tisdag 19 maj 2009

Anna Odells konst är viktig, betydelsefull och - kontroversiell.

En dag i februari läser vi om konstfackseleven som fejkat en psykos. Det blir mediastorm, och jag tvingas erkänna att min automattanke innehöll ord som ”spekulation”, ”utnyttjande” och ”dravel”.
Nu har jag sett Anna Odells omtalade konstverk ”Unknown, woman 2009-349701”. Idag innehåller min syn på hennes konstutövande ord som ”respekt”, ”omvälvande” och ”demokratiskt viktigt”. Det betyder inte att jag inte kan finna reservationer att ta några tankevarv kring. Men å andra sidan, är det inte det konsten ska ge mig?

Anna Odells egna ord är att hon undersöker offerrollen. För att förstå den måste man förstå det strukturella underläge en del människor tilldelas utan att själva ha valt det. Om man har en intellektuell funktionsnedsättning eller en psykisk ohälsa, så är det nästan regel att tilldelas en offerroll. Innebörden är att andra människor tar sig rätten att definiera ”offrets” upplevelse, och makten om vad som är bra eller inte för denne. ”Offrets” åsikter eller verklighetsbild är bara duglig så länge den är accepterad av den statistiskt normala omgivningen. Och när det passar den med makten att definiera, så kan den alltid hävda att ”offret” inte förstår (sitt eget bästa/är manipulerad) eller inte är vid sina sinnens fulla bruk.
Det uppstår ett demokratiskt underskott. Den som är föremål för omvärldens påkallade eller självpåtagna omhändertagande har ingen egen röst på lika villkor – varken i stunden eller i efterhand. Trots att det är den som borde vara huvudpersonen i sammanhanget.

Det är ur detta perspektiv jag väljer att ta del av Anna Odells konst. Det är det som gör den viktig och betydelsefull. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa –RSMH - intar en liknande hållning. I ett pressmeddelande skriver man ”När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse/…./En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då - som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig…” (meddelandet i sin helhet här)

Odells kritiker har en lång lista invändningar mot hennes konst/i deras ögon brottsliga/oetiska handlingar. Låt oss titta på några av dem:

- Kritikerna menar: Anna Odell stjäl vårdplatser från bättre behövande.
Är det inte lite väl magstarkt att skylla Anna Odell för underdimensioneringen av svensk psykiatri? Om hela det systemet går sönder av Anna Odells iscensättande av en psykos – är det då Anna Odell som är systemets arkitekt och finansiär?
Visst, man skulle kunna spekulera i att ”om alla tog sig rätten att simulera sjukdom skulle vårdsystemet braka ihop”. Men jag tror att risken att massor med människor skulle vilja handfängslas, låsas in, spännas fast och få stesolid injicerat bara för erfarenhetens skull är begränsad.
Det är/borde vara brottsligt, menar en del. I så fall bör vi placera polis på varenda medicinakut. Som jag förstår sjukvårdspersonalens verklighetsbeskrivning därifrån, så tyngs de ner av massvis med människor som a. inte är sjuka alls, eller b. inte är tillräckligt sjuka. Alla ”a” gör sig väl skyldiga till samma stöld av vårdresurs som Anna Odell, fast utan ett samhällsnyttigt syfte?

- Kritikerna menar: ”att begå brott är inte konst”.
Det skriver landtingsråden (Stockholms län) Birgitta Rydberg och Christer G Wennerholm i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Deras poäng är att brottsliga handlingar inte kan försvaras med att det är konst. Jag håller med. Fasttagna bankrånare ska inte kunna hävda att de iscensätter en performance och därmed hoppas kunna stå över lagen. Lagen är och ska vara lika för alla. Men det betyder inte att så fort ett brott begås så är det inte konst. Fråga konstnärer i diktaturer. Nu är det inte politikers sak att definiera vad som är konst, även om de har rätt till sin åsikt. Det är däremot deras sak att stifta lagar och därmed definiera vad som är brottsligt. Och om Anna Odell gjort sig skyldig till något brottsligt vet vi inte ännu. Demokratiprincipen om att anses oskyldig tills man i rätten överbevisats om sin skuld borde även gälla performance-konstnärer.
I första delen av konstverket så intervjuas en jurist. Denne menar att det inte kan vara bedrägeri, då bedrägeri ska gälla pengar och någon ska vinna på någon annans bekostnad. Falsklarm kan bara brukas på den som faktiskt ringer. Det hade kunnat uppstå en situation gällande framkallande av fara för annan, om t.ex. en bilist stannat på andra sidan bron och rusat sick-sack genom trafiken för att hjälpa henne. Men detta hände inte. Inlämnat åtal innehåller falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande (återfinns under bedrägeri). Anna Odell säger i Aftonbladet: ”Jag ville inte gå åt samma håll som polisen och om det är anses vara våldsamt motstånd, då är jag väl skyldig.
Jag ska inte fördjupa mig i den civila olydnadens principer och dess betydelse för samspelet mellan konstnärselev och den statliga institutionen konstfack. Det gör Torbjörn Tännsjö mycket bättre i DN. Den civila olydnaden som metod för att komma åt verkliga missförhållanden bygger på att det faktiskt finns ett missförhållande och att man tar ansvar för sina handlingar. Anna Odell har inte försökt fly sina handlingar. Den delen kan få sitt slut i tingsrätten.
Istället borde vi ägna betydligt större utrymme åt debatten om ”offrets” (rätts)säkerhet när den behöver hjälp att klara sitt liv. Den frågan är otroligt mycket viktigare att få ett svar på än om Anna Odell spjärnade emot för hårt mot sex poliser. Skulle svaret på frågan om dagens psykvård vara att Odells kritik är helt utan grund, ja då kommer hennes civila olydnad också i ett helt annat ljus. Inte straffrättsligt, men moraliskt.

- Kritikerna menar: Psykiatrins personal kränks och hängs ut.
Ja, för den enskilt anställde kan det säkert upplevas så, och de har rätt till sin upplevelse på samma sätt som den som spänts i bälte. Men även psykiatrin måste kunna granskas. Och Odells – och många många andra personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning - erfarenhet av offerrollen ger inget underlag för att använda metoden ”skriva debattartikel” (se även Moberg, SvD). Jag är övertygad om att personalen i psykiatrin gör ett bra jobb i många, kanske alla, sammanhang. Men vad som är ”bra” har när det gäller omvårdnad av psykiskt sjuka och funktionshindrade har förändrats över tid. Odells konstverk ifrågasätter en del av den vården som finns nu i vår tid. Och jag tror alla dessa proffs om att de har förmågan att välkomna en debatt som eventuellt kan utveckla psykvården att ta nästa steg över tid. Jag förstår också om några av dem i stundens hetta hade velat slå Odell på käften. Det är tur att de också är professionella i sin yrkesroll på att möta provokationer.

Min största etiska invändning gäller därför inte utnyttjandet av akutens eller polisens tid och resurser, även om jag har den största förståelse för vad falsklarm och platsbrist medför i frustration och belastning för de personer som ska utföra dessa samhällstjänster. Ty även om det är jävligt jobbigt att det förekommer falska larm och patienter som inte är så sjuka som man först trodde, så ingår det i en möjlig verklighet för dessa yrkesgrupper.
Inte heller är min största etiska invändning Odells stöld av en vårdplats från en bättre behövande. Jag tror RSMHs stöd för Odells konst borde ge en viss tyngd åt det ställningstagandet.

Nej, min största etiska invändning är Odells ansvar gentemot de privatpersoner som utsattes för att hjälpa henne på bron (rörliga bilder). De är slumpmässigt tvingade in i hennes performance. De tar ansvar och ställer upp – utan att på något sätt vara en del av en myndighetsutövning eller offentlig tvångsvård – omedvetna om att de är konst-statister. Här finner jag etiska frågetecken. Inga brottsliga, men etiska.

När jag åkte till Bromma flygplats direkt efter utställningsbesöket, så åkte jag med Taxi-Kjell, 70 år. Vi pratade Odell så klart. Min namne hade inte sett konstverket än, men hade en klar åsikt. Han menade att konsten över tid blivit inställsam och okontroversiell. Att Anna Odell gjorde det som konsten borde göra.
I köerna hann vi växla många ord, och han förstod att jag fanns inom kultursfären. När jag gick av hejdade han mig i dörren:
- Du, om du träffar Anna Odell, så hälsa henne att det finns en gammal taxichaffis som tycker hon är jättebra!

Jag känner inte Anna Odell. Och jag tvivlar på att hon orkar ta del av alla spalt-mil som skrivs i olika medier. Men om du läser – nu är hälsningen framförd!

Själv har jag ingen aning om hur ”bra” Anna Odell är. Men jag tycker att hennes konstverk ”Unknown, woman 2009-349701” är viktigt och betydelsefullt, även med sina etiska frågetecken.

Sydsvenskan:om åtalet, Rakel Chukri, webb-tv, konstrecension.
HD:om åtalet, Jonas Ellerström, Linda Fagerström, Jenny Maria Nilsson.
DN:Sverker Sörlin, David Eberhard/Sörlin igen, Thomas Anderberg, "Odell spelade sig själv", om åtalet, konstrecension, om JO-anmälan (läkaren), Barbro Hedvall, Gunnar Bergdahl.
SvD:ledare - rättsstaten fungerar, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, om åtalet, om åtalet igen, Per Gudmundson, recension(?), om mediedrevet på konstfack.
AB: Karin Magnusson, Martin Aagård, om åtalet, om åtalet igen, Eva Franchell, konstrecension, Lotta Gröning, Ronnie Sandahl.
Exp: om åtalet, Odell om åtalet, ännu mer åtal, Ann Heberlein, Björn Wiman, BW igen, ledare om konstens takhöjd, om utställningsöppnandet, Roland Poirier Martinsson, Per Wirtén, Nils Forsberg.
Nummer.se: Kulturellt psykbryt.
SR: om åtalet,
Västerbottenskuriren: Elin Grelsson.
NT: Mats Granberg.
KvP. Jan-Olof Bengtsson.
Gotlands allehande: Mats Linder.
Resumé: Odells medietränare.
GP: konstrecension.

Focus: Elsa Wetterstad.

10 kommentarer:

  1. Jävvelberg, och folk kan med och tycka att jag skriver långa inlägg ;)

    Men du har en poäng :)

    SvaraRadera
  2. Har förmodligen ingen möjlighet att se verket, men såg en intervju med konstnären på TV som också var tänkvärd.

    Världen är ju inte svart och vit, hur gärna vi än vill ha den sådan.

    SvaraRadera
  3. Anna Odells inlägg är absolut viktigt och intressant! Men är det konst?? I så fall kanske vissa avsnitt av Kalla Fakta och Uppdrag Granskning också är konst? Eller är det konst för att en elev på Konstfack tar upp ärendet, men inte om en journalist eller, Gud förbjude, någon som inte ens är akademiker tar upp det?
    Arne, Öregrund

    SvaraRadera
  4. Hej Arne!

    Ernst Billgren lämnar flera svar på vad konst är i sin bok "vad är konst?".
    Det sista passar kanske bäst i det här sammanhanget. "Om man förutsätter att vi tänker med språket så är konst ett sätt att tänka på saker man inte har något annat språk för". Dvs precis det Anna Odell gjort, men som inte Janne Josefsson vanligen gör.

    Din "gud förbjude"-jämförelse kan man göra om alla företeelser, branscher och yrken. Nu har jag skrivit - är jag journalist då? Innan fixade jag mackor till frukost - är jag kallskänka/kock då? En sådan fråga går med största sannolikhet att formulera om din bransch/kompetens också. Hur skulle den låta och vad skulle bli ditt svar?

    Gagnskullu - som tur är... Själv tycker jag världen ibland blir mycket intressantare när man komplicerar tillvaron istället för förenklar den...

    SvaraRadera
  5. Den svenska psykvården behöver granskas, kritiseras och förbättras. Anna Odell säger att hon vill öppna upp en annars sluten värld, att allmänheten ska få se hur det går till på en psykakut. Jag håller med. Men i slutändan tycker jag att hennes poäng faller platt. Jag blir inte upprörd över det faktum att hon lades i bältessäng och fick medicin, jag är tvärtom glad. Det betyder att hon fick hjälp. Kanske måste allmänheten först förstå vad en psykos är och innebär innan de kritiserar metoderna för att behandla en psykos. Självklart tar andra (utbildade) människor sig rättigheten och makten att bedöma vad som är bäst för en patient som lider av en psykos. Patienten är i det läget inte frisk. Betyder det att patienten för all framtid är stämplad som psykiskt sjuk? Nej. Det betyder bara att en grupp människor försöker rädda dig och ditt liv. Ibland är tvångsvård den enda lösningen.

    Är det inte mer kränkande att psykvården låter dig skada, eller till och med döda, dig själv än att de gör vad de kan för att hjälpa?

    Personligen tycker jag att det vore mer intressant om en självmordsbenägen person nekats hjälp av psykiatrin, vilket också är långt vanligare. Eller så skulle vi kunna diskutera det faktum att patienter som anses hopplösa, oförbätterliga och för krävande skickas till rättsspsykiatrin istället. Att psykakuten försöker behandla en psykos kan jag inte se som något fel.

    SvaraRadera
  6. Hej Mia,

    Tack för att du tar dig tid att kommentera.

    Jag har inte insikt nog för att debattera själva psykvården. Min erfarenhet är den från arbetet med en annan grupp människor som i många situationer inte har en egen röst, personer med en intellektuell funktionsnedsättning. Jag har ingen åsikt om "rätt eller fel" med spännbälte vid psykos. Men jag har en åsikt om det demokratiska underskottet för personer som tilldelas en offerroll. Och om att metoder och bemötande (behöver/måste) förändras över tid. Och att öppenhet och offentlig debatt kan stimulera den utvecklingen.

    Så är alternativet till spännbälte "inte ta hand om alls", eller är det "ta hand om på annat sätt", eller finns det andra alternativ? Den debatten hade jag velat lyssna till och lära mig av. Och som jag förstår det så skulle både RSMH och anhörigföreningen som deltog i TV4s debattprogram om Odell vilja delta i den debatten.

    Nu vet inte jag om den diskussionen förs där jag inte kan följa den. Det vore bra om så är fallet. Men jag blir besviken att all media jag sett i Odell-caset struntat i debatten om offerroll och psykiatri, och istället bara fokuserat på Odells eventuella etikbrist. NÅGOT mediautrymme borde väl denna debatt om själva vården ha? Och se där - vi har fått ett bekräftat demokratiskt underskott...

    SvaraRadera
  7. Att med avsikt slösa med samhällets resurser ska vara straffbart. Detta är inte konst, utan består enbart utav dumdristigheter och barnsligheter. Väx upp och gör ett riktigt examensarbete!

    SvaraRadera
  8. Anna Odell tar fullt ansvar för sitt konstverk. Hon förtjänar respekt, oavsett om man tycker om hennes verk eller ej.

    Du ropar anonymt på att nån annan är barnslig och borde växa upp.

    Det imponerar inte alls.

    SvaraRadera
  9. "Vad som är konst och vad som inte är det varierar från person till person. En del människor tycker att det är konst när en kvinnlig konststudent spelar psykiskt sjuk och under skådespelet lurar förbipasserande att tro att hon är på väg att ta sitt liv. Att slåss med de tillkallade poliserna och spotta på och försöka bita vårdpersonalen på psykakuten kallas också konst. Att hon blev lagd i bälte och tvångsmedicinerades under detta beteende anser jag inte alls vara konstigt utifrån vad nyheterna berättat om hennes uppträdande. Jag talar om Anna Odells konstinstallation. Jag kan förstå att det kan betraktas som konst, men ska vi acceptera allt beteende bara för att det är konst?

    En annan konststudent på Konstfack i Stockholm går under beteckningen NUG. Graffitikonstnären spelade in en film där han målar graffiti i en tunnelbanevagn och krossar ett fönster. Jag vill inte ifrågasätta vad som är konst, det är inte däri problemet med de uppmärksammade konstinstallationerna ligger, utan det att vi ska acceptera beteende bara för att det är konst. Naturligtvis ska konststudenten ersätta den uppkomna skadan. Allt annat vore orealistiskt.

    Allt skapande av konst måste ske inom lagens gränser. Vill man förstöra sin egen tunnelbanevagn är det helt okej. Med sin egen egendom kan man i princip göra vad som helst, låt vara att man ibland kanske kan bli betraktad som galen. Att konstnärer i konstens namn tillåts bryta mot lagen kan vi inte acceptera. Föreställ er ett samhälle där filmer på rån och till och med våldtäkter hyllas – givetvis då som konstinstallationer. Naturligtvis måste konstnärerna följa samma lagar som oss andra."

    SvaraRadera
  10. Hej Anders,

    Jag tror du och Anna Odell på ett sätt delar något. Du accepterar inte beteenden du inte tycker om för att de kallas konst. Anna Odell accepterar inte vissa beteenden för att de kallas tvångsvård.

    Det står bägge fritt att tycka, göra och ta ansvar för sina handlingar.

    SvaraRadera

Technorati Profile