Glada Hudiks lingon-trailer

Hur måna lingon finns det i världen är titeln på långfilmen som har Glada Hudik-skådisar med. En trailer har just lagts ut. Det ser kul ut!

Psykiskt sjuka porträtteras som våldsamma i media

Engelska the Guardian publicerade en intressant artikel om hur brittiska medias dramaproduktioner beskriver personer med psykisk ohälsa. Hela 45% av karaktärerna beskrivs som våldsamma.Om de inte är direkt våldsamma så hotar de sin omgivning.

Därtill tar man sig språkliga friheter i beskrivningen personer med psykisk sjukdom på ett sätt man antagligen inte skulle tillåta sig om andra minoriteter. 63% av omnämningarna var "pejorative, flippant or unsympathetic". Bland exemplen finns "crackpot", "a sad little psycho", "basket case" , "where did you get her from, Care in the Community?" och "he was looney tunes".

I TV-serien friends utbrister Chandler: "Ding dong the psycho's gone."

Glasgow media group följde primetime tv mellan 16 och 23 på kvällarna. Man fann 74 episoder från 34 program som på något sätt behandlade psykisk ohälsa. I 33 av de avsnitten kopplades psykisk sjukdom till våldsamhet med exempel som schizofren patient som hämnas sin mördade flickvän. I 48 fall ställde man till andra problem, som att en kvinna sövde och låg med prästen för att splittra hans familj. I ytterligare 53 fall skadade karaktärerna med psykisk sjukdom sig själva.

Läs hela artikeln här.

Problemet med porträtterandet av stigmatiserade grupper är att man alltid - och med viss rätt - kan försvara sig med att man inte berättar något om alla personer med ett visst stigma när man beskriver en karaktär, utan att man bara berättar om just den aktuella rollfiguren. Men när alla gör likadant uppstår likväl problemet.
Företrädare för t.ex. skådespelare med funktionshinder argumenterar om vikten av att man ska finnas med i roller där funktionshindret inte har en bärande betydelse. Skulle detta vara fallet, skulle mångfalden bilder i sig differentiera bilden av personer med funktionsnedsättning. Så även när gammal stereotyp avbildning används, så blir den inte ett märke för en hel grupp människor.

Men där är vi inte, som bekant. Tvärtom. När personer med funktionsnedsättning avbildas är funktionshindret oftast bärande, och rollen görs av en normativ skådis.
Detsamma gäller så klart för personer med psykisk ohälsa. Men här är situationen än mer pressad. Ty inte nog med att psykisk ohälsa behandlas stereotypt, och att okunskapen är monumental. Hur lockande är det inte för en manusförfattare att förklara snaskiga oförklarliga beteenden med galenskap?

Hollywoods beroende av funktionshinder

Liam Lacey är kolumnist på Torontotidningen The globe and mail. I sin senaste krönika dissekerar han Hollywoods beroende av funktionshinder. Artikeln ligger här, men jag finner den så intressant att jag tillåter mig ett väldigt långt citat på hela texten.

In The King’s Speech, which opens Friday, Colin Firth’s performance as George VI, the British wartime monarch who had a bad stammer, will undoubtedly earn him an Oscar nomination. Other possible Oscar nominees in theatres now include Anne Hathaway, for her role in Love and Other Drugs as a young woman with Parkinson’s disease. Then there’s Jeff Bridges as a one-eyed marshal in True Grit, and James Franco, who graduates to amputee status over the course of 127 Hours.

Disability has always been a preoccupation of the Hollywood story – and image-making machine. The list is long and familiar: As Good as It Gets, Avatar, A Beautiful Mind, Forrest Gump, My Left Foot, Rain Man and Scent of a Woman. “The academy is a veritable dictionary of diseases, both physical and mental,” writes Emanuel Levy in his book All about Oscar: The History and Politics of the Academy Awards.

Sometimes it seems all those worthy movies about addiction, alcoholism, amnesia, autism, blindness, disfigurement and paraplegia are sacrificial offerings to the movie muse, so the studios can keep on making more frivolous films that celebrate youth, speed and beauty.

One interesting shift is that the disability-rights lobby has begun to get involved in the conversation. Hollywood’s affliction addiction was satirized in Ben Stiller’s 2008 film Tropic Thunder, in which Robert Downey Jr. discusses the error of going “full retard” (as in Sean Penn’s I Am Sam) as opposed to “half retard,” when vying for an Oscar.

Disability-rights groups, who have become increasingly prominent during the past few Oscar seasons, didn’t care for the joke. The 2009 Oscars also saw protests against Jerry Lewis receiving the Jean Hersholt Humanitarian Award because of his offensive comments about people who use wheelchairs. There were also protests in 2005, for nominations for Million Dollar Baby and The Sea Inside, both about quadriplegic characters who are taken off life support.

You might wonder why people with disabilities aren’t more grateful to Hollywood for its efforts. To answer that, try watching Bonnie Sherr Klein’s 2008 National Film Board documentary, Shameless: the ART of Disability (you can see it on the NFB website) in which five people have a pyjama party, each picking one Hollywood depiction of disability.

Humorist David Roche, whose face is disfigured, picks The Elephant Man. Catherine Frazee, a poet and professor, who uses a wheelchair, picks Heidi, the movie where the plucky Shirley Temple inspires another little girl to get out of her wheelchair and walk.

You quickly grasp that Hollywood’s portrayal of characters with disabilities is, when not offensive, typically ridiculous.

There are a lot of useful things to learn from the growing field of disabilities studies. An essay by Michael Hayes and Rhonda Black in the Disability Studies Quarterly (Spring, 2003) analyzes the pattern Hollywood films typically use: (a) confinement, (b) hope for rehabilitation, (c) denial of rehabilitation, and (d) reconciliation to confinement. At the heart of the critique is the point that the films’ focus on pity, or sadness about another’s condition, is all about confinement: Poor them, kind us.

While dabbing our eyes this Christmas over some of these award-calibre performances, it might be useful to ask ourselves a few questions: Is this a disabled character or just a character with a disability? Does their impairment make them saintly, super-human or villainous? Does the movie imply the character’s only release from their condition is through death?

To put the issue in seasonal terms, we should be still able to say, “God bless us, every one,” without buying the whole pitiful turkey.

No Problem Orchestra husband hos hoven

No Problem Orchestra är ett band från Österrike, där bandmedlemmarna har olika funktionsnedsättningar. Flera av dem har Down syndrom.

Turnégiggen håller onekligen klass. Vad sägs om Prins Williams bröllop i London och Prins Albert IIs giftermål i Monaco.

Materialet på Youtube är sparsmakat. Det enda rent musikaliska klippet är en amatörinspelning av umpa-umpa till glöggen. AP säger dock att repertoaren går från klassiskt till rock.

Staff Benda i SVT

Bandet Staff Benda Bilili från KOngo Kinshasa är sammansatt av musiker med funktionsnedsättning, som gått från att vara hemlösa och spela på gatorna till världsturné.

SVT var vakna när de kom till Sverige i år, och igår kunde man se bandet i "Groove på Göta Källare". (länk till programmet)

SVTplays inspelning är inte möjlig att infoga i bloggen, ni får klicka er dit och titta. Under tiden - här är en youtubevideo från samma kväll.

Moomsskådis i polisserie

På onsdag börjar nästa berättelse om Anna Janssons poliskvinna Maria Wern i TV4. Och då får alla bloggläsare chansen att se Moomsteaterns Pierre Björkman i den biroll han ägnade en en tidig höstvecka åt för ett och ett halvt år sen.

"Alla de stillsamma döda" visas onsdag 8 dec och 15 dec på TV4.

Läs om Pierres inspelningar i "Svensk film rollbesätter skådespelare med Downs", "Konsten att vänta på ett intelligent sätt" samt "Visslingar och rop"

Malmönyckeln

Malmö stad meddelar att Malmönyckeln åter finns och fungerar från och med idag. Nu permanentas satsningen. Det är jättebra!

Malmönyckelns koncept är enkelt. Det tar vara på att många personer med intellektuella funktionsnedsättningar behöver ha någon med sig för att kunna tillgodogöra sig fritids och kulturutbudet. Med Malmönyckeln får dessa personer ta med sig en kompis, ledsagare, assistent utan extra kostnad.

Fler än 40 arrangörer och producenter inom kultur/fritid har anslutit sig. Moomsteatern är självklart med. Det här är en enkel bjudning som de flesta borde kunna ställa upp på.

Men hur är det med den saken egentligen?

Alla de största studieförbunden medverkar.

- Alla de största kulturinstitutionerna är med, men bland de fria grupperna saknas flera, t.ex. Bastionen. Varför det?
- De flesta arrangörer med kommunalt stöd är med. Men inte till exempel Inkonst. Varför?
- Utfallet bland privata arrangörer är dåligt. Det borde vara överkomligt för de stora aktörerna som KB, Nöjesteatern och SF att acceptera Malmökortet.
- Inom idrotten är många stora med på ett föredömligt sätt. Men är det inte lite småsnålt av MFF att undanta de stora matcherna från erbjudandet (man undantar premiären och helsingborgsderbyt)? Så himla många är det väl ändå inte som använder nyckeln? Malmö Redhawks är inte på banan över huvud taget. Illa, illa.

Är konceptet något för din kommun? Kontaktuppgifter och beskrivning av Malmönyckeln hittar du här.
Vill du ha koll på vad som händer inom Malmönyckeln? Prova deras facebook-sida.

Robins lyteskomik

I det här klippet (skippa till 22.30) så intervjuar komikern/programledaren Robin Paulsson sin gäst Josephine Bornebusch. I ett samtal om hennes medverkan i "Rederiet" i tonåren så berättar JB om kompisarnas reaktioner. Robin utbrister då: "Gick du i sån där specialklass?" varefter han stoppar tungan under underläppen och sluddrar med en grimasch.

Lågt, lägre, Robin.

Så bra är vi på engelska

Kan inte låta bli. Måste dela med mig av lite recensionsrader från Liverpool Daily Post. Så här skriver de om "Compagnie of Strangers" som spelades på Dada-fest i lördags:

"It was an ethos which stood the group and the audience in excellent stead on Saturday, offering a strange, surreal, thoroughly unique theatre experience full of surprises and unsettling images.

Set in almost perpetual gloom, Compagnie offered a dreamscape of music, dance, shadowplay and mime.

Presented as part of DaDaFest, it loosely follows the journey into the past of an old man who, in a clever play of shadows, is shown rising from his wheelchair and becoming a boy.

It was reminiscent in style of a darker version of Cirque du Soleil.

Scenes flowed from the blackly comic to the disturbing.

A group of stooped and crooning old ladies were revealed to have axes in their handbags and a taste for human flesh, another saw a fight become, thanks to magical sound effects and excellent mime, bloodily gruesome.

The whole of the production was technically very polished.

Set on a bare stage the only props needed were some gauzy sheets – used to create an arresting vision of a woman in a mental hospital – plus two multi-purpose wheeled boxes and a 10ft ballerina puppet.

Visual tricks, such as a row of dumpy babies hatched out of eggs, were laid on by the dozen, drawing delighted gasps from the audience.

Some scenes were played out a little too long once the novelty value was exhausted and the lack of dialogue and deliberate ambiguity meant some sagging momentum towards the end.

But on the whole the 80-minute production – which dispensed with an interval – managed to engage throughout."

Uppstart för "Jag, Niclas"

Igår var det kollationering för pjäsen "Jag, Niclas". En mycket ovanlig satsning som gränsar åt performancehållet. Man skulle kanske kunna kalla det en iscensatt dokumentär.


Regissören Nina Gyllensköld hade med sig ett ovanligt manus. En stor papprulle med drygt 20 rubriker på bilder som skulle ingå. Och allt var glasklart för skådespelaren Niclas Lendemar, eftersom grunderna tagits fram gemensamt i en månadslång workshop för ett år sedan.

Vad innebär det att hitta sig själv och sina egna uttryck? Vems hastighet är det som styr?
Får jag stanna upp och bara finnas nära en annan människa?

Niclas väljer inte orden som uttrycksmedel, istället bjuds vi in att få följa med honom på en sinnlig resa till hans innersta. Därefter bjuds publiken in till föreställningen.

Vi får möta Niclas i det speciella livsrum som det här projektet tagit fram. Det är ett sceniskt möte med en människa som kommunicerar på sina villkor. Där minsta andetag hörs, och en liten gest kan vara en stor handling.

Föreställningen föregås av ett samtal kring arbetsprocessen och om det som präglat den sceniska gestaltningen, där även tematiken i föreställningen tas upp.

AKT 1: Samtal
AKT 2: Föreställningen: Jag, Niclas



Pjäsen spelas uteslutande på turné. Vill du se "Jag, Niclas" i din stad? Kontakta mig. Kontaktuppgifter hittar du på Moomsteaterns hemsida.

Katie Leclerc

ABC har gett rollen som Daphne I "Switched at birth" till Katie Leclerc, och väljer därmed att casta en skådespelare med egen hörselnedsättning i rollen som döv.

Man gick i oktober ut med ett utrop särskilt för att få in sökande med egen hörselnedsättning.

Läs mer om dramaproduktionen här.

Tanja Kiewitz

Hon har blivit en celebritet. Medierna står i kö för intervjuer. Orsaken är bilden ovan. Den finns i en annons för Cap48 och syftar till att öka medvetenheten runt funktionshinder. Texten i annonsen är fritt översatt "Se mig i ögonen. Jag sa ögonen"

Expressen har tagit upp det (ej på nätet än) och skriver att kampanjen har ökat sina insamlingar genom annonsen.

Nuläge: modellen med funktionsnedsättning används i reklam för välgörenhet och det blir en världsnyhet.
Vision: modellen gör reklam för bh:n och ingen bryr sig särskilt om just armen.

Nedan - abc:

ABC söker döva skådespelare

För bara någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om represenationen av skådespelare med funktionsnedsättning i amerikanska tv-serier. Den var usel.

Desto roligare då att läsa det casting call som ABC går ut med. Den tänkta seriens huvudfigur Daphne är döv och teckentalande. Dessutom finns två regelbundna teckentolkande biroller för män.

ABC säger dessutom i klartext att skådespelaren måste vara döv eller hörselnedsatt och behärska American sign language.

Läs hela utropet från ABC här.

Nina Falaise

Måndagens Telegraph har en jättefin intervju med Nina Falaise. Den döva balettdansösen berättar om hur hon växte upp i en konstnärsfamilj. När de hörande och talande deklamerade poesi, så uttryckte hon sig i dans.

Balettakademin var lyrisk efter att ha sett hennes inträdesprov som barn. Men efter läkarundersökningen nekades hon plats. Via andra vägar tog hon sig till den absoluta eliten. Nu, efter avslutad karriär på scengolvet, undervisar hon. Och givetvis är det inget hinder att ha en annorlunda funktionsförmåga.

"My love for dance will never fade, it is in my blood", avslutar hon.

Läs hela intervjun här.

Liu Wei vann Chin's got talent

I augusti skrev jag om Liu Wei. Han har inga armar och deltog i China's got talent genom att spela piano med tårna.

Mer party-trick än stor konst, var min reflektion då. Men kineserna älskar uppenbarligen sin Liu Wei. Han vann hela tävlingen!

Nedan ser ni finalbidraget av "Youre beautiful". Jag har försökt hitta ett klipp med bra ljudsynk på youtube, men det blev en övermäktig uppgift för mig.

John Callahan

John Callahans teckningar ställs nu ut på American Visionary Art Museum i Baltimore. Bägge teckningarna här ingår, men själv finner jag hans egen hemsidas avdelning med arga klagomål intressantast. Klicka här och se teckningarna som får läsarna att gå i taket.

Teckningen nedan fick följande reaktion:


"I am currently a guest at a htel in Boston, where these is a card store in the lobby. I noticed a highly distasteful and absolutely DISGRACEFUL postcard on the shelf. it was a John Callaham card that showed a group of cowboys in the dirt, with an empty wheelchair. The caption read "Don't Worry, He Won't Get Far On Foot".

My Brother sits in a wheelchair, a quadrapalegic , as a result of a diving accident at 19. Until Mr. Callahan can understand the emotions behind such a life of struggle, I feel he should not fell to freely about poking fun at the disabled. I find your marketing of his insensitivity positively DISGUSTING!" signerat Alison F i Boston.


Jahn Callahan blev rullstolsburen i en bilolycka vid 21 års ålder. Han avled i juli 2010. Mer om John i wiki.

Mooms fasta skådisar om premiären

På Moomsteaterns produktionsblogg finns skådisarnas egna ord om sin upplevelse av premiären av "Compagnie of strangers". Skynda dit!

Ni får veta allt om vem som trillade på lådan, vem som tappade hatten, vem som var nattens lejon och vem som vill ha rulltårta. Och en del annat...

Compagnie of strangers - Recensioner och bilder

Sydsvenskan säger i sin rubrik "Moomsteatern gör mästerverk i händerna på Barbes"


saxat från samma Sydsvenskanrecension av Annika Gustafsson:

"”Compagnie of Strangers” är helt enkelt ett litet mästerverk, där Sääfs sparsmakade med samtidigt laddade musik, koreografin och temat om olika slags utanförskap smälter samman till en mångfasetterad, vacker och bitvis både grym och komisk betraktelse över vad det innebär att vara människa."

"Uppsättningen vilar tryggt på kunskapen om att ord inte alls är nödvändiga för att uttrycka känslor och tankar. Kroppsspråket, rörelserna, ljuden och den effektiva ljusdesignen räcker mer än väl. En scenkonst som förlitar sig på publikens förmåga att associera och bli medskapande når ofta betydligt längre och griper åskådaren starkare än det klart utsagda."

"Moomsteatern är bara att gratulera till en av Malmöhöstens bästa föreställningar."

Läs hela recensionen i Sydsvenskan här.


Skånskan säger i sin rubrik: "Livet i ett nötskal"


Mer ur Skånskans recension av Gunilla Wedding:

"Livet självt i ett nötskal blir det när Nina Jemth och Pelle Öhlund från Varietéteatern Barbès samarbetar med Moomsteaterns fem skådespelare i nya föreställningen Compagnie of Strangers. Det vill säga - magiskt, groteskt, vackert, blodigt, tragiskt, våldsamt, och hjärtevarmt i en enda förförisk röra."

"Rakt ner i det oförutsägbara undermedvetna hamnar man i ett par oförglömliga scener där ett gäng pensionärstanter med groteska masker går från komedi till skräck när de plockar fram mordvapen ur sina stadiga handväskor och gärna skulle vilja ta sig en munsbit av den lille skuggpojken."

"Efter att skuggpojken återvänt in i rullstolsmannen och publiken har uttryckt sin uppskattning med stående ovationer lämnar jag salongen med Jan-Erik Sääfs toner fortfarande klingande inombords och med en känsla av att jag inte alls vill ut i höstmörkret utan mycket hellre vill återvända in i Compagnie of Strangers förunderliga värld en gång till."

Läs hela recensionen i Skånska Dagbladet här.


Martin Lagerholm är lika positiv, men recensionen finns i skrivande stund inte utlagd på Kvällsposten kulturs hemsida. (Uppdatering tisdag kväll: nu finns den. Här.)

Under rubriken "Gripande gåtfullt" skriver han bland annat:

"Den durkdrivna föreställningen genomsyras lika mycket av Barbés som Mooms, vilket - om vi ska söka teaterhistoriska referenser - för oss till ett landskap någonstans mellan Jean Cocteaus poetiska surrealism och Cirque du Soleils fysiskt ekvilibristiska fantasivärldar."



Emil Jensen har också uttryckt vad han känner i sin blogg:

"Igår var jag på premiären av Compagnie of Strangers – ett samarbete mellan Barbès och Moomsteatern. Se den för guds skull, eller se den för helvete. Eller se den för allt smör i småland. Själv såg jag den för min egen skull och älskade vad jag såg. Jag blev gripen, tagen, fångad, ja nästintill arresterad."

Boka era biljetter här.

(fotograf: Henrik Hedenius)

En enda ynka procent

I USA vet man hur landet ligger när det gäller representation i media för diskriminerade befolkningsgrupper. Det är GLAAD (Gay & Lesbian Alliance Against Defamation) som undersökt samtliga 84 föranmälda dramaserieproduktioner i amerikansk tv. Och det här året så har funktionsnedsättning lagts till som en parameter. Tidigare har undersökningen bara tagit reda på hur det ligger till beträffande kön, sexuell läggning, ras och etnicitet.

Resultatet är bedrövligt. Endast 1% (6 av 587) av de fasta rollkaraktärerna har en funktionsnedsättning. Detta bör jämföras med att 12% av amerikanerna säger sig ha märkbara funktionsnedsättningar. Lägger man till andra grupper som omfattas av antidiskrimineringslagstiftningen - som personer med cancer och HIV - blir obalansen ännu större.

Sex av 587 alltså. Här är dom:
Fox:
House, som använder käpp i serien med hans namn.
Dr. Remy “Thirteen” Hadley, också i House som har Huntington’s
Artie Abrams i Glee, som använder rullstol.

ABC:
Saul i Brothers & Sisters har HIV,

NBC:
Max Braverman i Parenthood (NBC) har Asperger syndrom

CBS:
Dr. Albert Robbins i CSI: Crime Scene Investigation har en benprotes.

Fem av sex rollfigurer med funktionsnedsättning är vita män. Allt går igen, igen och igen.

Av dessa sex roller så har bara en av dessa gått till en skådespelare med egen funktionsnedsättning, Robert David Hall i CSI: Crime Scene Investigation. Övriga fem görs av funktionsnormativa skådisar. (Robert David Hall bild till höger)

När det gäller återkommande gästroller så är läget lite ljusare. Minst sex sådana rollfogurer med funktionsnedsättning finns, varav hälften är kvinnor. Det är två rollfigurer i Glee (Fox) med Down syndrom och och en döv rollfigur i Lie to Me(Fox). Resterande tre funna återkommande rollfigurer med funktionsnedsättning är rörelsehindrade män. The Paul Reiser Show (NBC), Family Guy (Fox) och Private Practice (ABC).

Här finns, förutom en bättre könsfördelning också en bättre representation av skådespelare med egna funktionsnedsättningar, till exempel görs bägge rollerna i Glee av kvinnor med Down syndrom.

I kabelbolagen, som mäts separat, blir det ytterligare något mer intressant ur funktionsnedsättningsperspektiv.
The Big C på kanalen Showtime handlar om en förortsmamma som försöker se humorn i sin cancerdiagnos. Samma bolag kör United States of Tara, där huvudfiguren har en personlighetsstörning.

Och här finns hela fyra roller som görs av skådespelare med egna funktionsnedsättningar. Dessa är Walter White Jr. på AMCs Breaking Bad - rollfigur med cp, där han har sällskap av RJ Mitte med samma diagnos. ABCs Family’s Secret Life of the American Teenager innehåller rollen Tom Bowman, som spelas av Luke Zimmerman med Down syndrom. Dennes flickvän Tammy spelas av Michelle Marks som har en utvecklingsstörning. Rollfiguren Thor Lundgren i Showtimes Nurse Jackie har diabetes och ögonprotes skräddarsytt efter skådespelaren för rollen Stephen Wallem.

Ovanstående har presenterats av den amerikanska organisationen I AM PWD (person with disability), ett projekt inom den amerikanska fackföreningsrörelsen för scen och film.

"cp-rött"

Rött kort är när man blir utvisad, men bara tidsbegränsat. "CP-rött" är när man ådrar sig grovt matchstraff. Ordet används i ett bötessystem i bandyklubben Tillberga. Pelle Fosshaug är den som uttalar orden. Och både Aftonbladets sportbilaga (Viktor Liljerås) på söndagen (artikel ej på nätet än) och VLT (Jocke Lander) vidarebefordrar termen utan att ifrågasätta ordvalet.

Om det nu är så att en individ inte förstår bättre, så är ju det en sak (och illa nog...). Men för att det här ska ske så måste ett helt lag, med ledare och styrelse, skita i att reagera. Därefter måste journalister, vars yrkeskunnighet borde bygga på kritisk granskning, oreflekterat upprepa dumheterna.

Dalarnas tidning gjorde ett annat val. Bra gjort. Ledningen för Tillberga, Aftonbladet och VLT borde ordna gemensam fortbildning.

Världens kortaste man: dansare? exploaterad? eller både och?

Khagendra Thapa Magar fyllde 18 år häromdan. Därmed blev han världens kortaste man. Aftonbladet uppmärksammar detta genom ett mittuppslag med en bild i naturlig storlek.

Brittiska channel 4 har gjort en dokumentär om sökandet efter världens kortaste man. Man träffade då Khagendra Thapa Magar, men han var då bara 16 år. Redan då visste man att titeln skulle bli hans en dag.

Jag minns den dokumentären för två saker:
- Den brittiske reportern pratar med Khagendra som om han pratade med ett litet barn.
- Strax innan det här externa klippet (kan ej bäddas in. Inte samma klipp som nedan) så ifrågasätter reportern om Khagendra Thapa Magars föräldrar och familj exploaterar hans funktionsnedsättning när de begär betalt för en filmad intervju. Säger reportern som tjänar sina pengar på att producera en dokumentär om världens kortaste man, som ska sändas av ett bolag som tjänar pengar på att sända den. Sett i det ljuset blir Khagendra Thapa Magars familj de enda som ser till att den som faktiskt betyder något också får en del av kakan.

Enligt Aftonbladets artikel så vill han nu till USA och visa sina danssteg. De finns däremot så de kan klippas in här i bloggen.



Jag kan ingenting om nepalesisk danstradition, och har ingen möjlighet att bedöma vilket potentiellt konstnärligt värde dansen har. Men med världsrekordtiteln som världens kortaste blir han per automatik föremål för en hel värld beredd att definiera honom och ha en åsikt om huruvida han är exploaterad eller ej. Och varav väldigt få har ens pratat med huvudpersonen själv.

Snacka om att funktionshinder är omvärldsrelaterat.

Rösta på Tilde!

Moomsteatern fick Kunskapspriset 2007. Det är Nationalencyklopedin som årligen belönar välförtjänta kunskapsspridare för sina insatser. Prissumman är hela 250.000 kronor.

Tilde Björfors är Cirkus Cirkörs frontfigur. Hon skulle kunna få priset för allt hon gjort för nycirkusen i landet. Men min röst får hon för att Cirkus Cirkör gör det till synes omöjliga möjligt och ger cirkusträning till barn och unga med funktionsnedsättning. Rullstolsburen? Ja, kanske det, men inte i trapetsen!

Vill du ge din röst? Gör det på kunskapsprisets.se

Bilden är från plaskis.se

Bingo Rimérs sagovärld - bland mongon och troll

Den kända fotografen Bingo Rimér berättar i sin blogg om den i hans värld helt sanna historia som han fått berättad för sig. Den bygger på att en person som är utvecklingsstörd (ett mongo) tillfångatar en kortväxt person (en dvärg) i tron det är ett troll. Den kortväxte är rädd för att bli uppäten av den utvecklingsstörde, för vem vet vad såna kan hitta på. Och sen anmäler han inte detta till polisen för han skäms över att ha blivit fångad av en utvecklingsstörd.

I kommentarerna hjälper läsarna till att ömsom skratta livet ur sig åt denna hejdlöst roliga historia, ömsom förtydliga för Bingo att det är en skröna (men oj så kul den är ändå, enligt läsarna)

Själv minns jag Björn Johansson, f.d. skådespelare i Moomsteatern, som en gång frågade: "Kjell, har du tänkt på att det finns en massa människor som inte är förståndshandikappade som är rent dumma i huvudet?"

Antingen förstår Bingo Rimér att han sprider myter och underblåser stigmatisering av personer med funktionsnedsättning och gör det ändå. Eller så förstår han inte det, utan vet helt enkelt inte bättre.

I bägge fallen så gör det inte Bingo Rimér intellektuellt funktionshindrad på något sätt. Det gör honom bara dum, korkad och humorlös.

(uppdatering: Magdalena Ribbing lär ut hyfs och fason i DN.)

Tecknade program om sexåring med Downs

Punky ska hon heta. En sexårig tjej med Down syndrom. Hon ska bli 20 episoder a 7 minuter tecknad film. Intresset är redan enormt från engelsktalande länder som USA, England och Australien.

Kommer Bolibompa att hänga på?

Det är irländska Monster Animation som ligger bakom serien. Läs mer i Irish Herald.

Muslimsk superhjälte i rullstol

Han är amputerad och sitter i rullstol. Han är muslim. Han har superkrafter - han kan styra metall med sin vilja. Hans namn - Silver Scorpion.

Silverskorpionen är resultatet av ett projekt mellan amerikanska och syrianska ungdomar med funktionsnedsättning. Den är skapad i ett projekt där den enda begränsningen är de ungas egen fantasi. Finansiär och initiativtagare är filantropen, diplomaten och affärsmannen Jay T Snyder.

I workshopen tillfrågades de unga om vilka superkrafter som skulle vara aktuella för hjälten. Ingen av de tre vanligaste stereotyperna kom upp. Istället kom en lång rad originella ideer. Och det kanske just därför att idé-makarna hade andra livserfarenheter.

Och - ingen önskade superkrafter som tog bort funktionsnedsättningar. Man såg istället möjligheten till egenmakt för den som redan hade en funktionsnedsättning.

Silver Scorpion kommer ut i 50.000 exemplar i mellanöstern. Projektet fortsätter därefter till bland annat Pakistan och Afganistan. Då i samarbete mellan projektet Open hands och serieutgivaren Liquid Comics. På deras websajter kommer man också att kunna ta del av serierna i digital form.

Läs mer på Rawstory.

Galleri Holmgången

På lördag infaller gallerinatten. Malmös konstverk har öppet sent. Några erbjuder något extra utöver det vanliga. Varmt, intressant med många besökare.

Galleri Holmgången håller också öppet. Här möter nattens konstälskare verk av komstnärer med olika funktionsnedsättningar.


Hösten på galleri Holmgången hittar du i denna pdf.

Signmark

Finsk världsstjärna. Okänd för mig tills jag fick meddelande om hans New York-besök. Youtube - voila!

Stevie Wonder tar strid för undantag i upphovsrätten

Stevie Wonder finns i bägge ändar av problemet. Som världskänd artist har han säkert fått vara med och ta konsekvenserna av att hans musik sprids via fildelning. Men som blind människa lever han i en kultur som utestängs från stora delar av den gemensamma rikedom som finns i vår litteratur. Och det är dessa bägge intressen som står i konflikt.

Wonder talade i måndags för WIPO (World Intellectual Property Organisation). Han talade för de 300 miljoner människor som "lever i mörker" och vill få möjlighet till "read their way into light".

Med diskrimineringslagar som kommer i många länder, så ställs krav på tillgänglig litteratur. Men när alla anpassningar, inläsningar och distribution sker var och en för sig så blir det dyrt. Mycket dyrt. Bildningen litteraturen ger blir en plånboksfråga.

De synskadade vill få till ett internationellt avtal som ger rätten att sprida lösningar internationellt. Inte minst till den tredje världen. Afrika vill gå ännu längre. Här handlar det om att tillgängliggöra världslitteraturen, dvs världens samlade kunskap, till sina akademiska institutioner och sin befolkning. Upphovsrättsinnehavarna vill inte ha något bindande avtal.

"Please work it out. Or I'll have to write a song about what you didn't do", avslutade Stevie Wonder.

AP

Tidigare inlägg:
Västvärldens upphovsrätt vs blinda, förlamade och amputerade
Googles e-bibliotek får stöd från handikapporganisation
Inget avtal om anpassning av litteratur

Spännande filmdebut i Toronto

Evan Sneider debuterar i långfilmssammanhang i filmen "Girlfriend". Den hade sin världspremiär för några dagar sedan på Torontos internationella filmfestival. Mottagandet var gott. Efter filmen stod Evan och skrev autografer till publiken och fick gratulationer av etablerade filmstjärnor.

Filmen handlar om en kärleksrelation mellan en man med Down syndrom och en kvinna han varit förälskad i sen high school. Och om att ta hand om varandra i tuffa tider.

Jag har hittat ett klipp från filmen - och en intervju med Evan Sneider. Varsågoda!

Lotteri sponsrar Glada Hudik

ICAs projekt att anställa upp till 1000 personer med intellektuell funktionsnedsättning i sina butiker är unikt i sitt slag. En av nycklarna är samarbetet med Glada Hudik-teatern.
Man har redan skördat massor med framgångar för sitt samarbete. Kultur och Näringsliv belönade ICA, Glada HUdik och Ericsson 2008, och Gyllene Hjulet utsågs ICA och Glada Hudik till årets samhällsengagemang i år.

Nu kommer alltså ett lotteri, "där en större del av överskottet skall nyttjas för att finansiera Glada Hudik-teaterns riksomfattande turné under 2011" (FUB, på denna sida finns lite teknisk beskrivning av lotteriet). Det är FUB som är förmånstagare och skeppar pengarna vidare. Lotteriets vinstvärde är 9,9 miljoner och ca 5 miljoner når FUB. Hur mycket av dessa som går till Glada Hudik har jag inte sett någon publicerad siffra på.

Vad kan man säga? Det är fantastiskt och sticker ut ordentligt. Jag känner inte till något annat sponsorprojekt i den här storleken där mottagaren är en teater byggd på personer med intellektuell funktionsnedsättning, varken i Sverige eller internationellt. Som jag förstod det så hade (har fortfarande???) brukarorganisationer i Spanien rätt till lotteri-intäkter. Men sponsorsamarbeten som omfattar flera miljoner mellan näringsliv och kultur/funktionshinder har jag hittills inte stött på. Någon annan som vet?

Det är bara att hoppas att lotteriet blir återkommande, och fortsätter komma Glada Hudik till gagn. Nästa produktion efter mega-succén "Elvis" kommer att ha uppskruvade förväntningar. Det finns ingen anledning som jag ser det att satsa på "större". Men även konstnärlig utveckling kostar. Och det gör det under en tid då man repeterar och inte syns lika mycket. Hur skönt hade inte en uthållig sponsor-relation varit då?!!!

Lotteriet återfinns givetvis i ICA-reklamen:



Se även FUBs pressrelease om lotteriet/samarbetet.

Compagnie of strangers i bilder

Sydsvenskan har gjort ett bildreportage av Amiralsgatan i Malmö. Och utmed denna låååånga gata ligger Moomsteatern - i Folkets Hus.

Tidningsreportaget ligger inte ute, men det gör fotografernas bildspel. Ni kan se bilderna på Sydsvenskans web - här. Moomsteatern är den åttonde punkten från vänster utmed Amiralsgatan.

Det ni får se är bilder från repetitionerna av "Compagnie of strangers" + regissören Pelle Öhlunds kloka ord.


(Bilden i det här inlägget visar vårt hus utmed Amiralsgatan och är från bloggen Norra Sorgenfri nu).

Turnebilder

Via Lars Darebergs blogg så får jag veta att det ligger ett bildspel från Glada Hudiks turné till New York på youtube. Det är fotografen Johanna Syrén som följt med och tagit bilder.



Det påminner Lars om när han följde med oss i Mooms på turné till Slovenien. Det bildspelet måste man klicka här för att få se. (Tro mig, det är väl värt klicket)

(ur bildspelet. Foto: Lars Dareberg)

Ett minne som poppar upp hos mig är när Mooms åkte på turné down under - till Australien - 1997. Aboriginernas delstatsmuseum Tandanya i Adelaide var spellokal, och Carer Support Network våra värdar. Kockums och Sparbanksstiftelsen var sponsorerna och kängururna var så vana med människor att våra skådisar fick var sitt halvtimmes-mys med sin favo-känguru i djurparken.



PS Glada Hudik söker 1500 statister till långfilmen om sig själva.
Intresserad? maila statisthudik@gmail.com.

Strangers blir magiskt

Nu talar jag i egen sak. Gå och se Moomsteaterns "Compagnie of strangers" 9 okt - 13 nov i Malmö. Den blir magisk!

Nina Jemth och Pelle Öhlund heter skaparna bakom stycket, och gör även våra fem ordinarie skådespelare sällskap på scen. Deras säregna och fantastiska scenspråk fick Thalia-priset i år för "Ingen anledning till panik" under eget flagg i Varieteteatern Barbes.

Jag har förmånen att varje vecka få se smakprov från repetitionerna. Oj oj oj.... boka nu! (biljettinfo)

Snart börjar reklamfilmen gå på TV4. Men en sneak-peak finns både på youtube och nedan. Sprid!

Jennifer Aniston nästa att trampa i "r-word"-klaveret

I USA bedrivs sen länge en kampanj för att stoppa användandet av "the r-word". Ett ord som väcker lika mycket negativa känslor hos personer med intellektuell funktionsnedsättning som ett visst "n-ord" gör hos människor med afroamerikanskt ursprung.

För några månader sen klampade Obamas stabschef Rahm Emanuel i klaveret, med stor efterföljande debatt. Nu får han sällskap i dumstruten av Jennifer Aniston. I en talkshow pratar hon om när hon klär ut sig till Barbara Streisand för ett modelljobb.

"I played dress up! I do it for a living, like a retard!" (J.Aniston)

Och nu är kritikstormen igång. Välförtjänt, kan man tycka. Viktigast är brevet från ordföranden i National Down Syndrome Society, Sarah Schleider.

Se klippet:


Läs mer själv:
NY Daily News, LA Times, US Magazine,

Nationellt kompetenscenter

Igår kom Miljöpartiets taleskvinna i kulturfrågor Esabelle Dingizian till Mooms. Hon föreslår att det skapas ett nationellt kompetenscenter för kultur/funktionshinder, och att Moomsteatern skulle kunna vara lämplig att utgöra basen för den satsningen. (Initiativet föreslås inom den extra kulturmiljard som rödgrönt beslutat) Om detta hade vi ett samtal och diskuterade hur man skulle kunna göra.

Vilken chans det skulle vara! "En Moomsteater för hela Sverige" var formuleringen i pressmeddelandet. Det skulle vara kul att få möjlighet att utvecklas ytterligare.

(på bilden Klas Malmberg, Karolina Skog, Esabelle Dingizian)

Liu Wei

China's got talent! Det vet vi som sett t.ex. the China Disabled People's Performing Art Troupe (video av Buddha with thousand hands här).

De kör också programkonceptet i tv. I år tävlar Liu Wei. Han spelar piano - utan armar.



Bra? Jodå, men för mig blir det nog mer i kategorin partytrick än avdelningen stor konst...

ICA-Jerry är tillbaka

Jerry är tillbaka i ICA-reklamen. Hoppas det blir som en reguljär del av personalen. Det nya avsnittet i reklamsåpan är lovande. Han tillåts finnas med som vem som helst annars av karaktärerna. Typ lika villkor. Ni vet, det där som är så svårt...

Strangers

Moomsteaterns höstpremiär blir "Compagnie of Strangers" av Nina Jemth och Pelle Öhlund. Igår var det kollationering. Dryga 20-talet medarbetare sågs för att ta avstamp mot sitt gemensamma mål.

På Mooms har vi kollationering i flera led. Vi lägger till en social kollationering. En sorts teambuilding. Det kommer från att en av våra skådespelare begärt det. Jobbet på golvet i repsalen kan vara sårbart och känsligt, och då vill man känna dom man lämnar ut sig till.


Brännbollen slutade med seger för lag 2. Praktikant-Elins alla frivarv fällde avgörandet. Pierre fick stilpoäng för en tjusig löpning från andra sidan plan och Ronnie bidrog med vansinnigt läckra jämfota-bränningar.

Som vanligt lästes manuset på kollationeringen. Men riktigt som vanligt var det inte. Eftersom "Compagnie of strangers" innehåller få vanliga repliker och massor av tekniska anvisningar, så hade Nina och Pelle gjort en lättläst variant. Till min stora glädje - det är ju genialt!


Men innehållet i manuset var ännu mer lysande. Boka nu (premiär 9 okt). På söndag är det biljettsläpp på Nobeltorget i Malmö. Jag tror man kan jaga ledtrådar gömda i bullar och vinna fribiljetter. Kolla hemsidan för mer detaljer. (PS - du är väl kompis med Moomsteatern på facebook?)

(foto Suzanne Hellberg)

Ellen, the Down syndrome girl, snart tillbaka

Family Guys skapare Seth MacFarlane har sagt att den mycket kritiserade - och försvarade - tecknade figuren med Down syndrom "Ellen" kommer tillbaka.

Det var i februari i år som Family guy visade ett avsnitt där Stewie skulle gå på dejt med just denna Ellen. Skruven är att hon kör med Stewie och han kommer till slutsatsen att Ellen inte alls är speciell, hon är ju precis som alla andra tjejer.

Denna Ellen sades i programmet vara dotter till en som varit guvernör i Alaska, vilket fick Sarah Palin (som har en son med Downs) att gå i taket. Under förevändning att försvara barn med funktionsnedsättning attackerade hon programmet. Family guy fick dock med sig artisterna på sin sida, inklusive den skådespelare med Down syndrom som gjorde Ellens röst.

Nu snart dags för comeback, och ska vi anta nya rabalder? Det gör inget, tycker jag. Enda vägen ur mediastereotypen av offerporträtt i dokumentärer går via att porträtteras på många olika sätt. Även i satir. Även som inte helt god. Inslaget drev med Stewies (och våra) fördomar, och var icke stereotypt, och anställde en skådis med Downs för att göra jobbet.

Är det inte det vi har letat efter?

Uppdatera dig igen (via tidigare inlägg):
Family guy i blåsväder?
Skådespelare med funktionshinder till Family Guys försvar
Down syndrome girl Emmy-nominerad

Popwatch

Tyngdlöst teckenspråk

Caldwell Dyson heter en av austronauterna på rymdstationen ISS. Hon talar teckenspråk, och därav så har nu en utsändning på ASL (american sign language) från ISS blivit möjlig.



Dyson har ingen egen hörselskada, utan har lärt sig språket av personligt intresse. Läs mer på NASA.

Tina Jansson

"Någonting att äta, någonting att dricka,
någonting att älska och att hålla kär
är allt jag begär"

Karl Wehle i gamla svenska filmen "Kärleksexpressen" från 1932 - banalt.
Tina Jansson i P1 "Sommar" - genialt och nästan lite provocerande.

Tinas sommarprogram påminner om hur viktigt det är att många röster får höras. Det manifesteras nästan dubbelt. Dels är det ovanligt att personer med funktionsnedsättning är berättande subjekt i media. Ja, det är så marginaliserat att det kan mätas i promillehalter. Dels har ALS gjort att Tina inte längre har en egen röst. Hennes ord lästes av hennes syster.

Bra jobbat, Tina! (och kanske en liten varning för att SR de närmsta åren kommer att gömma sig bakom Tinas program när man kritiseras för bristande representation...)

Mer av Tina i bloggen Harpasione
Mer om Tina i media: DN, NA
Bloggat: Allt om media