeller. Det är kärnverksamhet. Och omorganisationer, för de är lösningen.

Det handlar om ideologi. Idergard vill inte betala för kultur och fritid. Idealet är Vellinge, som har låga kulturkostnader per capita och vars innevånare badar och konsumerar kultur där Malmös skattebetalare bekostar investeringarna och driften.

I det syftet funkar det bra för Idergard att skriva av ett badhus på fyra år. För det är det han gör när han jämför investeringen i badhuset med kommunala tjänster. Men Idergard hade knappast föreslagit att stora satsningar inom teknisk infrastruktur skulle försvararas med samma räkneexempel.

Till och med de som hyllar ekonomistyrning som det enda mätinstrumentet för ett samhälles välmående borde vilja kultur och fritid väl. Det genererar, förutom en massa kul, nya förebilder, svenska exportinkomster, friskare människor och att fler än Timbro kan få göra sin röst hörd. Ekonomi-kramare borde alltså värna hur kultur och fritid kan klara sig undan med så få uppoffringar som möjligt.

Med subjektiv kamera kan man få ideologiskt krimskrams att se ut som man är de svagas bästa vän. Men rör inte rondellerna.

Idergards debattartikel i DN.

Scott James nästa talangstjärna med funktionshinder

Han heter Scott James, är 21 år och sjunger fantastiskt bra, om man får tro Simon Cowell. Och han brukar väl inte skräda orden i onödan. Nu är han en av 50 som tagit sig in i brittiska tv-showen X Factor. (Har inte börjat sändas än)

Scott har Asperger syndrom. Nu jämförs han i Daily Mail med Susan Boyle, efter den journalistiska principen "bägge har ett funktionshinder och är med i tv" (suck!). Frågan är enligt Daily Mail om han också ska få problem att hantera kändisskapet, eftersom Susan Boyle fick det. Man kopplar funktionshindret till att det skulle vara utlösande för svårigheten att klara mediedrev. Vilket funktionshinder har i så fall Britney Spears och alla andra stjärnor som tvingas gå under jorden, lägga in sig på klinik, ta time-outer och jag vet inte vad?

Men Daily Mails journalist är inte ensam om att tvinga enskilda personer att representera sin sort. Caroline Hattersley på National Autistic Society gör precis samma sak fast tvärtom när hon ska vara expert åt tidningen:
"He (Scott James, min anm.) is not in the Susan Boyle camp at all/.../He just lacks certain social skills and is a bit reclusive/.../There is no reason why someone with Asperger's shouldn't be able to do this as long as they are given the right support." Ser ni undertexten? Susan Boyle, med sina learning disabilities, där finns det en orsak i funktionshindret till att det blir problem. Men Scott har ju bara en släng av Asperger, och då räcker det med stöd. (suck igen!)

Alla människor behöver och förtjänar den hjälp och det stöd som krävs för att kunna göra ett bra jobb och fungera i det sammanhang man verkar inom, oavsett funktionshinder eller statistisk normalitet. Min kollega Pierre Björkman, med Downs syndrom, får den hjälp han behöver. Jag får den jag behöver. Men världskändisskap, med dygnet runt belägring av journalister, är en påfrestning som tär på människor oavsett funktionshinder.

Stöd? Ja!
Sortering efter funktionshinder och tvångsrepresentation av sin sort? Nej!

Scott på Youtube (tidig amatörfilm):

Slagsmål i salongen

Nu skärps säkerheten i teatersalongerna i London. Folk är fulla och det händer att de slåss. Skulden läggs på billiga biljettpriser, som attraherar en teaterovan publik. Förutom fylla och fajt klagas det på att man skakar sina muggar i jakt på de sista dropparna i glaset, fotografering och sms:ande.

På 22 år med Moomsteatern kan jag inte minnas fylla och slagsmål i publiken. Men helt klart har publik-etiketten tagit stryk. Foto och sms är rejäla problem som stör både scen och den som sitter bredvid. Men vi har sett värre. Typ människor som tror det är ok att lämna sin stol, ta sig förbi alla andra i raden för att ta rökpaus eller fylla på parkeringsautomaten. Ingen av dem har haft en utvecklingsstörning och ingen av dem har kommit in igen.

Men det finns charm i teaterovan publik. Familjens vän och skådespelare Åke Wästersjö berättade om när han i sin ungdom som skådespelare gjorde en biroll på Riksteatern. Han hade bjudit dit sina vänner och deras fruar. Ingen av männen hade någonsin varit på teatern förr, deras enda läktarerfarenhet var från Söderstadion. Åke berättade hur de skruvat på sig i salongen, haft lite svårt att förstå, men framför allt väntat på Åke. När deras vän äntligen kommer in i början av andra akten så kan de inte hålla sig. De gör som på Söderstadion. Ställer sig upp, lyfter nävarna och ropar:
"Ja det är bra Åke, Kom igen nu bara!"

Hela artikeln om säkerheten på Londons teatrar på BBC.

Tas upp i YA, NT, ÖP och Corren.

Filmer om Asperger

Kan alla autister räkna tändstickor som ramlat på golvet? Dustin Hoffmans "Rain man" har satt spår, och är mångas människors enda självupplevda intryck av en person med någon form av autism.

New York Times hade i måndags en gedigen artikel om tre nya filmer där Asperger syndrom är ett centralt tema.

Romantikfilmen "Adam", animerade "Mary and Max" och en film som kommer 2010 om Temple Grandin, en kvinna med högfungerande autism som blev professor i Colorado.

Bra fördjupning i artikeln i NY Times.

Trailer "Adam":


Trailer "Mary and Max"

Lulebos attitydproblem

Lulebo är det kommunala bostadsbolaget i Luleå. När de skulle installera bredband i alla sina lägenheter erbjöds alla hyresgäster denna uppkoppling, men de i gruppbostad fick ingen oavsett om de anmält intresse eller inte.

"Har vi gjort fel ska vi naturligtvis rätta till det", säger man från Lulebos sida.

Bra. Börja då med att:
- inte godta generella lösningar för lägenhetsupprustning baserat på funktionsnedsättning. T.ex. att personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver inte bredband.
- Se varje hyresgäst som er kund. Just nu gömmer sig Lulebo bakom att det finns olika kontraktsskrivningar. Några har eget kontrakt, några har genom tekniska kontoret, några genom socialförvaltningen. Men Lulebo - det spelar ingen roll. Er uppgift är att göra boendet så bra som möjligt för de boende i era lägenheter oavsett vilken oreda ni har bland kontrakten.
- Se varje hyresgäst som er kund igen. Som det nu är skyller ni på vad någon annan (ngn Leif Wikman) sagt om internet eller inte. Vem gav er lov att ta hans ord som lag för alla funktionshindrade i Lulebo? Hans funktion spelar ingen som helst roll. Ni har ingen rätt att välja bort hyresgästen som kund med egen vilja. Inte heller från generell utveckling.

Lulebos attityd förminskar deras hyresgäster med funktionsnedsättning till att vara bihang till en kommunal förvaltning. Där är det fel ni ska börja med att rätta till. När ni väl gjort det kommer ni inte längre att godta ert nuvarande handlande.

Kuriren.

Flash mob för Michael Jackson

Det är gammalt nu, men jag tog mig inte tid att titta på den förräns idag. Har du sett den? Gör det. Det är helt enkelt bara så fräckt, så varmt och faktiskt rörande. Vem kunde ha trott det...

Garageutställning

Buster Hollingworth gör bilar i alla material och former, har ställt ut i Japan och har ett galleri på Gotland. Hans kompisar från konstateljén Inuti, Fredrik Östergren och Mattias Johansson, kör mer på teman som geografi och kändisar.

Nu ställer de ut i ett garage på Gotland. Och det är inte första gången. Inuti's dagliga verksamhet för konstnärer med intellektuella funktionsnedsättningar är välkänd för sin höga kvalitet. När artisten Robyn fick frågan om hennes moderna konst med anledning av att hon valdes in i Moderna museets styrelse lär hon ha svarat:
- Jag har just köpt en målning av en intressant konstnär som heter Buster Hollingworth.

Gå in på Inuti's hemsida. Där kan ni bläddra runt bland konstnärerna. De tre Gotlands-aktuella hittar ni här:







Bilderna ovan av Buster Hollingworth, Fredrik Östergren och Mattias Johansson, och hämtade från stiftelsen Inutis hemsida.

Artikel på Helagotland.se.

Lena Nyman bra val till Cornelis-priset

"...en söderböna som kan få Shakespeare att applådera i sin himmel". Det är juryn för Cornelis-priset som formulerar sig så träffäkert.

Kan man få bättre lovord? Och vad skulle Arthur Lundqvist ha sagt som fann hennes kropp "ointelligent" när hon agerade naken i "Jag är nyfiken - gul".

Men för mig är det inte filmrollerna som bär starkast minne, utan scenframställningarna tillsammans med Hasse o Tage.

"Totte ska ha en banan!"



Om Lena Nyman och Cornelispriset:
Expressen, SvD, Metro, Aftonbladet, DN.

Rekommenderad läsning

James Beddard är skådespelare, cp-skadad och framträder just nu på West end i "Carrie´s war". Han skrev ett blogginlägg i the Guardian förra veckan som är väl värt att läsa. Jag saxar ett avsnitt:

Non-disabled actors boost their red carpet prospects by offensively replicating impairments, as if physical appearance alone is shorthand for capturing the essence and character of a disabled protagonist. If he can imitate impairment, give him an Oscar. It is unacceptable in the school playground, but a beautiful challenge in the acting hall of fame.

Hela blogginlägget från the Guardian här.