Måste man representera sin sort?

Jag träffade Teater Devill förra veckan. Såg deras fantasisprakande föreställning "Klara och Tiger", och hade ett intressant möte därefter med skådespelaren Maria Wärme och en i ledar-duon Johan Bössman.

Där fanns många gemensamma ytor. Tillgängliga lokaler (?), full delaktighet på lika villkor (?), hur ska den integrerade teatern utvecklas (?) och mer därtill...

Devill väljer i "Klara och Tiger" att använda en skådespelare i rullstol, utan att hennes rörelsehinder har någon egentlig bärighet för handlingen. Det handlar om ett barn och hennes fantasi-relation med sin tyg-tiger. Och varför skulle inte det barnet kunna vara rullstolsburet?

Klart det kan. Det är just det som så många som själva har en funktionsnedsättning (och jag med) efterlyser. Att kunna vara synliga i fler (och naturliga) tillfällen än när man ska vara ett offer på grund av sitt funktionshinder.



Devill berättade att man fått reaktioner på att man inte gett rörelsehindret större betydelse. Jag tror det ligger till så här:
Det är fortfarande så sällsynt att se skådespelare med egen funktionsnedsättning, så att när de är med vill omgivningen att funktionshindret per automatik ska vara en viktig del. Varför annars ha dom med? Varje person med funktionsnedsättning tvingas till representation för sin sort. Ingen annan identitet får komma före det påtagliga funktionshindret.Man brukar säga inom dramaturgi att man inte kan ha ett gevär hängandes på väggen i dekoren utan att det avfyrats innan pjäsen är slut. (Man kan inte ha ett funktionshinder på scen utan att det problematiseras)

Det här är precis samma sak som händer när tre muslimska tjejer leder ett program på TV och de och Hamilton (fp) inte hälsar likadant. Det blir en jättegrej, där kulturers och folkgruppers möten får hela sin spegling genom ett enda program, genom några få individer. Hade det uppstått om vi haft 25 programledare från andra kulturer, i alla möjliga program, inte bara ett, och dessutom detta enda som handlade om just DOM?

Sort-representation är en sak att förhålla sig till, och där den som har det förväntnings-oket på sig borde få vara fri att välja sitt eget förhållningssätt - beroende på vad den själv vill skapa och förmedla.

Omgivningens krav på representativitet är däremot nåt helt annat. En härskarteknik från den som lyckats hamna innanför normen.