Vilket scenrum!
Andreas Nilsson som narren. Foto Stig Hammarstedt (pressbild Romateatern)
tisdag 30 juni 2009
Som ni (och jag) vill ha det!
Romateatern bjuder på en liten karamell i den gotländska sommarnatten i år. Eller liten och liten, det är en stor ensemble och en stor upplevelse att se Shakespeares "Som ni vill ha det" i Roma klosterruin.
Vilket scenrum!
Andreas Nilsson som narren. Foto Stig Hammarstedt (pressbild Romateatern)
Vilket scenrum!
Andreas Nilsson som narren. Foto Stig Hammarstedt (pressbild Romateatern)
fredag 26 juni 2009
Vadå kulturelit?
Smålandspostens ledare idag om Göran Hägglunds tal på Kristdemokraternas riksting: "Samtidigt bildar han front mot vad han benämner som den svenska kultureliten, som använt kulturen för sina egna politiska syften. Där utmaningar och provokationer varit de överordnade värdena. Inte minst har detta manifesterats under vårens konstdebatt, som utgått från ett fejkat självmordsförsök och en vandaliserad tunnelbanevagn."
Två elever på konstfack utnämns till politiserande kulturelit. Fanns det verkligen ingen etablerad kulturelit att använda som exempel? Eller har dom gått och blivit lydiga moralister?
Tidigare inlägg om Anna Odells konstverk
Två elever på konstfack utnämns till politiserande kulturelit. Fanns det verkligen ingen etablerad kulturelit att använda som exempel? Eller har dom gått och blivit lydiga moralister?
Tidigare inlägg om Anna Odells konstverk
Jamie Beddard
... heter en skådespelare med CP i England. Han har lyckats på ett sätt som andra skådespelande talanger skulle kunna använda som en förebild.
BBC Ouch (BBCs specialsatsning på nyheter om och av personer med funktionsnedsättning) har en intervju med Jamie.
Här är två citat:
Being a disabled actor is … "Bizarre because you have to rely on maverick directors to give you roles. Most directors can’t see beyond their narrow visions of what an actor is."
Working with a non-disabled cast is … "No different. I've worked both in mixed casts and disabled casts and any bunch of actors is the same really. Slightly egotistical, slightly vulnerable and slightly lovely."
Same same but different.
BBC Ouch (BBCs specialsatsning på nyheter om och av personer med funktionsnedsättning) har en intervju med Jamie.
Här är två citat:
Being a disabled actor is … "Bizarre because you have to rely on maverick directors to give you roles. Most directors can’t see beyond their narrow visions of what an actor is."
Working with a non-disabled cast is … "No different. I've worked both in mixed casts and disabled casts and any bunch of actors is the same really. Slightly egotistical, slightly vulnerable and slightly lovely."
Same same but different.
torsdag 25 juni 2009
Överraskande resultat i studie om diskriminering av kvinnliga dramatiker
"Opening the Curtain on Playwright Gender: An Integrated Economic Analysis of Discrimination in American Theater" (pdf) heter en studie gjord av Emily Glassberg Sands vid Princeton University Department of Economics. Den presenterades den 22 juni i New York, och bekräftade en rad orättvisor. Men här fanns också överraskningar.
Kvinnliga dramatikers verk spelas mindre än manliga dramatikers. Tittar man generellt är relationen 32%-68%, men på teatrar med fler än 99 platser i salongen är statistiken 18%-82%. En förklaring som förstärks i undersökningen är att det finns fler manliga dramatiker. Och att de i sin tur skriver fler verk per person än kvinnorna. För statistiken om andelen producerade verk av de som skrivits visar ingen skillnad mellan män och kvinnor. Bägge könen får två av tre pjäser uppsatta på någon teater.
En av orsakerna till underrepresentationen på större scener finns i andelen manliga/kvinnliga roller. Hos manliga dramatiker har bara 19% av pjäserna en majoritet kvinnliga roller. Kvinnliga dramatiker har en majoritet kvinnoroller i 33% av fallen. Och pjäser med fler kvinnoroller sätts upp i mindre omfattning. Att kvinnliga dramatiker på individnivå ändå får sina verk uppförda lika ofta beror på att statistiken kompenseras på mindre teatrar. De kvinnliga dramatikerna skriver oftare pjäser med färre roller, och sätts därför upp mer ofta på småscenerna.
Men varför finns det fler manliga dramatiker i USA? Kan det möjligen ha att göra med att det är lättare att överleva inom yrket om man spelas på större scener och därmed får bättre betalt? Och är det rättvist? Skriver män fler kassapjäser i vinststyrningens teaterland?
Nej. Kvinnliga dramtikers pjäser på Broadway är 18% mer lönsamma. Men trots detta behålls de kortare tid på repertoaren.
Överraskningen då? Jo, en tes som hävdats får på skam: att kvinnor är underrepresenterade som dramatiker beroende på manliga beslutsfattare.
Så här gjorde Emily Glassberg Sands för att undersöka detta: Fyra icke tidigare publicerade pjäser skickades till lika många kvinnliga som manliga beslutsfattare på teatrar runt om i USA. Hälften av bägge könen fick pjäserna med fiktiva kvinnonamn som dramatiker, hälften av bägge könen fick pjäserna med fiktiva manliga namn som dramatiker. Totalt 250 beslutsfattare deltog.
Man ställde de här frågorna:
"On a scale of 1 to 7…
• … how likable are {Playwright’s Name}’s characters?”
• … to what extent is {Playwright’s Name}’s script an example
of artistic exceptionalism?”
• … how likely is {Playwright’s Name}’s script to win a prize or
award?”
Hade manusen kvinnliga namn fick de genomgående lägre resultat. Diskrimineringen bekräftades alltså.
MEN.... de kvinnliga beslutsfattarna var de mest negativa till de kvinnliga dramatikernas verk. Något som inte alls rimmar med tesen att det beror på att beslutsfattarna övervägande är män.
Diskrimineringen består, men den upprätthålls av bägge könen.
Två bra snabbgenomgångar: Artikeln i New York Times. Emily Goldberg Sands Powerpointpresentation (pdf).
Kvinnliga dramatikers verk spelas mindre än manliga dramatikers. Tittar man generellt är relationen 32%-68%, men på teatrar med fler än 99 platser i salongen är statistiken 18%-82%. En förklaring som förstärks i undersökningen är att det finns fler manliga dramatiker. Och att de i sin tur skriver fler verk per person än kvinnorna. För statistiken om andelen producerade verk av de som skrivits visar ingen skillnad mellan män och kvinnor. Bägge könen får två av tre pjäser uppsatta på någon teater.
En av orsakerna till underrepresentationen på större scener finns i andelen manliga/kvinnliga roller. Hos manliga dramatiker har bara 19% av pjäserna en majoritet kvinnliga roller. Kvinnliga dramatiker har en majoritet kvinnoroller i 33% av fallen. Och pjäser med fler kvinnoroller sätts upp i mindre omfattning. Att kvinnliga dramatiker på individnivå ändå får sina verk uppförda lika ofta beror på att statistiken kompenseras på mindre teatrar. De kvinnliga dramatikerna skriver oftare pjäser med färre roller, och sätts därför upp mer ofta på småscenerna.
Men varför finns det fler manliga dramatiker i USA? Kan det möjligen ha att göra med att det är lättare att överleva inom yrket om man spelas på större scener och därmed får bättre betalt? Och är det rättvist? Skriver män fler kassapjäser i vinststyrningens teaterland?
Nej. Kvinnliga dramtikers pjäser på Broadway är 18% mer lönsamma. Men trots detta behålls de kortare tid på repertoaren.
Överraskningen då? Jo, en tes som hävdats får på skam: att kvinnor är underrepresenterade som dramatiker beroende på manliga beslutsfattare.
Så här gjorde Emily Glassberg Sands för att undersöka detta: Fyra icke tidigare publicerade pjäser skickades till lika många kvinnliga som manliga beslutsfattare på teatrar runt om i USA. Hälften av bägge könen fick pjäserna med fiktiva kvinnonamn som dramatiker, hälften av bägge könen fick pjäserna med fiktiva manliga namn som dramatiker. Totalt 250 beslutsfattare deltog.
Man ställde de här frågorna:
"On a scale of 1 to 7…
• … how likable are {Playwright’s Name}’s characters?”
• … to what extent is {Playwright’s Name}’s script an example
of artistic exceptionalism?”
• … how likely is {Playwright’s Name}’s script to win a prize or
award?”
Hade manusen kvinnliga namn fick de genomgående lägre resultat. Diskrimineringen bekräftades alltså.
MEN.... de kvinnliga beslutsfattarna var de mest negativa till de kvinnliga dramatikernas verk. Något som inte alls rimmar med tesen att det beror på att beslutsfattarna övervägande är män.
Diskrimineringen består, men den upprätthålls av bägge könen.
Två bra snabbgenomgångar: Artikeln i New York Times. Emily Goldberg Sands Powerpointpresentation (pdf).
onsdag 24 juni 2009
Hur öppna är våra myndigheter för människor med funktionshinder?
För ett par dagar sen inleddes en medborgaraktion från några personer på Handikappförbunden och Synskadades Riksförbund. De gick helt enkelt upp på några av våra svenska offentliga institutioner och myndigheter och begärde ut tillgängliga handlingar.
Resultatet? Svårt, inte skyndsamt, och ibland inte alls. Överraskad? Moi? Nej. Principen "lika för alla" och verklighetens "lika för alla" har aldrig varit samma sak. Men samtidigt undrar jag - beror det bara på att man negligerat tillgängliggörandet av sin information? Eller har efterfrågan fram till medborgaraktionen varit 0? Inte för att det skulle utgöra en ursäkt för en myndighet, men kanske en förklaring till att myndighetens personal inte har den kunskap den behöver för att snabbt kunna leverera önskad tillgänglig offentlig handling...
Följ dem på bloggen Öppna handlingar.
Resultatet? Svårt, inte skyndsamt, och ibland inte alls. Överraskad? Moi? Nej. Principen "lika för alla" och verklighetens "lika för alla" har aldrig varit samma sak. Men samtidigt undrar jag - beror det bara på att man negligerat tillgängliggörandet av sin information? Eller har efterfrågan fram till medborgaraktionen varit 0? Inte för att det skulle utgöra en ursäkt för en myndighet, men kanske en förklaring till att myndighetens personal inte har den kunskap den behöver för att snabbt kunna leverera önskad tillgänglig offentlig handling...
Följ dem på bloggen Öppna handlingar.
måndag 22 juni 2009
Sätta dit bilister som parkerar i handikapprutor?
Delstaten Illinois testar nya vägar. Man har öppnat en internetsajt där allmänheten kan rapportera när fullt friska studsar ur sina bilar i handikapp-rutorna. Sen kan myndigheterna göra en kontroll om bilen går att koppla till ett verkligt tillstånd.
För några år sedan var det ett hett samtalsämne i svensk press. Handikapp-tillstånden stals och kostade duktigt med pengar på andrahandsmarknaden. Kanske Illinois är en lösning på spåren? Baksidan är att alla de med osynliga funktionsnedsättningar kommer att få försvara sig mot anmälningar, och kanske till och med attacker från privatspanare, som med internetsajten som stöd tycker sig ha mandat att "gripa in".
För några år sedan var det ett hett samtalsämne i svensk press. Handikapp-tillstånden stals och kostade duktigt med pengar på andrahandsmarknaden. Kanske Illinois är en lösning på spåren? Baksidan är att alla de med osynliga funktionsnedsättningar kommer att få försvara sig mot anmälningar, och kanske till och med attacker från privatspanare, som med internetsajten som stöd tycker sig ha mandat att "gripa in".
Peace and love...
...heter en musikfestival i Borlänge. De förtjänar beröm för sitt initiativ att försöka göra sin festival tillgänglig för besökare med funktionshinder. Ramper, dygnet runt-service, program i blindskrift och i mp3-filer. Och ett aktivt uppsökande av handikapporganisationer så att Peace and loves satsning kan utvärderas.
Bravo!
Mer på SR.
Bravo!
Mer på SR.
söndag 21 juni 2009
En förebild
2009 World Winter Games Opening Ceremony from Sujeet on Vimeo.
Sujeet Desai spelar sex instrument, har bälten i Taekwondo, körkort, gick ut High school med 4.3 GPA (massa mvg o några vg, typ) och är flerfaldig medaljör i Speciel olympics. Han framträder nu över hela världen.
Jo, just det. Han har Downs syndrom.
måndag 15 juni 2009
Hur lite perfektion kan vi tolerera i framtiden?
Hade de vetat att barnet haft Downs syndrom, så skulle de begärt abort. Nu stämmer de kliniken som gjort testen och lämnat fel besked på ca 109 miljoner kronor ($14 miljoner USD). Delstaten heter Oregon i USAs nordvästra hörn, och "wrongful birth"-fallen hotar nu att eskalera. Varför? Våra prenatala tester kan förutspå allt mer med allt större säkerhet.
Föräldrarna hävdar att de älskar sin dotter lika högt som sina andra barn, men hade de vetat så hade de valt bort henne. De menar att de utsätts för psykiska ansträngningar, och vill ha ersättning både för sitt eget obehag och dotterns framtida försörjning.
För att kunna gå in i en sån här rättegång måste föräldrarna vara beredda att påstå att deras barn är en oönskad börda för dem. För att vinna måste rätten landa i "it's better not to exist and give damages for having to exist".
USA är delat. Det är inte alla stater som tillåter såna här stämningsansökningar. De som är för att kunna åtala för "wrongful birth" menar att det inte är någon skillnad mot andra sjukvårdsstämningar. En feldiagnos är en feldiagnos, vare sig det gäller ett knä eller ett ofött barn. De som är emot menar att det förutsätter ett nedvärderande av vissa människor. Att åtalen förutsätter synen att dessa barns liv inte är värda att leva. Och i förlängningen - vem ska avgöra vems liv som ska vara värt att leva? Vad blir minsta tillåtna (icke)perfektion?
När Moomsteatern gjorde "Speciells evangelium" - musikalen där Jesus återföds med Downs syndrom - 2003, var en av bihandlingarna en framforskad "DNA-blockerare". Med denna kunde man blockera oönskade egenskaper under graviditeten. Brottsligheten skulle halveras. Ingen skulle behöva sjunga falskt. Och senare under pjäsen avslöjades att man identifierat "blatte-genen". Föräldrarna kunde välja att mildra ett framtida utanförskap redan under graviditeten.
Science fiction, sa en del kritiska röster under framtagandet av manus. Men bara ett par år efter så fanns en liknande metod beskriven i Svenska Dagbladets vetenskaps-sidor...
Föräldrarna hävdar att de älskar sin dotter lika högt som sina andra barn, men hade de vetat så hade de valt bort henne. De menar att de utsätts för psykiska ansträngningar, och vill ha ersättning både för sitt eget obehag och dotterns framtida försörjning.
För att kunna gå in i en sån här rättegång måste föräldrarna vara beredda att påstå att deras barn är en oönskad börda för dem. För att vinna måste rätten landa i "it's better not to exist and give damages for having to exist".
USA är delat. Det är inte alla stater som tillåter såna här stämningsansökningar. De som är för att kunna åtala för "wrongful birth" menar att det inte är någon skillnad mot andra sjukvårdsstämningar. En feldiagnos är en feldiagnos, vare sig det gäller ett knä eller ett ofött barn. De som är emot menar att det förutsätter ett nedvärderande av vissa människor. Att åtalen förutsätter synen att dessa barns liv inte är värda att leva. Och i förlängningen - vem ska avgöra vems liv som ska vara värt att leva? Vad blir minsta tillåtna (icke)perfektion?
När Moomsteatern gjorde "Speciells evangelium" - musikalen där Jesus återföds med Downs syndrom - 2003, var en av bihandlingarna en framforskad "DNA-blockerare". Med denna kunde man blockera oönskade egenskaper under graviditeten. Brottsligheten skulle halveras. Ingen skulle behöva sjunga falskt. Och senare under pjäsen avslöjades att man identifierat "blatte-genen". Föräldrarna kunde välja att mildra ett framtida utanförskap redan under graviditeten.
Science fiction, sa en del kritiska röster under framtagandet av manus. Men bara ett par år efter så fanns en liknande metod beskriven i Svenska Dagbladets vetenskaps-sidor...
Homogena institutioner
De skånska kulturinstitutionernas styrelser är för passiva i mångfaldsfrågor. Kritiken kommer från Aldo Iskra, som på Region Skånes uppdrag tittat på mångfaldsarbetet på våra scener och estrader.
Dessvärre presenteras ingen statistik i Sydsvenskans artikel, annat än att bara två av sju institutioner har en mångfaldsplan. (Vilket givetvis är anmärkningsvärt. Hur kunde man passera mångkulturåret 2006 utan att göra sina planer?)
Av Sydsvenskans artikel att döma handlar rapporten bara om etnisk mångfald. Jag uppmärksammade Emil Erdtmans artikel om uteslutandet av funktionsnedsättning i mångfaldsbegreppet i ett tidigare inlägg. Jag kan inte låta bli att undra om det är symptomatiskt att en undersökning om mångfaldsarbete inte tar upp fler perspektiv än ett - etnicitet. Jag får beställa rapporten och hoppas att jag har fel i mitt undran.
Dessvärre presenteras ingen statistik i Sydsvenskans artikel, annat än att bara två av sju institutioner har en mångfaldsplan. (Vilket givetvis är anmärkningsvärt. Hur kunde man passera mångkulturåret 2006 utan att göra sina planer?)
Av Sydsvenskans artikel att döma handlar rapporten bara om etnisk mångfald. Jag uppmärksammade Emil Erdtmans artikel om uteslutandet av funktionsnedsättning i mångfaldsbegreppet i ett tidigare inlägg. Jag kan inte låta bli att undra om det är symptomatiskt att en undersökning om mångfaldsarbete inte tar upp fler perspektiv än ett - etnicitet. Jag får beställa rapporten och hoppas att jag har fel i mitt undran.
lördag 13 juni 2009
Marschen för tillgänglighet
Idag har jag marscherat för tillgänglighet. Framför mig gick ett 50-tal personer, de flesta med en egen funktionsnedsättning.
Så när som på några kristdemokratiska gräsrötters vindjackor var den politiska makten helt osynlig. Är det en måttstock på hur angelägen frågan egentligen är?
Så när som på några kristdemokratiska gräsrötters vindjackor var den politiska makten helt osynlig. Är det en måttstock på hur angelägen frågan egentligen är?
fredag 12 juni 2009
Rätten till makt över sitt liv
England söker provkommuner. Städer som ska vara piloter för utökad rätt för personer med funktionsnedsättning att göra sina egna val. Att styra sitt eget liv.
I Moomsteaterns EU-projekt samarbetade vi med tyska "Open Paths", ett projekt styrt av deras Independent Living-rörelse. Målet för dem var införskaffandet av personliga budgetar. Tanken med dessa är maktförflyttning. Istället för att diverse myndigheter har makten över pengarna, och sedan kan personen med funktionsnedsättning söka hjälp - så ges personen med funktionsnedsättning en personlig budget. Därefter är det upp till individen själv att välja mål i livet och vem som eventuellt ska hjälpa en att nå dem. Vad jag förstår har man ännu inte haft framgång.
Men England kanske är på väg. Just nu genomför man ett rådslag med personer med funktionsnedsättning om sitt tänkta program "Right to control" (lättläst version här).
"Right to control" skulle enligt förslaget omfatta följande områden:
Support learning, training and getting skills
Support to find and stay in work
Support to be able to live at home
Support with things like cooking or getting dressed
Changes to a building to make it easier for a disabled person to use
Equipment disabled people use at home, out and about or at work
I Sverige ger LSS redan människor med funktionsnedsättning möjligheten att välja t.ex. assistent. Men knappast rätten att t.ex. välja metoder och förmedlare av tjänster när det gäller att komma ut i arbetslivet och därefter kunna utföra och behålla sitt jobb.
Folkpartiet presenterar nu sitt förslag för att underlätta på den fronten här hemma (Svensk Handikapptidskrift). Resurserna ska samordnas i en myndighet. Fler ska kunna starta arbetsförmedlingsföretag. Dessa ska gärna vara specialiserade mot t.ex. en viss grupp. Den arbetssökande ska själv därefter kunna välja förmedlingstjänst.
Jag är inte tillräckligt insatt än. Men känns det inte som att den engelska tanken ändå är ett snäpp progressivare? Att man verkligen undersöker om makten kan förflyttas från myndigheter till personer?
Det kanske behövs. Jag har på senvåren besökt några särgymnasier. Sett massor med duktiga, dugliga och energifyllda ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning. Jag har frågat skolorna om elevernas framtid efter studenten. Svaret: Alla ska till daglig verksamhet. Inte en enda har ens varit i kontakt med arbetsförmedlingen i syfte att kanske kunna nå arbetsmarknaden.
Jag tror inte det är ett utslag av egenmakt.
I Moomsteaterns EU-projekt samarbetade vi med tyska "Open Paths", ett projekt styrt av deras Independent Living-rörelse. Målet för dem var införskaffandet av personliga budgetar. Tanken med dessa är maktförflyttning. Istället för att diverse myndigheter har makten över pengarna, och sedan kan personen med funktionsnedsättning söka hjälp - så ges personen med funktionsnedsättning en personlig budget. Därefter är det upp till individen själv att välja mål i livet och vem som eventuellt ska hjälpa en att nå dem. Vad jag förstår har man ännu inte haft framgång.
Men England kanske är på väg. Just nu genomför man ett rådslag med personer med funktionsnedsättning om sitt tänkta program "Right to control" (lättläst version här).
"Right to control" skulle enligt förslaget omfatta följande områden:
Support learning, training and getting skills
Support to find and stay in work
Support to be able to live at home
Support with things like cooking or getting dressed
Changes to a building to make it easier for a disabled person to use
Equipment disabled people use at home, out and about or at work
I Sverige ger LSS redan människor med funktionsnedsättning möjligheten att välja t.ex. assistent. Men knappast rätten att t.ex. välja metoder och förmedlare av tjänster när det gäller att komma ut i arbetslivet och därefter kunna utföra och behålla sitt jobb.
Folkpartiet presenterar nu sitt förslag för att underlätta på den fronten här hemma (Svensk Handikapptidskrift). Resurserna ska samordnas i en myndighet. Fler ska kunna starta arbetsförmedlingsföretag. Dessa ska gärna vara specialiserade mot t.ex. en viss grupp. Den arbetssökande ska själv därefter kunna välja förmedlingstjänst.
Jag är inte tillräckligt insatt än. Men känns det inte som att den engelska tanken ändå är ett snäpp progressivare? Att man verkligen undersöker om makten kan förflyttas från myndigheter till personer?
Det kanske behövs. Jag har på senvåren besökt några särgymnasier. Sett massor med duktiga, dugliga och energifyllda ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning. Jag har frågat skolorna om elevernas framtid efter studenten. Svaret: Alla ska till daglig verksamhet. Inte en enda har ens varit i kontakt med arbetsförmedlingen i syfte att kanske kunna nå arbetsmarknaden.
Jag tror inte det är ett utslag av egenmakt.
tisdag 9 juni 2009
Dramaten i Rwanda
Dramatens blogg har roterande skribenter. Innehållet varierar från gäspningar till skärpa, allt beroende på tycke och smak.
Den här veckan har Christoffer Svensson pennan. Han är på väg till Rwanda för att spela "Blästrad". Det är både intressant och spännande. Inte minst efter att ha läst DNs rapportering om regionens situation för kvinnor.
Den här veckan har Christoffer Svensson pennan. Han är på väg till Rwanda för att spela "Blästrad". Det är både intressant och spännande. Inte minst efter att ha läst DNs rapportering om regionens situation för kvinnor.
e-inkludering
Sverige ska bli bättre på e-inkludering. Infrastrukturminister Åsa Torstensson har gett Handisam i uppdrag att göra en utredning. Syftet är att Informations och kommunikationstjänster (IKT) i större grad ska vara tillgängliga för alla. Även för personer med funktionsnedsättning.
Det är bra. Det behövs. Min mobil kan allt, men jag kan inte utnyttja hälften. Mitt tips är att även normgruppen medelålders män skulle ha nytta av förbättring på området.
Moomsteatern har sitt eget lilla IKT-projekt. Skådespelarna med utvecklingsstörning får internutbildning i e-posthantering. Målet är att skapa en direkt kommunikation mellan skådespelare och publik.
Pressreleasen här.
Handisams tidigare rapport från feb 2009 om e-inkludering här.
Det är bra. Det behövs. Min mobil kan allt, men jag kan inte utnyttja hälften. Mitt tips är att även normgruppen medelålders män skulle ha nytta av förbättring på området.
Moomsteatern har sitt eget lilla IKT-projekt. Skådespelarna med utvecklingsstörning får internutbildning i e-posthantering. Målet är att skapa en direkt kommunikation mellan skådespelare och publik.
Pressreleasen här.
Handisams tidigare rapport från feb 2009 om e-inkludering här.
måndag 8 juni 2009
Teaterbiennalen 2009
Nu är jag åter från Teaterbiennalen i Borås. Åtskilliga dygn av föreställningar, seminarier och mingel. Hur blev det då?
Den konstnärliga kvaliteten var hög. Jag jublade i ett tidigare inlägg över Orionteaterns "Vems lilla mössa flyger?". Jublet kvarstår. Den var biennalens höjdpunkt i mina ögon.
Västanås "En herrgårdssägen" delade publiken. Men min kollega gav den recension som talade mest och bäst. Att se tre timmar Lagerlöf-dialog med en begränsad språkförståelse skulle kunna vara förödande. Men inte då. Föreställningen träffar min kollega rakt i magen. Ivriga applåder ackompanjeras av en själslig gråt. Ytterligare en påminnelse om att aldrig räkna ut den utvecklingsstördes förmåga att ta in, eller teaterns kraft att beröra.
Stockholms stadsteater kom med den hyllade och omskrivna "Petra von Kants bittra tårar". Min förväntan på detta baserades på pressens skriverier under tiden den gick i Stockholm, och kan väl sammanfattas "Utmanande och Pia Johansson briljerar". Så utmanande blev den inte, men oj så rasande skickligt framförd. Och Pia Johansson i all ära, men jag fick en ny favorit. Jessica Liedberg som den ordlöse assistenten imponerade stort på mig.
En av biennalens största snackisar var kanske humorkollektivet Klungans "Det är vi som är hemgiften". Och visst var det bitvis vrålskratt, särskilt när gruppen använde sin fysik. Men även briljanta texter riskerar bli monotona om de är likadant uppbyggda och framförda under flera timmar. Mer stående än publikens applåder den kvällen kan knappast ovationer bli, men själv tycker jag det fortfarande finns rum för utveckling i materialet.
Bland seminarierna har jag tidigare berömt Jonas Frankssons och Johan Bössmans "Är teatern handikappad?". Det fanns ett till som var värt massor för mig. "Att sätta sig själv på spel - om språk och motspråk" med Birgitta E Gustafsson. Seminariets titel är samma som hennes avhandling. Jag saxar ur presentationen av hennes avhandling:
"För att förändras och tänka nytt i pedagogiska sammanhang behöver vi bli provocerade, något behöver ”stöta mot” våra etablerade föreställningar/.../ Med motspråk menas ett språk som inte stämmer överens med den föreställning man redan har. Det är ett språk som kan ge en spegling av det egna jaget när individen får möjlighet att se sig själv i ett socialt sammanhang.
Konstnärliga språk kan vara exempel på motspråk som gör uppror mot vaneseende. Dikten såväl som litteraturen och teaterföreställningen erbjuder möjlighet till andra bilder av verkligheten. Hur går det till när vi möter motspråk som konfronterar vår föreställningsvärld? Vad händer då vi ställs inför valet att antingen se eller se bort?"
En del i Birgittas arbete var att intervjua lärarnas hantering av dessa motspråkiga kulturupplevelser. Deras svar varierade från bejakandet av att låta sig konfronteras till kultursyner som "det är bra att de får lära sig att sitta still" eller "det är för mycket att göra, vi har energi-tema nu". Här finns substans för både en skol och kulturpolitisk fråga: Hur ska barnen garanteras rätten till kulturupplevelser på sina egna villkor?
Svalare var det på teater-kritikernas seminarier: "Teaterkritiken i praktiken" och "Teaterkritiken som dialog". Det sistnämnda blev lite mer ge och ta, mest tack vare Lilith performancestudios Petter Petterssons frispråkighet i sin kritik av kritikerna. Likväl är det bra att även kritike(r)ns roll diskuteras. Man skulle dock kunna fråga sig om utvecklingen av teaterkritiken blir bäst av att scenkonstkritikerna själva befolkar panelerna. Hur mycket nya tankar blir summan av det arrangemanget?
Teaterbiennalen i media, bl.a:
GP, Exp, SvD, SvD2, DN, DN2, DN3.
Den konstnärliga kvaliteten var hög. Jag jublade i ett tidigare inlägg över Orionteaterns "Vems lilla mössa flyger?". Jublet kvarstår. Den var biennalens höjdpunkt i mina ögon.
Västanås "En herrgårdssägen" delade publiken. Men min kollega gav den recension som talade mest och bäst. Att se tre timmar Lagerlöf-dialog med en begränsad språkförståelse skulle kunna vara förödande. Men inte då. Föreställningen träffar min kollega rakt i magen. Ivriga applåder ackompanjeras av en själslig gråt. Ytterligare en påminnelse om att aldrig räkna ut den utvecklingsstördes förmåga att ta in, eller teaterns kraft att beröra.
Stockholms stadsteater kom med den hyllade och omskrivna "Petra von Kants bittra tårar". Min förväntan på detta baserades på pressens skriverier under tiden den gick i Stockholm, och kan väl sammanfattas "Utmanande och Pia Johansson briljerar". Så utmanande blev den inte, men oj så rasande skickligt framförd. Och Pia Johansson i all ära, men jag fick en ny favorit. Jessica Liedberg som den ordlöse assistenten imponerade stort på mig.
En av biennalens största snackisar var kanske humorkollektivet Klungans "Det är vi som är hemgiften". Och visst var det bitvis vrålskratt, särskilt när gruppen använde sin fysik. Men även briljanta texter riskerar bli monotona om de är likadant uppbyggda och framförda under flera timmar. Mer stående än publikens applåder den kvällen kan knappast ovationer bli, men själv tycker jag det fortfarande finns rum för utveckling i materialet.
Bland seminarierna har jag tidigare berömt Jonas Frankssons och Johan Bössmans "Är teatern handikappad?". Det fanns ett till som var värt massor för mig. "Att sätta sig själv på spel - om språk och motspråk" med Birgitta E Gustafsson. Seminariets titel är samma som hennes avhandling. Jag saxar ur presentationen av hennes avhandling:
"För att förändras och tänka nytt i pedagogiska sammanhang behöver vi bli provocerade, något behöver ”stöta mot” våra etablerade föreställningar/.../ Med motspråk menas ett språk som inte stämmer överens med den föreställning man redan har. Det är ett språk som kan ge en spegling av det egna jaget när individen får möjlighet att se sig själv i ett socialt sammanhang.
Konstnärliga språk kan vara exempel på motspråk som gör uppror mot vaneseende. Dikten såväl som litteraturen och teaterföreställningen erbjuder möjlighet till andra bilder av verkligheten. Hur går det till när vi möter motspråk som konfronterar vår föreställningsvärld? Vad händer då vi ställs inför valet att antingen se eller se bort?"
En del i Birgittas arbete var att intervjua lärarnas hantering av dessa motspråkiga kulturupplevelser. Deras svar varierade från bejakandet av att låta sig konfronteras till kultursyner som "det är bra att de får lära sig att sitta still" eller "det är för mycket att göra, vi har energi-tema nu". Här finns substans för både en skol och kulturpolitisk fråga: Hur ska barnen garanteras rätten till kulturupplevelser på sina egna villkor?
Svalare var det på teater-kritikernas seminarier: "Teaterkritiken i praktiken" och "Teaterkritiken som dialog". Det sistnämnda blev lite mer ge och ta, mest tack vare Lilith performancestudios Petter Petterssons frispråkighet i sin kritik av kritikerna. Likväl är det bra att även kritike(r)ns roll diskuteras. Man skulle dock kunna fråga sig om utvecklingen av teaterkritiken blir bäst av att scenkonstkritikerna själva befolkar panelerna. Hur mycket nya tankar blir summan av det arrangemanget?
Teaterbiennalen i media, bl.a:
GP, Exp, SvD, SvD2, DN, DN2, DN3.
fredag 5 juni 2009
BBC visar vägen
Jag kommer från ett av teaterbiennalens hittills bästa seminarier - "Är teatern handikappad?" Jonas Franksson och Johan Bössman, bägge med beröringspunkt Teater Devill, målade bilden av en scenkonstvärld med - om inte direkt beröringsskräck så - svårigheter att hantera människor med funktionsnedsättning i såväl dramatiken som i sina egna personalstyrkor.
Jag har tidigare uppmärksammat Emil Erdtmans artikel om funktionshindrades exkludering ur mångfaldsbegreppet och SVTs beklämmande statistik vad beträffar personer med funktionsnedsättnings medverkan i media. (här och här.)
BBC borde kunna tjäna som föredöme för alla de som berörs av kritiken. Man går nu in för att ändra på det här. Och man gör det ordentligt.
Långköraren Eastenders får en rollfigur som använder rullstol och som spelas av en skådespelare med funktionsnedsättning - David Proud. Samtidigt skapar man i samarbete med skådespelarfacket ett online-register över skådespelare och artister med funktionsnedsättning. Men inte nog med det - man sätter igång ett rikstäckande uppsökande arbete efter skådespelare och artister med funktionsnedsättning för framtida medverkan i dramaproduktioner, komedier och barnprogram. Mer i The Guardian.
Det låter som man har bestämt sig. När hakar Sveriges Television och Teaterförbundet på?
Jag har tidigare uppmärksammat Emil Erdtmans artikel om funktionshindrades exkludering ur mångfaldsbegreppet och SVTs beklämmande statistik vad beträffar personer med funktionsnedsättnings medverkan i media. (här och här.)
BBC borde kunna tjäna som föredöme för alla de som berörs av kritiken. Man går nu in för att ändra på det här. Och man gör det ordentligt.
Långköraren Eastenders får en rollfigur som använder rullstol och som spelas av en skådespelare med funktionsnedsättning - David Proud. Samtidigt skapar man i samarbete med skådespelarfacket ett online-register över skådespelare och artister med funktionsnedsättning. Men inte nog med det - man sätter igång ett rikstäckande uppsökande arbete efter skådespelare och artister med funktionsnedsättning för framtida medverkan i dramaproduktioner, komedier och barnprogram. Mer i The Guardian.
Det låter som man har bestämt sig. När hakar Sveriges Television och Teaterförbundet på?
Orions mössa flyger högt
Just nu är det teaterbiennal i Borås. Orionteatern deltar med "Vems lilla mössa flyger?".
Och svaret kan inte bli annat än att Orion och pjäsen är ett jättelyft. En stor, begåvad ensemble, ett teaterspråk som jag inbillar mig måste träffa målgruppen perfekt. Och en teater som satsar fullt ut i det visuella.
Stor applåd!
Och svaret kan inte bli annat än att Orion och pjäsen är ett jättelyft. En stor, begåvad ensemble, ett teaterspråk som jag inbillar mig måste träffa målgruppen perfekt. Och en teater som satsar fullt ut i det visuella.
Stor applåd!
onsdag 3 juni 2009
Ny blogg: Damptanterna på nätet
Direkt från deras sida:
"Vad är en Damptant?
En Damptant är en kvinna eller flicka med diagnoser som ADHD, ADD, DAMP, Aspergers syndrom eller Tourettes syndrom (eller varför inte en härlig blandning av alltihopa samtidigt!) samlade under tre små bokstäver: NPF = neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
Vad är en Damptant på nätet?
En Damptant på nätet påverkar och inpirerar andra människor och andra Damptanter genom att berätta att hon finns. Och ju mer hon “finns” och verkar utåt, desto mer kan hon sprida kunskapen om NPF. Och hitta likasinnade att göra världen till en bättre plats att klampa omkring tillsammans i.
En hedersdamptant är en människa som är en damptant – what so ever)"
Blir det en bra blogg? Hoppas det. Följ den här.
Mot biennalen!
Nu är det dags för fyra dygn teater. Teaterbiennalen öppnar idag i Borås.
Första dagen väljer jag "En Herrgårdssägen" med Västanå teater. Ska jobba med scenografen Jacob framöver, och gillar Stinnerboms tretakts-teater.
Tänker lyssna på kulturministerns invigning också, men förväntar mig inga glädjebomber för den offentligt finansierade scenkonsten i finanskrisens spår.
Första dagen väljer jag "En Herrgårdssägen" med Västanå teater. Ska jobba med scenografen Jacob framöver, och gillar Stinnerboms tretakts-teater.
Tänker lyssna på kulturministerns invigning också, men förväntar mig inga glädjebomber för den offentligt finansierade scenkonsten i finanskrisens spår.
Funktionshindrades exkludering från mångfaldsbegreppet
"Mångfald är mer än bara ursprungsland", skriver Emil Erdtman i Sydsvenskan. Han har givetvis rätt. "Mångfald har i Sverige blivit synonymt med olikheter i etniskt ursprung. Men även olikheter i kroppsliga förutsättningar bidrar till mångfalden i samhället, och bör avspeglas i företagens rekryteringar och i mediernas verklighetsskildring", fortsätter han.
I ett verbalt och tankemässigt strikt uppdelat Sverige har "mångfald" blivit etnicitet. I samma anda har personer med funktionshinder tilldelats området "tillgänglighet". Genom att fasa ner trottoarkanter ska också dom få vara med. Men vad med allt annat som hör delaktigheten till. Makt? Få sin röst hörd? Få sin röst hörd oavsett om man representerar sin sort eller inte?
Vi behöver bredd på perspektiven, vare sig det gäller företagande, mediebeskrivningar eller sceniskt gestaltande. Det vinner alla på. Inte bara den vars röst får en plats, utan också alla dom som hittills inte getts möjlighet att ta in fler perspektiv än sitt eget.
Emil Erdtmans artikel pekar på mediernas roll. Tanken att spegla samhället i både utbud och personalstyrka har en förankring vad gäller kön, en pågående utveckling när det rör etnicitet, men är hopplöst eftersatt vad gäller funktionshinder. Det verkar inte ens vara en fråga.
Jag har tidigare skrivit om sajten "Med i medier". Sidan fokuserar på relationen media och personer med funktionsnedsättning. Vi lär oss att man räkna antalet programmedverkande personer i SVT och tematiska val om funktionshinder i utbudet i (delar av) promille. Att stereotyperna lever. Och att utvecklingen, i den mån det faktiskt går att mäta en sådan alls, går trögt. I Erdtmans artikel får Sydsvenskan beröm för sin inställning till mångfald. "Det är inte hudfärg eller efternamn tidningen vill åt, utan för verksamheten nyttig kompetens som gör att tidningen bättre kan skildra verkligheten." Vilket får mig att omedelbart undra om inställningen också har ett faktiskt genomslag i tidningens rekrytering av personer med funktionsnedsättning?
På en punkt drar sig Erdtmans och Med i mediers syn åt olika håll. Erdtman skriver: "Denna mångfald skapar också igenkännande. Vissa medier har insett detta. Tänk bara på TV4:s ”I en annan del av Köping” som blev årets program 2007."
Men igenkänning för vem? För på Med i mediers sida refereras till Jenny Särnholm och Jorie Storms "Gränslös Glädje - vägen till rättvisa?" vid Göteborgs universitet.
I ett självtest får läsaren på MiM ta ställning till påståendet "Personer med utvecklingsstörning känner igen sig i En annan del av Köping"
Svaret är: "Påståendet är FALSKT. I en studie med fokusgruppsintervjuer var de som själva har utvecklingsstörning mycket negativa och kunde inte identifiera sig med En annan del av Köping. Anhöriga och personer utan kontakt med funktionshinder visade däremot stor uppskattning."
Och det är väl precis som det ska vara, kan jag tycka. Integrationen, mångfalden och jämlikheten behöver fler mötespunkter mellan människor av olika sorter. Men det förutsätter att fler personer med t.ex. utländsk bakgrund eller funktionsnedsättning också får plats i mediernas redaktioner och ämnesval (och då gärna i en variation från offer-stereotypen).
I ett verbalt och tankemässigt strikt uppdelat Sverige har "mångfald" blivit etnicitet. I samma anda har personer med funktionshinder tilldelats området "tillgänglighet". Genom att fasa ner trottoarkanter ska också dom få vara med. Men vad med allt annat som hör delaktigheten till. Makt? Få sin röst hörd? Få sin röst hörd oavsett om man representerar sin sort eller inte?
Vi behöver bredd på perspektiven, vare sig det gäller företagande, mediebeskrivningar eller sceniskt gestaltande. Det vinner alla på. Inte bara den vars röst får en plats, utan också alla dom som hittills inte getts möjlighet att ta in fler perspektiv än sitt eget.
Emil Erdtmans artikel pekar på mediernas roll. Tanken att spegla samhället i både utbud och personalstyrka har en förankring vad gäller kön, en pågående utveckling när det rör etnicitet, men är hopplöst eftersatt vad gäller funktionshinder. Det verkar inte ens vara en fråga.
Jag har tidigare skrivit om sajten "Med i medier". Sidan fokuserar på relationen media och personer med funktionsnedsättning. Vi lär oss att man räkna antalet programmedverkande personer i SVT och tematiska val om funktionshinder i utbudet i (delar av) promille. Att stereotyperna lever. Och att utvecklingen, i den mån det faktiskt går att mäta en sådan alls, går trögt. I Erdtmans artikel får Sydsvenskan beröm för sin inställning till mångfald. "Det är inte hudfärg eller efternamn tidningen vill åt, utan för verksamheten nyttig kompetens som gör att tidningen bättre kan skildra verkligheten." Vilket får mig att omedelbart undra om inställningen också har ett faktiskt genomslag i tidningens rekrytering av personer med funktionsnedsättning?
På en punkt drar sig Erdtmans och Med i mediers syn åt olika håll. Erdtman skriver: "Denna mångfald skapar också igenkännande. Vissa medier har insett detta. Tänk bara på TV4:s ”I en annan del av Köping” som blev årets program 2007."
Men igenkänning för vem? För på Med i mediers sida refereras till Jenny Särnholm och Jorie Storms "Gränslös Glädje - vägen till rättvisa?" vid Göteborgs universitet.
I ett självtest får läsaren på MiM ta ställning till påståendet "Personer med utvecklingsstörning känner igen sig i En annan del av Köping"
Svaret är: "Påståendet är FALSKT. I en studie med fokusgruppsintervjuer var de som själva har utvecklingsstörning mycket negativa och kunde inte identifiera sig med En annan del av Köping. Anhöriga och personer utan kontakt med funktionshinder visade däremot stor uppskattning."
Och det är väl precis som det ska vara, kan jag tycka. Integrationen, mångfalden och jämlikheten behöver fler mötespunkter mellan människor av olika sorter. Men det förutsätter att fler personer med t.ex. utländsk bakgrund eller funktionsnedsättning också får plats i mediernas redaktioner och ämnesval (och då gärna i en variation från offer-stereotypen).
tisdag 2 juni 2009
Är du full, eller?
Hovrätten har fastställt tingsrättens friande dom i fallet där en kvinna med CP nekades inträde. Vakterna trodde hon var berusad. Diskrimineringsombudsmannen, DO, har kritiserat domen. DO anser att den riskerar medföra att en person måste uppge sitt funktionshinder till en vakt för att få komma in.
Jag har själv råkat ut för liknande situationer med mina kolleger med funktionsnedsättning. Som halvoffentliga personer har de dock alltid kommit in. Men inte med mindre än att deras funktionsnedsättnings-status granskats och kommenterats.
Det knepiga är väl att det inte går att ta gift på att det inte är så som vakterna säger. Att de faktiskt trott att de var för fulla för att komma in. Hur dum får man va, skulle man kunna fråga sig, men dumhet är inte olagligt i sig. Och man ska betraktas oskyldig tills dess man är överbevisad om motsatsen.
Baksidan av domen är att den lämnar ett annat problem som hittills inte existerat. Problemet att mörkhyade män och funktionshindrade av bägge könen alltid dricker för mycket innan de ställer sig i krog-kön. (obs, ironi)
Jag har själv råkat ut för liknande situationer med mina kolleger med funktionsnedsättning. Som halvoffentliga personer har de dock alltid kommit in. Men inte med mindre än att deras funktionsnedsättnings-status granskats och kommenterats.
Det knepiga är väl att det inte går att ta gift på att det inte är så som vakterna säger. Att de faktiskt trott att de var för fulla för att komma in. Hur dum får man va, skulle man kunna fråga sig, men dumhet är inte olagligt i sig. Och man ska betraktas oskyldig tills dess man är överbevisad om motsatsen.
Baksidan av domen är att den lämnar ett annat problem som hittills inte existerat. Problemet att mörkhyade män och funktionshindrade av bägge könen alltid dricker för mycket innan de ställer sig i krog-kön. (obs, ironi)
Marschen tillgänglig för politikerna
Marschen för tillgänglighet går av stapeln på lördag 13 juni. Marschen gäller den önskade skärpningen av diskrimineringslagstiftningen. I år medverkar för första gången representanter för samtliga riksdagspartier, meddelar tidningen Föräldrakraft. (Även om ingen folkpartist nämns vid namn i artikeln (?)...)
Bra. Det är bara att hoppas att viljan inte stannar vid en promenad i solen.
Marschen i media: Newsdesk 1, 2.
Bra. Det är bara att hoppas att viljan inte stannar vid en promenad i solen.
Marschen i media: Newsdesk 1, 2.
Kulturskapare med utvecklingsstörning - Sverige runt
Litet axplock ur Sveriges tidningar värt beröm och uppmärksamhet:
- På Gotland spelar Teater Framåt på Länsteaterns scen. "Evolutionen eller varifrån kommer rullstolen" heter pjäsen. Nästa år väntar samarbete med Gotlandsmusiken. Institutioner som engagerar sig i handikappkulturens egna utövare är sällsynt. Hittills känner jag bara till SMOTs satsning på Frida för personer med autism. Finns det fler? Läge att ropa "Bravo!" hur som helst.
- Föreningen Grunden i Göteborg öppnar snart sin kvinnokonferens. GP har listat axplock ur programmet: "5 juni - Invigning och debatt med politikerna, bland andra riksdagskvinnan Gunilla Carlsson (S). 6-7 juni - Feministiskt självförsvar. Feminism och funktionshinder. Breakdance. Filmprojektet Dubbelt Utsatt. Allt du behöver veta om fittan och lite till. Kvinnokamp internationellt. Vinprovning. Låtskriveri. Drag-workshop. Hur kan vi förbättra LSS? Sång. Föräldraskap. Om den nya diskrimineringslagstiftningen. Återvinn dina kläder. Konferensdeltagarnas egna filmer. Fotoutställning om BH:n. …". Bravo igen!
- Teater Teamus har premiär på "Den fula Ankungen" på Ribersborgsstranden i Malmö. Nya teaterstycken på somrarna -gratis och öppet för alla - verkar vara på väg att bli en ny tradition. Jag tar mig dit och tittar. Flera ur gänget som spelar är mina vänner och forna kolleger. Teamus är nämligen uppföljningen från när Moomsteatern var ett samarbete med Malmös dagliga verksamhet inom LSS. Den dagliga verksamheten har bytt namn till Teamus och håller på med precis vad namnet säger. TEAter och MUSik. Bravo igen igen!
- På Gotland spelar Teater Framåt på Länsteaterns scen. "Evolutionen eller varifrån kommer rullstolen" heter pjäsen. Nästa år väntar samarbete med Gotlandsmusiken. Institutioner som engagerar sig i handikappkulturens egna utövare är sällsynt. Hittills känner jag bara till SMOTs satsning på Frida för personer med autism. Finns det fler? Läge att ropa "Bravo!" hur som helst.
- Föreningen Grunden i Göteborg öppnar snart sin kvinnokonferens. GP har listat axplock ur programmet: "5 juni - Invigning och debatt med politikerna, bland andra riksdagskvinnan Gunilla Carlsson (S). 6-7 juni - Feministiskt självförsvar. Feminism och funktionshinder. Breakdance. Filmprojektet Dubbelt Utsatt. Allt du behöver veta om fittan och lite till. Kvinnokamp internationellt. Vinprovning. Låtskriveri. Drag-workshop. Hur kan vi förbättra LSS? Sång. Föräldraskap. Om den nya diskrimineringslagstiftningen. Återvinn dina kläder. Konferensdeltagarnas egna filmer. Fotoutställning om BH:n. …". Bravo igen!
- Teater Teamus har premiär på "Den fula Ankungen" på Ribersborgsstranden i Malmö. Nya teaterstycken på somrarna -gratis och öppet för alla - verkar vara på väg att bli en ny tradition. Jag tar mig dit och tittar. Flera ur gänget som spelar är mina vänner och forna kolleger. Teamus är nämligen uppföljningen från när Moomsteatern var ett samarbete med Malmös dagliga verksamhet inom LSS. Den dagliga verksamheten har bytt namn till Teamus och håller på med precis vad namnet säger. TEAter och MUSik. Bravo igen igen!
måndag 1 juni 2009
Kulturrådets tillgänglighetsmål
Den 20 maj kom en rapport från Kulturrådet - "Redovisning av det särskilda ansvaret som sektorsmyndighet inom handikappområdet" (dokument + bilagor hittar du här).
Kulturrådet vill väl. Det är den känsla jag får i de tillfällen där deras medarbetare och jag träffats. Men jag tror att om de ska ha en chans att nå resultat, så måste de våga skärpa målen. De är själva sin egen sanning på spåren i rapporten. (Ur KURs rapport återges i kursiv stil)
Etappmål 1: Handlingsplaner för ökad tillgänglighet
”Kulturrådet ska föra en dialog med och stödja kulturinstitutionerna i arbetet med att ta fram handlingsplaner för att säkerställa tillgängligheten till information, lokaler och verksamhet”.
Målet är att man ska föra dialog och stödja. Inte att kulturinstitutionerna ska ha säkerställd tillgänglighet inom en viss tidsperiod. "Att föra en dialog" ger en alltför lätt måluppfyllelse, och kräver inte att en enda konkret åtgärd görs på landets teatrar och museum.
Etappmål 2: Informationsinsatser
”Kulturrådet genomför både skriftliga och muntliga informationsinsatser om målen i regeringens handikappolitik och om Kulturrådets arbete för ökad tillgänglighet till kultur för personer med funktionsnedsättning. Detta arbete ska pågå kontinuerligt fram till 2010”.
Man mäter om man spridit information eller inte. Inte om informationen omsatts i handling.
Etappmål 3: Utbildningsinsatser
”Samtliga kulturinstitutioner inom Kulturrådets sektorsansvar ska erbjudas någon form av bemötandeutbildning fram till 2006”.
Man mäter om man erbjudit utbildning. Intressantare hade varit att mäta hur man lyckats höja utbildningsnivån hos kulturinstitutionerna. Hur många som lärt in istället för utskickade inbjudningar.
Etappmål 4: Verksamhetsplanering
”I Kulturrådets verksamhetsplan ska mätbara mål finnas för ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning avseende information, lokaler och verksamhet samt utbildning integreras.”
Yes! Målen ska vara mätbara! Och integreras i ordinarie verksamhetsplaner. Det är jättebra! Om nu inte målen är formulerade på samma sätt som de man presenterar här. För då är själva utvecklingen - den som kostar tid och pengar - ytterst frivillig.
Etappmål 5: Samarbete med handikapporganisationerna
"Etappmålet innebär bland annat att utveckla ett samarbete med handikapporganisationerna som syftar till att främja informations- och erfarenhetsutbyte."
I nästa omgång kanske en checklista för vilken tillgänglighet som måste införlivas skulle göras? Vilka är kulturkonsumtionens EAH, bortom ramper och toaletter? (EAH är Enkelt Avhjälpta Hinder som ska vara avskaffade tills nästa år, enligt regeringsdirektiv) Ex. Hur ska syntolkning säkerställas i det svenska kulturlivet?
Målet för kulturpolitiken borde vara den fulla delaktigheten på alla nivåer i kulturlivet – på lika villkor (ur Moomsteaterns remiss-svar på Kulturutredningen). Men även om den nya kulturpolitiken skulle nöja sig med att bara göra kulturkonsumtionen jämlik, så behövs mål som mäter faktisk utveckling i kulturlivet, och inte bara om myndigheten informerat, bjudit in och fört dialog.
Kulturrådets rapport i media:
DN, DN igen, Nummer.
Mitt inlägg om Hallundadeklarationen.
Kulturrådet vill väl. Det är den känsla jag får i de tillfällen där deras medarbetare och jag träffats. Men jag tror att om de ska ha en chans att nå resultat, så måste de våga skärpa målen. De är själva sin egen sanning på spåren i rapporten. (Ur KURs rapport återges i kursiv stil)
Etappmål 1: Handlingsplaner för ökad tillgänglighet
”Kulturrådet ska föra en dialog med och stödja kulturinstitutionerna i arbetet med att ta fram handlingsplaner för att säkerställa tillgängligheten till information, lokaler och verksamhet”.
Målet är att man ska föra dialog och stödja. Inte att kulturinstitutionerna ska ha säkerställd tillgänglighet inom en viss tidsperiod. "Att föra en dialog" ger en alltför lätt måluppfyllelse, och kräver inte att en enda konkret åtgärd görs på landets teatrar och museum.
Etappmål 2: Informationsinsatser
”Kulturrådet genomför både skriftliga och muntliga informationsinsatser om målen i regeringens handikappolitik och om Kulturrådets arbete för ökad tillgänglighet till kultur för personer med funktionsnedsättning. Detta arbete ska pågå kontinuerligt fram till 2010”.
Man mäter om man spridit information eller inte. Inte om informationen omsatts i handling.
Etappmål 3: Utbildningsinsatser
”Samtliga kulturinstitutioner inom Kulturrådets sektorsansvar ska erbjudas någon form av bemötandeutbildning fram till 2006”.
Man mäter om man erbjudit utbildning. Intressantare hade varit att mäta hur man lyckats höja utbildningsnivån hos kulturinstitutionerna. Hur många som lärt in istället för utskickade inbjudningar.
Etappmål 4: Verksamhetsplanering
”I Kulturrådets verksamhetsplan ska mätbara mål finnas för ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning avseende information, lokaler och verksamhet samt utbildning integreras.”
Yes! Målen ska vara mätbara! Och integreras i ordinarie verksamhetsplaner. Det är jättebra! Om nu inte målen är formulerade på samma sätt som de man presenterar här. För då är själva utvecklingen - den som kostar tid och pengar - ytterst frivillig.
Etappmål 5: Samarbete med handikapporganisationerna
"Etappmålet innebär bland annat att utveckla ett samarbete med handikapporganisationerna som syftar till att främja informations- och erfarenhetsutbyte."
I nästa omgång kanske en checklista för vilken tillgänglighet som måste införlivas skulle göras? Vilka är kulturkonsumtionens EAH, bortom ramper och toaletter? (EAH är Enkelt Avhjälpta Hinder som ska vara avskaffade tills nästa år, enligt regeringsdirektiv) Ex. Hur ska syntolkning säkerställas i det svenska kulturlivet?
Målet för kulturpolitiken borde vara den fulla delaktigheten på alla nivåer i kulturlivet – på lika villkor (ur Moomsteaterns remiss-svar på Kulturutredningen). Men även om den nya kulturpolitiken skulle nöja sig med att bara göra kulturkonsumtionen jämlik, så behövs mål som mäter faktisk utveckling i kulturlivet, och inte bara om myndigheten informerat, bjudit in och fört dialog.
Kulturrådets rapport i media:
DN, DN igen, Nummer.
Mitt inlägg om Hallundadeklarationen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
