Funktionshindrades exkludering från mångfaldsbegreppet

"Mångfald är mer än bara ursprungsland", skriver Emil Erdtman i Sydsvenskan. Han har givetvis rätt. "Mångfald har i Sverige blivit synonymt med olikheter i etniskt ursprung. Men även olikheter i kroppsliga förutsättningar bidrar till mångfalden i samhället, och bör avspeglas i företagens rekryteringar och i mediernas verklighetsskildring", fortsätter han.

I ett verbalt och tankemässigt strikt uppdelat Sverige har "mångfald" blivit etnicitet. I samma anda har personer med funktionshinder tilldelats området "tillgänglighet". Genom att fasa ner trottoarkanter ska också dom få vara med. Men vad med allt annat som hör delaktigheten till. Makt? Få sin röst hörd? Få sin röst hörd oavsett om man representerar sin sort eller inte?
Vi behöver bredd på perspektiven, vare sig det gäller företagande, mediebeskrivningar eller sceniskt gestaltande. Det vinner alla på. Inte bara den vars röst får en plats, utan också alla dom som hittills inte getts möjlighet att ta in fler perspektiv än sitt eget.

Emil Erdtmans artikel pekar på mediernas roll. Tanken att spegla samhället i både utbud och personalstyrka har en förankring vad gäller kön, en pågående utveckling när det rör etnicitet, men är hopplöst eftersatt vad gäller funktionshinder. Det verkar inte ens vara en fråga.

Jag har tidigare skrivit om sajten "Med i medier". Sidan fokuserar på relationen media och personer med funktionsnedsättning. Vi lär oss att man räkna antalet programmedverkande personer i SVT och tematiska val om funktionshinder i utbudet i (delar av) promille. Att stereotyperna lever. Och att utvecklingen, i den mån det faktiskt går att mäta en sådan alls, går trögt. I Erdtmans artikel får Sydsvenskan beröm för sin inställning till mångfald. "Det är inte hudfärg eller efternamn tidningen vill åt, utan för verksamheten nyttig kompetens som gör att tidningen bättre kan skildra verkligheten." Vilket får mig att omedelbart undra om inställningen också har ett faktiskt genomslag i tidningens rekrytering av personer med funktionsnedsättning?

På en punkt drar sig Erdtmans och Med i mediers syn åt olika håll. Erdtman skriver: "Denna mångfald skapar också igenkännande. Vissa medier har insett detta. Tänk bara på TV4:s ”I en annan del av Köping” som blev årets program 2007."

Men igenkänning för vem? För på Med i mediers sida refereras till Jenny Särnholm och Jorie Storms "Gränslös Glädje - vägen till rättvisa?" vid Göteborgs universitet.

I ett självtest får läsaren på MiM ta ställning till påståendet "Personer med utvecklingsstörning känner igen sig i En annan del av Köping"

Svaret är: "Påståendet är FALSKT. I en studie med fokusgruppsintervjuer var de som själva har utvecklingsstörning mycket negativa och kunde inte identifiera sig med En annan del av Köping. Anhöriga och personer utan kontakt med funktionshinder visade däremot stor uppskattning."

Och det är väl precis som det ska vara, kan jag tycka. Integrationen, mångfalden och jämlikheten behöver fler mötespunkter mellan människor av olika sorter. Men det förutsätter att fler personer med t.ex. utländsk bakgrund eller funktionsnedsättning också får plats i mediernas redaktioner och ämnesval (och då gärna i en variation från offer-stereotypen).