För något år sedan kom Maciej Zarembas artikelserie "Först kränkt vinner" i DN. Han visade på något hemskt - hur anmälningar om kränkning användes som maktmedel på Lärarhögskolan. Jag glömmer aldrig slutraderna.
"Att jag här bara refererar Nilsson beror på att det var hans initiativ att anmäla läraren och att hans inlagor helt dominerar i detta ärende. De två övriga anmälarna är inga ideologer. De hävdar inte att den kränkte har rätt, inte heller driver de korståg mot heterosamhället. Det var inte deras avsikt att ställa till skandal när de lät Gaystudenterna föra deras talan. "Jag förstod inte att det skulle bli offentligt", säger en av kvinnorna, "men det blev som en snöboll som kom i rullning". De blev uppriktigt illa berörda av lektionen, berättar de för mig. De ville ha en förklaring, kanske en ursäkt.
Nästan tre år har gått, de förstår fortfarande inte vad läraren menat, och faller i gråt när vi talar om saken.
Nilsson tar det inte personligt. För honom var det könspolitik, säger han. Han kände sig inte illa berörd av lektionen. Han är ju själv inte homosexuell.
"Så varför gick du med i Gaystudenterna?"
"Jag blev till och med ordförande. Ett ypperligt sätt att konfrontera min homofobi.""
(sista delen av artikelserien här.)
Ett sorts missbruk av andras upplevelse av kränkning i egna syften.
Tyvärr har den här artikel-serien tagits som retorisk intäkt för att vifta bort människors upplevelse av att ha blivit kränkta. Man kan hänvisa till Zarembas artikel, och vips så är den som säger sig upplevt en kränkande handling misstänkliggjord.
Ett liknande retoriskt trolleri-trix som blir alltmer populärt är att förklara "att man inte är PK (politiskt korrekt)". Idag är det fint och modigt att inte vara PK i mångas ögon. Om man inte är PK så säger man den dolda sanningen. Det som alla vet, men ingen vågar säga. Man gör sig själv till en underdog-hjälte, och det vet ju alla att en sådan alltid har rätt. Eller?
Argument för jämställdhet, jämlikhet, integration och mångfald är populära måltavlor för "inte PK"-tricket. Det fina med det hela är att man kan vara för t.ex. mångfald ända tills den förverkligas. När den gör det så är den ett utslag av politisk korrekthet och positiv (orättvis) särbehandling.
Exempel: Det hade varit bra med större etnisk mångfald inom den svenska journalistkåren. Men om en invandrare får prestigeuppdraget att skriva krönikor - har den då fått det på egna meriter, eller är hon ett alibi, positivt särbehandlad pga politisk korrekthet?
Är kvinnliga ministrar lika kompetenta som sina manliga kolleger, eller har de bara fått sina uppdrag pga kön?
Kan en skådespelare med utvecklingsstörning vara en statistisk normals jämlike, eller är den per automatik ett särbehandlat alibi?
Idag har jag med glädje läst artiklar och inlägg som pekar på just de här frågorna. Ann Heberlein recenserar i Sydsvenskan den arge psykiatri-överläkaren David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Hon avslutar sin recension:
"Med hjälp av sakkunskap och yrkeserfarenhet visar Eberhard hur uttryck som ”ångest”, ”posttraumatisk stress” och just ”kränkning” alltmer förlorar sin ursprungliga betydelse. Eberhard är inte bara en bråkstake – han tycks också driven av ett patos för de allra svagaste. Därför är det synd att diskussionen om offer och kränkningar så entydigt berör falska offer och inbillade kränkningar. Också i ”de lättkränktas land” existerar det allvarliga kränkningar och reella offer."
Hela recensionen här.
I bloggen Antigayretorik skriver Bengt Held ett utmärkt inlägg utifrån att anti-feministiska bloggar ofta är HBT-fientliga. Ett utdrag:
"Det är ofta som om det inte behövs några som helst sakargument när "Nils Nilsson, vanlig hederlig medborgare som ogillar pk" startar en blogg. Ofta är enda argumentet emot något att det är "pk". Men varför då inte argumentera emot bättre miljö, bra skola, och bättre äldreomsorg, det är ju också pk för alla politiker i riksdagen att vara för sådant?"
Hela inlägget här.
Det kanske är dags att vi slutar lalla med när vi hör "jag är inte pk" och "alla är så himla lättkränkta nu för tiden"?
Inlägg
Tack! Jag instämmer till fullo. Det är som en tillbakagång till tidigare generationers inställning till uppfostran. "Tough Love" sågs som receptet på framgång. Barn skulle lära sig att veta hut och lite smisk hjälpte till för att hålla ordning och reda. Man skulle inte klema bort ungarna för då blev de veka och bortskämda.
SvaraRaderaJag förstår inte logiken i denna inställning. Varför skulle man bli en dålig människa av att bemötas med respekt?
David Eberhardt och Ann Heberlein tycks resonera på ett liknande vis när de påstår att det är ett problem med dessa "lättkränkta människor" som tar upp dyrbar tid med sina "banala" problem, för andra mindre "lättkränkta" patienter med "riktiga problem". För det första: Vem avgör vad som är ett riktigt problem? För det andra: Varför skulle att bli lyssnad på, vilket är det man blir av en psykoanalytiker, leda till att man blev mer känslig? För det tredje: vad är det för fel på att vara känslig?
Usch, det är så mycket konstigheter i detta resonemang att jag börjar undra vad det handlar om. Människor som företräder ett sådant synsätt, har de blivit uppfostrade på "det gamla goda viset" och är avundsjuka på de som vågar och kan närma sig sina känslor? Eller blir de illa berörda av människors känslighet, frustrerar det dem att de inte kan rädda sina nära och kära från livets stormar?
Man kan bara undra.
Jag har inget emot att man problematiserar människors specifika upplevelser av kränkning. Mitt problem ligger i den "guilt by association" som uppstår när man viftar bort en människas upplevda kränkning med "att människor är så lättkränkta nu för tiden". Lite som att skicka iväg någon från akuten utan undersökning, för att man hört att det förekommer att andra människor simulerar.
SvaraRadera