Dansstycke framfört av Ma Li (馬麗) and Zhai Xiaowei (翟孝偉).
måndag 30 november 2009
Band på turné
Flame består av 12 medlemmar med olika funktionshinder, från utvecklingsstörning till autism. De hör hemma strax utanför New York, och har spelat överallt i staterna och t.o.m. på Parthenon i Aten. Och man blev särskilt inbjuden att framföra musik vid Eunice Shriver Kennedy's (bl.a. grundare till Special Olympics) begravning.
Det finns ett dagsaktuellt inslag på abcnews, men det låter sig inte visas i bloggen. Gå dit och se inslaget istället. Här kommer en låt från en turné 2008. Mer finns att hämta på youtube.
Flames egen hemsida.
söndag 29 november 2009
Politiska inlägg om kultur och/eller funktionshinder
Fler av de generellt politiska inläggen läggs nu i min andra blogg - Hållbar humanism.
Här kommer länkar till det som har koppling till kultur och/eller funktionshinder de senaste veckorna:
FN har kritiserat Sverige för brott mot mänskliga rättigheterna, däribland återfinns diskrimineringen på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder och otillgänglighet.
Ett inlägg om autism som skällsord blev aktuellt efter en groda från en fransk minister.
Stipendier eller inte till konstnärer blev en fråga i Skåne sen regionen stoppat inköpen av konst ett par år och istället delar ut stipendier för pengarna.
Handikappförbundens projekt för tillgängliga bostadsområden har gjort en film - Attans! Se den här.
Socialförsäkringsrapport 2009:12 utfärdar ett fattigdomsbevis till det svenska samhället. Det är nämligen rätt bra chans att du som person med medfött funktionshinder garanteras livslång fattigdom.
Men det finns hopp för funktionshinder i politiken! Det här inlägget fiskar upp flera intressanta pågående debatter. Det handlar om förverkligandet av handlingsplanen för handikappolitiken, användandet FNs deklaration om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder som strategiskt verktyg och att tre diskrimineringsgrunder äntligen gör gemensam sak i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
I samband med uppmärksammandet av mäns våld mot kvinnor, så passade jag på att ta upp kvinnor med funktionshinders dubbla utsatthet.
Svenska skolor upphandlar uteslutande exkluderande digitala skolplattformar. Inte en enda av de undersökta är tillgänglig för elever med funktionshinder.
Jag utvecklar en del om vad som driver mig att agera politiskt i funktionshinderfrågor här. Det exemplifieras med tillgänglig information som ett demokratiskt fundament, reformer till det sämre inom LSS och Kalles berättelse om hur han oförmögen att kommunicera kunde höra läkarens dom inifrån sitt skal.
Och så har marschen för tillgänglighet satt datumet för 2010.
Nåt av intresse? Välkommen att titta in!
Här kommer länkar till det som har koppling till kultur och/eller funktionshinder de senaste veckorna:
FN har kritiserat Sverige för brott mot mänskliga rättigheterna, däribland återfinns diskrimineringen på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder och otillgänglighet.
Ett inlägg om autism som skällsord blev aktuellt efter en groda från en fransk minister.
Stipendier eller inte till konstnärer blev en fråga i Skåne sen regionen stoppat inköpen av konst ett par år och istället delar ut stipendier för pengarna.
Handikappförbundens projekt för tillgängliga bostadsområden har gjort en film - Attans! Se den här.
Socialförsäkringsrapport 2009:12 utfärdar ett fattigdomsbevis till det svenska samhället. Det är nämligen rätt bra chans att du som person med medfött funktionshinder garanteras livslång fattigdom.
Men det finns hopp för funktionshinder i politiken! Det här inlägget fiskar upp flera intressanta pågående debatter. Det handlar om förverkligandet av handlingsplanen för handikappolitiken, användandet FNs deklaration om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder som strategiskt verktyg och att tre diskrimineringsgrunder äntligen gör gemensam sak i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
I samband med uppmärksammandet av mäns våld mot kvinnor, så passade jag på att ta upp kvinnor med funktionshinders dubbla utsatthet.
Svenska skolor upphandlar uteslutande exkluderande digitala skolplattformar. Inte en enda av de undersökta är tillgänglig för elever med funktionshinder.
Jag utvecklar en del om vad som driver mig att agera politiskt i funktionshinderfrågor här. Det exemplifieras med tillgänglig information som ett demokratiskt fundament, reformer till det sämre inom LSS och Kalles berättelse om hur han oförmögen att kommunicera kunde höra läkarens dom inifrån sitt skal.
Och så har marschen för tillgänglighet satt datumet för 2010.
Nåt av intresse? Välkommen att titta in!
Top model med funktionshinder
England har redan kört serien där modeller med funktionshinder tävlar mot varandra. På tisdag startar den upp i USA på BBCamerica. När kommer den i Sverige?
Programidén är ju klar. Återstår för Funkisbyrån att pressa på SVT eller nån av de kommersiella bolagen att agera.
Programidén är ju klar. Återstår för Funkisbyrån att pressa på SVT eller nån av de kommersiella bolagen att agera.
lördag 28 november 2009
Traditionalisterna på Teater 23
En fri teatergrupp som upprätthåller traditioner?
Ja! Teater 23 räddar julen åt Malmöborna genom att hålla liv i sin live-adventskalender. Även i år öppnas varje kväll kl.17 en lucka i 23ans skyltfönster på Djäknegatan 7 i Malmö. Att kalendern bara har 23 luckor kommer ju liksom automatiskt...
Hela gästlistan:
1 december – Teater 23
2 december – Jenny Nilsson
3 december – Stina Sturesson och Diadem
4 december – Teater Sagohuset
5 december – 1 2 3 Schtunk
6 december – Institutet
7 december – LUKKAN
8 december – Moomsteatern
9 december – Skånes Dansteater
10 december – Malmö Stadsteater
11 december – Bengt Andersson
12 december – Teater Kapija
13 december – Teresa Holmberg
14 december – Malmö Opera
15 december – Dansstationen
16 december – Bastionen
17 december – Henrik Bergström
18 december – PotatoPotato
19 december – Expressteatern
20 december – Malin Nilsson
21 december – Clownronden
22 december – Involver
23 december – Niklas Hansson
Skånskan, Sydis.
onsdag 25 november 2009
Stumpen bloggar
Stumpen-ensemblen är världsberömda i Helsingborg med omnejd. Det unika med gänget är att människorna som syns på scen har egen kännedom om hur det är att tillhöra de utslagna i samhället. En angelägen scenupplevelse på många plan.
Nu bloggar dom under arbetet med nästa uppsättning - Henning Mankells "Tyckte jag hörde hundar". Följ deras arbete här.
(bilden är från Stumpens blogg)
Nu bloggar dom under arbetet med nästa uppsättning - Henning Mankells "Tyckte jag hörde hundar". Följ deras arbete här.
(bilden är från Stumpens blogg)
tisdag 24 november 2009
Översättningstjänst för teckenspråk
Har ni sett sajten spread the sign? Inte? Då tycker jag ni ska bege er dit. Det är en översättningstjänst mellan de olika nationella teckenspråken som finns. Man får orden tecknade åt sig i videosekvenser.
söndag 22 november 2009
Idrottare med utvecklingsstörning åter i Paralympics
Idrottare med kognitiva funktionsnedsättningar hälsas välkomna (tillbaka) till Paralympics från 2012. Det beslutades av IPC, Internationella Paralympiska Kommittén.
Det var en skandal i Sydney 2000 som satte stopp för deras medverkan. Det spanska laget i basketboll visade sig i 10 fall av 12 inte alls ha någon utvecklingsstörning. Fusk, helt enkelt.
Men nu ska man åter igen få delta i Paralympics. För att eliminera eventuella fuskare ska deltagarna testas och klassificeras enligt följande modell:
Först granskas utövarens medicinska historia.
Om den är rätt ska utövaren testas av en sportspecifik panel.
Ett sportföståelsetest genomförs och de sammanlagda resultaten ligger till grund för klassificeringen av utövaren.
Själv drömmer jag mig tillbaka till Concours d´Art - konstarternas tävlan som fanns i den tidiga olympiska historien. I så fall skulle vi ha kunnat hjälpa Sveriges paralympiska (tja, olympiska också för den delen) trupp få fram en medaljkandidat i scennärvaro.
DN, SvD, GP, NSD, VK, HD, Aftonbladet.
Varför fuska mot utvecklingsstörda? undrar Ensam mamma söker inte.
Det var en skandal i Sydney 2000 som satte stopp för deras medverkan. Det spanska laget i basketboll visade sig i 10 fall av 12 inte alls ha någon utvecklingsstörning. Fusk, helt enkelt.
Men nu ska man åter igen få delta i Paralympics. För att eliminera eventuella fuskare ska deltagarna testas och klassificeras enligt följande modell:
Först granskas utövarens medicinska historia.
Om den är rätt ska utövaren testas av en sportspecifik panel.
Ett sportföståelsetest genomförs och de sammanlagda resultaten ligger till grund för klassificeringen av utövaren.
Själv drömmer jag mig tillbaka till Concours d´Art - konstarternas tävlan som fanns i den tidiga olympiska historien. I så fall skulle vi ha kunnat hjälpa Sveriges paralympiska (tja, olympiska också för den delen) trupp få fram en medaljkandidat i scennärvaro.
DN, SvD, GP, NSD, VK, HD, Aftonbladet.
Varför fuska mot utvecklingsstörda? undrar Ensam mamma söker inte.
UFO in i en radio nära dig
Har du alltid undrat hur det lät den där dagen då Orson Welles spred panik i USA med sin radioteater av Världarnas krig? Nu kan du det.
Den 30e oktober 1938 inledde han sin radiodramatisering som en nyhetssändning. Nyheten var att rymdvarelser skulle ha invaderat Grovers Mills, New Jersey. Panik utbröt och folk lämnade sina hem. En klassiker var född.
Här är den mp3 du letar efter.
Tack, Ann-Marie Maukonen i Gävle.
Den 30e oktober 1938 inledde han sin radiodramatisering som en nyhetssändning. Nyheten var att rymdvarelser skulle ha invaderat Grovers Mills, New Jersey. Panik utbröt och folk lämnade sina hem. En klassiker var född.
Här är den mp3 du letar efter.
Tack, Ann-Marie Maukonen i Gävle.
lördag 21 november 2009
Epileptiskt anfall som konst
Skribenten Allan Sutherland är själv epileptiker, och kanske är det just därför han ser igenom den upprördhet som omger performanceartisten Rita Marcalos senaste verk. Han klär så elegant av omvärlden dess förtryckande välvilja. Den här gången gör det sig bäst att ni får hela texten i sin ursprungsform. Foto och text från the Guardians teaterblogg:
"Thirty years ago I tried to fundraise for Fall Down and Be Counted, a documentary about living with epilepsy, in which I went without sleep and medication in order to induce a fit for the cameras. This puts me in no position to disapprove of performance artist Rita Marcalo, who plans to induce an epileptic seizure as part of Involuntary Dances, a 24-hour event that presents "epilepsy as performance".
Not that I do disapprove. I think what she's doing is terrific – well-conceived, witty and thought-provoking. I love, for example, the idea that if she has a fit during the night the audience will be woken by a siren, so that they can film it on their mobile phones. Marcalo is drawing attention to the fact that on YouTube (and elsewhere) it's easy to find mobile-phone footage of people having fits – mostly taken without their consent. Curious, isn't it, that controversy should arise when a person with epilepsy consents to being filmed?
Rita Marcalo is an artist doing what artists are supposed to do: creating work that is surprising, challenging, transgressive and exciting. The point she is making, and her manner of making it, is unfamiliar; she is breaking all the rules: drinking alcohol and coffee, eating dark chocolate, smoking cigarettes, coming off her medication and going without sleep. Things that we epileptics are not supposed to do.
Unsurprisingly, this has epilepsy charities harrumphing into their collecting cans. The suggestion from Philip Lee, chief executive of Epilepsy Action, that the performance "should carry a health warning advising people that they should not attempt this themselves" had me clutching my sides.
Part of the controversy has been about whether the performance is a good way to raise awareness about epilepsy. For disability charities, raising awareness is pretty much synonymous with raising funds. What Marcalo's piece highlights is that adults with epilepsy own their own bodies and have a right to choose what to do with them. It illustrates that we are able to speak for ourselves, and don't need charitable organisations to step in on our behalf. (It's extraordinary that this is still an issue.)
She is also saying that there are worse things than having an epileptic fit. Several hundreds of thousands of us in this country live with epilepsy in one form or another, and our lives are not blighted. But it is nevertheless a feared condition. The ancient idea of possession by demons still lurks beneath the surface of people's awareness. But those who are most afraid of epilepsy are those who don't have it. I've lived with the condition for half a century, and I've lost count of the number of times I've had to calm some gibbering bystander who was distraught at what they saw. Marcalo's performance will implicitly say: "It's just a fit. Get over it." She speaks for us all."
fredag 20 november 2009
Forskarfix mot Downs?
It's the norepinephrine!
Jag är ledsen, men jag tvingas använda de engelska facktermerna. Ingen svensk media på nätet har mig veterligen skrivit om detta. Men internationell media och vetenskapspress ropar om en eventuell "kur mot Down syndrom".
'norepinephrine' är en 'neurotransmitter' som kan hjälpa till att vända utvecklingen för personer med Down syndrom, enligt nya forskarrön. Studierna har gjorts på möss med dubbla kromosomuppsättningar i sin 16e kromosom (Människor med Downs har en dubblering i vår 21a kromosom). Genom att variera tillförsel av 'norepinephrine' påverkade man musens förmåga att klara uppgifter. Forskarna menar att bristen på 'norepinephrine' är den vanligaste orsaken till utvecklingsstörning. En tidig behandlingsform skulle kunna skulle kunna hjälpa DS-barn att samla in och behandla information på ett bättre sätt.
Ni som nu är specialintresserade ska få den lååånga länklistan till internationell press nedan, så ni kan läsa allt som finns tillgängligt.
Jag får flera reflektioner. Moomsteatern spelar just nu "Möss och människor". Vår automatservicetjänst för mediabevakning på nätet skickar tillbaka en massa träffar om djurförsök. (Den här nyheten kom dock från flera funktionshinderbloggar internationellt). Jag skrev nyss om hur Will Smith beställde en Oscar genom att ge sig själv huvudrollen i hans nya version av romanen "Flowers for Algernon", där forskare efter experiment på möss gör huvudpersonen intelligent. I "Speciells evangelium" 2003 diskuterade vi DNA-blockering som en fantasiprodukt. Bara några år senare fanns en liknande process. Framtiden kommer närmare - på gott och ont.
Och vad känner ni som har ett barn med Downs? På gott eller ont?
Den osorterade (sorry, jag har inte läst allt) länklistan från AFPs nyhetsbevakning:
AFP, US News, Reuters, Daily Mail, BBC, DNA India, Telegraph, Times Online, Science Daily, Money Times, Top News, Technology Review, Science, Medpage today, The Scientist, Scientific Frontline.
Sånt som bearbetar 'norepinephrine' finns i mediciner som idag används vid behandling av så spridda diagnoser som depression och adhd, och det forskas på användandet av detsamma mot fibromyalgi.
Jag är ledsen, men jag tvingas använda de engelska facktermerna. Ingen svensk media på nätet har mig veterligen skrivit om detta. Men internationell media och vetenskapspress ropar om en eventuell "kur mot Down syndrom".
'norepinephrine' är en 'neurotransmitter' som kan hjälpa till att vända utvecklingen för personer med Down syndrom, enligt nya forskarrön. Studierna har gjorts på möss med dubbla kromosomuppsättningar i sin 16e kromosom (Människor med Downs har en dubblering i vår 21a kromosom). Genom att variera tillförsel av 'norepinephrine' påverkade man musens förmåga att klara uppgifter. Forskarna menar att bristen på 'norepinephrine' är den vanligaste orsaken till utvecklingsstörning. En tidig behandlingsform skulle kunna skulle kunna hjälpa DS-barn att samla in och behandla information på ett bättre sätt.
Ni som nu är specialintresserade ska få den lååånga länklistan till internationell press nedan, så ni kan läsa allt som finns tillgängligt.
Jag får flera reflektioner. Moomsteatern spelar just nu "Möss och människor". Vår automatservicetjänst för mediabevakning på nätet skickar tillbaka en massa träffar om djurförsök. (Den här nyheten kom dock från flera funktionshinderbloggar internationellt). Jag skrev nyss om hur Will Smith beställde en Oscar genom att ge sig själv huvudrollen i hans nya version av romanen "Flowers for Algernon", där forskare efter experiment på möss gör huvudpersonen intelligent. I "Speciells evangelium" 2003 diskuterade vi DNA-blockering som en fantasiprodukt. Bara några år senare fanns en liknande process. Framtiden kommer närmare - på gott och ont.
Och vad känner ni som har ett barn med Downs? På gott eller ont?
Den osorterade (sorry, jag har inte läst allt) länklistan från AFPs nyhetsbevakning:
AFP, US News, Reuters, Daily Mail, BBC, DNA India, Telegraph, Times Online, Science Daily, Money Times, Top News, Technology Review, Science, Medpage today, The Scientist, Scientific Frontline.
Sånt som bearbetar 'norepinephrine' finns i mediciner som idag används vid behandling av så spridda diagnoser som depression och adhd, och det forskas på användandet av detsamma mot fibromyalgi.
onsdag 18 november 2009
tisdag 17 november 2009
En Wagner med skånsk senap
Operan ska börja sälja biljetter i gatukök, meddelar Sydsvenskan. Syftet är att försöka nå nya besökare, enligt marknadschef Thomas Wikell.
Klart folk reagerar.
Fredrik Fischer frågar sig: "Är det bara jag eller verkar inte Malmöoperans senaste marknadsföringsförsök – att sälja föreställningsbiljetter i sex utvalda gatukök/ ... /under förevändningen att man ska nå ut till en ny publik man inte nått tidigare – snarare som en demonstration av hur förvirrat deras begrepp om vem de bör nå och vilken publik de har egentligen är?"
Bloggen Kaffekopp och cigarettrök menar: "Jag tycker att såna här kampanjer bara ökar polariseringen mellan de fiktiva ”verklighetens folk” och den där andra finrumslirarna som det är så fult att vara"
Hitta ny publik är det svåraste som finns. Behålla den man redan har, och bygga vidare där man redan har ett starkt fäste är därför den klassiska vägen till bra täckning i salongen. Att nå helt nya grupper kräver nåt annat.
Själv frågar jag mig om syftet med gatuköksförsäljning verkligen är att nå någon schablonbild av vem det nu är som köper korv och kebab. Eller om man vill nåt helt annat - minns fejkbloggen Black Ascot. Kanske handlar det om att starta samtal om operan som sådan i alla möjliga sammanhang. Där folks samtal och intresse för ovanliga grepp också ska skicka en signal som motverkar en annan schablon - den om operan som endast stel, upper class finkultur.
Både Sydsvenskan och DN körde ju just idag var sin marknadsföringsartikel på redaktionell plats. Eller?
Klart folk reagerar.
Fredrik Fischer frågar sig: "Är det bara jag eller verkar inte Malmöoperans senaste marknadsföringsförsök – att sälja föreställningsbiljetter i sex utvalda gatukök/ ... /under förevändningen att man ska nå ut till en ny publik man inte nått tidigare – snarare som en demonstration av hur förvirrat deras begrepp om vem de bör nå och vilken publik de har egentligen är?"
Bloggen Kaffekopp och cigarettrök menar: "Jag tycker att såna här kampanjer bara ökar polariseringen mellan de fiktiva ”verklighetens folk” och den där andra finrumslirarna som det är så fult att vara"
Hitta ny publik är det svåraste som finns. Behålla den man redan har, och bygga vidare där man redan har ett starkt fäste är därför den klassiska vägen till bra täckning i salongen. Att nå helt nya grupper kräver nåt annat.
Själv frågar jag mig om syftet med gatuköksförsäljning verkligen är att nå någon schablonbild av vem det nu är som köper korv och kebab. Eller om man vill nåt helt annat - minns fejkbloggen Black Ascot. Kanske handlar det om att starta samtal om operan som sådan i alla möjliga sammanhang. Där folks samtal och intresse för ovanliga grepp också ska skicka en signal som motverkar en annan schablon - den om operan som endast stel, upper class finkultur.
Både Sydsvenskan och DN körde ju just idag var sin marknadsföringsartikel på redaktionell plats. Eller?
Teater Blanca
Igår reste jag till Uppsala. Det som fått mig i resfåtöljen var Teater Blanca i Uppsala. Det är en teater med skådespelare med olika intellektuella funktionsnedsättningar. De har haft framgång med en egen version av Selma Lagerlöfs "Herr Arnes penningar". Och jag var nyfiken.
Magnus Dahlreus och ensemblens variant heter "Herr As pengar". Och det är verkligen deras variant. Som om man kört berättelsen genom en pappersstrimlare, tagit tillvara på det som fungerade, gjort sin egen grej där man ville, anpassat till varje skådis eget uttryckssätt och ändå packa det i en ram som anger en form av helhet. Det är snyggt jobbat.
Och här finns talang. Jag fastnade särskilt för Eva Bergengren. Det märks att hon och scenen har nån sorts connection. Men Pelle Anderssons humor, P-O Adolfssons bas-läs-sång-frasering, Mikaels Anderssons presentation och Filips Backströms improviserade norska bidrog till att färden hem från Uppsala hade leende kinder.
En teater att följa. Bra gjort!
söndag 15 november 2009
Will Smith beställer chans på Oscarstatyett
Man säger ju så. Att de stora skådespelarna väntar på att få spela en karaktär med funktionshinder, för då ökar chanserna att man får en Oscar.
Martin Ackerfors hjälper mig upptäcka att Will Smith själv producerar sin egen vinstchans genom att ge sig på Daniel Keyes roman "Flowers for Algernon".
Romanen handlar om en lätt utvecklingsstörd man som genomgår ett experiment som ger honom ökad intelligens. Sensmoraler om vad som gör en människa till en människa, vad som är lycka och vilka som kan mötas i kärlek avhandlas. Jag har själv undersökt möjligheterna till en dramatiserad uppsättning, men då givetvis med en skådespelare med utvecklingsstörning som huvudrollsinnehavare.
Hela versionen av boken från 1966 finns på Youtube. Här är "Charly", del 1:
Martin Ackerfors hjälper mig upptäcka att Will Smith själv producerar sin egen vinstchans genom att ge sig på Daniel Keyes roman "Flowers for Algernon".
Romanen handlar om en lätt utvecklingsstörd man som genomgår ett experiment som ger honom ökad intelligens. Sensmoraler om vad som gör en människa till en människa, vad som är lycka och vilka som kan mötas i kärlek avhandlas. Jag har själv undersökt möjligheterna till en dramatiserad uppsättning, men då givetvis med en skådespelare med utvecklingsstörning som huvudrollsinnehavare.
Hela versionen av boken från 1966 finns på Youtube. Här är "Charly", del 1:
lördag 14 november 2009
Staff Benda - nu i europa
fredag 13 november 2009
Sjuk teaterupplevelse
Fredrik Fischer pekar på något som väl måste vara årets bisarraste teaterhändelse.
Jag har ju tidigare berättat om hur teatrarna i London fått allt mer problem med störande publik, och om diverse ovanliga avvisningar. Men detta måste ändå ta priset.
Vid en föreställning av "Breakfast at Tiffany´s" på London Haymarket theatre så blir en i publiken sjuk. Denne spyr - från balkongen på de som sitter på parketten. Sex personer fick den sjuka balkongfararens frukost i flint och frisyr, skulle man kunna säga.
Och det blev i sin tur en artikel i Daily Mail.
Jag har ju tidigare berättat om hur teatrarna i London fått allt mer problem med störande publik, och om diverse ovanliga avvisningar. Men detta måste ändå ta priset.
Vid en föreställning av "Breakfast at Tiffany´s" på London Haymarket theatre så blir en i publiken sjuk. Denne spyr - från balkongen på de som sitter på parketten. Sex personer fick den sjuka balkongfararens frukost i flint och frisyr, skulle man kunna säga.
Och det blev i sin tur en artikel i Daily Mail.
torsdag 12 november 2009
Kulturutskottets utfrågning i riksdagen
Kulturutskottet har hållit en utfrågning på temat Funktionshindrade och scenrummet.
Det är stort.
De kallade för de ville veta. Och där satt dom, från m till v. Inte alla, men majoriteten av ledamöterna och några ersättare kunde räknas in.
De lyssnade på när Benny Marcel, Kulturrådet, engagerat lyfte fram Hallundadeklarationen. De såg en marknadschef som brann för tillgängligheten. Ulrika Sonn heter hon, och är alltid med som det goda exemplet. Välförtjänt, tycker jag, för det märks att de på Göteborgs stadsteater tänker tillgänglighet i positiva termer.
Tomas Melander från Teater Västernorrland hoppas jag ska bli en ny samarbetspart eller bollplank eller nåt. Här pratade han turnerande scenkonst för alla, men deras arbete har inte stannat vid teknik. Bemötande och utbildning är intänkt, och det är jättebra uttänkt.
Christel Nilsson på Kulturcentrum Skåne presenterade eftergymnasial konstnärlig utbildning för personer med kognitiva funktionsförutsättningar. Här låg också stort tryck på vad som behöver utvecklas i efterföljande diskussioner.
Agneta Rapp och Hans Sjöberg pratade Very Special Arts och Riksteatern presenterade dagens höjdpunkt. Förutom att Birgitta Englin (som myntade ordet "funktionsförutsättningar" - suveränt ord) och Anna Ljungqvist är kloka människor som vet att förflytta både ord och handling, så hade de Mia Modig med sig.
Mia - själv döv och teckentalande - berättade om sina upplevelser när Tyst Teater spelade för barn med hörselskador. Och hur det kändes att få frågan "När kommer teatern tillbaka?". Smaka på det. Teatern, att få ta del av någon annans berättelse, är ingen självklarhet. Det finns oro i orden. "När kommer teatern tillbaka?". Det är en vannsinnigt stark fråga av ett litet barn som fått en teaterupplevelse den kan tillgodogöra sig.
Därefter blev det frågor. Anneli Särnblad (s) fokuserade på barnen, och det gör hon rätt i. Kulturskolorna måste bli en självklar mottagare av barn med funktionsförutsättningars kulturintresse,. Hur annars ska vi få fram vassa vuxna som en naturlig del på våra scener?
Christer Nylander (fp) frågade om vinster, och Riksteatern kunde berätta om fördubblade publiksiffror i målgruppen och ett utvecklat arrangörsled. Per Lodenius (c) visade engagemang i frågan om utbildning och Lars Axel Nordell (kd) tryckte på bemötandet.
Siv Holma riktade särskilt en fråga till mig och Pär Johansson på Glada Hudik om vilka de viktigaste framtidsfrågorna var. För mig är det frågan om att förflytta strukturerna inom en rad politikområden. Eftergymnasial utbildning, arbetsmarknadspolitik, kulturskolornas mottagande, det internationella samarbetet och utbytet och att arbeta med målet om full delaktighet på alla nivåer. Bort med "att också få va med". In med jobb, makt - representation. Och här borde inte minst public service och medierna ha en stark och viktig roll. När ska personer med funktionsförutsättningar gå från att vara studieobjekten i dokumentärer till att bli budskapsförmedlare - subjekten - i nöjes och kulturproduktionen?
Leif Pagrotsky (s) efterlyste mer kött på benen runt tillgänglighet och delaktighet, och Cecilia Magnusson (m) föreslog att man skulle jobba för ytterligare en dag, nu utskottsövergripande om jag förstod det rätt.
Jag har jobbat med de här frågorna hela mitt yrkesverksamma liv. Människor med makt har ibland lyssnat intresserat när jag velat berätta eller försöka påverka, ibland gömt sig för att slippa säga nej. Men aldrig tidigare att jag upplevt att de på ett strukturerat plan frågar, vill veta mer och bjuder in.
Så även om dagen idag bara var ett aldrig så litet steg på en väldigt lång väg, så var det faktiskt stort!
Det är stort.
De kallade för de ville veta. Och där satt dom, från m till v. Inte alla, men majoriteten av ledamöterna och några ersättare kunde räknas in.
De lyssnade på när Benny Marcel, Kulturrådet, engagerat lyfte fram Hallundadeklarationen. De såg en marknadschef som brann för tillgängligheten. Ulrika Sonn heter hon, och är alltid med som det goda exemplet. Välförtjänt, tycker jag, för det märks att de på Göteborgs stadsteater tänker tillgänglighet i positiva termer.
Tomas Melander från Teater Västernorrland hoppas jag ska bli en ny samarbetspart eller bollplank eller nåt. Här pratade han turnerande scenkonst för alla, men deras arbete har inte stannat vid teknik. Bemötande och utbildning är intänkt, och det är jättebra uttänkt.
Christel Nilsson på Kulturcentrum Skåne presenterade eftergymnasial konstnärlig utbildning för personer med kognitiva funktionsförutsättningar. Här låg också stort tryck på vad som behöver utvecklas i efterföljande diskussioner.
Agneta Rapp och Hans Sjöberg pratade Very Special Arts och Riksteatern presenterade dagens höjdpunkt. Förutom att Birgitta Englin (som myntade ordet "funktionsförutsättningar" - suveränt ord) och Anna Ljungqvist är kloka människor som vet att förflytta både ord och handling, så hade de Mia Modig med sig.
Mia - själv döv och teckentalande - berättade om sina upplevelser när Tyst Teater spelade för barn med hörselskador. Och hur det kändes att få frågan "När kommer teatern tillbaka?". Smaka på det. Teatern, att få ta del av någon annans berättelse, är ingen självklarhet. Det finns oro i orden. "När kommer teatern tillbaka?". Det är en vannsinnigt stark fråga av ett litet barn som fått en teaterupplevelse den kan tillgodogöra sig.
Därefter blev det frågor. Anneli Särnblad (s) fokuserade på barnen, och det gör hon rätt i. Kulturskolorna måste bli en självklar mottagare av barn med funktionsförutsättningars kulturintresse,. Hur annars ska vi få fram vassa vuxna som en naturlig del på våra scener?
Christer Nylander (fp) frågade om vinster, och Riksteatern kunde berätta om fördubblade publiksiffror i målgruppen och ett utvecklat arrangörsled. Per Lodenius (c) visade engagemang i frågan om utbildning och Lars Axel Nordell (kd) tryckte på bemötandet.
Siv Holma riktade särskilt en fråga till mig och Pär Johansson på Glada Hudik om vilka de viktigaste framtidsfrågorna var. För mig är det frågan om att förflytta strukturerna inom en rad politikområden. Eftergymnasial utbildning, arbetsmarknadspolitik, kulturskolornas mottagande, det internationella samarbetet och utbytet och att arbeta med målet om full delaktighet på alla nivåer. Bort med "att också få va med". In med jobb, makt - representation. Och här borde inte minst public service och medierna ha en stark och viktig roll. När ska personer med funktionsförutsättningar gå från att vara studieobjekten i dokumentärer till att bli budskapsförmedlare - subjekten - i nöjes och kulturproduktionen?
Leif Pagrotsky (s) efterlyste mer kött på benen runt tillgänglighet och delaktighet, och Cecilia Magnusson (m) föreslog att man skulle jobba för ytterligare en dag, nu utskottsövergripande om jag förstod det rätt.
Jag har jobbat med de här frågorna hela mitt yrkesverksamma liv. Människor med makt har ibland lyssnat intresserat när jag velat berätta eller försöka påverka, ibland gömt sig för att slippa säga nej. Men aldrig tidigare att jag upplevt att de på ett strukturerat plan frågar, vill veta mer och bjuder in.
Så även om dagen idag bara var ett aldrig så litet steg på en väldigt lång väg, så var det faktiskt stort!
Bara några veckor kvar
Fortfarande inte bestämt er? Gör det. Åk till Malmö, det är "Möss och människor" värd.
Smakprov? Voila!
Spelas t.o.m. 5 dec. Biljetter på Kulturcentralen.
Smakprov? Voila!
Spelas t.o.m. 5 dec. Biljetter på Kulturcentralen.
onsdag 11 november 2009
Autism som skällsord
Har autism blivit ett skällsord? Det diskuteras nu i europeisk press, efter att Frankrikes europaminister Pierre Lellouche använt ordet i nedsättande bemärkelse om det brittiska Tory-partiets europapolitik.
Benet Middleton från the National Autistic Society säger: "I thought we'd got over that from the 1970s when people used to use the term 'spastic' in the playground"... "To have senior politicians doing that is thereby signalling that it's ok and that is deeply worrying."
Lätt att hålla med, eller hur? Visst hade det varit illa, illa om Mona och Fredrik använt diverse funktionshinder för att beskriva varandras tillkortakommanden?
Men efter att ha läst en av kommentarerna på BBCs rapportering av saken, så frågar jag mig hur det verkligen står till?
Signaturen David påpekar nämligen att vi använder analogier jämt:
"Blind leading the blind
Financially crippled
Falling on deaf ears
Financial depression"
Och tänk, den tanken är faktiskt ny för mig. Tanken att vi tillåter en psykisk ohälsa - depression - att titulera en hel världs ekonomiska lidande. Hemmablind? (ordleken är avsiktlig)
(läggs även på hållbar humanism)
Benet Middleton från the National Autistic Society säger: "I thought we'd got over that from the 1970s when people used to use the term 'spastic' in the playground"... "To have senior politicians doing that is thereby signalling that it's ok and that is deeply worrying."
Lätt att hålla med, eller hur? Visst hade det varit illa, illa om Mona och Fredrik använt diverse funktionshinder för att beskriva varandras tillkortakommanden?
Men efter att ha läst en av kommentarerna på BBCs rapportering av saken, så frågar jag mig hur det verkligen står till?
Signaturen David påpekar nämligen att vi använder analogier jämt:
"Blind leading the blind
Financially crippled
Falling on deaf ears
Financial depression"
Och tänk, den tanken är faktiskt ny för mig. Tanken att vi tillåter en psykisk ohälsa - depression - att titulera en hel världs ekonomiska lidande. Hemmablind? (ordleken är avsiktlig)
(läggs även på hållbar humanism)
En förebild igen igen
Apropå personer med funktionshinders medverkan i reklam och media...
Vilka annars än ett skomärke? Det blir ju briljant. Så enkelt.
Aimee Mullins, Idag 33 år, amputerad sen 1-årsåldern och flerfaldig Paralympicsmedaljör livnär sig nu som idrottskvinna, modell, motivator och artist.
måndag 9 november 2009
Världens värsta skämt om funktionshinder
Var går gränserna för humor? Finns det större acceptans för att göra sig rolig på funktionshindrades bekostnad än t.ex. ras och religion?
Hittade en serie på youtube, där komiker och andra ger sin syn på vad som är tillåtet och inte - och varför det är så. Del 3 av 9 har undertiteln funktionshinder.
Alla nio delarna utgör en dokumentär. Filmdatabasen imdb.com har endast en kort beskrivning av filmen: "A look at the tasteless jokes comedians tell and the controversy they cause".
Endast en tittarkommentar finns: "Pointless parade of non-PC jokes without any insight or debate". Men då ska man veta att i serien som helhet medverkar flera kända komiker, och däribland komiker som själva kommer från utanförskap/diskriminerade miljöer, t.ex. Francesca Martinez, komiker med CP-skada och Shazia Mirza, den kvinnliga pakistanska komikern som efter 11 september blev världskänd för sin standup-inledning "Hej, jag heter Shazia Mirza, eller så står det åtminstone på min flyglicens".
Hittade en serie på youtube, där komiker och andra ger sin syn på vad som är tillåtet och inte - och varför det är så. Del 3 av 9 har undertiteln funktionshinder.
Alla nio delarna utgör en dokumentär. Filmdatabasen imdb.com har endast en kort beskrivning av filmen: "A look at the tasteless jokes comedians tell and the controversy they cause".
Endast en tittarkommentar finns: "Pointless parade of non-PC jokes without any insight or debate". Men då ska man veta att i serien som helhet medverkar flera kända komiker, och däribland komiker som själva kommer från utanförskap/diskriminerade miljöer, t.ex. Francesca Martinez, komiker med CP-skada och Shazia Mirza, den kvinnliga pakistanska komikern som efter 11 september blev världskänd för sin standup-inledning "Hej, jag heter Shazia Mirza, eller så står det åtminstone på min flyglicens".
En wobbly förebild
Igår gick det att läsa om Francesca Martinez i engelska the Independent. Komikern som leder lanseringen av BBCs satsning på artister med funktionshinder, skapade skandal genom att dra sig ur fackelbärandet inför Kina-OS till stöd för Tibet, och haft flera större tv-roller. Hon är wobbly också. Hon vägrar nämligen att låta CP bli en etikett.
Hon närmar sig en man i publiken. "Vad är du dålig på?", frågar hon. "Fotboll", svarar han. "Har du varit sån sen födseln?" fortsätter hon innan hon går över på hans flickvän och säger: "Du är tapper!. Men har det gjort att han inte kan ha sex?"(fritt översatt från the Independent)
Hon är tjejen som Kate Winslet misstog som fyllo i ett avsnitt av succékomedin "Extras". Hon har mer än tio år som komiker i branschen. Men fortfarande så har hon inte fått chansen att vara rolig i TVs humorprogram. En producent sa att han inte ville ha henne med eftersom publiken skulle bli nervös av hennes funktionshinder. Det är lika begåvat som när jag en gång hörde en administrativ Dramatenanställd tala om att den låga, närmast obefintliga, andelen icke-svenska skådespelare berodde på att publiken kanske inte skulle ha tolerans för att någon bröt på scen.
Hennes ståupp hittar jag följaktligen inte på youtube. Men väl ett inslag ur en talkshow. Lite symptomatiskt, va? Inte som egen konstnärlig avsändare, men gärna i dokumentära sammanhang...
Slutligen vet hon svar på tal när norm-ivrarna tycker hon pratar för mycket om sitt funktionshinder:
"I get asked a lot why I talk so much about the issue of disability and I always say I'm just a woman who talks about her life," she explains with exasperation. "It's not about issues. No one says 'oh, that Jimmy Carr, he's always talking about being middle class and male' – or 'Johnny Vegas, he's always talking about liking cars and drinking'. But because I'm different from the norm, if I talk about being different, suddenly I'm talking about the issue of disability. I never talk about any other kind of disability. I just talk about my life and my views, some of which happen to contain my experience with CP. I'm not doing anything different from anyone else."(Independent)
söndag 8 november 2009
Har du sett min andra blogg?
I 'Hållbar humanism' har det kommit flera inlägg under veckan som gått.
Jag analyserar varför (inte) kulturen blir valfråga.
På funktionshindersidan tittar jag på kommunernas lagtrots, belyser att vi inte har nån koll på hatbrotten mot personer med funktionshinder i Sverige, och delar ut en dumstrut till Eskilstuna som inte vill stödja pappalediga i rullstol.
I integrationsdebatten skrattar jag åt en ny, men väldans behövd, medicin mot islamofobi, undrar över malmömoderaternas ideologiska botten, och förvånas över stolligheten hos SDs företrädare som vill kasta ut Ilmar Reepalu och Bengt Westerberg ur landet.
Jag gläds åt flera bra initiativ runt de idéburna organisationerna och den sociala ekonomin.
Jag tar hjälp av Dan Greider att titta på gasledningen med fisk-ögon, gläds åt sjukvårds-ja i USA och undrar slutligen om vi kan lära nåt av bussarna i Los Angeles?
Vill du ta en titt? Här.
Jag analyserar varför (inte) kulturen blir valfråga.
På funktionshindersidan tittar jag på kommunernas lagtrots, belyser att vi inte har nån koll på hatbrotten mot personer med funktionshinder i Sverige, och delar ut en dumstrut till Eskilstuna som inte vill stödja pappalediga i rullstol.
I integrationsdebatten skrattar jag åt en ny, men väldans behövd, medicin mot islamofobi, undrar över malmömoderaternas ideologiska botten, och förvånas över stolligheten hos SDs företrädare som vill kasta ut Ilmar Reepalu och Bengt Westerberg ur landet.
Jag gläds åt flera bra initiativ runt de idéburna organisationerna och den sociala ekonomin.
Jag tar hjälp av Dan Greider att titta på gasledningen med fisk-ögon, gläds åt sjukvårds-ja i USA och undrar slutligen om vi kan lära nåt av bussarna i Los Angeles?
Vill du ta en titt? Här.
Hur man använder funktionshinder för att berätta något om någon helt annan.
Ni som följer bloggen vet att återkommande ämnen är hur rollfiguren med funktionshinder framställs och används.
Nu har jag på bara några veckor fått två exempel på ett område jag inte berört. Nämligen hur man använder funktionshinder för att berätta något om någon helt annan. Ni kommer att känna igen det.
Exempel 1: Puntila/Matti på Stockholms stadsteater. Dan Ekborg briljerar som huvudrollsinnehavare i den omdöpta versionen av Brechts Herr Puntila och hand dräng Matti. Den är gjord av Alexander Mørk-Eidem, en av svensk teaters stora framtidsregissörer.
När Puntila är full blir han mänsklig. Och han friar till allt i kjolväg. För att illustrera detta så är den fjärde kvinnan i rad han friar till en telefonist i rullstol. Brechts påhitt? Mørk-Eidems? Det är lika talande oavsett vem som är upphovet till berättandet. Den dramaturgiska undertexten blir 'att friar man till en funktionshindrad kvinna så går man på allt som rör sig'.
Exempel 2: Cirkus Möller på TV4. Sketchen "Spökbollen". Studiomannen Kent är dålig i bollspel och mobbad på gympan. När de väljer lag så väljs rörelsehindrade Liselotte, i rullstol och stödkrage, före Kent. Den dramaturgiska undertexten blir 'han är så jävla dålig att en tjej med funktionshinder är bättre'.
Det här förekommer ofta. Och medan varje enskilt val kan försvaras med yttrandefrihet och 'man måste kunna skämta om allt', så blir helheten av förekomsten fördummande och simpel.
Uppdatering 3 mars 2013: Måns Möller är nu aktuell med en show på Cirkus i Stockholm, som tar sitt avstamp i hur han fick diagnosen autism syndrom på sin son 2008. Jag såg en intervju i TV4s Nyhetsmorgon, och den smärta (och stolthet) som finns hos Möller går inte att ta miste på.
Ovanstående exempel på hur man använder en person med funktionsnedsättning för att berätta nåt helt annat får ingen annan betydelse, som jag ser det. Men den som vill göra kopplingen att detta visar att Måns Möller är en icke empatisk människa får själv tänka om. Det fick jag göra.
Recensioner om Puntila/Matti:
SvD, DN, Exp,
Nu har jag på bara några veckor fått två exempel på ett område jag inte berört. Nämligen hur man använder funktionshinder för att berätta något om någon helt annan. Ni kommer att känna igen det.
Exempel 1: Puntila/Matti på Stockholms stadsteater. Dan Ekborg briljerar som huvudrollsinnehavare i den omdöpta versionen av Brechts Herr Puntila och hand dräng Matti. Den är gjord av Alexander Mørk-Eidem, en av svensk teaters stora framtidsregissörer.
När Puntila är full blir han mänsklig. Och han friar till allt i kjolväg. För att illustrera detta så är den fjärde kvinnan i rad han friar till en telefonist i rullstol. Brechts påhitt? Mørk-Eidems? Det är lika talande oavsett vem som är upphovet till berättandet. Den dramaturgiska undertexten blir 'att friar man till en funktionshindrad kvinna så går man på allt som rör sig'.
Exempel 2: Cirkus Möller på TV4. Sketchen "Spökbollen". Studiomannen Kent är dålig i bollspel och mobbad på gympan. När de väljer lag så väljs rörelsehindrade Liselotte, i rullstol och stödkrage, före Kent. Den dramaturgiska undertexten blir 'han är så jävla dålig att en tjej med funktionshinder är bättre'.
Det här förekommer ofta. Och medan varje enskilt val kan försvaras med yttrandefrihet och 'man måste kunna skämta om allt', så blir helheten av förekomsten fördummande och simpel.
Uppdatering 3 mars 2013: Måns Möller är nu aktuell med en show på Cirkus i Stockholm, som tar sitt avstamp i hur han fick diagnosen autism syndrom på sin son 2008. Jag såg en intervju i TV4s Nyhetsmorgon, och den smärta (och stolthet) som finns hos Möller går inte att ta miste på.
Ovanstående exempel på hur man använder en person med funktionsnedsättning för att berätta nåt helt annat får ingen annan betydelse, som jag ser det. Men den som vill göra kopplingen att detta visar att Måns Möller är en icke empatisk människa får själv tänka om. Det fick jag göra.
Recensioner om Puntila/Matti:
SvD, DN, Exp,
lördag 7 november 2009
Ett härligt uppstigande
Fredrik Pålsson sa: "Jag skrattar så jag kiknar" i Sydsvenskan.
Richard Loman sa: "Dålig smak är på alla sätt den fras som biter sig fast i medvetandet" i DN.
Jag har dessa bägge teaterkritiker att tacka för att jag köpte biljett och cyklade iväg till Institutet igår. Tycker man så vansinnigt olika om en föreställning så måste den ju erbjuda något att fundera på, ta ställning till, uppleva.
Jag håller med Pålsson den här gången. Det hänsynslösa drivandet med allt och alla (en hemlös, en invandrare, en funktionshindrad och en långtidsarbetslös femtiplussare - och den kulturintellektuella publiken) funkar, tycker jag. Till skillnad från när den accepterade stå upp-eliten tycker sig tänja gränser genom att i roast efter roast påstå att deras kolleger ser mongoloida ut.
Schweizisk provokation upprör och hyllas
Fri översättning:
"Funktionshindrade människor kostar oss pengar"
Och först efter några dagar kom:
Likaledes fri översättning:
"Funktionshindrade människor kostar oss pengar - om vi inte använder deras förmågor"
Upprört, så klart. Så får man inte säga. Men - jag är inte säker på att kritiken nödvändigtvis kommer från personer med funktionsnedsättning. Enable Scotland tar upp det i sin blogg, och menar att provokation är bra och behövs.
Jag håller med skottarna. Och ser man till svenska kommuners ekonomistyrning när det gäller stöd till personer med funktionshinder (senast: Eskilstuna vägrar hjälpa man i rullstol vara pappaledig), så kanske den första affischen inte bara är en provokation - utan ett återgivande av det som gäller. Och då finns det ännu större anledning att sätta det på pränt.
torsdag 5 november 2009
Kelly-Marie Stewart
Hur annorlunda är det att ha med en skådis med funktionshinder i en TV-produktion? Här är en backstage video med Kelly-Marie Stewart, som sedan länge har en roll i tv-serien Hollyoaks (brittiska channel 4).
Är det skillnad på att ha ett funktionshinder och ha ett funktionshinder? Ja. Kelly-Marie är snygg som få och fick sin funktionsnedsättning som redan vuxen i ett mycket ovanligt syndrom. Skådespelarna i "Special People" ser ut som oss andra och har haft sina funktionsnedsättningar sen födseln. Kelly-Marie behandlas som vem som helst. "Special people" försågs med åldersgräns pga "disability themes".
Men alldeles oavsett detta har Kelly-Marie rätten till sin karriär. Och även om hon med rätta kämpar för att slippa gå under beteckningen "the wheelchair actress" så blir hon, och alla andra artister med funktionshinder som uppträder offentligt, en representant för sin sort i omgivningens ögon. Nu är det är inte behandlingen av henne som ska ändras. Det är attityden mot väldigt många andra personer med funktionshinder i offentligheten som behöver justeras. Och se där, Kelly-Marie och hennes omgivning blir - med eller mot sin vilja - förebilder.
(om censuren av "Special People" och annat med funktionshinder i media, läs här)
Är det skillnad på att ha ett funktionshinder och ha ett funktionshinder? Ja. Kelly-Marie är snygg som få och fick sin funktionsnedsättning som redan vuxen i ett mycket ovanligt syndrom. Skådespelarna i "Special People" ser ut som oss andra och har haft sina funktionsnedsättningar sen födseln. Kelly-Marie behandlas som vem som helst. "Special people" försågs med åldersgräns pga "disability themes".
Men alldeles oavsett detta har Kelly-Marie rätten till sin karriär. Och även om hon med rätta kämpar för att slippa gå under beteckningen "the wheelchair actress" så blir hon, och alla andra artister med funktionshinder som uppträder offentligt, en representant för sin sort i omgivningens ögon. Nu är det är inte behandlingen av henne som ska ändras. Det är attityden mot väldigt många andra personer med funktionshinder i offentligheten som behöver justeras. Och se där, Kelly-Marie och hennes omgivning blir - med eller mot sin vilja - förebilder.
(om censuren av "Special People" och annat med funktionshinder i media, läs här)
onsdag 4 november 2009
Kultur i valet och lagtrots i kommuner
I den nya uppdelningen av bloggandet, så kommer det mesta av det politiska att hamna i Hållbar humanism.
Nya inlägg är Kultur ja - men varför? och LSS och lagtrots.
Nya inlägg är Kultur ja - men varför? och LSS och lagtrots.
tisdag 3 november 2009
European portal of disability and integrated stageart (Projekten vi aldrig fick se del 1)
Lund blev inte kulturhuvudstad. Umeå vann och kommer säkert att göra ett jättebra jobb. Men - vad var det vi aldrig fick se? Vad gick vi miste om?
Moomsteatern hade ett antal spännande projekt med i Lunds förslag. Här är ett av dom:
European portal of disability and integrated stageart
Med start 2012 sätts European portal of disability and integrated stageart upp på internet. Det blir den samlade sajten för all europeisk scenkonst baserad på artister med någon form av funktionsnedsättning.
- Presentation av grupper och artister
- Kontaktvägar för bokning
- Kalendarier för spel och turnéperioder
- Recensioner
- Slutna forum för kunskapsöverföring och samarbete mellan grupperna
- Öppet forum för diskussioner initierade av enskilda intressenter
- Bloggar
- Lathund för europeisk finansiering baserad på kultur/funktionsnedsättning
- Video och bildarkiv.
Efter 2014 ska sajten leva vidare. Antingen genom att ha erhållit annan kontinuerlig finansieringskälla. Eller genom att låta den bli en stafett mellan kommande kulturhuvudstäder i europa.
Projektet behövs fortfarande. Men var finns plattformen?
Moomsteatern hade ett antal spännande projekt med i Lunds förslag. Här är ett av dom:
European portal of disability and integrated stageart
Med start 2012 sätts European portal of disability and integrated stageart upp på internet. Det blir den samlade sajten för all europeisk scenkonst baserad på artister med någon form av funktionsnedsättning.
- Presentation av grupper och artister
- Kontaktvägar för bokning
- Kalendarier för spel och turnéperioder
- Recensioner
- Slutna forum för kunskapsöverföring och samarbete mellan grupperna
- Öppet forum för diskussioner initierade av enskilda intressenter
- Bloggar
- Lathund för europeisk finansiering baserad på kultur/funktionsnedsättning
- Video och bildarkiv.
Efter 2014 ska sajten leva vidare. Antingen genom att ha erhållit annan kontinuerlig finansieringskälla. Eller genom att låta den bli en stafett mellan kommande kulturhuvudstäder i europa.
Projektet behövs fortfarande. Men var finns plattformen?
söndag 1 november 2009
Bristande sektorsansvar
Idag skriver jag om bristande sektorsansvar för handikappolitiken i min andra blogg Hållbar humanism. LÄs här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
