Tunn delaktighet i kulturutredningen

Dagens inlägg är Moomsteaterns remiss-svar på Kulturutredningen. Med denna matiga post så blir lite bloggpaus över helgen. Berlin väntar.

Från Tillgänglighet till Full delaktighet på lika villkor

Bakgrund.

Vi upplever att vårt kärnområde – den integrerade konsten baserad på professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning – är underutvecklad i kulturutredningen. Vi fokuserar därför vårt remissvar till just denna del.

Betänkandet.
Kulturutredningen nämner begreppen handikapp, funktionshinder och funktionsnedsättning (eller dess böjningar) endast ett fåtal gånger. Av dessa omnämnanden återfinns flera i bakgrundsbeskrivningar. Det finns egentligen bara två förslag på utfästelser i betänkandet som välvilligt skulle kunna tolkas som att de specifikt rör professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning. Det är:

1.de statliga instansernas föreslagna särskilda uppmärksamhet på funktionshindrades villkor för deltagande i kulturlivet (betänkandet, sid 28)

2.Att i kartläggningen av länens resurser framhålla funktionshindrades olika sammanslutningar.

Det är för tunt.

Full delaktighet.

Den nya kulturpolitiken bör innehålla mål och plan för inte bara tillgängligheten till konsumtion av kultur hos statsunderstödda institutioner/möjliggöra projektdeltagande för personer med funktionsnedsättning, utan för den fulla delaktigheten på alla nivåer i kulturlivet – på lika villkor.

Exempel: Full delaktighet betyder att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter (stora som små) som andra att utbilda sig inom konstnärliga områden, samma möjligheter till att få sin historia berättad, till jobben som professionella subjekt och kulturskapare, till makt och ansvar i kulturlivet, till att få lyckas och misslyckas, till att synas och bli synade.

Vi ser ingen analys av området professionella kulturskapare med funktionsnedsättning. Varken omfattning idag eller strategier för att motverka eventuell diskriminering. Inget om önskad utveckling. Inga mål som skulle kunna liknas vid målen för t.ex. jämställdhet mellan könen inom scenkonsten (Plats på scen – Betänkande av Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet (SOU 2006:42).)

Så här skulle det kunna se ut: (vi har helt enkelt bytt ut kön mot funktionsnedsättning)

övergripande jämställdhetsmål för regeringens politik på scenkonstområdet…:
- Personer med och utan funktionsnedsättning ska ha samma rätt och möjlighet till deltagande i, inflytande över och delaktighet i scenkonsten.
- Personer med och utan funktionsnedsättning som är verksamma inom scenkonsten ska ha samma möjligheter och villkor ifråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut…

Kulturpolitiken behöver ta ställning för den fulla delaktigheten på alla nivåer på lika villkor om vi ens ska kunna ta de första stegen mot ett integrerat kulturliv. Det gäller inom det egna ansvarsområdet för finansiering av kulturen i alla dess former. Men också gentemot andra departement och myndigheter i syfte att möjliggöra full delaktighet på alla nivåer. Detta gäller särskilt möjligheten till eftergymnasial utbildning inom konstnärliga yrken. Danmark har lyckats undersöka/hitta modeller. I Sverige ligger ansvaret för utbildning på Skolverket, som inte anser sig ha som uppdrag att skapa fler lösningar än de redan existerande ramverken.

Sektorsansvaret för kulturlivet ligger på Kulturrådet, men inte heller här finns det något som tyder på ett utsträckt ansvarstagande för möjliggörandet av professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning.

Praktiskt skapar det problem för såväl Tyst Teater som för Moomsteaterns återrekrytering av professionella skådespelare, och Sverige stänger dörren för en önskad utveckling. Verksamheter i Sverige på andra kulturområden vittnar om samma grundproblem. Exempel på detta är Kulturcentrum Skåne, som länge försökt nå en permanent lösning för en eftergymnasial utbildning inom kulturområdet för personer med utvecklingsstörning. Strukturen finns fortfarande inte som gör det möjligt.

Därför föreslår vi att samtliga myndigheter inom kulturpolitiken får i uppdrag att på samtliga områden ta ansvar för att möjliggöra full delaktighet på alla nivåer i kulturlivet på lika villkor. Det betyder ingen fribiljett till konstnärliga yrken för människor med funktionsnedsättning, men möjligheten att utbildas och därefter konkurrera på kulturarbetsmarknaden, måste säkerställas. Uppdraget bör utformas så att myndigheterna flexibelt kan och skall stärka denna utveckling när förutsättningarna för detta finns.

Vidare bör ett uppdrag att verka för att ta bort ev strukturella hinder pga funktionsnedsättning i syfte att nå full delaktighet och integration formuleras.

Aspekt-politiken.

Ett begrepp som används i diskussionen om kulturutredningen är ”aspekt-politiken”. Så som vi har förstått det gäller det att fler än bara kulturens strukturer ska vara delaktiga och utgöra möjliga arenor för kulturell verksamhet, utveckling och finansiering.

Moomsteatern ser inga problem med att kulturen gör nytta på andra områden och därmed också får en del av sin finansiering från annat håll. Vi har däremot historiska erfarenheter av att grupper som finns i utanförskap förväntas finansiera sin kulturverksamhet på grundval av sitt utanförskap. Detta stärker redan existerande segregation. När tankar om aspekt-politiken eventuellt bryts ner till anslagsfördelning måste det tillses att kulturen bär sitt fulla ansvar för övergången från utvecklingsinsatser baserat på utanförskap till kontinuerlig kulturproduktion baserat på integration och jämlikhet. Aspekt-politiken får inte utgöra en grund för att hänvisa personer/organisationer med funktionsnedsättning till andra finansieringskällor än kulturens i syfte att därmed öka det sammanlagda kulturutbudet.

I samma andetag som aspekt-politiken förklaras och verkställs måste modeller för upprätthållandet av verksamheter som har ett kulturellt egenvärde utan aspekt-politiska inslag säkerställas.

Särskilt ansvar för funktionshindrades villkor och deltagande i kulturlivet.

Särskild uppmärksamhet räcker inte. Det ska finnas ett tydligt ansvar att driva utvecklingen.

Kulturportföljer.

Moomsteatern har gärna geografiskt närmre till Staten. Det finns dock orosmoln som bör skingras:

- Verksamheter som är nationellt unika/har ett nationell eller internationellt spridningsområde, får inte låsas in av eventuellt nyttotänkande ur regionalt kulturkonsumtionsperspektiv. Dessa verksamheter måste säkerställas sin rörelsefrihet.

- Om handikapp-kulturen/den integrerade kulturen på professionell nivå ska kunna utvecklas, så kommer på sikt nya nationella centrum för utveckling att behöva etableras, på samma sätt som vi nu har Tyst Teater som resurs inom hörselskada/teckenspråk och Moomsteatern inom integrerad scenkonst för artister med/utan intellektuell funktionsnedsättning. De regionala portföljerna ska då ta nya nationella ansvar, och vår erfarenhet är att dessa inte är lätta att etablera. Därför bör det ovan nämnda särskilda ansvaret för funktionshindrades jämlikhet på kulturområdet också kunna aktiveras vid etablerandet av nya viktiga initiativ inom handikappkultur/integrerad kultur.

- I tider av knapphändig uppräkning av anslag ser vi en risk för att regionernas egna ägande av institutioner påverkar och att detta medför att dessa prioriteras gentemot icke-ägda verksamheter vid fördelningen av statliga medel.

- Som enda kommentar utan ett särskilt perspektiv på inkludering av funktionsnedsättning, ansluter vi oss till åsikten att Stockholm måste också bli en region om portföljmodellen ska fungera. Det handlar om rättvisa villkor över hela landet. Om Stockholm anses inte ha en region stark nog, så får väl detta åtgärdas.

---

Lästips: tidigare inlägg om Hallundadeklarationen.

Kulturutredningen i media: DN 1, 2, 3. SvD 1, 2, 3. AB 1, 2, 3. Nummer.se 1, 2. Smålandsposten, Newsdesk, Sydsvenskan, GP, Norra Skåne, Norrbottenskuriren, Arbetarbladet, Ystad Allehanda, ÖP, BLT.

DN igen.