TPB.
Betyder det The Pirate Bay? Eller Tal och Punktskrifts Biblioteket?
Bibblan var först, men piratbukten kändast. Jag vet inte om någon av dem varumärkesskyddat förkortningen? Men det finns faktiskt en likhet till mellan dessa båda.
Bägge tillgängliggör coyrightskyddat material. Rådande rättsställning är att en överklagad jävsanklagad tingsrätt funnit piraternas tillgängliggörande olagligt, medan jag förmodar att biblioteket har sitt juridiska på det torra. Tänk om det blir tvärtom?
Det finns massor av människor runt om i världen som inte kan läsa en bok. En del på grund av synskada, andra beroende på att deras fysiska handikapp inte gör det möjligt för dem att vända sida.
Nu har Brasilien, Ecuador och Paraguay föreslagit WIPO - World Intellectual Property Organization - ett avtal som säkerställer möjligheten att anpassa och sprida copyrightskyddat material till personer som pga funktionsnedättning behöver det.
Det motarbetas av USA, Canada, EU, Australien och Nya Zeeland.
Förslaget innehåller bland annat villkoren för att anpassa och distribuera material, att katalogisera den, och att kunna utbyta alster över nationsgränserna. Samt högkostnadsskydd så att anpassade verk inte blir dyrare än tryckta (i den rika världen) och prissatta på ett sätt så att människor med funktionsnedsättning kan ha råd med dem (i den fattiga världen). Nån mer som ser paralleller till vår inflammerade fildelningsdebatt?
Ingen säger det rätt ut, men kanske är det det som är bakgrunden till västvärldens motstånd? Att man ser ett möjligt kryphål för fildelare över hela världen? För det kan väl knappast vara att man vill skydda inkomster genom bokköp från en grupp som inte kan läsa eller bläddra i böckerna?
Mitt tips? Den nya tekniken kan inte stoppas, med mindre än att man kriminaliserar hela generationer (nu)/hela befolkningar (framtid). Upphovspersonernas hopp står till att man lyckas ta fram ytterligare ny teknik som är kopierings/delnings-säker, eller att hitta nya affärsmodeller.
Därmed inte sagt att personer med berörda funktionsnedsättningar nödvändigtvis borde rösta på fildelningspositiva partier. Piratpartiets åsikt i tillgänglighetsfrågor i övrigt är vad jag förstår till salu till högstbjudande.
Läs förslaget till avtal här.
James Love, som företräder Knowledge Ecology International, skriver om konflikten i Huffington post.
Cory Doctorow uppmanar till aktivism i bloggen Boingboing.
Intellectual Property Watch ger en försiktigare analys.
Fildelning, piratbyrån och WIPO i svensk press:
Sydsvenskan: 1, 2, 3, 4, 5, 6.
HD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.
DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.
SvD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.
AB: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.
Exp: 1, 2, 3, 4, 5.
Newsdesk 1.
lördag 30 maj 2009
fredag 29 maj 2009
Kulturutredningen som lättläst
Nu finns kulturutredningen som lättläst. På bara 13 sidor!
Orden "handikapp", "funktionsnedsättning", "funktionshinder" eller "utvecklingsstörning" återfinns inte en enda gång. Vilket i sin tur är en briljant lättläst version av vad som återfinns om detta i den 900-sidiga varianten.
Nytt och halvnytt i media om kulturutredningen: SvD 1, 2, 3, 4. DN 1, 2, 3, 4, 5. Dalademokraten. Kristianstadbladet. Aftonbladet 1, 2. Sydsvenskan. GP. Nummer.se.
Moomsteatern remiss-svar här.
Orden "handikapp", "funktionsnedsättning", "funktionshinder" eller "utvecklingsstörning" återfinns inte en enda gång. Vilket i sin tur är en briljant lättläst version av vad som återfinns om detta i den 900-sidiga varianten.
Nytt och halvnytt i media om kulturutredningen: SvD 1, 2, 3, 4. DN 1, 2, 3, 4, 5. Dalademokraten. Kristianstadbladet. Aftonbladet 1, 2. Sydsvenskan. GP. Nummer.se.
Moomsteatern remiss-svar här.
Blandad kompott om EU-valets tillgänglighet
My opinion, my vote heter ett upprop för tillgänglig - lättläst - valinformation i EU-valet. Organisationer från Irland, Spanien, Malta, Ungern, Italien och Danmark deltar.
Ingen svensk organisation har mig veterligen valt att hoppa på projektet. Så jag gjorde min egen lilla undersökning. Hur klarar partierna som kandiderar till EU-valet att tillhandahålla lättläst valinformation?
Jag har besökt deras hemsidor. Om det inte gått att söka sig fram till den lättlästa informationen, så har jag mailat deras kontakt-länk och frågat om de har någon lättläst information och hur det är tänkt att man ska få tag i den.
Här är resultaten:
Socialdemokraterna: klicka "lätt svenska" på första sidan. Hur enkelt som helst.
Vänsterpartiet: Har enligt informationschefen Jenny Lindahl Persson lättläst material. Tanken är att den ska finnas i valstugor, på bokbord och på kampanjsiten. Och säger självkritiskt i sitt svarsmejl att den kanske borde finnas på ordinarie hemsida också. Sökning på lättläst på ordinarie hemsida ger 0 träffar. Jag hittar ingen sökfunktion på kampanjsiten, och ser ingen länk till "lättläst" på kampanjsitens första-sida.
Jag har fått Vänsterpartiets lättläst på pdf. De har alltså ett material, men inte på nätet.
Miljöpartiet: Har lättläst information. Men den går inte att hitta via hemsidan. Söker man på "lättläst" får man upp ordinarie broschyrer. Mailar man och frågar får man en länk till den annars osynliga pdf:n.
Moderaterna: klicka "lättläst" på första sidan. Hur enkelt som helst.
Folkpartiet: klicka "lättläst" på första sidan. Hur enkelt som helst.
Centern: klicka "lättläst" på första sidan. Hur enkelt som helst.
KD: licka "lättläst" på första sidan. Hur enkelt som helst.
F!: Har skickat frågan vidare till styrelsen och retorikansvariga. Lättläst finns inte på hemsidan.
Sverigedemokraterna: Har inget lättläst på hemsidan, och har inte svarat på mail.
Piratpartiet: Har inget lättläst på hemsidan, och har inte svarat på mail.
Junilistan: Har inget lättläst på hemsidan. Birgitta Wijkman beklagar och informerar om att det finns en kort valplattform på deras hemsida, men att hon inte kan bedöma om den är lättläst ur funktionsnedsättningsperspektiv. Inte tillräckligt, är min bedömning.
Summering: V och MP borde som etablerade partier kunna bättre. Informationen finns, men borde kunna vara klickbar direkt från första sidan, eller åtminstone som minimikrav vara sökbar via sin egen hemsida.
Junilistan underkänt: har inte ens försökt, trots att man redan sitter i eu-parlamentet.
F!, SD, PP underkänt.
S, Fp, C, M, KD - en eloge.
Svensk handikapptidskrifts Nils Duwähl debatterar den fysiska tillgängligheten till valstugorna här.
(långt ifrån allt om) EU-valet i media:
Sydsvenskan: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11.
HD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.
DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14.
SvD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.
AB: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11.
Exp: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.
Ingen svensk organisation har mig veterligen valt att hoppa på projektet. Så jag gjorde min egen lilla undersökning. Hur klarar partierna som kandiderar till EU-valet att tillhandahålla lättläst valinformation?
Jag har besökt deras hemsidor. Om det inte gått att söka sig fram till den lättlästa informationen, så har jag mailat deras kontakt-länk och frågat om de har någon lättläst information och hur det är tänkt att man ska få tag i den.
Här är resultaten:
Socialdemokraterna: klicka "lätt svenska" på första sidan. Hur enkelt som helst.
Vänsterpartiet: Har enligt informationschefen Jenny Lindahl Persson lättläst material. Tanken är att den ska finnas i valstugor, på bokbord och på kampanjsiten. Och säger självkritiskt i sitt svarsmejl att den kanske borde finnas på ordinarie hemsida också. Sökning på lättläst på ordinarie hemsida ger 0 träffar. Jag hittar ingen sökfunktion på kampanjsiten, och ser ingen länk till "lättläst" på kampanjsitens första-sida.
Jag har fått Vänsterpartiets lättläst på pdf. De har alltså ett material, men inte på nätet.
Miljöpartiet: Har lättläst information. Men den går inte att hitta via hemsidan. Söker man på "lättläst" får man upp ordinarie broschyrer. Mailar man och frågar får man en länk till den annars osynliga pdf:n.
Moderaterna: klicka "lättläst" på första sidan. Hur enkelt som helst.
Folkpartiet: klicka "lättläst" på första sidan. Hur enkelt som helst.
Centern: klicka "lättläst" på första sidan. Hur enkelt som helst.
KD: licka "lättläst" på första sidan. Hur enkelt som helst.
F!: Har skickat frågan vidare till styrelsen och retorikansvariga. Lättläst finns inte på hemsidan.
Sverigedemokraterna: Har inget lättläst på hemsidan, och har inte svarat på mail.
Piratpartiet: Har inget lättläst på hemsidan, och har inte svarat på mail.
Junilistan: Har inget lättläst på hemsidan. Birgitta Wijkman beklagar och informerar om att det finns en kort valplattform på deras hemsida, men att hon inte kan bedöma om den är lättläst ur funktionsnedsättningsperspektiv. Inte tillräckligt, är min bedömning.
Summering: V och MP borde som etablerade partier kunna bättre. Informationen finns, men borde kunna vara klickbar direkt från första sidan, eller åtminstone som minimikrav vara sökbar via sin egen hemsida.
Junilistan underkänt: har inte ens försökt, trots att man redan sitter i eu-parlamentet.
F!, SD, PP underkänt.
S, Fp, C, M, KD - en eloge.
Svensk handikapptidskrifts Nils Duwähl debatterar den fysiska tillgängligheten till valstugorna här.
(långt ifrån allt om) EU-valet i media:
Sydsvenskan: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11.
HD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.
DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14.
SvD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.
AB: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11.
Exp: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.
Fler övergrepp
Nej, det här är ingen krim-blogg vars avsikt är att frossa bland hatbrott, utnyttjanden och diskriminering. I min scanning av världen i funktionshinderperspektiv varje morgon får jag såna här nyheter i stort sett varje dag. Men brotten i sig avslöjar obarmhärtligt bristen på inkludering i samhället. Vem skulle kunna få för sig att behandla sin jämlike som i exemplet nedan.
Yorkshire post. Fyra ynglingar frihetsberövar 19-årig flicka med funktionsnedsättning. Hon tvingas dricka rengöringsmedel innan de filmar den påföljande misshandeln med mobilkamera. De häller vatten över henne, så hennes hörapparat slutar fungera, dumpar henne halvsex på morgonen i en kall park med orden "we will leave her to be savaged by a dog". Efteråt skryter några av dem för sina vänner med bildstöd i mobilen.
Samtliga erkände och har fått sina domar på upp till 2 år och tio månader.
Yorkshire post. Fyra ynglingar frihetsberövar 19-årig flicka med funktionsnedsättning. Hon tvingas dricka rengöringsmedel innan de filmar den påföljande misshandeln med mobilkamera. De häller vatten över henne, så hennes hörapparat slutar fungera, dumpar henne halvsex på morgonen i en kall park med orden "we will leave her to be savaged by a dog". Efteråt skryter några av dem för sina vänner med bildstöd i mobilen.
Samtliga erkände och har fått sina domar på upp till 2 år och tio månader.
onsdag 27 maj 2009
Lättkränkt och PK
Människor som utsatts för kränkning har egentligen inte blivit utsatta för någon kränkning. Det är en rätt vanlig ståndpunkt idag.
För något år sedan kom Maciej Zarembas artikelserie "Först kränkt vinner" i DN. Han visade på något hemskt - hur anmälningar om kränkning användes som maktmedel på Lärarhögskolan. Jag glömmer aldrig slutraderna.
Ett sorts missbruk av andras upplevelse av kränkning i egna syften.
Tyvärr har den här artikel-serien tagits som retorisk intäkt för att vifta bort människors upplevelse av att ha blivit kränkta. Man kan hänvisa till Zarembas artikel, och vips så är den som säger sig upplevt en kränkande handling misstänkliggjord.
Ett liknande retoriskt trolleri-trix som blir alltmer populärt är att förklara "att man inte är PK (politiskt korrekt)". Idag är det fint och modigt att inte vara PK i mångas ögon. Om man inte är PK så säger man den dolda sanningen. Det som alla vet, men ingen vågar säga. Man gör sig själv till en underdog-hjälte, och det vet ju alla att en sådan alltid har rätt. Eller?
Argument för jämställdhet, jämlikhet, integration och mångfald är populära måltavlor för "inte PK"-tricket. Det fina med det hela är att man kan vara för t.ex. mångfald ända tills den förverkligas. När den gör det så är den ett utslag av politisk korrekthet och positiv (orättvis) särbehandling.
Exempel: Det hade varit bra med större etnisk mångfald inom den svenska journalistkåren. Men om en invandrare får prestigeuppdraget att skriva krönikor - har den då fått det på egna meriter, eller är hon ett alibi, positivt särbehandlad pga politisk korrekthet?
Är kvinnliga ministrar lika kompetenta som sina manliga kolleger, eller har de bara fått sina uppdrag pga kön?
Kan en skådespelare med utvecklingsstörning vara en statistisk normals jämlike, eller är den per automatik ett särbehandlat alibi?
Idag har jag med glädje läst artiklar och inlägg som pekar på just de här frågorna. Ann Heberlein recenserar i Sydsvenskan den arge psykiatri-överläkaren David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Hon avslutar sin recension:
I bloggen Antigayretorik skriver Bengt Held ett utmärkt inlägg utifrån att anti-feministiska bloggar ofta är HBT-fientliga. Ett utdrag:
Det kanske är dags att vi slutar lalla med när vi hör "jag är inte pk" och "alla är så himla lättkränkta nu för tiden"?
För något år sedan kom Maciej Zarembas artikelserie "Först kränkt vinner" i DN. Han visade på något hemskt - hur anmälningar om kränkning användes som maktmedel på Lärarhögskolan. Jag glömmer aldrig slutraderna.
"Att jag här bara refererar Nilsson beror på att det var hans initiativ att anmäla läraren och att hans inlagor helt dominerar i detta ärende. De två övriga anmälarna är inga ideologer. De hävdar inte att den kränkte har rätt, inte heller driver de korståg mot heterosamhället. Det var inte deras avsikt att ställa till skandal när de lät Gaystudenterna föra deras talan. "Jag förstod inte att det skulle bli offentligt", säger en av kvinnorna, "men det blev som en snöboll som kom i rullning". De blev uppriktigt illa berörda av lektionen, berättar de för mig. De ville ha en förklaring, kanske en ursäkt.
Nästan tre år har gått, de förstår fortfarande inte vad läraren menat, och faller i gråt när vi talar om saken.
Nilsson tar det inte personligt. För honom var det könspolitik, säger han. Han kände sig inte illa berörd av lektionen. Han är ju själv inte homosexuell.
"Så varför gick du med i Gaystudenterna?"
"Jag blev till och med ordförande. Ett ypperligt sätt att konfrontera min homofobi.""
(sista delen av artikelserien här.)
Ett sorts missbruk av andras upplevelse av kränkning i egna syften.
Tyvärr har den här artikel-serien tagits som retorisk intäkt för att vifta bort människors upplevelse av att ha blivit kränkta. Man kan hänvisa till Zarembas artikel, och vips så är den som säger sig upplevt en kränkande handling misstänkliggjord.
Ett liknande retoriskt trolleri-trix som blir alltmer populärt är att förklara "att man inte är PK (politiskt korrekt)". Idag är det fint och modigt att inte vara PK i mångas ögon. Om man inte är PK så säger man den dolda sanningen. Det som alla vet, men ingen vågar säga. Man gör sig själv till en underdog-hjälte, och det vet ju alla att en sådan alltid har rätt. Eller?
Argument för jämställdhet, jämlikhet, integration och mångfald är populära måltavlor för "inte PK"-tricket. Det fina med det hela är att man kan vara för t.ex. mångfald ända tills den förverkligas. När den gör det så är den ett utslag av politisk korrekthet och positiv (orättvis) särbehandling.
Exempel: Det hade varit bra med större etnisk mångfald inom den svenska journalistkåren. Men om en invandrare får prestigeuppdraget att skriva krönikor - har den då fått det på egna meriter, eller är hon ett alibi, positivt särbehandlad pga politisk korrekthet?
Är kvinnliga ministrar lika kompetenta som sina manliga kolleger, eller har de bara fått sina uppdrag pga kön?
Kan en skådespelare med utvecklingsstörning vara en statistisk normals jämlike, eller är den per automatik ett särbehandlat alibi?
Idag har jag med glädje läst artiklar och inlägg som pekar på just de här frågorna. Ann Heberlein recenserar i Sydsvenskan den arge psykiatri-överläkaren David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Hon avslutar sin recension:
"Med hjälp av sakkunskap och yrkeserfarenhet visar Eberhard hur uttryck som ”ångest”, ”posttraumatisk stress” och just ”kränkning” alltmer förlorar sin ursprungliga betydelse. Eberhard är inte bara en bråkstake – han tycks också driven av ett patos för de allra svagaste. Därför är det synd att diskussionen om offer och kränkningar så entydigt berör falska offer och inbillade kränkningar. Också i ”de lättkränktas land” existerar det allvarliga kränkningar och reella offer."
Hela recensionen här.
I bloggen Antigayretorik skriver Bengt Held ett utmärkt inlägg utifrån att anti-feministiska bloggar ofta är HBT-fientliga. Ett utdrag:
"Det är ofta som om det inte behövs några som helst sakargument när "Nils Nilsson, vanlig hederlig medborgare som ogillar pk" startar en blogg. Ofta är enda argumentet emot något att det är "pk". Men varför då inte argumentera emot bättre miljö, bra skola, och bättre äldreomsorg, det är ju också pk för alla politiker i riksdagen att vara för sådant?"
Hela inlägget här.
Det kanske är dags att vi slutar lalla med när vi hör "jag är inte pk" och "alla är så himla lättkränkta nu för tiden"?
tisdag 26 maj 2009
Säkerhetsmärkning
I Indonesien ska personer med funktionshinder bära skyltar som säger att de är det - funktionshindrade alltså. För deras egen säkerhet i trafiken, menar Ahmad Muqowam från det parti som fått igenom lagen.
Frågan är väl vad det borde stå på Ahmad Muqowams skylt?
Svd, Dagen, Aftonbladet.
Frågan är väl vad det borde stå på Ahmad Muqowams skylt?
Svd, Dagen, Aftonbladet.
Måste man representera sin sort?
Jag träffade Teater Devill förra veckan. Såg deras fantasisprakande föreställning "Klara och Tiger", och hade ett intressant möte därefter med skådespelaren Maria Wärme och en i ledar-duon Johan Bössman.
Där fanns många gemensamma ytor. Tillgängliga lokaler (?), full delaktighet på lika villkor (?), hur ska den integrerade teatern utvecklas (?) och mer därtill...
Devill väljer i "Klara och Tiger" att använda en skådespelare i rullstol, utan att hennes rörelsehinder har någon egentlig bärighet för handlingen. Det handlar om ett barn och hennes fantasi-relation med sin tyg-tiger. Och varför skulle inte det barnet kunna vara rullstolsburet?
Klart det kan. Det är just det som så många som själva har en funktionsnedsättning (och jag med) efterlyser. Att kunna vara synliga i fler (och naturliga) tillfällen än när man ska vara ett offer på grund av sitt funktionshinder.
Devill berättade att man fått reaktioner på att man inte gett rörelsehindret större betydelse. Jag tror det ligger till så här:
Det är fortfarande så sällsynt att se skådespelare med egen funktionsnedsättning, så att när de är med vill omgivningen att funktionshindret per automatik ska vara en viktig del. Varför annars ha dom med? Varje person med funktionsnedsättning tvingas till representation för sin sort. Ingen annan identitet får komma före det påtagliga funktionshindret.Man brukar säga inom dramaturgi att man inte kan ha ett gevär hängandes på väggen i dekoren utan att det avfyrats innan pjäsen är slut. (Man kan inte ha ett funktionshinder på scen utan att det problematiseras)
Det här är precis samma sak som händer när tre muslimska tjejer leder ett program på TV och de och Hamilton (fp) inte hälsar likadant. Det blir en jättegrej, där kulturers och folkgruppers möten får hela sin spegling genom ett enda program, genom några få individer. Hade det uppstått om vi haft 25 programledare från andra kulturer, i alla möjliga program, inte bara ett, och dessutom detta enda som handlade om just DOM?
Sort-representation är en sak att förhålla sig till, och där den som har det förväntnings-oket på sig borde få vara fri att välja sitt eget förhållningssätt - beroende på vad den själv vill skapa och förmedla.
Omgivningens krav på representativitet är däremot nåt helt annat. En härskarteknik från den som lyckats hamna innanför normen.
Där fanns många gemensamma ytor. Tillgängliga lokaler (?), full delaktighet på lika villkor (?), hur ska den integrerade teatern utvecklas (?) och mer därtill...
Devill väljer i "Klara och Tiger" att använda en skådespelare i rullstol, utan att hennes rörelsehinder har någon egentlig bärighet för handlingen. Det handlar om ett barn och hennes fantasi-relation med sin tyg-tiger. Och varför skulle inte det barnet kunna vara rullstolsburet?
Klart det kan. Det är just det som så många som själva har en funktionsnedsättning (och jag med) efterlyser. Att kunna vara synliga i fler (och naturliga) tillfällen än när man ska vara ett offer på grund av sitt funktionshinder.
Devill berättade att man fått reaktioner på att man inte gett rörelsehindret större betydelse. Jag tror det ligger till så här:
Det är fortfarande så sällsynt att se skådespelare med egen funktionsnedsättning, så att när de är med vill omgivningen att funktionshindret per automatik ska vara en viktig del. Varför annars ha dom med? Varje person med funktionsnedsättning tvingas till representation för sin sort. Ingen annan identitet får komma före det påtagliga funktionshindret.Man brukar säga inom dramaturgi att man inte kan ha ett gevär hängandes på väggen i dekoren utan att det avfyrats innan pjäsen är slut. (Man kan inte ha ett funktionshinder på scen utan att det problematiseras)
Det här är precis samma sak som händer när tre muslimska tjejer leder ett program på TV och de och Hamilton (fp) inte hälsar likadant. Det blir en jättegrej, där kulturers och folkgruppers möten får hela sin spegling genom ett enda program, genom några få individer. Hade det uppstått om vi haft 25 programledare från andra kulturer, i alla möjliga program, inte bara ett, och dessutom detta enda som handlade om just DOM?
Sort-representation är en sak att förhålla sig till, och där den som har det förväntnings-oket på sig borde få vara fri att välja sitt eget förhållningssätt - beroende på vad den själv vill skapa och förmedla.
Omgivningens krav på representativitet är däremot nåt helt annat. En härskarteknik från den som lyckats hamna innanför normen.
måndag 25 maj 2009
SVT satsning på funktionshinder bekräftat (nästan) obefintlig
29e april skrev jag om SVTs satsning på funktionshinder 2009. Det var deras websida om en danskväll som utropade att satsningen fanns.
Jag skrev och frågade vad denna satsning innebar från SVTs sida. Nu kom svaret från SVTs Johan Hartman:
"Hej Kjell!
Tror texten avser den satsning vi gjorde en lördag med temat dans och funktionshinder."
Snipp snapp snut, så var det särskilda uppmärksammandet slut.
Det är möjligt att det är jag som hakar upp mig på formuleringar. Att det var dans-SVT som satsat på att ta fram program med funktionshinder (vackert så) och inte hela SVT. Men efter att ha läst Med i mediers hemsida om att medverkan från människor med funktionsnedsättning i SVTs programutbud kan räknas i promille, så borde en sådan särskild uppmärksamhet verkligen genomföras.
Tills man är ikapp.
(Tidigare inlägg 29e april och 23 maj.)
"2009 är ett år då funktionshinder särskilt uppmärksammas i SVT och de tre dansprogram som sänds under kvällen 29 april fokuserar på kroppens uttrycksmöjligheter och hur fysiska gränser tänjs och utmanas."
Jag skrev och frågade vad denna satsning innebar från SVTs sida. Nu kom svaret från SVTs Johan Hartman:
"Hej Kjell!
Tror texten avser den satsning vi gjorde en lördag med temat dans och funktionshinder."
Snipp snapp snut, så var det särskilda uppmärksammandet slut.
Det är möjligt att det är jag som hakar upp mig på formuleringar. Att det var dans-SVT som satsat på att ta fram program med funktionshinder (vackert så) och inte hela SVT. Men efter att ha läst Med i mediers hemsida om att medverkan från människor med funktionsnedsättning i SVTs programutbud kan räknas i promille, så borde en sådan särskild uppmärksamhet verkligen genomföras.
Tills man är ikapp.
(Tidigare inlägg 29e april och 23 maj.)
söndag 24 maj 2009
Läs Trollhares blogg!
Idag skriver Trollhare om användandet av Lupron på personer med autism. Samma substans som används för kemisk kastrering.
Läs inlägget här!
Läs inlägget här!
Slaveri i Kina
Slavar med utvecklingsstörning. Nej, det är inget dramatiskt utspel i syfte att kasta ljus på någon orättvisa i någon kommun. Det är på riktigt.
32 personer med olika mentala funktionshinder lurades iväg med löfte om arbete och såldes som slavar för 50 dollar styck. På det kinesiska tegelbruket fick de jobba i tiotimmarsdagar med att bära tegel. Maten bestod av "steamed dough" i små ransoner, enligt BBC. Vet inte vad det blir för delikatess på svenska, men det är inte enligt tallriksmodellen.
Några har nu fått hjälp hem, men de som inte kan förmedla var de bor är omhändertagna av kinesiska myndigheter för tillfället (?).
Den starke utnyttjar den svage. Visst blir man förbannad?
AB.
BBC.
32 personer med olika mentala funktionshinder lurades iväg med löfte om arbete och såldes som slavar för 50 dollar styck. På det kinesiska tegelbruket fick de jobba i tiotimmarsdagar med att bära tegel. Maten bestod av "steamed dough" i små ransoner, enligt BBC. Vet inte vad det blir för delikatess på svenska, men det är inte enligt tallriksmodellen.
Några har nu fått hjälp hem, men de som inte kan förmedla var de bor är omhändertagna av kinesiska myndigheter för tillfället (?).
Den starke utnyttjar den svage. Visst blir man förbannad?
AB.
BBC.
lördag 23 maj 2009
Medias syn på människor med funktionsnedsättning
Med i medier heter en utmärkt sajt om relationen mellan personer med funktionsnedsättning och medier. På ett pedagogiskt sätt får vi testa vår kunskap/fördomar för att därefter lära mer. Och det behövs.
Vi blir t.ex. tipsade om den brittiske forskaren Colin Barnes, som undersökt bilderna av människor med funktionsnedsättning i media. Han radar upp stereotyperna - "patetiska, våldsamma, onda, underliga, fantastiska, löjliga, utestängda, en belastning för sig själva eller samhället, samt normala".
20%, eller 1,8 miljoner svenskar, har någon form av funktionsnedsättning. (Statistiken från Hjälpmedelsinstitutet). Bland de i arbetsför ålder upplever ca en halv miljon personer att de har en funktionsnedsättning som påverkar deras möjlighet att utföra ett arbete.
Hur stort utrymme får då funktionshinder i nyheterna? 0,7 promille i SVT enligt en forskningsrapport från 2006.
Hur vanligt är det med program om och med personer med funktionsnedsättning? Sedan 60-talet/SVT ca 2 promille.
Nu vet vi ju inte om t.ex. Peter Settman, Anders Lundin eller Anna Hedenmo har en dold funktionsnedsättning? Och den som i så fall har det ska inte tvingas redovisa sin uppenbarligen irrelevanta funktionsnedsättning för att förbättra representativiteten och statistiken på SVT. Men 2 promille, gott folk. Det lämnar en del utrymme för utveckling, eller hur?
Jag frågade SVT tittarservice för 25 dagar sedan:
"2009 är ett år då funktionshinder särskilt uppmärksammas i SVT"
står det på (sidangivelse på svt)
Hur då? Vad sänds/görs på SVT med anledning av detta under 2009?"
Inget svar.
Jag bad SVT-chefen Eva Hamiltons sekreterare om hjälp med att få svar. Hon sa att hon vidarebefordrat min fråga till funktionshinderansvarige Johan Hartman. Han har inte heller hört av sig efter 15 dagar. Jag har idag skickat frågan igen till Johan Hartman. Jag återkommer när/om jag får svar. Spänningen är lidlig.
Jag upptäckte "Med i medier" efter att ha fått syn på "nätverket defekta journalister" i en helt annan googling. Det har startats av Anna Bergholz. "Blind journalist som öppnar ögon" är hennes slogan. Hon erbjuder bland annat utbildning i medias bild av funktionshinder. (Annavision)
Anna behövs. Samma dag (igår) läste jag Karolina Fjellborgs recension av "Natt på museet 2" i Aftonbladet. När hon ska beskriva hur dålig denna "svindyra upprapning" är, skriver hon:
"För "Natt på museet 2" är, mer eller mindre, bara en omlokaliserad, adhd-drabbad kopia av den första, bättre filmen. Med så mycket extra allt att det står en upp i halsen".
Men vi kanske ska vara glada att hon inte skrev att "filmen var CP"...
Vi blir t.ex. tipsade om den brittiske forskaren Colin Barnes, som undersökt bilderna av människor med funktionsnedsättning i media. Han radar upp stereotyperna - "patetiska, våldsamma, onda, underliga, fantastiska, löjliga, utestängda, en belastning för sig själva eller samhället, samt normala".
20%, eller 1,8 miljoner svenskar, har någon form av funktionsnedsättning. (Statistiken från Hjälpmedelsinstitutet). Bland de i arbetsför ålder upplever ca en halv miljon personer att de har en funktionsnedsättning som påverkar deras möjlighet att utföra ett arbete.
Hur stort utrymme får då funktionshinder i nyheterna? 0,7 promille i SVT enligt en forskningsrapport från 2006.
Hur vanligt är det med program om och med personer med funktionsnedsättning? Sedan 60-talet/SVT ca 2 promille.
Nu vet vi ju inte om t.ex. Peter Settman, Anders Lundin eller Anna Hedenmo har en dold funktionsnedsättning? Och den som i så fall har det ska inte tvingas redovisa sin uppenbarligen irrelevanta funktionsnedsättning för att förbättra representativiteten och statistiken på SVT. Men 2 promille, gott folk. Det lämnar en del utrymme för utveckling, eller hur?
Jag frågade SVT tittarservice för 25 dagar sedan:
"2009 är ett år då funktionshinder särskilt uppmärksammas i SVT"
står det på (sidangivelse på svt)
Hur då? Vad sänds/görs på SVT med anledning av detta under 2009?"
Inget svar.
Jag bad SVT-chefen Eva Hamiltons sekreterare om hjälp med att få svar. Hon sa att hon vidarebefordrat min fråga till funktionshinderansvarige Johan Hartman. Han har inte heller hört av sig efter 15 dagar. Jag har idag skickat frågan igen till Johan Hartman. Jag återkommer när/om jag får svar. Spänningen är lidlig.
Jag upptäckte "Med i medier" efter att ha fått syn på "nätverket defekta journalister" i en helt annan googling. Det har startats av Anna Bergholz. "Blind journalist som öppnar ögon" är hennes slogan. Hon erbjuder bland annat utbildning i medias bild av funktionshinder. (Annavision)
Anna behövs. Samma dag (igår) läste jag Karolina Fjellborgs recension av "Natt på museet 2" i Aftonbladet. När hon ska beskriva hur dålig denna "svindyra upprapning" är, skriver hon:
"För "Natt på museet 2" är, mer eller mindre, bara en omlokaliserad, adhd-drabbad kopia av den första, bättre filmen. Med så mycket extra allt att det står en upp i halsen".
Men vi kanske ska vara glada att hon inte skrev att "filmen var CP"...
torsdag 21 maj 2009
Downs syndrom mot cancer
Dscr1.
Så heter genen som de flesta av oss har två exemplar av. Men eftersom den återfinns i den 21a kromosomen, så har personer med Downs syndrom tre uppsättningar. Det gör att deras risk att få cancer som vuxna bara är en tiondel så stor.
Dagens medicin ger en ganska förståelig bild av vilken betydelse upptäckterna på Childrens hospital i Boston skulle kunna ge. Den som vill och tror sig förstå medicinsk engelska kan läsa en mer omfattande artikel i vetenskapstidskriften Nature. (registrering/betalning krävs)
När jag läser den här nyheten kommer jag att tänka på ett samtal jag hade med kognitionsprofessorn Peter Gärdenfors. (Hans bok om tänkandets evolution rekommenderas varmt. Beskrivning här). Min undran var vad som skulle bli nästa steg i evolutionen. Vad är det som kommer att utvecklas som gör att vi om några hundra år ser tillbaka på oss själva och tänker på 19/2000-tals människan som primitiv? Hans svar var bredare än jag kan återge här, men en av hans reflektioner var att det inte var helt säkert att vi skulle komma dithän. Människan var nu så nära att kunna designa sig själv, att avvikelserna som genererar en möjlig utveckling kanske inte kommer att finnas i framtiden...
DN.
Så heter genen som de flesta av oss har två exemplar av. Men eftersom den återfinns i den 21a kromosomen, så har personer med Downs syndrom tre uppsättningar. Det gör att deras risk att få cancer som vuxna bara är en tiondel så stor.
Dagens medicin ger en ganska förståelig bild av vilken betydelse upptäckterna på Childrens hospital i Boston skulle kunna ge. Den som vill och tror sig förstå medicinsk engelska kan läsa en mer omfattande artikel i vetenskapstidskriften Nature. (registrering/betalning krävs)
När jag läser den här nyheten kommer jag att tänka på ett samtal jag hade med kognitionsprofessorn Peter Gärdenfors. (Hans bok om tänkandets evolution rekommenderas varmt. Beskrivning här). Min undran var vad som skulle bli nästa steg i evolutionen. Vad är det som kommer att utvecklas som gör att vi om några hundra år ser tillbaka på oss själva och tänker på 19/2000-tals människan som primitiv? Hans svar var bredare än jag kan återge här, men en av hans reflektioner var att det inte var helt säkert att vi skulle komma dithän. Människan var nu så nära att kunna designa sig själv, att avvikelserna som genererar en möjlig utveckling kanske inte kommer att finnas i framtiden...
DN.
tisdag 19 maj 2009
Anna Odells konst är viktig, betydelsefull och - kontroversiell.
En dag i februari läser vi om konstfackseleven som fejkat en psykos. Det blir mediastorm, och jag tvingas erkänna att min automattanke innehöll ord som ”spekulation”, ”utnyttjande” och ”dravel”.
Nu har jag sett Anna Odells omtalade konstverk ”Unknown, woman 2009-349701”. Idag innehåller min syn på hennes konstutövande ord som ”respekt”, ”omvälvande” och ”demokratiskt viktigt”. Det betyder inte att jag inte kan finna reservationer att ta några tankevarv kring. Men å andra sidan, är det inte det konsten ska ge mig?
Anna Odells egna ord är att hon undersöker offerrollen. För att förstå den måste man förstå det strukturella underläge en del människor tilldelas utan att själva ha valt det. Om man har en intellektuell funktionsnedsättning eller en psykisk ohälsa, så är det nästan regel att tilldelas en offerroll. Innebörden är att andra människor tar sig rätten att definiera ”offrets” upplevelse, och makten om vad som är bra eller inte för denne. ”Offrets” åsikter eller verklighetsbild är bara duglig så länge den är accepterad av den statistiskt normala omgivningen. Och när det passar den med makten att definiera, så kan den alltid hävda att ”offret” inte förstår (sitt eget bästa/är manipulerad) eller inte är vid sina sinnens fulla bruk.
Det uppstår ett demokratiskt underskott. Den som är föremål för omvärldens påkallade eller självpåtagna omhändertagande har ingen egen röst på lika villkor – varken i stunden eller i efterhand. Trots att det är den som borde vara huvudpersonen i sammanhanget.
Det är ur detta perspektiv jag väljer att ta del av Anna Odells konst. Det är det som gör den viktig och betydelsefull. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa –RSMH - intar en liknande hållning. I ett pressmeddelande skriver man ”När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse/…./En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då - som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig…” (meddelandet i sin helhet här)
Odells kritiker har en lång lista invändningar mot hennes konst/i deras ögon brottsliga/oetiska handlingar. Låt oss titta på några av dem:
- Kritikerna menar: Anna Odell stjäl vårdplatser från bättre behövande.
Är det inte lite väl magstarkt att skylla Anna Odell för underdimensioneringen av svensk psykiatri? Om hela det systemet går sönder av Anna Odells iscensättande av en psykos – är det då Anna Odell som är systemets arkitekt och finansiär?
Visst, man skulle kunna spekulera i att ”om alla tog sig rätten att simulera sjukdom skulle vårdsystemet braka ihop”. Men jag tror att risken att massor med människor skulle vilja handfängslas, låsas in, spännas fast och få stesolid injicerat bara för erfarenhetens skull är begränsad.
Det är/borde vara brottsligt, menar en del. I så fall bör vi placera polis på varenda medicinakut. Som jag förstår sjukvårdspersonalens verklighetsbeskrivning därifrån, så tyngs de ner av massvis med människor som a. inte är sjuka alls, eller b. inte är tillräckligt sjuka. Alla ”a” gör sig väl skyldiga till samma stöld av vårdresurs som Anna Odell, fast utan ett samhällsnyttigt syfte?
- Kritikerna menar: ”att begå brott är inte konst”.
Det skriver landtingsråden (Stockholms län) Birgitta Rydberg och Christer G Wennerholm i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Deras poäng är att brottsliga handlingar inte kan försvaras med att det är konst. Jag håller med. Fasttagna bankrånare ska inte kunna hävda att de iscensätter en performance och därmed hoppas kunna stå över lagen. Lagen är och ska vara lika för alla. Men det betyder inte att så fort ett brott begås så är det inte konst. Fråga konstnärer i diktaturer. Nu är det inte politikers sak att definiera vad som är konst, även om de har rätt till sin åsikt. Det är däremot deras sak att stifta lagar och därmed definiera vad som är brottsligt. Och om Anna Odell gjort sig skyldig till något brottsligt vet vi inte ännu. Demokratiprincipen om att anses oskyldig tills man i rätten överbevisats om sin skuld borde även gälla performance-konstnärer.
I första delen av konstverket så intervjuas en jurist. Denne menar att det inte kan vara bedrägeri, då bedrägeri ska gälla pengar och någon ska vinna på någon annans bekostnad. Falsklarm kan bara brukas på den som faktiskt ringer. Det hade kunnat uppstå en situation gällande framkallande av fara för annan, om t.ex. en bilist stannat på andra sidan bron och rusat sick-sack genom trafiken för att hjälpa henne. Men detta hände inte. Inlämnat åtal innehåller falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande (återfinns under bedrägeri). Anna Odell säger i Aftonbladet: ”Jag ville inte gå åt samma håll som polisen och om det är anses vara våldsamt motstånd, då är jag väl skyldig.”
Jag ska inte fördjupa mig i den civila olydnadens principer och dess betydelse för samspelet mellan konstnärselev och den statliga institutionen konstfack. Det gör Torbjörn Tännsjö mycket bättre i DN. Den civila olydnaden som metod för att komma åt verkliga missförhållanden bygger på att det faktiskt finns ett missförhållande och att man tar ansvar för sina handlingar. Anna Odell har inte försökt fly sina handlingar. Den delen kan få sitt slut i tingsrätten.
Istället borde vi ägna betydligt större utrymme åt debatten om ”offrets” (rätts)säkerhet när den behöver hjälp att klara sitt liv. Den frågan är otroligt mycket viktigare att få ett svar på än om Anna Odell spjärnade emot för hårt mot sex poliser. Skulle svaret på frågan om dagens psykvård vara att Odells kritik är helt utan grund, ja då kommer hennes civila olydnad också i ett helt annat ljus. Inte straffrättsligt, men moraliskt.
- Kritikerna menar: Psykiatrins personal kränks och hängs ut.
Ja, för den enskilt anställde kan det säkert upplevas så, och de har rätt till sin upplevelse på samma sätt som den som spänts i bälte. Men även psykiatrin måste kunna granskas. Och Odells – och många många andra personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning - erfarenhet av offerrollen ger inget underlag för att använda metoden ”skriva debattartikel” (se även Moberg, SvD). Jag är övertygad om att personalen i psykiatrin gör ett bra jobb i många, kanske alla, sammanhang. Men vad som är ”bra” har när det gäller omvårdnad av psykiskt sjuka och funktionshindrade har förändrats över tid. Odells konstverk ifrågasätter en del av den vården som finns nu i vår tid. Och jag tror alla dessa proffs om att de har förmågan att välkomna en debatt som eventuellt kan utveckla psykvården att ta nästa steg över tid. Jag förstår också om några av dem i stundens hetta hade velat slå Odell på käften. Det är tur att de också är professionella i sin yrkesroll på att möta provokationer.
Min största etiska invändning gäller därför inte utnyttjandet av akutens eller polisens tid och resurser, även om jag har den största förståelse för vad falsklarm och platsbrist medför i frustration och belastning för de personer som ska utföra dessa samhällstjänster. Ty även om det är jävligt jobbigt att det förekommer falska larm och patienter som inte är så sjuka som man först trodde, så ingår det i en möjlig verklighet för dessa yrkesgrupper.
Inte heller är min största etiska invändning Odells stöld av en vårdplats från en bättre behövande. Jag tror RSMHs stöd för Odells konst borde ge en viss tyngd åt det ställningstagandet.
Nej, min största etiska invändning är Odells ansvar gentemot de privatpersoner som utsattes för att hjälpa henne på bron (rörliga bilder). De är slumpmässigt tvingade in i hennes performance. De tar ansvar och ställer upp – utan att på något sätt vara en del av en myndighetsutövning eller offentlig tvångsvård – omedvetna om att de är konst-statister. Här finner jag etiska frågetecken. Inga brottsliga, men etiska.
När jag åkte till Bromma flygplats direkt efter utställningsbesöket, så åkte jag med Taxi-Kjell, 70 år. Vi pratade Odell så klart. Min namne hade inte sett konstverket än, men hade en klar åsikt. Han menade att konsten över tid blivit inställsam och okontroversiell. Att Anna Odell gjorde det som konsten borde göra.
I köerna hann vi växla många ord, och han förstod att jag fanns inom kultursfären. När jag gick av hejdade han mig i dörren:
- Du, om du träffar Anna Odell, så hälsa henne att det finns en gammal taxichaffis som tycker hon är jättebra!
Jag känner inte Anna Odell. Och jag tvivlar på att hon orkar ta del av alla spalt-mil som skrivs i olika medier. Men om du läser – nu är hälsningen framförd!
Själv har jag ingen aning om hur ”bra” Anna Odell är. Men jag tycker att hennes konstverk ”Unknown, woman 2009-349701” är viktigt och betydelsefullt, även med sina etiska frågetecken.
Sydsvenskan:om åtalet, Rakel Chukri, webb-tv, konstrecension.
HD:om åtalet, Jonas Ellerström, Linda Fagerström, Jenny Maria Nilsson.
DN:Sverker Sörlin, David Eberhard/Sörlin igen, Thomas Anderberg, "Odell spelade sig själv", om åtalet, konstrecension, om JO-anmälan (läkaren), Barbro Hedvall, Gunnar Bergdahl.
SvD:ledare - rättsstaten fungerar, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, om åtalet, om åtalet igen, Per Gudmundson, recension(?), om mediedrevet på konstfack.
AB: Karin Magnusson, Martin Aagård, om åtalet, om åtalet igen, Eva Franchell, konstrecension, Lotta Gröning, Ronnie Sandahl.
Exp: om åtalet, Odell om åtalet, ännu mer åtal, Ann Heberlein, Björn Wiman, BW igen, ledare om konstens takhöjd, om utställningsöppnandet, Roland Poirier Martinsson, Per Wirtén, Nils Forsberg.
Nummer.se: Kulturellt psykbryt.
SR: om åtalet,
Västerbottenskuriren: Elin Grelsson.
NT: Mats Granberg.
KvP. Jan-Olof Bengtsson.
Gotlands allehande: Mats Linder.
Resumé: Odells medietränare.
GP: konstrecension.
Focus: Elsa Wetterstad.
Nu har jag sett Anna Odells omtalade konstverk ”Unknown, woman 2009-349701”. Idag innehåller min syn på hennes konstutövande ord som ”respekt”, ”omvälvande” och ”demokratiskt viktigt”. Det betyder inte att jag inte kan finna reservationer att ta några tankevarv kring. Men å andra sidan, är det inte det konsten ska ge mig?
Anna Odells egna ord är att hon undersöker offerrollen. För att förstå den måste man förstå det strukturella underläge en del människor tilldelas utan att själva ha valt det. Om man har en intellektuell funktionsnedsättning eller en psykisk ohälsa, så är det nästan regel att tilldelas en offerroll. Innebörden är att andra människor tar sig rätten att definiera ”offrets” upplevelse, och makten om vad som är bra eller inte för denne. ”Offrets” åsikter eller verklighetsbild är bara duglig så länge den är accepterad av den statistiskt normala omgivningen. Och när det passar den med makten att definiera, så kan den alltid hävda att ”offret” inte förstår (sitt eget bästa/är manipulerad) eller inte är vid sina sinnens fulla bruk.
Det uppstår ett demokratiskt underskott. Den som är föremål för omvärldens påkallade eller självpåtagna omhändertagande har ingen egen röst på lika villkor – varken i stunden eller i efterhand. Trots att det är den som borde vara huvudpersonen i sammanhanget.
Det är ur detta perspektiv jag väljer att ta del av Anna Odells konst. Det är det som gör den viktig och betydelsefull. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa –RSMH - intar en liknande hållning. I ett pressmeddelande skriver man ”När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse/…./En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då - som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig…” (meddelandet i sin helhet här)
Odells kritiker har en lång lista invändningar mot hennes konst/i deras ögon brottsliga/oetiska handlingar. Låt oss titta på några av dem:
- Kritikerna menar: Anna Odell stjäl vårdplatser från bättre behövande.
Är det inte lite väl magstarkt att skylla Anna Odell för underdimensioneringen av svensk psykiatri? Om hela det systemet går sönder av Anna Odells iscensättande av en psykos – är det då Anna Odell som är systemets arkitekt och finansiär?
Visst, man skulle kunna spekulera i att ”om alla tog sig rätten att simulera sjukdom skulle vårdsystemet braka ihop”. Men jag tror att risken att massor med människor skulle vilja handfängslas, låsas in, spännas fast och få stesolid injicerat bara för erfarenhetens skull är begränsad.
Det är/borde vara brottsligt, menar en del. I så fall bör vi placera polis på varenda medicinakut. Som jag förstår sjukvårdspersonalens verklighetsbeskrivning därifrån, så tyngs de ner av massvis med människor som a. inte är sjuka alls, eller b. inte är tillräckligt sjuka. Alla ”a” gör sig väl skyldiga till samma stöld av vårdresurs som Anna Odell, fast utan ett samhällsnyttigt syfte?
- Kritikerna menar: ”att begå brott är inte konst”.
Det skriver landtingsråden (Stockholms län) Birgitta Rydberg och Christer G Wennerholm i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Deras poäng är att brottsliga handlingar inte kan försvaras med att det är konst. Jag håller med. Fasttagna bankrånare ska inte kunna hävda att de iscensätter en performance och därmed hoppas kunna stå över lagen. Lagen är och ska vara lika för alla. Men det betyder inte att så fort ett brott begås så är det inte konst. Fråga konstnärer i diktaturer. Nu är det inte politikers sak att definiera vad som är konst, även om de har rätt till sin åsikt. Det är däremot deras sak att stifta lagar och därmed definiera vad som är brottsligt. Och om Anna Odell gjort sig skyldig till något brottsligt vet vi inte ännu. Demokratiprincipen om att anses oskyldig tills man i rätten överbevisats om sin skuld borde även gälla performance-konstnärer.
I första delen av konstverket så intervjuas en jurist. Denne menar att det inte kan vara bedrägeri, då bedrägeri ska gälla pengar och någon ska vinna på någon annans bekostnad. Falsklarm kan bara brukas på den som faktiskt ringer. Det hade kunnat uppstå en situation gällande framkallande av fara för annan, om t.ex. en bilist stannat på andra sidan bron och rusat sick-sack genom trafiken för att hjälpa henne. Men detta hände inte. Inlämnat åtal innehåller falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande (återfinns under bedrägeri). Anna Odell säger i Aftonbladet: ”Jag ville inte gå åt samma håll som polisen och om det är anses vara våldsamt motstånd, då är jag väl skyldig.”
Jag ska inte fördjupa mig i den civila olydnadens principer och dess betydelse för samspelet mellan konstnärselev och den statliga institutionen konstfack. Det gör Torbjörn Tännsjö mycket bättre i DN. Den civila olydnaden som metod för att komma åt verkliga missförhållanden bygger på att det faktiskt finns ett missförhållande och att man tar ansvar för sina handlingar. Anna Odell har inte försökt fly sina handlingar. Den delen kan få sitt slut i tingsrätten.
Istället borde vi ägna betydligt större utrymme åt debatten om ”offrets” (rätts)säkerhet när den behöver hjälp att klara sitt liv. Den frågan är otroligt mycket viktigare att få ett svar på än om Anna Odell spjärnade emot för hårt mot sex poliser. Skulle svaret på frågan om dagens psykvård vara att Odells kritik är helt utan grund, ja då kommer hennes civila olydnad också i ett helt annat ljus. Inte straffrättsligt, men moraliskt.
- Kritikerna menar: Psykiatrins personal kränks och hängs ut.
Ja, för den enskilt anställde kan det säkert upplevas så, och de har rätt till sin upplevelse på samma sätt som den som spänts i bälte. Men även psykiatrin måste kunna granskas. Och Odells – och många många andra personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning - erfarenhet av offerrollen ger inget underlag för att använda metoden ”skriva debattartikel” (se även Moberg, SvD). Jag är övertygad om att personalen i psykiatrin gör ett bra jobb i många, kanske alla, sammanhang. Men vad som är ”bra” har när det gäller omvårdnad av psykiskt sjuka och funktionshindrade har förändrats över tid. Odells konstverk ifrågasätter en del av den vården som finns nu i vår tid. Och jag tror alla dessa proffs om att de har förmågan att välkomna en debatt som eventuellt kan utveckla psykvården att ta nästa steg över tid. Jag förstår också om några av dem i stundens hetta hade velat slå Odell på käften. Det är tur att de också är professionella i sin yrkesroll på att möta provokationer.
Min största etiska invändning gäller därför inte utnyttjandet av akutens eller polisens tid och resurser, även om jag har den största förståelse för vad falsklarm och platsbrist medför i frustration och belastning för de personer som ska utföra dessa samhällstjänster. Ty även om det är jävligt jobbigt att det förekommer falska larm och patienter som inte är så sjuka som man först trodde, så ingår det i en möjlig verklighet för dessa yrkesgrupper.
Inte heller är min största etiska invändning Odells stöld av en vårdplats från en bättre behövande. Jag tror RSMHs stöd för Odells konst borde ge en viss tyngd åt det ställningstagandet.
Nej, min största etiska invändning är Odells ansvar gentemot de privatpersoner som utsattes för att hjälpa henne på bron (rörliga bilder). De är slumpmässigt tvingade in i hennes performance. De tar ansvar och ställer upp – utan att på något sätt vara en del av en myndighetsutövning eller offentlig tvångsvård – omedvetna om att de är konst-statister. Här finner jag etiska frågetecken. Inga brottsliga, men etiska.
När jag åkte till Bromma flygplats direkt efter utställningsbesöket, så åkte jag med Taxi-Kjell, 70 år. Vi pratade Odell så klart. Min namne hade inte sett konstverket än, men hade en klar åsikt. Han menade att konsten över tid blivit inställsam och okontroversiell. Att Anna Odell gjorde det som konsten borde göra.
I köerna hann vi växla många ord, och han förstod att jag fanns inom kultursfären. När jag gick av hejdade han mig i dörren:
- Du, om du träffar Anna Odell, så hälsa henne att det finns en gammal taxichaffis som tycker hon är jättebra!
Jag känner inte Anna Odell. Och jag tvivlar på att hon orkar ta del av alla spalt-mil som skrivs i olika medier. Men om du läser – nu är hälsningen framförd!
Själv har jag ingen aning om hur ”bra” Anna Odell är. Men jag tycker att hennes konstverk ”Unknown, woman 2009-349701” är viktigt och betydelsefullt, även med sina etiska frågetecken.
Sydsvenskan:om åtalet, Rakel Chukri, webb-tv, konstrecension.
HD:om åtalet, Jonas Ellerström, Linda Fagerström, Jenny Maria Nilsson.
DN:Sverker Sörlin, David Eberhard/Sörlin igen, Thomas Anderberg, "Odell spelade sig själv", om åtalet, konstrecension, om JO-anmälan (läkaren), Barbro Hedvall, Gunnar Bergdahl.
SvD:ledare - rättsstaten fungerar, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, om åtalet, om åtalet igen, Per Gudmundson, recension(?), om mediedrevet på konstfack.
AB: Karin Magnusson, Martin Aagård, om åtalet, om åtalet igen, Eva Franchell, konstrecension, Lotta Gröning, Ronnie Sandahl.
Exp: om åtalet, Odell om åtalet, ännu mer åtal, Ann Heberlein, Björn Wiman, BW igen, ledare om konstens takhöjd, om utställningsöppnandet, Roland Poirier Martinsson, Per Wirtén, Nils Forsberg.
Nummer.se: Kulturellt psykbryt.
SR: om åtalet,
Västerbottenskuriren: Elin Grelsson.
NT: Mats Granberg.
KvP. Jan-Olof Bengtsson.
Gotlands allehande: Mats Linder.
Resumé: Odells medietränare.
GP: konstrecension.
Focus: Elsa Wetterstad.
måndag 18 maj 2009
Vem begår övergrepp i Vojakkala?
Maciej Zarembas artiklar i DN ger ofta en annan bild. En motbild. I dagens DN kastar han nytt ljus på våldsamheterna i Vojakkala.
Stora delar av media i Sverige har gett en entydig bild. En familj trakasserar o det grövsta alla andra i samhället Vojakkala utanför Haparanda. Kulmen var en yxa i huvudet på grannen från en av sönerna. Nu har familjen (5st)dömts till sammanlagt 22 års fängelse. Men har det gått juste till?
Zarembas artikel vittnar om systematisk diskriminering från övriga bybor, framtvingat av de som fört bybornas talan i media. Anledningen är att familjer är romer. De som inte deltagit i utfrysningen har själva stängts ute ur bygemenskapen.
Den bekräftade gärningsmannen i familjen har gått med på att DN återger en del av hans rättspsykiatriska undersökning. Bland glosorna finns kortväxt, schizoida drag, Asperger syndrom och "mycket låga funktionsnivå", samt "beroende av systrarnas omsorger". I andra ändan finns ett brottsoffer som tidigare är fälld för dråp i Finland, som när dådet skedde var villkorligt frigiven för grovt vapenbrott, hade vid tillfället 2 pistoler, 1 k-pist och 300 skott. Och som tidigare vandaliserat sin gärningsmans mammas grav, och via högtalare på tomtgränsen i 15 dygn spelat upp inspelade obsceniteter om den avlidne modern. Detta efter att ha pratat med alla i byn om att han skulle skjuta varenda en i hela familjen.
Rödeby någon?
Ingenting ursäktar en yxa i huvudet. Inte funktionshinder eller etniskt ursprung heller. Men Zaremba pekar på att likhet inför lagen inte gäller. Att samhället köpt ena sidans version, och inte ens vill höra ny bevisning. De anser att de förstått målet och dömer ut kollektiva straff.
Jag kan inte sanningen om vad som hänt i Vojakkala. Men Zarembas artikel är viktig, för den visar att vi inte är lika inför lagen. Läs den!
Stora delar av media i Sverige har gett en entydig bild. En familj trakasserar o det grövsta alla andra i samhället Vojakkala utanför Haparanda. Kulmen var en yxa i huvudet på grannen från en av sönerna. Nu har familjen (5st)dömts till sammanlagt 22 års fängelse. Men har det gått juste till?
Zarembas artikel vittnar om systematisk diskriminering från övriga bybor, framtvingat av de som fört bybornas talan i media. Anledningen är att familjer är romer. De som inte deltagit i utfrysningen har själva stängts ute ur bygemenskapen.
Den bekräftade gärningsmannen i familjen har gått med på att DN återger en del av hans rättspsykiatriska undersökning. Bland glosorna finns kortväxt, schizoida drag, Asperger syndrom och "mycket låga funktionsnivå", samt "beroende av systrarnas omsorger". I andra ändan finns ett brottsoffer som tidigare är fälld för dråp i Finland, som när dådet skedde var villkorligt frigiven för grovt vapenbrott, hade vid tillfället 2 pistoler, 1 k-pist och 300 skott. Och som tidigare vandaliserat sin gärningsmans mammas grav, och via högtalare på tomtgränsen i 15 dygn spelat upp inspelade obsceniteter om den avlidne modern. Detta efter att ha pratat med alla i byn om att han skulle skjuta varenda en i hela familjen.
Rödeby någon?
Ingenting ursäktar en yxa i huvudet. Inte funktionshinder eller etniskt ursprung heller. Men Zaremba pekar på att likhet inför lagen inte gäller. Att samhället köpt ena sidans version, och inte ens vill höra ny bevisning. De anser att de förstått målet och dömer ut kollektiva straff.
Jag kan inte sanningen om vad som hänt i Vojakkala. Men Zarembas artikel är viktig, för den visar att vi inte är lika inför lagen. Läs den!
Vad ska vi med kultur till?
DN ägnar sin huvudledare åt kultur (Ska jag skriva ett utropstecken?). Man konstaterar att kulturen har folkligt stöd, men att "vi saknar kulturpolitiker med vidare vyer och insikt om att kultur har ett egenvärde."
Generaliseringar är sällan rättvisande. Jag har träffat åtskilliga kulturpolitiker som hyllar kulturens egenvärde. Kulturutredningen ställer inte de frågorna däremot.
Hur skönt är det inte då att läsa artikeln i samma tidning om Skuggutredningens remiss-svar. Stina Oscarsson, Erik Uddenberg, Jacob Hirdwall och Jonas Kruse formulerar frågorna jag och många aktiva kulturarbetare skulle vilja ha en diskussion om. Och tänk, jag tror att många kulturpolitiker också längtar efter just det samtalet.
Man föreslår en återremiss och tillsättandet av en ny parlamentarisk utredning som får tre år på sig. Tid nog för kulturpolitiken att hitta kulturens egenvärde?
Generaliseringar är sällan rättvisande. Jag har träffat åtskilliga kulturpolitiker som hyllar kulturens egenvärde. Kulturutredningen ställer inte de frågorna däremot.
Hur skönt är det inte då att läsa artikeln i samma tidning om Skuggutredningens remiss-svar. Stina Oscarsson, Erik Uddenberg, Jacob Hirdwall och Jonas Kruse formulerar frågorna jag och många aktiva kulturarbetare skulle vilja ha en diskussion om. Och tänk, jag tror att många kulturpolitiker också längtar efter just det samtalet.
Man föreslår en återremiss och tillsättandet av en ny parlamentarisk utredning som får tre år på sig. Tid nog för kulturpolitiken att hitta kulturens egenvärde?
torsdag 14 maj 2009
Tunn delaktighet i kulturutredningen
Dagens inlägg är Moomsteaterns remiss-svar på Kulturutredningen. Med denna matiga post så blir lite bloggpaus över helgen. Berlin väntar.
Från Tillgänglighet till Full delaktighet på lika villkor
Bakgrund.
Vi upplever att vårt kärnområde – den integrerade konsten baserad på professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning – är underutvecklad i kulturutredningen. Vi fokuserar därför vårt remissvar till just denna del.
Betänkandet.
Kulturutredningen nämner begreppen handikapp, funktionshinder och funktionsnedsättning (eller dess böjningar) endast ett fåtal gånger. Av dessa omnämnanden återfinns flera i bakgrundsbeskrivningar. Det finns egentligen bara två förslag på utfästelser i betänkandet som välvilligt skulle kunna tolkas som att de specifikt rör professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning. Det är:
1.de statliga instansernas föreslagna särskilda uppmärksamhet på funktionshindrades villkor för deltagande i kulturlivet (betänkandet, sid 28)
2.Att i kartläggningen av länens resurser framhålla funktionshindrades olika sammanslutningar.
Det är för tunt.
Full delaktighet.
Den nya kulturpolitiken bör innehålla mål och plan för inte bara tillgängligheten till konsumtion av kultur hos statsunderstödda institutioner/möjliggöra projektdeltagande för personer med funktionsnedsättning, utan för den fulla delaktigheten på alla nivåer i kulturlivet – på lika villkor.
Exempel: Full delaktighet betyder att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter (stora som små) som andra att utbilda sig inom konstnärliga områden, samma möjligheter till att få sin historia berättad, till jobben som professionella subjekt och kulturskapare, till makt och ansvar i kulturlivet, till att få lyckas och misslyckas, till att synas och bli synade.
Vi ser ingen analys av området professionella kulturskapare med funktionsnedsättning. Varken omfattning idag eller strategier för att motverka eventuell diskriminering. Inget om önskad utveckling. Inga mål som skulle kunna liknas vid målen för t.ex. jämställdhet mellan könen inom scenkonsten (Plats på scen – Betänkande av Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet (SOU 2006:42).)
Så här skulle det kunna se ut: (vi har helt enkelt bytt ut kön mot funktionsnedsättning)
övergripande jämställdhetsmål för regeringens politik på scenkonstområdet…:
- Personer med och utan funktionsnedsättning ska ha samma rätt och möjlighet till deltagande i, inflytande över och delaktighet i scenkonsten.
- Personer med och utan funktionsnedsättning som är verksamma inom scenkonsten ska ha samma möjligheter och villkor ifråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut…
Kulturpolitiken behöver ta ställning för den fulla delaktigheten på alla nivåer på lika villkor om vi ens ska kunna ta de första stegen mot ett integrerat kulturliv. Det gäller inom det egna ansvarsområdet för finansiering av kulturen i alla dess former. Men också gentemot andra departement och myndigheter i syfte att möjliggöra full delaktighet på alla nivåer. Detta gäller särskilt möjligheten till eftergymnasial utbildning inom konstnärliga yrken. Danmark har lyckats undersöka/hitta modeller. I Sverige ligger ansvaret för utbildning på Skolverket, som inte anser sig ha som uppdrag att skapa fler lösningar än de redan existerande ramverken.
Sektorsansvaret för kulturlivet ligger på Kulturrådet, men inte heller här finns det något som tyder på ett utsträckt ansvarstagande för möjliggörandet av professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning.
Praktiskt skapar det problem för såväl Tyst Teater som för Moomsteaterns återrekrytering av professionella skådespelare, och Sverige stänger dörren för en önskad utveckling. Verksamheter i Sverige på andra kulturområden vittnar om samma grundproblem. Exempel på detta är Kulturcentrum Skåne, som länge försökt nå en permanent lösning för en eftergymnasial utbildning inom kulturområdet för personer med utvecklingsstörning. Strukturen finns fortfarande inte som gör det möjligt.
Därför föreslår vi att samtliga myndigheter inom kulturpolitiken får i uppdrag att på samtliga områden ta ansvar för att möjliggöra full delaktighet på alla nivåer i kulturlivet på lika villkor. Det betyder ingen fribiljett till konstnärliga yrken för människor med funktionsnedsättning, men möjligheten att utbildas och därefter konkurrera på kulturarbetsmarknaden, måste säkerställas. Uppdraget bör utformas så att myndigheterna flexibelt kan och skall stärka denna utveckling när förutsättningarna för detta finns.
Vidare bör ett uppdrag att verka för att ta bort ev strukturella hinder pga funktionsnedsättning i syfte att nå full delaktighet och integration formuleras.
Aspekt-politiken.
Ett begrepp som används i diskussionen om kulturutredningen är ”aspekt-politiken”. Så som vi har förstått det gäller det att fler än bara kulturens strukturer ska vara delaktiga och utgöra möjliga arenor för kulturell verksamhet, utveckling och finansiering.
Moomsteatern ser inga problem med att kulturen gör nytta på andra områden och därmed också får en del av sin finansiering från annat håll. Vi har däremot historiska erfarenheter av att grupper som finns i utanförskap förväntas finansiera sin kulturverksamhet på grundval av sitt utanförskap. Detta stärker redan existerande segregation. När tankar om aspekt-politiken eventuellt bryts ner till anslagsfördelning måste det tillses att kulturen bär sitt fulla ansvar för övergången från utvecklingsinsatser baserat på utanförskap till kontinuerlig kulturproduktion baserat på integration och jämlikhet. Aspekt-politiken får inte utgöra en grund för att hänvisa personer/organisationer med funktionsnedsättning till andra finansieringskällor än kulturens i syfte att därmed öka det sammanlagda kulturutbudet.
I samma andetag som aspekt-politiken förklaras och verkställs måste modeller för upprätthållandet av verksamheter som har ett kulturellt egenvärde utan aspekt-politiska inslag säkerställas.
Särskilt ansvar för funktionshindrades villkor och deltagande i kulturlivet.
Särskild uppmärksamhet räcker inte. Det ska finnas ett tydligt ansvar att driva utvecklingen.
Kulturportföljer.
Moomsteatern har gärna geografiskt närmre till Staten. Det finns dock orosmoln som bör skingras:
- Verksamheter som är nationellt unika/har ett nationell eller internationellt spridningsområde, får inte låsas in av eventuellt nyttotänkande ur regionalt kulturkonsumtionsperspektiv. Dessa verksamheter måste säkerställas sin rörelsefrihet.
- Om handikapp-kulturen/den integrerade kulturen på professionell nivå ska kunna utvecklas, så kommer på sikt nya nationella centrum för utveckling att behöva etableras, på samma sätt som vi nu har Tyst Teater som resurs inom hörselskada/teckenspråk och Moomsteatern inom integrerad scenkonst för artister med/utan intellektuell funktionsnedsättning. De regionala portföljerna ska då ta nya nationella ansvar, och vår erfarenhet är att dessa inte är lätta att etablera. Därför bör det ovan nämnda särskilda ansvaret för funktionshindrades jämlikhet på kulturområdet också kunna aktiveras vid etablerandet av nya viktiga initiativ inom handikappkultur/integrerad kultur.
- I tider av knapphändig uppräkning av anslag ser vi en risk för att regionernas egna ägande av institutioner påverkar och att detta medför att dessa prioriteras gentemot icke-ägda verksamheter vid fördelningen av statliga medel.
- Som enda kommentar utan ett särskilt perspektiv på inkludering av funktionsnedsättning, ansluter vi oss till åsikten att Stockholm måste också bli en region om portföljmodellen ska fungera. Det handlar om rättvisa villkor över hela landet. Om Stockholm anses inte ha en region stark nog, så får väl detta åtgärdas.
---
Lästips: tidigare inlägg om Hallundadeklarationen.
Kulturutredningen i media: DN 1, 2, 3. SvD 1, 2, 3. AB 1, 2, 3. Nummer.se 1, 2. Smålandsposten, Newsdesk, Sydsvenskan, GP, Norra Skåne, Norrbottenskuriren, Arbetarbladet, Ystad Allehanda, ÖP, BLT.
DN igen.
Från Tillgänglighet till Full delaktighet på lika villkor
Bakgrund.
Vi upplever att vårt kärnområde – den integrerade konsten baserad på professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning – är underutvecklad i kulturutredningen. Vi fokuserar därför vårt remissvar till just denna del.
Betänkandet.
Kulturutredningen nämner begreppen handikapp, funktionshinder och funktionsnedsättning (eller dess böjningar) endast ett fåtal gånger. Av dessa omnämnanden återfinns flera i bakgrundsbeskrivningar. Det finns egentligen bara två förslag på utfästelser i betänkandet som välvilligt skulle kunna tolkas som att de specifikt rör professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning. Det är:
1.de statliga instansernas föreslagna särskilda uppmärksamhet på funktionshindrades villkor för deltagande i kulturlivet (betänkandet, sid 28)
2.Att i kartläggningen av länens resurser framhålla funktionshindrades olika sammanslutningar.
Det är för tunt.
Full delaktighet.
Den nya kulturpolitiken bör innehålla mål och plan för inte bara tillgängligheten till konsumtion av kultur hos statsunderstödda institutioner/möjliggöra projektdeltagande för personer med funktionsnedsättning, utan för den fulla delaktigheten på alla nivåer i kulturlivet – på lika villkor.
Exempel: Full delaktighet betyder att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter (stora som små) som andra att utbilda sig inom konstnärliga områden, samma möjligheter till att få sin historia berättad, till jobben som professionella subjekt och kulturskapare, till makt och ansvar i kulturlivet, till att få lyckas och misslyckas, till att synas och bli synade.
Vi ser ingen analys av området professionella kulturskapare med funktionsnedsättning. Varken omfattning idag eller strategier för att motverka eventuell diskriminering. Inget om önskad utveckling. Inga mål som skulle kunna liknas vid målen för t.ex. jämställdhet mellan könen inom scenkonsten (Plats på scen – Betänkande av Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet (SOU 2006:42).)
Så här skulle det kunna se ut: (vi har helt enkelt bytt ut kön mot funktionsnedsättning)
övergripande jämställdhetsmål för regeringens politik på scenkonstområdet…:
- Personer med och utan funktionsnedsättning ska ha samma rätt och möjlighet till deltagande i, inflytande över och delaktighet i scenkonsten.
- Personer med och utan funktionsnedsättning som är verksamma inom scenkonsten ska ha samma möjligheter och villkor ifråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut…
Kulturpolitiken behöver ta ställning för den fulla delaktigheten på alla nivåer på lika villkor om vi ens ska kunna ta de första stegen mot ett integrerat kulturliv. Det gäller inom det egna ansvarsområdet för finansiering av kulturen i alla dess former. Men också gentemot andra departement och myndigheter i syfte att möjliggöra full delaktighet på alla nivåer. Detta gäller särskilt möjligheten till eftergymnasial utbildning inom konstnärliga yrken. Danmark har lyckats undersöka/hitta modeller. I Sverige ligger ansvaret för utbildning på Skolverket, som inte anser sig ha som uppdrag att skapa fler lösningar än de redan existerande ramverken.
Sektorsansvaret för kulturlivet ligger på Kulturrådet, men inte heller här finns det något som tyder på ett utsträckt ansvarstagande för möjliggörandet av professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning.
Praktiskt skapar det problem för såväl Tyst Teater som för Moomsteaterns återrekrytering av professionella skådespelare, och Sverige stänger dörren för en önskad utveckling. Verksamheter i Sverige på andra kulturområden vittnar om samma grundproblem. Exempel på detta är Kulturcentrum Skåne, som länge försökt nå en permanent lösning för en eftergymnasial utbildning inom kulturområdet för personer med utvecklingsstörning. Strukturen finns fortfarande inte som gör det möjligt.
Därför föreslår vi att samtliga myndigheter inom kulturpolitiken får i uppdrag att på samtliga områden ta ansvar för att möjliggöra full delaktighet på alla nivåer i kulturlivet på lika villkor. Det betyder ingen fribiljett till konstnärliga yrken för människor med funktionsnedsättning, men möjligheten att utbildas och därefter konkurrera på kulturarbetsmarknaden, måste säkerställas. Uppdraget bör utformas så att myndigheterna flexibelt kan och skall stärka denna utveckling när förutsättningarna för detta finns.
Vidare bör ett uppdrag att verka för att ta bort ev strukturella hinder pga funktionsnedsättning i syfte att nå full delaktighet och integration formuleras.
Aspekt-politiken.
Ett begrepp som används i diskussionen om kulturutredningen är ”aspekt-politiken”. Så som vi har förstått det gäller det att fler än bara kulturens strukturer ska vara delaktiga och utgöra möjliga arenor för kulturell verksamhet, utveckling och finansiering.
Moomsteatern ser inga problem med att kulturen gör nytta på andra områden och därmed också får en del av sin finansiering från annat håll. Vi har däremot historiska erfarenheter av att grupper som finns i utanförskap förväntas finansiera sin kulturverksamhet på grundval av sitt utanförskap. Detta stärker redan existerande segregation. När tankar om aspekt-politiken eventuellt bryts ner till anslagsfördelning måste det tillses att kulturen bär sitt fulla ansvar för övergången från utvecklingsinsatser baserat på utanförskap till kontinuerlig kulturproduktion baserat på integration och jämlikhet. Aspekt-politiken får inte utgöra en grund för att hänvisa personer/organisationer med funktionsnedsättning till andra finansieringskällor än kulturens i syfte att därmed öka det sammanlagda kulturutbudet.
I samma andetag som aspekt-politiken förklaras och verkställs måste modeller för upprätthållandet av verksamheter som har ett kulturellt egenvärde utan aspekt-politiska inslag säkerställas.
Särskilt ansvar för funktionshindrades villkor och deltagande i kulturlivet.
Särskild uppmärksamhet räcker inte. Det ska finnas ett tydligt ansvar att driva utvecklingen.
Kulturportföljer.
Moomsteatern har gärna geografiskt närmre till Staten. Det finns dock orosmoln som bör skingras:
- Verksamheter som är nationellt unika/har ett nationell eller internationellt spridningsområde, får inte låsas in av eventuellt nyttotänkande ur regionalt kulturkonsumtionsperspektiv. Dessa verksamheter måste säkerställas sin rörelsefrihet.
- Om handikapp-kulturen/den integrerade kulturen på professionell nivå ska kunna utvecklas, så kommer på sikt nya nationella centrum för utveckling att behöva etableras, på samma sätt som vi nu har Tyst Teater som resurs inom hörselskada/teckenspråk och Moomsteatern inom integrerad scenkonst för artister med/utan intellektuell funktionsnedsättning. De regionala portföljerna ska då ta nya nationella ansvar, och vår erfarenhet är att dessa inte är lätta att etablera. Därför bör det ovan nämnda särskilda ansvaret för funktionshindrades jämlikhet på kulturområdet också kunna aktiveras vid etablerandet av nya viktiga initiativ inom handikappkultur/integrerad kultur.
- I tider av knapphändig uppräkning av anslag ser vi en risk för att regionernas egna ägande av institutioner påverkar och att detta medför att dessa prioriteras gentemot icke-ägda verksamheter vid fördelningen av statliga medel.
- Som enda kommentar utan ett särskilt perspektiv på inkludering av funktionsnedsättning, ansluter vi oss till åsikten att Stockholm måste också bli en region om portföljmodellen ska fungera. Det handlar om rättvisa villkor över hela landet. Om Stockholm anses inte ha en region stark nog, så får väl detta åtgärdas.
---
Lästips: tidigare inlägg om Hallundadeklarationen.
Kulturutredningen i media: DN 1, 2, 3. SvD 1, 2, 3. AB 1, 2, 3. Nummer.se 1, 2. Smålandsposten, Newsdesk, Sydsvenskan, GP, Norra Skåne, Norrbottenskuriren, Arbetarbladet, Ystad Allehanda, ÖP, BLT.
DN igen.
onsdag 13 maj 2009
Usla stereotyper
Canal plus kör "Den där Mary" igen. Aftonbladets TV-sidor ger den fem plus. Det är bland den sämsta skit som har gjorts, hävdar jag.
Jag erkänner, jag är inte med i fancluben för amerikansk "tutt o prutt - komedi", så måhända var jag beredd att såga "All about Mary" redan när jag till slut halvsov till den i slutet på 90-talet. Men anledningen till antipatin är att den är i särklass när det gäller att framställa en rollfigur med utvecklingsstörning med hjälp av idiotiska stereotyper.
Mary (Cameron Diaz) har en bror (vägrar komma ihåg skådisens namn). Om man rör vid hans öron blir han galen och aggressiv. Resten kan ni lista ut själva. Hans funktion i filmen är att ha sina öron på plats när manusbröderna Ferelly behöver en kul misshandel.
För min del får man gärna driva med funktionshinder på film. Vare sig skådespelaren själv har en funktionsnedsättning eller inte. Men här saknas den begåvningen. Och för all del ambitionen.
Jag erkänner, jag är inte med i fancluben för amerikansk "tutt o prutt - komedi", så måhända var jag beredd att såga "All about Mary" redan när jag till slut halvsov till den i slutet på 90-talet. Men anledningen till antipatin är att den är i särklass när det gäller att framställa en rollfigur med utvecklingsstörning med hjälp av idiotiska stereotyper.
Mary (Cameron Diaz) har en bror (vägrar komma ihåg skådisens namn). Om man rör vid hans öron blir han galen och aggressiv. Resten kan ni lista ut själva. Hans funktion i filmen är att ha sina öron på plats när manusbröderna Ferelly behöver en kul misshandel.
För min del får man gärna driva med funktionshinder på film. Vare sig skådespelaren själv har en funktionsnedsättning eller inte. Men här saknas den begåvningen. Och för all del ambitionen.
Brutal "vård" i Texas
ABCnews visade igår ett inslag om hemskheterna vid en vårdinrättning i Corpus Christi, Texas.
Vårdare vid institutionen för personer med utvecklingsstörning organiserade s.k. Fight Clubs. Man tvingade de boende att slåss mot varandra. Hot var vanliga, så vanliga att de boende inte vågade skvallra för sina anhöriga. "Snitches get stitches", var enligt en av de boende en devis.
Filmerna (tagna med mobilkamera) offentliggjordes av rätten igår. Nu förbereds åtal både mot anstiftarna och staten Texas.
Man tvingas nästan sätta citationstecken runt ord som har med vård att göra, för det här är givetvis inget annat än vanvård och kriminalitet. Men en före detta skådespelare hos Moomsteatern, Björn Johansson (avled 49 år gammal 2001), vittnade om en uppväxt fylld av liknande övergrepp här i Sverige. Mestadels från en kriminell omgivning i sin vardag, men även från vad som skulle ha varit hans omvårdnad. "Slicka lister" var ett begrepp. Om man hade varit dum på uppfostringsanstalterna fick man så mycket stesolid att man inte kunde lyfta mungipan från golvet.
Själv jobbade jag som ung på ett gruppboende på somrarna. Eva kom som ny boende, och hon tjöt, morrade och slogs när vi skulle städa. Man trodde att hon blivit slagen med städredskapen på den jätte-institution hon flyttat ifrån. Hon var så tungt medicinerad när hon kom att enda gången hon egentligen var vaken var på natten/tidig morgon, då det fanns en lucka i hur medicineringen tog.
Två år senare var hon fri från mediciner, jobbade på dagcenter och slogs aldrig.
"Slicka lister".
(Aftonbladet har web-TV om det)
Vårdare vid institutionen för personer med utvecklingsstörning organiserade s.k. Fight Clubs. Man tvingade de boende att slåss mot varandra. Hot var vanliga, så vanliga att de boende inte vågade skvallra för sina anhöriga. "Snitches get stitches", var enligt en av de boende en devis.
Filmerna (tagna med mobilkamera) offentliggjordes av rätten igår. Nu förbereds åtal både mot anstiftarna och staten Texas.
Man tvingas nästan sätta citationstecken runt ord som har med vård att göra, för det här är givetvis inget annat än vanvård och kriminalitet. Men en före detta skådespelare hos Moomsteatern, Björn Johansson (avled 49 år gammal 2001), vittnade om en uppväxt fylld av liknande övergrepp här i Sverige. Mestadels från en kriminell omgivning i sin vardag, men även från vad som skulle ha varit hans omvårdnad. "Slicka lister" var ett begrepp. Om man hade varit dum på uppfostringsanstalterna fick man så mycket stesolid att man inte kunde lyfta mungipan från golvet.
Själv jobbade jag som ung på ett gruppboende på somrarna. Eva kom som ny boende, och hon tjöt, morrade och slogs när vi skulle städa. Man trodde att hon blivit slagen med städredskapen på den jätte-institution hon flyttat ifrån. Hon var så tungt medicinerad när hon kom att enda gången hon egentligen var vaken var på natten/tidig morgon, då det fanns en lucka i hur medicineringen tog.
Två år senare var hon fri från mediciner, jobbade på dagcenter och slogs aldrig.
"Slicka lister".
(Aftonbladet har web-TV om det)
tisdag 12 maj 2009
Pajazzo!
Skådespelaren heter Klas Malmberg.
Pjäsen är "Pajazzo" fritt efter Hjalmar Bergmans "Clownen Jac"
Trailern finns på youtube och här:
Pjäsen har fått idel lovord i all press. Läs t.ex. på Nummer.se och QX.
Se den på Moomsteatern i 2xMooms (Pajazzo och monologen "Det måste ju va nåt som inte är fel" med Ronnie Larsson) 14-15 mars, biljetter på 040-103020.
Eller beställ den för turné. Kontakt på Moomsteaterns hemsida
Pjäsen är "Pajazzo" fritt efter Hjalmar Bergmans "Clownen Jac"
Trailern finns på youtube och här:
Pjäsen har fått idel lovord i all press. Läs t.ex. på Nummer.se och QX.
Se den på Moomsteatern i 2xMooms (Pajazzo och monologen "Det måste ju va nåt som inte är fel" med Ronnie Larsson) 14-15 mars, biljetter på 040-103020.
Eller beställ den för turné. Kontakt på Moomsteaterns hemsida
måndag 11 maj 2009
Premiär för Klara och tiger!
Teater Devill har idag premiär på sin senaste pjäs där skådespelare med och utan funktionsnedsättning finns med i ensemblen. I "Klara och tiger" spelar Maria Wärme och Tomas Åhnstrand rollerna.
Jag har lärt mig mycket av Maria. Hon var en av mina första elever i Skanskvarnsskolan i slutet på 70-talet. Hon och hennes klasskompisars äventyr på scenen då var experimentverkstad och personlig utveckling för mig. Att hon gick vidare inom teatern är glädjande. "I motvind", sammanfattar hon själv sina strävanden i Svenska Dagbladet idag.
Så mycket bättre då att Teater Devill slår in på den linje de gjort. I boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" diskuterar jag just de här frågorna. På biennalen i Borås kommer Devill att hålla ett seminarium om tillgänglighet och delaktighet kallat "Är teatern handikappad?"
"Vilka får framträda på våra scener? Varför handlar handikappanpassning enbart om publikplatser och foajé? En diskussion med Teater De Vill om teater och funktionshinder, samhällets syn på svaghet, beröringsskräck, det dubbla tillgänglighetsbegreppet, det relativa handikappbegreppet och att vara ”helt CP”.
(seminarieinnehåll på biennalen - från TCs hemsida)
Jag bokar biljett till både pjäsen och seminariet.
Läs även vad en av Devills konstnärliga ledare Jonas Bössman har att säga i frågan "Är teaterscenen för alla?"
Bilden är en pressbild från Teater Devills hemsida.
Kända personer med funktionshinder
Vad förenar Dan Ackroyd, David Beckham och Wolfgang Amadeus Mozart?
Tourettes syndrom. Om man ska tro internetsajten Disabled World. Men man kanske ska vara lite försiktig med det. Det är många gissningar och lite fakta - har jag lärt mig av vår skådespelare med Aspergers syndrom Ronnie Larsson. I Moomsteaterns föreställning "Det måste ju va nåt som inte är fel" (monolog med Ronnie) hävdas att ryktet att Bill Gates har Asperger härstammar från att han satt och gunga oavbrutet under en rättegång. Och att i så fall borde världens tennisspelare vara föremål för diagnos under serve-mottagning. Disabiled Worlds lista över kändisar med Asperger är lång som ett ösregn. Men är alla dessa historiska personer verkligen diagnosbekräftade i efterhand? Hur som helst så kan listorna fungera som inspiration. Alldeles oavsett om alla namn är konfirmerade eller inte, så är det uppenbart att funktionshinder inte måste stå i vägen för en karriär.
Jag vågar inte heller garantera sanningshalten i gissningstävlan nummer 2, ni får ta det som Trivia:
Vilken funktionsnedsättning förenar Dudley Moore, Goebbels och kejsar Claudius?
Klumpfot. Men intressantare är i så fall att på den listan finns två idrottskvinnor i världselit - fotbollsspelaren Mia Hamm och konståkerskan Kristi Yamaguchi. Bägge behandlades för (partiell) klumpfot under sin barndom.
Disabled World listar kändisarna under olika funktionsnedsättningar. Men intellektuella funktionsnedsättningar som utvecklingsstörning eller Downs syndrom har inte ens en lista.
Ännu.
(Ps. "Det måste ju va nåt som inte är fel" finns att beställa för turné. Kontakt via Moomsteaterns hemsida)
Tourettes syndrom. Om man ska tro internetsajten Disabled World. Men man kanske ska vara lite försiktig med det. Det är många gissningar och lite fakta - har jag lärt mig av vår skådespelare med Aspergers syndrom Ronnie Larsson. I Moomsteaterns föreställning "Det måste ju va nåt som inte är fel" (monolog med Ronnie) hävdas att ryktet att Bill Gates har Asperger härstammar från att han satt och gunga oavbrutet under en rättegång. Och att i så fall borde världens tennisspelare vara föremål för diagnos under serve-mottagning. Disabiled Worlds lista över kändisar med Asperger är lång som ett ösregn. Men är alla dessa historiska personer verkligen diagnosbekräftade i efterhand? Hur som helst så kan listorna fungera som inspiration. Alldeles oavsett om alla namn är konfirmerade eller inte, så är det uppenbart att funktionshinder inte måste stå i vägen för en karriär.
Jag vågar inte heller garantera sanningshalten i gissningstävlan nummer 2, ni får ta det som Trivia:
Vilken funktionsnedsättning förenar Dudley Moore, Goebbels och kejsar Claudius?
Klumpfot. Men intressantare är i så fall att på den listan finns två idrottskvinnor i världselit - fotbollsspelaren Mia Hamm och konståkerskan Kristi Yamaguchi. Bägge behandlades för (partiell) klumpfot under sin barndom.
Disabled World listar kändisarna under olika funktionsnedsättningar. Men intellektuella funktionsnedsättningar som utvecklingsstörning eller Downs syndrom har inte ens en lista.
Ännu.
(Ps. "Det måste ju va nåt som inte är fel" finns att beställa för turné. Kontakt via Moomsteaterns hemsida)
lördag 9 maj 2009
Politisk aktivism
Jon uppmärksammar mig på att komikern Jesper Odelberg kandiderar till EU-parlamentet för Vänstern.
Jespers placering som nummer 42 på listan gör att jag tolkar det som att ett inval kanske ändå inte är det han helst vill. Men om han verkligen satsade på en kryss-kampanj?
Under tiden för Moomsteaterns EU-projekt Equal, så samarbetade vi bland annat med slovenska independent living-organisationen YHD. De började som ett samarbete mellan studenter med och utan funktionsnedsättning. De med kunde inte få assistans - de utan kunde inte få studentbostäder. Man började byta tjänster med varandra.
Idag har de pressat slovenska myndigheter och politiker så att man har fler än 100 assistenter anställda, trots att det inte finns någon lagstiftning om personlig assistans än.
YHD använder sig av politisk aktivism. Genom offentliga aktioner sätter de ljus på sig själva och sina frågor. Bästa exemplet kom för några år sedan, vid senaste presidentvalet.
Vem som helst får inte kandidera i valet till president i Slovenien. Det krävs en rätt stor mängd namnunderskrifter eller ett visst antal parlamentledamöters rekommendation.
Elena Pecaric, ordförande i YHD, lyckades uppfylla villkoren och kandiderade från sin permobil.
Slovenska tv-studios fick byggas om. Man fick ordna med ramper så att hon skulle hamna på samma höjd som alla stående män i debatterna. Och det bästa av allt - de övriga kandidaterna var tvungna att möta henne i debatt. De, och tittarna, tvingades/fick förmånen att lyssna till vad hon hade att säga. Inte bara om handikapp-politik, utan om demokrati, försvar, utbildning - you name it.
Nej, hon vann inte. Hon fick en procent av rösterna. (En procent är en väldig massa människor i en hel nation). En härlig inbrytning...
Jespers kandidatur har nämnts i TV4, GP, Norran, AB, SVT, Expressen, SR.
Jespers placering som nummer 42 på listan gör att jag tolkar det som att ett inval kanske ändå inte är det han helst vill. Men om han verkligen satsade på en kryss-kampanj?
Under tiden för Moomsteaterns EU-projekt Equal, så samarbetade vi bland annat med slovenska independent living-organisationen YHD. De började som ett samarbete mellan studenter med och utan funktionsnedsättning. De med kunde inte få assistans - de utan kunde inte få studentbostäder. Man började byta tjänster med varandra.
Idag har de pressat slovenska myndigheter och politiker så att man har fler än 100 assistenter anställda, trots att det inte finns någon lagstiftning om personlig assistans än.
YHD använder sig av politisk aktivism. Genom offentliga aktioner sätter de ljus på sig själva och sina frågor. Bästa exemplet kom för några år sedan, vid senaste presidentvalet.
Vem som helst får inte kandidera i valet till president i Slovenien. Det krävs en rätt stor mängd namnunderskrifter eller ett visst antal parlamentledamöters rekommendation.
Elena Pecaric, ordförande i YHD, lyckades uppfylla villkoren och kandiderade från sin permobil.
Slovenska tv-studios fick byggas om. Man fick ordna med ramper så att hon skulle hamna på samma höjd som alla stående män i debatterna. Och det bästa av allt - de övriga kandidaterna var tvungna att möta henne i debatt. De, och tittarna, tvingades/fick förmånen att lyssna till vad hon hade att säga. Inte bara om handikapp-politik, utan om demokrati, försvar, utbildning - you name it.
Nej, hon vann inte. Hon fick en procent av rösterna. (En procent är en väldig massa människor i en hel nation). En härlig inbrytning...
Jespers kandidatur har nämnts i TV4, GP, Norran, AB, SVT, Expressen, SR.
torsdag 7 maj 2009
Lönsamt med lätt teknik
Mitt intresse för området Teater - Funktionshinder - Politik tar mig sällan till ekonomisidorna. Men desto mer kul att läsa om ett företag - Doro - som gjorde ett glädjeskutt på börsen på 60%. Anledningen till raketuppskjutningen är satsningen på lättanvänd teknik för äldre och personer med funktionsnedsättning.
Doro Care heter produktserien.
Och det behövs mer inom samma område. Hjälpmedelsinstitutet har just gått ut med en pressrelease om att det finns pengar att söka.
Utveckling av tekniska hjälpmedel ligger utanför vårt kärnområde på teatern. Men jag skickar en efterlysning. Vi vill ha fram ett e-postprogram som är bild och tal-baserat, så att personer med utvecklingsstörning utan läs och skriv-möjligheter kan kommunicera med vanliga e-postanvändare. Du som kan det - skynda till Hjälpmedelsinstitutet för stöd och låt oss hjälpa dig med utprovandet.
Doro Care heter produktserien.
Och det behövs mer inom samma område. Hjälpmedelsinstitutet har just gått ut med en pressrelease om att det finns pengar att söka.
Utveckling av tekniska hjälpmedel ligger utanför vårt kärnområde på teatern. Men jag skickar en efterlysning. Vi vill ha fram ett e-postprogram som är bild och tal-baserat, så att personer med utvecklingsstörning utan läs och skriv-möjligheter kan kommunicera med vanliga e-postanvändare. Du som kan det - skynda till Hjälpmedelsinstitutet för stöd och låt oss hjälpa dig med utprovandet.
onsdag 6 maj 2009
Nyhet på bloggen - få inlägget uppläst.
Från och med nu finns det en "lyssna"-ikon strax under rubriken. Trycker du på den läses inlägget upp med syntetiskt tal.
De gånger jag väljer att citera direkt på engelska - quote in english - så fungerar det mindre bra, men den svenska texten är förvånansvärt lyssningsbar för att vara syntetisk.
Prova nu.
De gånger jag väljer att citera direkt på engelska - quote in english - så fungerar det mindre bra, men den svenska texten är förvånansvärt lyssningsbar för att vara syntetisk.
Prova nu.
tisdag 5 maj 2009
Integrerade arbetsplatser och segregerade lösningar
Sveriges Radio frågade 130 arbetsförmedlare om hur Samhall sköter sitt uppdrag. Kritiken var massiv.
– Egentligen ska de ska vara fullt friska för att Samhall ska ta emot dem, säger en arbetsförmedlare.
Same, same but different, påstår jag. Hur många är inte de människor med funktionsnedsättning som ratats av arbetsförmedlingen och idag är förtidspensionärer? Som inte anses anställningsbara?
Lotta Gröning på Aftonbladet hävdar i en krönika "att Samhall på flera håll i landet inte kan ta hand om de personer som har mest behov av ett skyddat arbete."
Känn på de orden: "Ta hand om". "Mest behov av ett skyddat arbete". Är Samhall slutstationen? Handlar det om ett företag som ska ta hand om de som har störst behov av att vara där? Eller om träning och utveckling för att nå en allt för segregerad arbetsmarknad?
Samhalls kommunikationsdirektör yttrade sig i Kvällsposten igår. Jo, det har blivit svårare att få ett Samhalljobb. Antalet platser har genom politiska direktiv minskats med 7.000 platser till nuvarande 20.000. Antalet arbetshandikappade som är berättigade att söka är 200.000. Tar man med de som redan förtidspensionerats på grund av utvecklingsstörning (och inte ens räknas idag) är det 500.000 som behöver hjälp att komma in på arbetsmarknaden.
Är det då Samhall som jävlas med de arbetssökande med funktionsnedsättning? Deras uppdrag är att träna och slussa vidare till andra arbetsgivare. Hur är det mad med alla andra företag, organisationer, myndigheter, föreningar och kooperativ i Sverige? Hur många arbetshandikappade har Arbetsförmedlingen, Aftonbladet och Sveriges Radio, för att bara ta de som redan nämnts i det här inlägget? Och hur många personer med funktionsnedsättning är anställda i regeringskansliet?
Min spaning är att det finns ett attitydproblem. Innan Moomsteatern fick igenom löneanställningar för våra skådespelare med utvecklingsstörning anlitade vi Arbetsförmedlingens statistik för att ta reda på hur det låg till på kulturarbetsmarknaden. Av dryga 10.000 som omfattades i statistiken vid det tillfället (2004) fanns det 1 person med vad som klassades som "intellektuellt arbetshandikapp". Men arbetsförmedlingens definition är bredare än gängse handikapp-definitioner, så det kan lika gärna ha varit en före detta missbrukare t.ex. Mindre än 0,1 promille!
Men efter det att vi lyckats med löneanställningarna, och den mediala uppmärksamhet som följde, så kom samtalen. Det var arbetsförmedlare som uppfattat det som att vår idé var att anställa personer med funktionshinder. Oavsett kompetens. Och kunde inte vi med generösa bidrag ta emot en till?
Moomsteatern anställer sina skådespelare för sin yrkesskicklighets skull, och för att det ger vår teater tillgång till en annan repertoar och scenspråk. Som det ska vara. Inte för att "ta hand om" handikappade.
Glädjande då att se amerikanska Diversity Inc lista USAs bästa integrerande arbetsgivare. Listan toppas av IBM, Ernst & Young, Cisco systems och Procter & Gamble. Motiveringen för IBM: "IBM has been at the forefront of hiring, retaining and promoting employees with disabilities and is expanding its efforts globally. The company also has been the most outspoken opponent of genetic testing for employees and has been clear and vocal in its values-driven mission." Man tror på att mångfald är gynnsamt för företaget.
Hur ser motsvarande policy ut hos svenska arbetsgivare med tanke på hur illa det är med arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning? Hur kommer det sig att allt för många uppfattar Samhall (och ibland Moomsteatern) som de som ska "ta hand om" de där de andra inte vill ha?
Jag är övertygad om att Samhall förtjänar kritik på en rad plan, som alla andra arbetsgivare. Men inte för att man inte kan ta emot 200.000 på 20.000 platser. Och absolut inte för att på tok för få arbetsgivare anser sig ha nytta av personer med funktionsnedsättning i personalstyrkan.
– Egentligen ska de ska vara fullt friska för att Samhall ska ta emot dem, säger en arbetsförmedlare.
Same, same but different, påstår jag. Hur många är inte de människor med funktionsnedsättning som ratats av arbetsförmedlingen och idag är förtidspensionärer? Som inte anses anställningsbara?
Lotta Gröning på Aftonbladet hävdar i en krönika "att Samhall på flera håll i landet inte kan ta hand om de personer som har mest behov av ett skyddat arbete."
Känn på de orden: "Ta hand om". "Mest behov av ett skyddat arbete". Är Samhall slutstationen? Handlar det om ett företag som ska ta hand om de som har störst behov av att vara där? Eller om träning och utveckling för att nå en allt för segregerad arbetsmarknad?
Samhalls kommunikationsdirektör yttrade sig i Kvällsposten igår. Jo, det har blivit svårare att få ett Samhalljobb. Antalet platser har genom politiska direktiv minskats med 7.000 platser till nuvarande 20.000. Antalet arbetshandikappade som är berättigade att söka är 200.000. Tar man med de som redan förtidspensionerats på grund av utvecklingsstörning (och inte ens räknas idag) är det 500.000 som behöver hjälp att komma in på arbetsmarknaden.
Är det då Samhall som jävlas med de arbetssökande med funktionsnedsättning? Deras uppdrag är att träna och slussa vidare till andra arbetsgivare. Hur är det mad med alla andra företag, organisationer, myndigheter, föreningar och kooperativ i Sverige? Hur många arbetshandikappade har Arbetsförmedlingen, Aftonbladet och Sveriges Radio, för att bara ta de som redan nämnts i det här inlägget? Och hur många personer med funktionsnedsättning är anställda i regeringskansliet?
Min spaning är att det finns ett attitydproblem. Innan Moomsteatern fick igenom löneanställningar för våra skådespelare med utvecklingsstörning anlitade vi Arbetsförmedlingens statistik för att ta reda på hur det låg till på kulturarbetsmarknaden. Av dryga 10.000 som omfattades i statistiken vid det tillfället (2004) fanns det 1 person med vad som klassades som "intellektuellt arbetshandikapp". Men arbetsförmedlingens definition är bredare än gängse handikapp-definitioner, så det kan lika gärna ha varit en före detta missbrukare t.ex. Mindre än 0,1 promille!
Men efter det att vi lyckats med löneanställningarna, och den mediala uppmärksamhet som följde, så kom samtalen. Det var arbetsförmedlare som uppfattat det som att vår idé var att anställa personer med funktionshinder. Oavsett kompetens. Och kunde inte vi med generösa bidrag ta emot en till?
Moomsteatern anställer sina skådespelare för sin yrkesskicklighets skull, och för att det ger vår teater tillgång till en annan repertoar och scenspråk. Som det ska vara. Inte för att "ta hand om" handikappade.
Glädjande då att se amerikanska Diversity Inc lista USAs bästa integrerande arbetsgivare. Listan toppas av IBM, Ernst & Young, Cisco systems och Procter & Gamble. Motiveringen för IBM: "IBM has been at the forefront of hiring, retaining and promoting employees with disabilities and is expanding its efforts globally. The company also has been the most outspoken opponent of genetic testing for employees and has been clear and vocal in its values-driven mission." Man tror på att mångfald är gynnsamt för företaget.
Hur ser motsvarande policy ut hos svenska arbetsgivare med tanke på hur illa det är med arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning? Hur kommer det sig att allt för många uppfattar Samhall (och ibland Moomsteatern) som de som ska "ta hand om" de där de andra inte vill ha?
Jag är övertygad om att Samhall förtjänar kritik på en rad plan, som alla andra arbetsgivare. Men inte för att man inte kan ta emot 200.000 på 20.000 platser. Och absolut inte för att på tok för få arbetsgivare anser sig ha nytta av personer med funktionsnedsättning i personalstyrkan.
måndag 4 maj 2009
Augusto Boal död
Den brasilianske teaterregissören Augusto Boal är död. Han dog den 1 maj i Rio de Janeiro. Andningsuppehåll efter en längre kamp mot leukemi ska ha varit orsaken enligt AP.
Boal är mannen bakom Theatre of the opressed, ett samlingsbegrepp för en rad tekniker och spelformer där teatern blir verktyget för politisk aktivism. Forumteater, där publiken får öva sig att bryta förtryck genom att byta ut en av rollfigurerna i ett avgränsat skådespel är en. Osynlig teater, där skådespelarna agerar mitt bland människor utan att de vet att det är en regisserad tillställning, är en annan.
Augusto Boal utbildades i New York, och tvingades i exil från militärstyret i Brasilien. När jag träffade honom på 70 och 80-talen så verkade han från Paris. Han höll bejublade kurser på Skeppsholmen i Stockholm och stimulerade människor att ta makten över sina liv och påverka sin omgivning.
Han beskrev ofta skillnaden mellan förtrycken i hans ursprungsland och Sverige. Han menade att förtrycket var synligt i militärdiktaturernas sydamerika, manifesterat av poliser med automatvapen i gathörnen. I Sverige fanns inte detta. Istället hade svenskarna "en snut i huvet", enligt Boal. En som talade om för oss vad som var "tillåtet" (och då inte alls i betydelsen lagligt) i varje enskild situation. Han sa ofta att "alla kan spela teater, till och med skådespelare", och menade att människor som spelade sig själva ofta hade väl så stor kraft i sitt budskap. Något som också fungerade som en bas i mina första försök med funktionshindrade aktörer på scen.
Hans metoder spreds över hela världen, och jag är en av dem som tagit intryck och lärt av denne dynamiske teatermänniska. Alla har sin historia av hur de charmerats, förförts, engagerats, provocerats och deltagit i något möte med Augusto Boal. Själv väljer jag ett glatt minne av ett misslyckande:
Boal hade satt igång en av sina jätteövningar. Alla hade fått en lapp med ett djur och ett kön, t.ex. giraff - hane eller myra - hona. Efter en lång, lång övning på närmare timmen skulle djuren hitta sin partner. Till slut fanns bara två personer kvar på golvet. Den ena hade legat som ett "C" i en timme. Den andre flaxade omkring över hela salens yta. Till slut kunde inte ens magikern Boal få ihop det. Han fick avbryta övningen och kontrollera lapparna. När de båda deltagarna läste sina lappar sa den liggande: "räka - hane" och den flaxande "råka - hona".
Så minns jag Augusto.
(Svensk press har ännu inte uppmärksammat hans död, men Nummer.se hade en artikel om Boals arbete för några månader sedan.)
Boal är mannen bakom Theatre of the opressed, ett samlingsbegrepp för en rad tekniker och spelformer där teatern blir verktyget för politisk aktivism. Forumteater, där publiken får öva sig att bryta förtryck genom att byta ut en av rollfigurerna i ett avgränsat skådespel är en. Osynlig teater, där skådespelarna agerar mitt bland människor utan att de vet att det är en regisserad tillställning, är en annan.
Augusto Boal utbildades i New York, och tvingades i exil från militärstyret i Brasilien. När jag träffade honom på 70 och 80-talen så verkade han från Paris. Han höll bejublade kurser på Skeppsholmen i Stockholm och stimulerade människor att ta makten över sina liv och påverka sin omgivning.
Han beskrev ofta skillnaden mellan förtrycken i hans ursprungsland och Sverige. Han menade att förtrycket var synligt i militärdiktaturernas sydamerika, manifesterat av poliser med automatvapen i gathörnen. I Sverige fanns inte detta. Istället hade svenskarna "en snut i huvet", enligt Boal. En som talade om för oss vad som var "tillåtet" (och då inte alls i betydelsen lagligt) i varje enskild situation. Han sa ofta att "alla kan spela teater, till och med skådespelare", och menade att människor som spelade sig själva ofta hade väl så stor kraft i sitt budskap. Något som också fungerade som en bas i mina första försök med funktionshindrade aktörer på scen.
Hans metoder spreds över hela världen, och jag är en av dem som tagit intryck och lärt av denne dynamiske teatermänniska. Alla har sin historia av hur de charmerats, förförts, engagerats, provocerats och deltagit i något möte med Augusto Boal. Själv väljer jag ett glatt minne av ett misslyckande:
Boal hade satt igång en av sina jätteövningar. Alla hade fått en lapp med ett djur och ett kön, t.ex. giraff - hane eller myra - hona. Efter en lång, lång övning på närmare timmen skulle djuren hitta sin partner. Till slut fanns bara två personer kvar på golvet. Den ena hade legat som ett "C" i en timme. Den andre flaxade omkring över hela salens yta. Till slut kunde inte ens magikern Boal få ihop det. Han fick avbryta övningen och kontrollera lapparna. När de båda deltagarna läste sina lappar sa den liggande: "räka - hane" och den flaxande "råka - hona".
Så minns jag Augusto.
(Svensk press har ännu inte uppmärksammat hans död, men Nummer.se hade en artikel om Boals arbete för några månader sedan.)
lördag 2 maj 2009
Disability arts från öst till väst
fredag 1 maj 2009
Läs Jonas Frankssons blogg
Mest läsvärt idag - Jonas Frankssons blogginlägg från igår, valborg. Han skriver insatt om bl.a. ”synliggörandet av människor med funktionsnedsättningar på nya arenor”. En av mina och Moomsteaterns hjärtefrågor.
Inlägget hittar du här.
Inlägget hittar du här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
