Vem ska spela Salander?

Hollywood är på gång med Millenium-böckerna. De ska bli film, och den stora frågan är förstås vem som ska få en Oscars-chans via funktionshinder-gestaltning. Det vill säga - vem ska spela Lisbeth Salander?

Vad är oddsen på att det blir en skådis som själv har Asperger syndrom? Ungefär lika obefintliga som att Hollywood skulle rea ut en självklar Oscarsvinnare till svenska Stagepool för rekryteringshjälp.

Men - så har tydligen skett! Bolaget hade en annons inne på sin hemsida som sökte efter hugade på rollen som Salander.

DN: "I övrigt är historien höljd i dunkel. Anna-Clara Blixt Modin vill inte berätta om det var filmbolaget Sony Pictures, som äger rättigheterna till den amerikanska versionen, som låg bakom annonsen. Hon vill heller inte avslöja om man äntligen har hittat den rätta Salander, eller varför man söker efter henne bland svenska skådespelare."

Större roller går nästan aldrig till skådespelare med egna diagnoser. Detta har väckt bestörtning ett flertal gånger i USA. Jag har tagit upp detta i bloggen förut:
Läs Professor Lennards ideologiska betraktelse över fenomenet här.
Läs en jämförelse mellan USA och Storbrittanien här.
Döva skådespelares protester vid iscensättandet av "The heart is a lonely hunter".
Lady Gagas dansare i rullstol väckte kritikstorm.


Tips på slutlig rollinnehavare mottas i kommentarerna. Vinnaren får nåt pris, får se vilket...

Svensk media: SVT, BT, Barometern, Allehanda, HD, VF, Metro, VLT.

Norska aviser: Dagbladet, VG.

"Down syndrome girl" Emmy-nominerad

Stort bråk o rabalder för nårgra månader sedan, men nu Emmy-nominerad. Serien Family guy utmanade, omvärlden reagerade. Läs mera om kontroversen här och här. Hör låten och läs den omtalade texten nedan. Vad tycker du?



Stewie: You've got to look your best tonight
You tubby little parasite
Cause there's a lovely lady and she's waiting for you

And though her pretty face may seem
A special person's wettest dream
Before you get to see it there are things you must do

We'll try a tie
And boutonniere of yellow

Or a rose that shows
That you're a classy fellow

With a posh panache
Of Jefferson and Monticello
Busting out a mile with style

I know you just can't wait to stare
At all that luscious orange hair
But boy before you touch a single curl
You must impress that ultra-boomin',
All-consumin', poorly-groomin'
Down syndrome girl

On any normal day you reek
As if you were on a farting streak
Your finger's up your nose and you're dripping with drool

But if you want a lady's love
You're better off by smelling of
A gentlemen's cologne instead of sneakers and stool

A squirt, a spurt
Of something just for Ellen
And you'll see that she
Will find you so compelin'
And she does because
The only smell that she'll be smellin'
Won't be coming from your bum

You wanna take that little whore
And spin her on the dancing floor
But boy before you do a single twirl

You must impress that effervescing,
Self-possesing, no-BS-ing
Down syndrome girl

Her eyes are emerald portals
To a secret land of love
And her smile is like the sweetest summer flower
Her kiss is so inviting
And her hugs are so delighting

And what makes them really nice
Is that they've got a little spice
Because they're tighter than a vice
And they go on for an hour

(Stewie and Chris tap dance)

My boy, between the two of us
We'll get you on that shorty bus
And then you're gonna take it for a whirl

Now go impress that super-thrilling
Wish-fulfilling, Yoo-Hoo spilling,
Ultra-swinging, boner-bringing,
Gaily singing, dingalinging,
Stupefying, fortifying,
As of Monday, shoelace tying,
Stimulating, titillating,
Kitty-cat impersonating,
Mega-rocking, pillow-talking,
Just a little crooked walking,
Coyly pouting, booby-sprouting,
For some reason always shouting,
Fascinating, captivating,
Happiness and joy creating...
Down syndrome girl!

Jesse Higman

Ytterligare en konstnär som gjorde starkt intryck under Very Special Arts festival i Washington DC var Jesse Higman.

Jag hittade den här videon om hur han jobbar och hans liv. Se den och/eller gå vidare till hans mycket illustrativa hemsida.

Seattle Channel Video can be played in Flash Player 9 and up

Nalaga - Dövblind teater i Israel

För över ett år sen jublade jag här i bloggen om nyheten att Riksteatern/Unga Tyst Teater startade ett projekt för dövblinda skådespelare.

Måhända har en framtida samarbetspart dykt upp på nätet? Israeliska Nalaga har visats i åtskilliga internationella medier. Hittills okända för mig, men det triggar impulser i resnerven.

Börja med att se trailern på föreställningen "Not by bread alone":



Fortsätt med ett reportage:

Extra ordinary

David Toole är en extraordinär dansare. Några av er har sett honom i dansgruppen DV8 på SVT. Själv mötte jag honom vid ett antal tillfällen då han var en del av engelska Candoco.


Nu är han i Sydafrika och jobbar med den stående dansaren Lucy Hind. Se intervjun med de nedan. Där finns även små, små smakprov från föreställningen "Extra ordinary". Men framför allt läs artikeln av Njabulo S Ndebele i Times live. Följ skribentens alla tankar och känslor i mötet med dansen. Eller är det mötet med funktionshindret? Och varför är det så svårt att hantera antingen eller eller både och? Och varför måste det vara viktigt över huvud taget?

Ju Gosling - Abnormal

Very Special Arts hade en stor utställning på sin festival i Washington DC. Verk av konstnärer med funktionsnedsättning från hela världen kunde ses.

En av de som fastnade i min minnesbank var Ju Gosling. Hon är 40-nånting, brittiska och utgår mest från digitala medier. Hon har skapat utställningen "Abnormal", som bilderna i Washington (och här i bloggen) är hämtade ifrån.

Du kan se hela hennes utställning i digitalt format här.

Interact trailer

I förra inlägget uppmärksammade jag Minneapolisgruppen Interact. Nu finns en trailer på deras föreställning, och i slutet några rader från en i publiken vars liv har förändrats.

Interact Minneapolis

I Minneapolis finns teatergruppen Interact. De verkar som en motsvarighet till vår svenska Daglig verksamhet i ett program för konstnärlig kreativitet genom antingen teater eller bildkonst.

Nu är de på väg att ha premiär på "Madame Majesta's Miracle Medicine Show". Jag träffade Interacts konstnärliga ledare Jeanne Calvit för tio år sedan på en konferens. Vi jämförde villkor - Mooms jobbade på den tiden i ett samarbete med daglig verksamhet - och jag kommer ihåg att Jeanne tittade på vår repertoar och sa att såna provokativa frågor kunde inte de ta i. Man kunde inte riskera att sponsorerna eventuellt skulle välja att dra sig undan ett kontroversiellt sammanhang.

Hela artikeln här och fler bilder här.

Konservativ Poppins flyger högt i finalen

Disneys musikalbolag gjorde mig salig och rent av hög i flera dagar när jag för tio år sen såg deras "Lion King". Det var så nyskapande, så visuellt, så nytänkande. Inte ett kommatecken av förstockat musikaltänkande. Så jag gick och såg Mary Poppins med stora förväntningar.

Men Mary Poppins på Broadway är raka motsatsen. Konservativ tradition, man behåller en gammal engelska, och när drakarna ska dansa så görs det med klassiska balettsteg medans dansarna håller var sin drake ovanför huvudet.

Men slutet gör att jag - nu efteråt - glatt har lidit mig igenom dessa 2 timmar och 39 minuter som föregår detta minne för livet. Flygkonstruktörerna har lyckats med något alldeles fantastiskt. Fråga mig inte hur.

Mary Poppins börjar sin flygning på vänster mittscen, svävar diagonalt ut mot förscen, fortsätter ut ovanför publiken, stannar framför häpna besökare på andra balkongen och försvinner upp i ljusrampen ovanför salongen. (Kolla trailern nedan)

Det är fullkomligt magiskt...

Fela på Broadway

Jo, jag lockas av det udda, det är väl allmänt känt. Fela marknadsförs som en musikal som förändrar Broadway.

Den bygger på nigerianske musikern och ikonen Fela Kutis liv. Från shack till världsstjärna.

30 personer på scen, pulserande rytmer och ett otroligt gung. Rytmer, dansglädje och koreografier som tillvaratar västafrikanska danssteg. Förnyande? Ja, kanske - jag vet inte hur förstoppat Broadway är. Men överraskande - nej. Bra - ja. Men bara delvis.

Ensemblespelet är helgjutet. Men upphovsmännen har valt att lägga hela historien som en berättelse i jag-form, där Fela Kuti återberättar sitt liv fast genom show-nummer. Och den "fräschören" håller inte i två akter.

Daniel Tammet

Han lärde sig isländska på en vecka och kunde återge 22.514 decimaler av Pi efter att ha tittat på talserien EN gång (De hade inte skrivit upp fler). Den mänskliga hjärnan rymmer mysterier, och Daniel Tammets har fått etiketten savant, men även diagnosticerats med Asperger syndrom. Nu frågar man sig - har han världens högsta utnyttjade hjärnkapacitet?

Han har tröttnat på att bli betraktad som annorlunda (och särskilt alla jämförelser med Rain man), och därför tränat in ett vad vi upplever som normalt beteende. Se den andre rätt in i ögonen, t.ex.

Men inne i huvudet går det undan. Siffrorna är bilder som omedelbart associeras med andra bilder. Något alla kan lära sig, hävdar han.

Brittiska Times har en artikel här, NY Times här och Youtube har denna video:

Next to normal

Next to normal är en musikal om en familj i förorten, där modern lever med en psykisk sjukdom. Mitt intresse för gestaltningen av rollfigurer med funktionsnedsättning tog mig dit. (Bipolärt syndrom - sjukdom eller funktionsnedsättning? Se här.)

Manusförfattarna, regissören och Alice Ripley - som spelar rollen som modern - gör alla ett medvetet arbete bort från spelad galenskap. Det är befriande. Jag rekommenderar artikeln i NY Times som uppmärksammar deras arbete.

Men ytterligare en sak är fantastisk i "Next to normal". När alla andra musikaler är teknik för hur mycket miljoner som helst, stora ensembler med jätteorkestrar, körer och dansare, och folk flyger genom luften och det är happy end i färgexplosioner - så är den här tvärtom på alla punkter.

Sex skådespelare och fyra musiker, vardagsrealism i förorten, bägge fötterna och alla rollfigurerna med oerhörd tyngd förankrade på scengolvet och i verkligheten, och ett slut som i all sin mänsklighet gör att jag tömmer tårkanalerna och går därifrån fullkomligt utpumpad.

Sannerligen, en gigantisk prestation långt ifrån den glamour och yta som förväntas känneteckna Broadway.

Dragspelare med cp i filharmonisk orkester

Huang Baiqin heter den unge man som nyss blivit uttagen att spela med Shanghais filharmoniska orkester. Han är 16 år - och har cp.

Mamman upptäckte att han verkade musikalisk när han nynnade med i TVs melodier, och tänkte att här kanske fanns en framtida försörjning för pojken. Men ingen skola skulle vilja ta emot en elev med cp. Så hon övertalade en medlem av filharmonin att ta honom som privatelev.

Sen dess har han övat 5 - 6 toimmar om dagen. Nu är det dags att ta steget upp...

Shanghaidaily

Danskompaniet Spinn

Lars-Göran Wadén driver en utmärkt blogg som heter "Livet rullar vidare". Han pekar idag på att det startats ett nytt danskompani i Göteborg.

Så här skriver man själva på sin hemsida:
"Den 1 mars startade Danskompaniet SPINN sin första arbetsperiod. Då samlades de fem dansarna och konstnärliga ledaren Veera Suvalo Grimberg för första gången för att inleda en ny epok inom svensk nutida dans. Eftersom det inte tidigare funnits något professionellt integrerat danskompani är det ett pionjärarbete. Veera Suvalo Grimberg är konstnärlig ledare och Producentbyrån står för administrationen.

SPINN har fått ett treårigt kulturstrategiskt uppdrag från Västra Götalandsregionen och har även stöd från Göteborgs Stad. I mars 2010 arbetade kompaniet i Göteborg och i april genomfördes ett residens i Vänersborg i samarbete med Vänersborgs kommun och Danskontoret.

Det första året kommer att ägnas åt uppbyggnad av kompaniet, workshops, öppna jam, deltagande på seminarier och konferenser samt etablerande av nätverk. 2011 kommer föreställningsverksamheten att ta fart, även internationellt. "

Jag ska följa utvecklingen med spänning...

Danskompaniet SPINN dansar Tvetydigt Stycke av Veera Suvalo Grimberg from Producentbyrån on Vimeo.

Evelyn Glennie

Evelyn Glennie är fantastisk. Som slagverkssolist slår hon alla med häpnad. Vet man att hon dessutom är döv, så blir prestationen hon utför än större.

Jag har haft förmånen att både få höra henne föreläsa och uppleva en konsert. Hon fick stående ovationer bägge gångerna.

För Evelyn Glennie är hela kroppen ett öra, och hela salen den sammanlagda ljudmiljön.

Hon föddes hörande, och med musik i hemmet och i familjen. När hon så småningom blev döv sa man till hennes föräldrar att stoppa henne i dövskola. Föräldrarna svarade att de tänkte de inte alls göra. De tänkte lösa eventuella problem när de kom, inte ta ut dom i förväg.

På musikhögskolan sa man att det inte var någon vits att utbilda henne, för hon skulle aldrig kunna få ett jobb i en symfoniorkester. Som om det var hennes mål? Eller som om det var skolans sak att stänga ute på grund av deras syn på en eventuell arbetsmarknad? Skolan fortsatte, att vara döv och pyssla med klassisk musik lät sig inte göras. Evelyn Glennie reflekterade med att undra om de hört talas om Beethoven?

De adderade moment till hennes auditions som andra inte behövde gå igenom. Oförberedda test. Hon klarade de alla. Till slut kunde inte den engelska motsvarigheten till Musikhögskolan neka henne att börja utan att bryta mot lagen.

Idag är Evelyn Glennie ett hett eftertraktat världsnamn på slagverk. När kommer hon till Sverige härnäst?

Nedan två klipp!
Det första från det stycke vi hörde henne spela, dock med en annan orkester. Här finns docck inga bilder på EG in action.
Klipp två så ser vi EG spela Marimba, men i ett annat stycke.

AXIS

Axis Dance Company finns i Oakland, San Francisco. De är mer europeiska i sin approach, i det att de vågar använda de annorlunda kroppar och uttryck som finns hos dansare med rörelsehinder. Till skillnad från en del amerikanska danskompanier som mest verkar vilja kopiera schablonen av balett, men med piruetter på hjul.

Man är dessutom nu så erkända att man samlar dansare internationellt. Rodney Bell i detta stycke hör till exempel hemma i Nya Zeeland.

Enjoy!

Salif Keita

Salif Keita spelade på George Washington-universitetet som en del i Very Special Arts festival som uppmärksammar artister med funktionsnedsättning från hela världen. Vadå Keita funktionshindrad? tänker kanske en del. Salif Keita har albinism. Inte den bästa av förutsättningar om man som Salif bor i Mali.

När jag var ung hade vi ett uttryck inför lördagskvällarna som var att vi skulle "gå ut stenhårt och sen öka hela tiden". Det slutade ändå oftast vid korvkiosken när orken sinat.

Men nu fick jag uppleva en artistakt som levde upp till mantrat. Keita börjar med att säga att det här är afrikansk musik. Då finns det ingen möjlighet att sitta och lyssna. "Upp med er!" Han möttes av jubel och en folkhop som gav upp sina platser till förmån för en pulserande kroppsmassa framför scen.

Oj, viken musik! Med instrument jag inte visste fanns. Efter ett tag kommer en man in och strör pengar över Keita. Efter ett tag kommer en till. Dollarsedlar stoppas i kläderna. Snart är det en aldrig sinande parad av människor, gamla och unga, män och kvinnor, som häller pengar över Keita och bandmedlemmarna. Till slut gör de ett avbrott för att sopa upp pengarna från scengolvet, och får uppmana folk att sluta för att kunna slutföra konserten.

En upplevelse!

Fantastisk diagnos!

"The diagnosis of a faun" med Tamar Rogoff Dance productions är en fantastisk föreställning. Koreografen Tamat Rogoff är ett geni. Och Gregg Mozgala i rollen som det mytiska väsendet (en blandning av hjort och ung man) är inte bara vacker, helt rätt för rollen, en bra dansare med en magnetisk utstrålning - nej, han personifierar hela stycket som ligger i snittet mellan medicin och dans.




Tamar Rogoff har gjort sig ett namn med att konstant tillföra nya element till den moderna dansen. Dans på nya platser, dans med nya element, dans i nya konstellationer. Hon räds uppenbarligen inget och landar i succé om och om igen.

The diagnosis of a faun började enligt Tamar med att hon länge drömt om att få göra en pas de deux mellan en riktig läkare och en riktig dansare. Hon förverkligar detta med denna produktionen, men på vägen kom Gregg Mozgala förbi hennes ögon när hon såg "Romeo & Julia" på Theatre Breaking Through Barriers. Kropp, att rätta till kropp, att kropp ska vara rätt, kopplingen medicin, kroppsideal, dans blev rikare.



Gregg har cerebral pares. Han och Tamar har uppmärksammats i nationell tv för sitt gemensamma arbete att omprogrammera Greggs neurologiska vägar mellan hjärna och muskler. Arbetet har varit så lyckosamt att man inbjudits till prestigeuniversitet som Harvard för att berätta om sitt arbete. Mötet mellan medicin och dans begränsades inte till kontexten på scen. Den blev verklighet.



Men det stora är att förutom alla dessa lager av betydelser, så är stycket både humoristiskt, normbrytande, erotiskt och vackert. Tamar Rogoff har mixat två kvinnliga moderna dansare med en manlig skådespelare med cp och en livs levande doktor i övre medelåldern. Och hon borde lära ut casting till varenda rollbesättare!

Judith Scott

Hon föddes tidigt 40-tal. Hon hade Downs och var döv, men det brydde sig ingen om att ta reeda på. Hennes föräldrar blev uppmanade att sätta henne på en institution.



Efter trettio år i mörkret hämtas hon av sin tvillingsyster till Californien. Hon hamnar på Creative Growth i Oaklans (San Francisco Bay area), ett center för konstnärlig kreativitet hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar.



De första två åren gör hon - ingenting. Och centret - med en strikt "hands off"-policy, låter henne vara. Man undervisar inte. Man sysselsätter inte. Man möjliggör för den egna kreativiteten att få utlopp.



Hon blir en internationellt erkänd konstnär. New York Times främsta kritiker har höjt henne till skyarna. Hon har ställts ut över hela världen. Jag hörde Creative Growths ledare Tom di Maria tala, och ingen tror att Judith Scotts konstverk är slumpmässiga garnbollar efter att ha hört honom beskriva process och tanke.



Även systern Joyce Scott var med. Hon levde med sin syster i en nära harmoni. Judith Scott dog 2005 av naturliga orsaker.

Ugandas Tysta

Uganda Deaf Silent Theatre är väl Sveriges enda bidrag till VSA-festivalen i Washington. Nej, inga svenskar på scen vad jag vet, men Ugandas tysta teater startades som ett samarbete mellan den svenska Tyst Teater/Riksteatern och Uganda National Association of the Deaf. Vackert så.

The Magic seeds är en historia om en pojke som luras att byta sina pumpor mot frön. Men fröna visar sig vara magiska.

Sagan har inte alls samma 1-2-3 formatering som Bettelheim proppat i oss, och tolkningen sker i flera nivåer. Dels till talad engelska för oss som inte förstår teckenspråk. Dels till amerikanskt teckenspråk, då tecknen skiljer över världen.

Jag finner den vacker, enkel och stundtals vacker, men långsam. Och tänker att jag undrar om det har något med Ugandiskt berättarformat att göra, med teckentalande berättande att göra, av pedagogiska skäl eller bara för att man valt det... ?

Standup comedy night

Washingtons standup-hak är DC Improv. I entrén till källarklubbens lokaler hänger bilder på alla kändisar som uppträtt här. Seinfeld här. Chris Rock där.

Igår kväll var det fullsatt i publiken och på scen. Tre komiker, alla med olika funktionsnedsättningar, tog oss med storm. Kvinnan snett framför mig skrattade så hela kroppen skakade som vore hon en figur i en tecknad film.

Brett Leake hittade jag på Youtube. Här som gäst hos Jack Diamonds morning show. Hör honom berätta om sin datachip-baserade hightech-rullstol, och hur en 12-åring hackade honom och körde honom av scen:



Kathy Buckley finns också på nätet. Hör henne berätta om hur hennes älskare blir elchockade när de sticker tungan i örat på henne:



Josh Blue var huvudnamnet. Vinnaren av USAs "Last comic standing" season 4 är en fantastisk komiker. Klart han finns på nätet han med! Här om hur han träffade sin japanska frus familj.

Blue Eyed Soul Dance

Blue Eyed Soul Dance Company stod för gårdagens Millenium-event. Millenium North och South är två av jag vet inte hur många scener i Kennedy Center. Varje dag - året om - bjuder Kennedy på gratis underhållning av första klass på en av Millenium-scenerna. Under VSA integreras passande inslag av festivalen i Kennedys Millenium-utbud. Kennedy får unika framträdanden som når en annan publik, och VSA når den generellt kulturintresserade allmänheten.

Blue Eyed Soul hör hemma i lilla Shropshire på engelska landsbygden. Deras specialitet är "aerial dance". De dansar upphissade i linor. Vikt, motvikt, balans och tyngdlag får andra betydelser.

Blue Eyed Soul bjöd på två stycken. "Take, a dance in the park" och "Sugar". Den första finns ett avsnitt ur på videon nedan, fast då utomhus. Men det är den andra - "Sugar" som imponerar mest på mig. Den dansade - på ett plan självbiografiska - berättelsen om flickan som vägde mindre än ett paket socker vid sin födelse. Som opererats och skruvats i varje del av sin kropp. Och som när hon rullstolsriggas för att börja sin flygande del av dansen får en massa sockerpaket som motvikt. Det blir ett exempel på ett lysande undantag. Många är de som i konstens namn ställer ut sina livsöden och faller tungt på att de inte har något egentligt konstnärligt format eller idé. Men så är inte fallet här. Då blir det inte bara bra. Då bokstavligen lyfter det konsten till nya höjder.

Festivalens första besvikelse

Anita Hollender har gästframträdanden i TV-serier och roller på off Broadway på meritlistan. Det hjälper inte i hennes egna "Still standing" på Very Special Arts festival i Washington DC.

Hon sjunger sånger om sin cancer och ett amputerat ben, barnafödsel och kärlek. Rent känslomässigt blir mitt gensvar "jaha?" eller möjligen "jaså...". Konceptet med fixerat smil från öra till öra, förinspelat musik-komp och ibland duett mot förinspelad röst är stendött.

Det här är inte ovanligt, tyvärr. Och så måste det få vara på ett sätt. Nischen är ung. Många utbildningsvägar är stängda. Infrastrukturen för handikappkultur är bristfällig. Därav att genier, fullträffar och smash hits får samsas med ett och annat krims krams när vi samlas för festival.

Mitt mulna anlete förändrades dock när jag gick runt hörnet. Där satt en ung man och spelade för livet. Och jag bryr mig inte om han valt instrumenten utifrån plånbok eller utifrån konstnärligt koncept - det bara svängde nåt helt grymt!

Svaret sitter givetvis inte i antalet ben. Utan att här var en artist som behärskade sitt instrument.

Mat Savage trio

Ett geni.

Matt Savage är savant. Han är en av dessa få som föds med autism och blir överjävligt begåvad inom en nisch. När han var 8 år så spelade han piano för Dave Brubeck och jammade med Chick Corea. Året därpå blev han inbjuden att jamma med McCoy Tyner. Som 11-åring debuterade han på legendariska Blue Note på Manhattan. Sen fortsätter det likadant. Hans biografi är lång som ett ösregn med förnämaste namdedropping.

Nu är han 18 år. John Funkhouser, pianist/basist och Steve Silverstein, trummor har funnits med Matt i nio år (halva hans liv). Deras meritlistor är nästan lika imponerande, men de har jobbat ett helt vuxenliv på att skrapa ihop sina.

Jag såg hans konsert igår. Ett minne för livet...

Nedan ett klipp av alla i högen på youtube. Njut!

Michigans Yembetrummor

Afrobeats Mali var titeln på ett musikprogram för en barnpublik. Ett dussin trumslagare, alla tonåringar med funktionsnedsättning från Detroit Michigan, fick salen och barnen att gunga av rytmer från Mali.

Showen stals först av en två-årig flicka längst bak på golvet i salongen. Hon kunde inte sitta still. Hela hennes kropp pulserade i takt med scenens rytmer från första takten. Och när barnen sen bjuds upp på scen för att spela på ledarens trumma, så är det en fyraårig grabb som sätter igång och börjar spela avancerade rytmer, utan att tänka, det bara finns där.

Konstnärligt unikt? Nä. Men oj vad det funkade på barnen - och oss andra!

Skapandet av ny dramatik

På måndagkvällen såg jag "Turning Point", en "staged reading" av nya pjäser av nya dramatiker. Det gemensamma för dessa dramatiker är att de har en egen funktionsnedsättning. De har deltagit i ett samprojekt mellan Fishamble och Arts & Disability Ireland i syfte att ta fram just ny dramatik härstammande från personer med funktionsnedsättning.

Jag tar med mig två pjäser hem för spridning. Dels "Rings" av Rosaleen McDonagh. Hon härstammar från resandefolket och har masters i etnical & racial studies och creative writing. Hennes pjäs handlar om en ung - döv - kvinna av resandefolket inför hennes arrangerade bröllop. Här lästes den av en teckentalande skådis i kvinnorollen (som också låg som rösttolkad i en förinspelad bandning.) och en hörande/muntalande skådis som pappan.

Stephen Kennedy bidrog med "Should have gone to Lourdes", en kort enaktare om två bröder på en bordell. Den ena broderna har cerebral pares. Besöket är till för att han ska förlora sin oskuld. Den skulle ha sin givna plats i den förvirrade debatt som förs i Sverige och som antar att män med funktionsnedsättning mangrant skulle jubla över möjligheten till "köpesex" via någon myndighetsbedömd insats. Stephen har tidigare fått både poesi, noveller och en radiopjäs publicerad/sänd.

En icke fungerande marknad för kultur

Den fria marknaden funkar inte när det kommer till scenkonsten i USA. Om detta skriver jag i min andra blogg Hållbar humanism. Klicka här för att läsa om slavlöner och professionella skådisar som tvingas betala för att få spela.

Locomotion

Varje dag under VSA-festivalen så presenteras Happenings at the Herman. Först ut på måndagen tre amerikanska danskompanier.

The Moving company (bild vä)kom med ett stycke där 12 dansare och lika många vita stolar jobbade med charm och inkludering som ledord.

Dancing Wheels är något av en amerikansk institution. Jag såg de för tio år sedan och hamnade då i att de i motsats till europeiska koreografiers utmaningar av normalitet och kropp ofta hamnade i att kopiera stående findans. De har utvecklats sen dess. Nu finns andra rörelsemönster men fortfarande händer inget inuti mig. Jag undrar om det inte är för att jag fortfarande känner viljan efter en yta som andas välvilja och "nästan normativitet".

Bäst denna lunchföreställning blir därför Karen Petersons danskompani. De jobbar med att både upphäva, utmana och utveckla dansarens bästa verktyg - den egna kroppen. Samarbetet mellan två av de kvinnliga dansarna blir ett äventyr. Och när ensemblen sedan dansar i förinspelade videosekvenser så finns samma person i tre upplagor - i kropp, i skuggspel och på duk. Kroppars olikheter, rörelsers dynamik och projektion kontra verklighet skapar ett konstnärligt forum som blir eftermiddagens bästa minne.

Trailer från Karen Petersons danskompani:

Pretty good Gretty

Gretty good times hade varit hyperaktuell i Sverige. John Bellusos pjäs tar upp aktiv dödshjälp, och därigenom synen på både livet och vilket värde det icke normativa livet har.

John Belluso är en av väldigt få dramatiker med eget funktionshinder. Han dog för några år sedan, endast 36 år gammal. Men innan dess hann han göra "Gretty good time", pjäsen som nu är aktuell på VSA festivalen genom Washintonbaserade Theatre Alliance.

"Gretty good time" utspelar sig på 50-talet. Gretty är förlamad från polio. Hon riskerar att hamna i respirator. Hon vill kunna själv sätta sin egen gräns för sitt eget liv. Hon vill ha hjälp att dö - skulle respiratorn bli verklighet.

I en inflätad parallellhandling möter vi Hadiko, som är en av 25 unga japanska flickor som erbjuds kirurgi för att rätta till sina vanställda ansikten efter Hiroshima. I drömmen möts Gretty och Hadiko. Liv och död. Och vilket liv är värt att leva?

Ann Colby Stocking gör med förtjänst rollen som Gretty. Här är det verkligen befogat och en stor fördel med en casting av en skådespelare med egen fysisk funktionsnedsättning. Det är nämligen vår syn på människor med funktionsnedsättning och värderingen av deras liv som är själva grejen. En funktionsnormativ skådis som spelade förlamad hade inte gett samma dramatiska tyngd.

Det blir ett stycke kompetent teater, med uppenbar medvetenhet.

Ann Colby Stocking driver till vardags Blue Zone productions i Los Angeles, en teater specialiserad på och för skådisar med fysiska funktionsnedsättningar.

Othello!

Jag är nu i Washington DC för att följa Very Special Arts (VSA) festival och konferens. Den samlar en stor del av eliten inom samtliga konstarter med den gemensamma nämnaren "funktionshinder".

Egentligen börjar festivalen imorgon, men redan nu har en höjdpunkt inträffat. Synetic Theatre, en teater i Washington, komprimerar kända stycken till fysisk ordlös teater. Den får en sprängkraft som är enorm. Konceptet, grundarna och de konstnärliga ledarna är Georgier. Men scenspråket internationellt, gränsbrytande och eget.

Skådisarna är otroligt mångkunniga. De behärskar skådespeleri, dans, mim och rena cirkuskonster med ögonblickstajming. Samtidigt projicerar de videos på varandra med handflatestora projektorer. De verkar till och med andas i takt.

Med i ensemblen finns i år Greg Anderson, döv skådis. Han har ingen framträdande roll, men det är liksom en del av poängen. Han är där utan att hans funktionsnedsättning spelar någon roll. För att han platsar där och då, i just detta projektet med det här språket.

Inklusion utan särbehandling. Vackert.


The final secret... Irina Tsikurishvili as Iago, Philip Fletcher as Iago, and Alex Mills as Iago! Photo Credit: Graeme B. Shaw.

Brodrejs kortväxta exempel

I serien stereotypt föråldrat sätt att använda funktionshinder går det idag att läsa Expressen. Gunilla Brodrej analyserar den politiska satirens humorhaveri.

Parlamentet handlar mer om underliv än politik. Instämmer.
Mycket i radions Public service är oförargligt. Jodå.

Sen tar Brodrej upp Frankrike som ett exempel på mindre oförarglig - och därmed vassare - satir.

Så här skriver hon:
"I Frankrike har den politiska satiren traditionellt en starkare ställning. Politiker och makthavare avkräver inte sällan offentliga ursäkter, som nu senast när migrationsministern surnade till efter att ha blivit beskriven som Nationalfrontens mullvad av France Inters satiriker Stéphane Guillon. Han gjorde rätt utförliga hänvisningar till ministerns mullvadslika utseende. Det finns en sådan tradition. President Sarkozy framställs ofta som dvärg."

Skulle satiren bli vassare om vi driver med hur dom ser ut, kryddat med att ta till förlegade termer för funktionsnedsättningar?

Blir det vassare om någon säger Tjocke-Maud, Flint-Fredrik eller påstår att Lars Ohly har kommunist-Tourettes?

Varför byta ut dålig satir mot ännu sämre?

Musik för döva

Frederik Podzuweit har designat en krage som skapar vibrationer från ljudet. Till den kommer en mottagare för radiofrekvenser, eller så kan man ansluta sin Ipod. Läs mer på Designbloggen.

Ricky Gervais i blåsväder - går till motattack

Den engelske komikern Ricky Gervais kritiseras hårt i Daily Record för att i ett komedimaterial ha sagt att Susan Boyle ser ut som "a mong"

Men är det taget ur sitt sammanhang?

Ricky Gervais ger sitt svar i sin blogg (scrolla ner till week one hundred and nineteen may 2010):

"An open letter to The Mong who wrote this article.

The DSA contacted my PR on the 6th of May explaining they had had a report about my routine about Susan Boyle and voiced their obvious concerns.

I sent them an email;
"I clearly explain that words change and that at no point am I referring to anyone with Down's Syndrome. Not only am I not referring to people with Down's Syndrome I also explain that I am not associating the word with its old derogatory meaning. I also do it as part of a routine about comedians taking responsibility for everything they say. I hope this is acceptable."

This was their reply;
"Fully explained and acceptable reply.
Please extend our thanks to Ricky for the prompt reply." "


Daily Record skandaliserar alltså något som Down Syndrome Association accepterar. Hur går det ihop?

Jag skulle velat sett och hört materialet i sin helhet.

Dolda kameran

Josh Eber är skådespelare med Downs syndrom. Han har bland annat två filmroller bakom sig i Palindromes 2004 och The promotion 2008.

I veckan medverkade han i ABCs "What would you do?". Det är en sorts dolda kameran, men med etiska problem. Omgivningen utsätts för ett skådespel, utan att veta att det de ser är en regisserad scen. Deras reaktioner, eller brist på dessa, spelas in. Efteråt intervjuas de om varför de agerade som de gjorde.

Förlagan för episoden Josh Eber medverkade i heter Elvis. Han har en intellektuell funktionsnedsättning och jobbar i en mataffär. Han gör ett bra jobb, men får ofta utstå elaka kommentarer från kunder.

Hur skulle du göra? Se avsnittet nedan och jämför.



ABC: artikel tv-programmet

Snålheten bedrar visheten

Birgitta Ring är skådespelare hos Ållateatern i Sundsvall. Vad jag har kunnat förstå från de tv-program som gått så har Birgitta ett scenuttryck som är värdefullt för ensemblen.

Nu har hon nått åldern för pension. Teatern vill att hon fortsätter. Hon behövs. Men kommunen tycker att hon inte ska få någon habiliteringsersättning på 36 kronor om dagen. Hon är ju ålderspensionär numera.

Det är besvärande att Dagbladet inte bemödar sig om att få ett uttalande från ansvarig politiker och tjänsteman. Birgitta och hennes gode man ska ha fått svaret att det inte finns några pengar.

Jag tror inte det handlar om habiliteringsersättningen allena. 36 kronor per arbetad vardag blir ca 9.000 kronor på ett år. Men en plats i daglig verksamhet kostar kanske 200.000 per år.

Min gissning är att det handlar om att kommunen inte ser Birgittas insats som något som behövs. Utan att man istället ser all daglig verksamhet som en kostnad, som något man är ålagd att utföra. Ålderspensionärer som blir kvar blir då ingen "hit". Om hennes rollprestation i den nu aktuella "Den inbillade sjuke" av Moliere behövs eller ej är antagligen aldrig uppe till bedömning.

Snålt, ekonomiskt, men ännu mer så i synen på människan.

Willumsen om Domen

Wenche Willumsen är nästa skribent på fulldelaktighet.nu. Hon berättar om "domen". Den dom i regeringsrätten som kullkastar intentionerna med personlig assistans och egentligen bara bevisar en sak - att regeringsrätten har kompetensproblem vad gäller synen på och kunskapen om personer med funktionsnedsättning.

Wenche Willumsen har ett mångårigt engagemang inom det politiska påverkansarbetet rörande livsvillkor för människor med funktionsnedsättning. Arbetet har huvudsakligen bedrivits inom DHRs ram, men Wenche är också aktiv i IfA och har haft styrelseuppdrag i FöR. Assistansfrågan är det område där Wenche besitter den mesta kompetensen, men hon har i övrigt ett brett kunnande inom området funktionshinder efter att ha arbetat som ombudsman och projektledare inom handikapp- och brukarrörelsen sedan slutet av 80-talet. Rättighetsperspektivet är bränslet för Wenches källa till engagemang genom åren har varit en stark vilja att hävda människors rätt till jämlika livsvillkor oavsett om man lever med en funktionsnedsättning eller ej. Vreden över utanförskap och marginalisering är och har varit Wenches starkaste drivkraft.

Vem kan spela hetero?

Bråket går på Broadway. Ramin Setoodeh skrev artikeln "Straight jacket" i Newsweek, där han påstår att det inte funkar när öppet homosexuella skådespelare ska spela straighta roller. Som exempel använder han "Promises, promises" och hävdar: "The reviews for the Broadway revival of Promises, Promises were negative enough, even though most of the critics ignored the real problem—the big pink elephant in the room." Den stora rosa elefanten som avses är Sean Hayes, som blivit mångfaldigt nominerad till de förnämsta priserna för sin insats.

Nu har Hayes motspelerska Kristin Chenoweth gett sig in i bråket, och hävdar i sitt svar på bland annat Broadway.com att Setoodehs artikel är homofobisk.

Chenoweth: "Audiences aren’t giving a darn about who a person is sleeping with or his personal life. Give me a break! We’re actors first, whether we’re playing prostitutes, baseball players, or the Lion King. Audiences come to theater to go on a journey. It’s a character and it’s called acting, and I’d put Hayes and his brilliance up there with some of the greatest actors period."
Chenoweth avslutar sitt svar med att skriva att hon har goda källor som säger att Setoodeh själv är homosexuell, och att han därför borde veta bättre (typ).

Så spelar det någon roll vem som gör rollen? Ja, hävdar jag. Det gör det, och det gör det på en mängd olika sätt. Konstnärligt uttryck och utseende är givna. Och jag hävdar att de flesta i en publik får olika ingångar till det de ser om skådespelaren som gör det har Down syndrom eller inte. Det är ett kraftfullt verktyg att använda konstnärligt och medvetet.

Men en sexuell läggning? Syns den? Blir en man som inte är tillräckligt macho i sina uttryck per automatik icke-hetero? Ska bara heterosexuella skådespelare få spela rollfigurer som är hetero?

Det är ju uppenbart att det spelar roll för Setoodeh vilken sexuell läggning en skådis har. Men det är inte skådespelarens läggning som syns i rollfigurens handlingar, det som syns är val som gjorts om hur karaktären ska framställas. Om inte Setoodeh gillar valen som är gjorda så är det väl valen som ska kritiseras. Inte läggningarna på de som varit inblandade i att ta valen. Setoodeh fastnar i stereotypt tänkande med sin kritik.

Och inte känns Setoodehs kritik mindre stereotyp om han själv är homosexuell, som Chenoweth anger i sitt svar. Och inte blir väl Chenoweth acceptansens drottning när hon tycker att det är hennes sak att berätta vilken läggning en kritisk skribent har, oavsett hur fel hon tycker att han har i sak.

Och visst säger det nåt att det här fortfarande diskuteras 2010?

NY Times har skrivit om saken.

Proaktivitet

På fulldelaktighet.nu samsas 12 personer med åsikter om frågor som berör personer med funktionsnedsättning. Jag presenterar dem allt eftersom de "debuterar" i den gemensamma bloggen.
Idag är det Bengt Elmén under rubriken "Att arbeta proaktivt istället för reaktivt".

Bengt Elmén är socionom, författare och mentor. Direkt efter sin socionomexamen var han med om att sjösätta det s.k. STIL-projektet som banade väg för assistansreformen 1994. Han är alltså en av förgrundsgestalterna i Independent Living-rörelsen i Sverige. Efter att ha jobbat som STILs verksamhetsledare i fem år startade han sitt eget utbildningsföretag. Alltsedan dess har han bland annat arbetat med utbildning av arbetsledare och deras personliga assistenter. Han har bland annat skrivit boken Assistans med glans. På senare tid har han dessutom börjat arbeta som dokumentärfilmare.

Bäst i klassen?

Är Sverige bäst i klassen på tillgänglighet? Dagens författare på fulldelaktighet.nu Adolf Ratzka ifrågasätter svensk självgodhet på området. Läs hans inlägg här.