Psykiskt sjuka porträtteras som våldsamma i media

Engelska the Guardian publicerade en intressant artikel om hur brittiska medias dramaproduktioner beskriver personer med psykisk ohälsa. Hela 45% av karaktärerna beskrivs som våldsamma.Om de inte är direkt våldsamma så hotar de sin omgivning.

Därtill tar man sig språkliga friheter i beskrivningen personer med psykisk sjukdom på ett sätt man antagligen inte skulle tillåta sig om andra minoriteter. 63% av omnämningarna var "pejorative, flippant or unsympathetic". Bland exemplen finns "crackpot", "a sad little psycho", "basket case" , "where did you get her from, Care in the Community?" och "he was looney tunes".

I TV-serien friends utbrister Chandler: "Ding dong the psycho's gone."

Glasgow media group följde primetime tv mellan 16 och 23 på kvällarna. Man fann 74 episoder från 34 program som på något sätt behandlade psykisk ohälsa. I 33 av de avsnitten kopplades psykisk sjukdom till våldsamhet med exempel som schizofren patient som hämnas sin mördade flickvän. I 48 fall ställde man till andra problem, som att en kvinna sövde och låg med prästen för att splittra hans familj. I ytterligare 53 fall skadade karaktärerna med psykisk sjukdom sig själva.

Läs hela artikeln här.

Problemet med porträtterandet av stigmatiserade grupper är att man alltid - och med viss rätt - kan försvara sig med att man inte berättar något om alla personer med ett visst stigma när man beskriver en karaktär, utan att man bara berättar om just den aktuella rollfiguren. Men när alla gör likadant uppstår likväl problemet.
Företrädare för t.ex. skådespelare med funktionshinder argumenterar om vikten av att man ska finnas med i roller där funktionshindret inte har en bärande betydelse. Skulle detta vara fallet, skulle mångfalden bilder i sig differentiera bilden av personer med funktionsnedsättning. Så även när gammal stereotyp avbildning används, så blir den inte ett märke för en hel grupp människor.

Men där är vi inte, som bekant. Tvärtom. När personer med funktionsnedsättning avbildas är funktionshindret oftast bärande, och rollen görs av en normativ skådis.
Detsamma gäller så klart för personer med psykisk ohälsa. Men här är situationen än mer pressad. Ty inte nog med att psykisk ohälsa behandlas stereotypt, och att okunskapen är monumental. Hur lockande är det inte för en manusförfattare att förklara snaskiga oförklarliga beteenden med galenskap?