Hon sjunger sånger om sin cancer och ett amputerat ben, barnafödsel och kärlek. Rent känslomässigt blir mitt gensvar "jaha?" eller möjligen "jaså...". Konceptet med fixerat smil från öra till öra, förinspelat musik-komp och ibland duett mot förinspelad röst är stendött.
Det här är inte ovanligt, tyvärr. Och så måste det få vara på ett sätt. Nischen är ung. Många utbildningsvägar är stängda. Infrastrukturen för handikappkultur är bristfällig. Därav att genier, fullträffar och smash hits får samsas med ett och annat krims krams när vi samlas för festival.
Mitt mulna anlete förändrades dock när jag gick runt hörnet. Där satt en ung man och spelade för livet. Och jag bryr mig inte om han valt instrumenten utifrån plånbok eller utifrån konstnärligt koncept - det bara svängde nåt helt grymt! Svaret sitter givetvis inte i antalet ben. Utan att här var en artist som behärskade sitt instrument.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar