"Möss och människor" är kanske John Steinbecks mest kända roman. George och den efterblivne jätten Lennie tar sig fram som gårdsarbetare i depressionens USA. Den har spelats över hela världen, och stått på min önskelista länge. Att ha en skådespelare med utvecklingsstörning i rollen som Lennie skulle ge den en ny dimension. Pjäsen är naturligt "vår".
Att den aldrig tidigare förverkligats beror på att den krävt en för stor ensemble. Eller så trodde jag, tills vår producent Sandra Johansson för mer än ett år sedan kom med våghalsig idé. Ett synopsis för "Möss och människor" med en hanterlig storlek. Och där Lennie inte bara görs av en skådespelare med utvecklingsstörning, utan också byter kön.
Steinbecks roman har alltid varit om klass och ras. Med vår variant blir den också en berättelse om kön och funktionshinder på nya nivåer. Könsbytet ställer även sexuell läggning i ljuset.
Idag började det på allvar.
Den första dagen i ett repetitionsarbete kallas kollationering. Men skådespelarna på Moomsteatern har skapat en nyordning. En social kollationering.
Bakgrunden är en skådespelares uttryckta känsla av att när arbetet börjar så "kan alla andra allt". En upplevd rädsla för att inte räcka till bland en massa människor skådisen inte känner. Och där just "inte känner" varit nyckelorden.
Svaret har blivit en social kollationering, där alla kommer samman före repetitionsarbetets början, med huvudsyftet att umgås och ha det bra. Det är numera tradition och läggs före alla nya repetitionsstarter. Och som har samma förlösande funktion för alla inblandade, oavsett kön, ålder eller funktionsnedsättning.
Så idag samlades 25 personer på Kulturens Östarp och kollade gamla tiders lantbruk, åt picnic i det gröna och hade det bra. Det är en alldeles särskilt underbar känsla när så många vitt skilda människor, bakgrunder, kompetenser och livserfarenheter samlas för att börja rikta in sig mot ett gemensamt mål. Och när man är på väg mot något som aldrig gjorts förut så förhöjs den känslan ytterligare.
Möss och människor har premiär den 3 oktober på Moomsteatern i Malmö. Lennie spelas av Gunilla Ericsson, George av Hugo Emretsson och regin är Kajsa Bramsviks. Mer om produktionen, biljetter etc här.
Tom Shakespeare är doktorand och forskare på universitetet i Newcastle. Idag skriver han på BBC Ouch om Facebook som plattform för hets, mobbning och andra dumheter gentemot kortväxta människor. Läs det! Det finns fler än 500 grupper med ordet "dwarfs" på Facebook. Så gott som alla är till för lyteskomik. Bildmontaget nedan är från Toms exempelsamling.
Lägg därtill alla andra språkgruppers facebook-mobbning och bilden blir ännu mer dyster. Sverige bidrar med "Vi som vill ha dvärgar som husdjur eller liknande", "Stoppa avbrutet samlag - nu får det vara nog med dvärgar!", "För oss dvärgar med micropenis och tjejer som vill ligga med oss!", "ALLA vi som tänder på tjocksvaga gravida dvärgar som blöder näsblod" och "S.K.D.F - Svenska kampdvärgsföreningen".
Jag skrev i mars om gruppen FACEBOOK: STOP ALLOWING HATEFUL GROUPS THAT MOCK PEOPLE WITH SPECIAL NEEDS(här). Facebooks upprepade svar är att man ber folk anmäla, så tar de bort olämpliga inlägg och grupper. Faan tro't.
Vi har fått ett svidande betyg på vår tids bildningsnivå.
Susan Boyle gick från "learning disabilities"/okysst/liten by i Skottland till världsberömmelse bokstavligt talat över en natt, när hon gjorde sin första audition i Britain's got talent. Det blev för mycket vid en punkt, och hon tog in på en klinik för att vila upp sig. Då, och sedan dess, har alla möjliga tyckare haft en åsikt om det här är bra för henne, om hon borde (tillåtas) fortsätta etc. Allt i en anda av "snäll omtanke", utan att se att de samtidigt förminskade henne genom att omyndigförklara hennes rätt att ta egna beslut.
Nu talar hon själv om hur hon har det. Meredith Vieira intervjuar henne på NBC. Och även den snälla omtanken skiner igenom i intervjun också, så finns det en skillnad mot tidigare. Den enkla skillnaden att Susan Boyle uttrycker sin egen åsikt.
Visst känns det skönt när drömmar går i uppfyllelse. Kiera Brinkley, som har amputerat båda armarna och båda benen som litet barn, ska nu få gäststudera hos en av världens förnämsta dansskolor Juliard.
Gwynneth Pedler heter hon. En 84-årig rörelsehindrad kvinna. Igår natt var hon en del av den uppmärksammade konsthändelsen på "The Forth Plint" på Trafalgar Square i London. Under ett antal månader används ett av statyfundamenten på torget till en konsthappening. Fundamentet används vanligen för statyer av kungligheter och liknande. Men juli - oktober pågår istället konstprojektet "One & Other". Människor har fått ansöka om att delta med var sin timme, fria att uttrycka sig på det sätt de önskar.
Gwynneth lyftes upp med en kran. Väl där semaforerade hon från sin permobil till folket att de ska leva livet fullt ut. (se hennes konstprojekt här)
Hon lärde sig semaforera som sjöscout, och har blivit tidigare blivit upphissad i en mast med sin rullstol. Till sin 85-årsdag planerar hon att drakflyga.
Kammarrätten i Sundsvall har glatt Svenska Kommuner och Landsting. De fick rätt att kommunerna inte ska behöva betala inträdet på bio för deras ledsagare. Det är inte en kostnad som omfattas av den lagen. Vill en person med funktionsnedsättning gå på bio och behöver hjälp får hon betala själv för bägge.
10.000 svenskar behöver ledsagare då och då på grund av funktionsnedsättning. Om den funktionsnedsatte vill gå på nåt riktigt dyrt - gör denne och ledsagaren då sig skyldiga till mutbrott? Bestickning?
Det hela blir lite löjligt. Tillgängligheten till samhället i stort och kulturen däribland är en gemensam sak. Den som behöver en ramp måste inte betala den själv. Men det är faktiskt inte bara kommunerna som ska göra samhället tillgängligt. Det ska näringsidkare och kulturarrangörer också stå för. Den enkla principen borde vara att ledsagaren går gratis. Punkt. (Där det ändå inte fungerar så borde väl kommunen inte godta att privatpersoner betalar deras anställdas omkostnader?) Det arrangören behöver hjälp med är certifieringen. Hur ska biljettkassan veta att den som säger sig ha rätt till ledsagar-förmåner verkligen har det?
I Malmö finns Malmönyckeln. Jon pekar på Companion Card i Australien.
Funkisbyrån är en agentur för modeller med funktionsnedsättning. Bakom satsningen finns föreningen JAG (Jämlikhet Assistans Gemenskap). Modellagenturen lanserades i början av juli i år, och har fått gott om uppmärksamhet. Syftet är att få in fler modeller med funktionsnedsättning i reklam och media. Och det behövs. Forskaren Karin Ljuslinder angav i sin doktorsavhandling 2002 (här) att förekomsten av personer med funktionsnedsättning i SVTs program sedan 60-talet legat på 2 promille. (se även "Medias syn på människor med funktionsnedsättning"). Reklamens förlovade land USA visar på samma nedslående resultat. Mindre än 2% av all mediaproduktion (film, tv, reklam) har medverkande med funktionsnedsättning, och endast 0,5% har en replik att säga. Detta visar Screen Actors Guilds undersökning från 2005. (här)
Dagens Sydsvenskan ger (o?)synliggörandet av personer med funktionsnedsättning i medierna ett helt uppslag. Det ger gott om anledningar till reflektion.
I huvudartikeln intervjuas medlemmar ur gruppen Aktiva tjejer på FIFH (Föreningen Idrott för handikappade i Malmö). Gruppens ledare Sophie Brander undrar om en egen agentur är rätt väg, eller om bilderna borde skickas direkt till agenturen Elite Model istället. Både och, tror jag. Den amerikanska studien visar nämligen ett klart samband mellan den egna synligheten/antalet auditions och andelen faktiska jobb. Och ser man till de telefonsamtal vi får på Moomsteatern så använder sig branschen av kanaler till de experter som redan finns. Bara i sommar så har tre castingförfrågningar kommit (en reklam, en tv, en film).
Lou Rehnlund, projektledare för Funkisbyrån, pekar på utvecklingen för personer med annan etnisk bakgrund. (SDS-intervjun här). Men även där råder underrepresentation och stereotyper. Exempel på det kan hittas i Teresa Peterssons kandidatuppsats "Etnicitet i svensk TV-reklam" (här). Etnicitet kunde endast spåras i 6% av det undersökta materialet och komiska stereotyper var vanliga.
Och vi får en del av förklaringen när Sydsvenskan låter fråga företrädare för mediavärlden om hur de synliggör personer med funktionsnedsättning(här). Torgny Wikblad, vd för Swedish Models, har själv en dotter med funktionsnedsättning. Han säger: "Hon är jättesöt, men det funkar inte så i denna bransch. Allt kostar tid och pengar, och jag tror helt enkelt att det skulle bli för stor apparat." Undertext: Tar du med en person med funktionsnedsättning blir det krångligt. Jaså, blir det? Vår erfarenhet är den motsatta. I den mån det uppstår krångel som gör små saker till en stor apparat så är det förvånansvärt sällan våra skådespelare med utvecklingsstörning som står för krånglandet.
Björn Larsson, vd på reklambyrån Lowe Brindfors, hänvisar till kunden: "Det är kunderna som slår fast vilka målgrupper de vill nå ut till, och jag tror faktiskt inte att diskussionen kring funktionsnedsatta personer funnits/.../Men om önskemålet fanns skulle vi absolut tycka att det var intressant och spännande att ta ett sådant uppdrag." Ojojoj, här väcktes frågor. Är personer med funktionsnedsättning endast användbara om målgruppen för reklamen själva har funktionshinder? Är det verkligen kunderna som styr trenderna i reklamproduktionen? Är det inte byråernas kreativitet som ska ge kunden nya vägar? Om inte diskussionen kring personer med funktionsnedsättnings medverkan i reklam finns, så är det sannerligen ett problem för branschen.
Men belönas företagen om de tar med personer med funktionsnedsättning i sin reklamproduktion? Säljer de mer? Jag vet inte. Det beror på om man ser upprörd debatt som en fördel eller en nackdel.
Titta på reklaminslaget nedan. Det är Pascal Duquenne, lovprisad skådespelare med Downs syndrom. Han har vunnit priset för bästa huvudrollsinnehavare i Cannes, och fått förtjänstmedalj av det belgiska kungahuset. Han valdes som företrädare när belgiska mobiloperatören Simyo skulle in på franska marknaden. Huvudbudskapet är detta: "Den här mannen är annorlunda. Han betalar bara 19 cents per minut".
Debatten blev het. Pascal Duquenne och hans funktionshinder exploateras, sa motståndarna, och tillät sig ifrågasätta om Pascal visste vad han gjorde. Det här är jättevanligt. Om en person med en intellektuell funktionsnedsättning gör något som är kontroversiellt, så finns det alltid människor som tycker sig ha rätten att definiera denne som utnyttjad, exploaterad och att inte veta sitt eget bästa. Ur demokratiperspektiv är detta en katastrof. Enda sättet för en person med utvecklingsstörning att inte orsaka proteststorm är att vara kvar i offer-rollen, då den rollen är den enda där den utvecklingsstörde kan undvika exploateringsanklagelsen. Pascal själv såg det som ett lönsamt extraknäck. Och lyssnar man på företrädare för scenverksamma personer med funktionsnedsättning så är det här i linje med det de efterlyser. Medverkan på den gemensamma arenan. (Artikel om Simyos reklam här.)
Benetton vet för man tränger genom mediabruset genom att vara kontroversiell. Minns ni de här bilderna?
(samtliga bilder hämtade på Benettons press-sidor)
Översta bilden blev med Benettons egna ord "the scandal of planetary proportions". En nyhetsbild på en döende aids-sjuk man, helt utan anknytning till produkten. Och uppenbarligen tog försäljningen inte skada. För man har fortsatt att koppla sitt varumärke till bilder på annat än sina kläder, och valt annorlunda modeller för sina budskap.
Mitt-bilden är från Sunflower-katalogen 1998, och fick givetvis en debatt om det (o)riktiga i att använda modeller med funktionsnedsättning. Nedersta bilden är från "Food for life"-kampanjen i samarbete med World Food Programme.
Benetton beskriver, förklarar och debatterar utförligt för sina kampanjer på sin hemsida. Man säger bland annat så här: "The reaction to these real-life photos was sometimes violent. Many publications in several countries refused to print the campaign. By eliminating the product from its ads, violating the taboo of disagreeable themes, associating its name with the representation of conflict and pain and, above all, abandoning the false, comfortable world of advertising stereotypes, Benetton cracked the foundation that held up the culture, language and specificity of the classic advertising message. Many complaints pointed to the “shock value” of the Benetton ads. But that argument did not hold water. The media have long inured us to all sorts of images: murders, natural catastrophes, genocide. The list of horrors and suffering that have been filtered through the media is, unfortunately, endless. In Benetton’s case, then, what bothered people could not be the visuals in themselves but the fact that they were being used as advertising by a corporation. Other critics tolerated and even applauded Benetton’s effort to raise public awareness about AIDS, war, racism, and so forth. But they found it wholly unacceptable that such an effort was also a source of income, a component of a profit-making venture. The profits, they said, turned protest into speculation, public message into cynicism. Nor did this argument hold up. In Western societies there are institutions and professions that are geared toward the public welfare (hospitals, doctors, police, firefighters, non-governmental organizations and government agencies), but that also earn money or make profits. For some reason, the practice is suddenly seen as disgraceful when it is a fashion label trying to establish a publicly useful debate, as on the topic of AIDS prevention. Here lies the essence of the scandal. Benetton was accused not of having exercised free speech, but of not being in a legitimate position to do so. As long as the company stuck to images from its “possible” world, there were no complaints at all. What upset people is that Benetton confused the possible world with the real one, on the assumption that it had the same right to talk about a world it had not created."
Hjältar eller spekulativa cyniker? Själv tror jag nog hjälteglorian har en koppling till vinst. Men är det per automatik negativt att användandet av humanistiska och demokratiska ifrågasättanden kan ge en kommersiell gigant fördelar? Eller är det bara ok att vara snäll och rik i fadder-galor?
Det är en ideel organisation i Massachussets, USA, som ligger bakom. Beskrivningarna är knastertorra. Resten är upp till dig.
Hittills har man hunnit med att syntolka dryga hundratalet klipp med titlar som "A Proper Wax Job", "Japanese Helicopter Karmasutra" och "Milf Soup". Så det finns kvar att göra...
Århundradets solförmörkelse kunde häromdan ses i Indien. Människor med funktionshinder uppges ha sett den - begravda till nacken i sand.
Just nu utreder indiska myndigheter uppgifterna om dessa "begravningar". 34 barn i åldrarna 2 - 7 år ska ha utsatts, i tron att solförmörkelsen skulle bota deras handikapp.
"Ge en kille eller tjej med en utvecklingsstörning en chans att arbeta - Förbättra villkoren för personer med intellektuella funktionshinder."
Så inleder Per Olof Larsson, forskare om funktionshinder och arbetsmarknad vid Göteborgs Universitet, en debattartikel i Folkbladet. Bra, det tycker jag med!
Lite längre ner fortsätter han: "Eftersom en person med ett intellektuellt funktionshinder i de flesta fall har sin försörjning tryggad så behöver det inte innebära en kostnad för arbetsgivaren."
Menar han sjukersättningen (förtidspensionen)? Är det den som är den tryggade försörjningen? För då har personen inte nått arbetsmarknaden. Hon är kvar i pension/daglig verksamhets ansvarsområde. Hon har förvisso bytt lokal, fått nya kolleger, lärt sig nya saker och en massa andra möjliga positiva saker. Men någon arbetsmarknad har hon inte klivit in på.
Om samma arbetsgivare istället anställer personen enligt avtal, så får den med största sannolikhet ett lönebidrag på 80% av kostnaden, samt 50.000/år beviljat för ett arbetsplatsbiträde. Så även där blir det med lite gungor och karuseller som mest en marginell kostnad för arbetsgivaren. Men med den viktiga skillnaden att nu är personen anställd. Inne på arbetsmarknaden. Lön till skillnad från pension.
Jag möttes en gång av en projekthandläggare som påstod att "människor med intellektuella funktionshinder inte var diskriminerade på arbetsmarknaden, för de hade ju dagcenter livet ut." (Hon blev senare rättad/dementerad av sin generaldirektör). P-O Larssons skrivning hamnar lite i samma klass. De där med utvecklingsstörning behöver ingen lön, de har ju pension livet ut. Typ...
Virginia Tech har utvecklat en bil som kan köras av blinda. En Beach buggy har modifierats med en massa häpnadsväckande teknologier. Alla med det gemensamt att de använder andra sensoriska gränssnitt än synen.
- Det var fantastiskt!, säger Wes Majerus, bilens första blinda testförare till Techradar.com.
Vad sägs om en väst som med vibrationer anger fart? Klickljud i ratten som anger hur stor svängen är? Topografiska kartor som kan läsas med känsel? Och en massa röstinformation om vad bilen gör och inte gör och mycket mycket mer.
Men bilen kommer inte att kunna tas i trafik av en blind förare. Lagstiftningen förbjuder det. Inte bilen, men väl föraren. Du får helt enkelt inget körkort utan syntest.
Nån gång på 90-talet var jag en av väldigt många som hjälpte till att kläcka ideer till Harald Treutigers lekprogram på SVT. Dolda kameran var ett inslag. Jag föreslog en väl synlig avlösning på en av stans bussar till en förare med Stevie Wonder-glasögon, vit käpp och hund. Det gick aldrig igenom.
Karl Persson vill utveckla sin konstnärliga talang. Men hemkommunen Svedala vägrar betala för att han ska kunna gå på Kulturcentrum Skåne i grannkommunen Lund.
"Och vi anser att Karl Perssons behov tillgodoses med den dagliga verksamheten här i Svedala", säger kommunens myndighetschef inom Socialtjänsten till Sydsvenskan.
Kammarrätten ger Karl rätt, och kommunen måste agera omedelbart enligt domen. Istället överklagar Svedala och begär inhibition i väntan på Regeringsrättens utslag.
Det blir lite fånigt att säga att Karls behov tillgodoses, när han själv säger att han är missnöjd. Har han ingen egen talan? Är han inte delaktig i att utvärdera hur bra eller dålig hans egen verklighet är?
LSS-lagen talar om delaktighet och valfrihet. Men för Karl Persson? Knappast.
73-åriga Fred Bowers fick en krigsskada som gör att han inte kan gå långa sträckor. Men dansa kan han. Det har fått brittiska myndigheten att ifrågasätta hans rätt till sjukersättning.
Vad är det för automat-tanke som har spökat här? "Kan man dansa kan man gå hur långt som helst"? Är det inte så att han egentligen fixar sin egen sjukgymnastik? Karln gör ju onekligen vad han kan för att hålla sig i form trots sina begränsningar...
Det är fest idag i USA. All star-matchen i baseball går av stapeln i St Louis. Obama kastar första pitchen, och i anslutning till matchen hedras 30 hjältar, som gjort något stort och bra för sin omgivning. Nomineringen har varit fri, och därefter har en omröstning på People Magazines hemsida avgjort vilka som får priset.
Brad Hennefer heter en av pristagarna. Han bor i New Jersey och har startat Golf for life, en organisation som hjälper människor med Down syndrom att börja spela golf.
Bandet heter Heavy Load, och är enligt egen utsaga Englands enda punkband med musiker som har en utvecklingsstörning. De lanserar nu en kampanj som heter Stay up late. Den går ut på att skapa opinion för rätten att vara ute efter klockan tio på kvällen. Som det är nu så kan bandet inte slutföra sina konserter, för publiken måste gå hem. Vårdarna får inte jobba för sent på kvällen. Alternativet är annars att spela på mer assistans-vänliga tider.
Men som Paul Richards, basist och manager, säger till CNN: - "It's not very punk to go on at 8.30pm"
SJ har nyligen fått konkurrens på sträckan Malmö - Stockholm. Det är Veolia som kör ett rätt gammalt tåg-set fram och tillbaka. Lite längre tid, lite lägre pris.
Men handikappade får inte åka med. Och det tycker regeringen uppenbarligen är ok, för de har inte villkorat tillgängligheten för alla. Istället gäller nån regel om att äldre vagnar inte behöver anpassas. Och Veolia kör vagnar från 1979. Man inte haft tid att anpassa vagnarna, eftersom den politiska beslutsprocessen länge var oklar, menar Veolias tågchef Gunnar Wulff. Fast man har hottat upp vagnarna med ny klädsel och internet.
På Newsdesk jublar däremot Idégruppen Vi Resenärer: "Idégruppen Vi Resenärer välkomnar att regeringen öppnat för fler tåg och för breddat servicesortiment under helgerna och att Veolia Transport direkt visar vilka möjligheter till utökad service som kan ges."
Är det Barbro Lindgrens år i år på teaterscenen? Jag gladdes över Orionteaterns dramatisering av hennes "Vems lilla mössa flyger?" (här och här) tidigare i sommar. Igår fick jag anledning att jubla igen.
Teater i Haga heter en grupp som regelbundet uppför sommarteater i slottsruinen i Hagaparken (Stockholm/Solna). Jag har tidigare år sett Ronja, Mio min Mio, Singoalla och Nils Holgersson med stor behållning. I år har man gett sig på Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang". Och det är en fullträff. Igen.
Dartanjangs mössa och kollektiv Y-front är två av hundratals detaljer som alla var och en för sig sprider glädje. Föreställningen är prillig, galen, uppsluppen och alldeles underbar.
De spelar till 12 juli. Enligt programmet passande förr åldrarna 4 - 104 år. Jag håller med. Gå och se.
Nu har jag representerat Moomsteatern i Almedalen. Tillväxtverket anordnade ett seminarium där jag fick sällskap av bland annat Boom Town, som utvecklar "fulkultur" (populärmusik) och Kreativa Hederliga Företagare, vilket är före detta fångar som ska bli entrepenörer. Allt inramat av en underbar ruin som är i färd att göras om till en Kultudral. Just det, en före detta kyrkobyggnad som skänker stämning och akustik och - förhoppningsvis - både fin och fulkultur om något år.
Almedalen som sådant? Jag fascineras av utbudet. Fler än 1000 evenemang och seminarier om allt från kärnavfall till det osynliga våldet mot kvinnor med funktionshinder. Men på de seminarier jag gick på så präglades inget av dem av någon egentlig debatt, i meningen att där fanns verkliga motsättningar.
Kulturdebatten mellan Riksdagspartierna var ett sånt exempel. Trots föresatsen att hitta motsättningarna - i förhoppning att därmed få kulturen att bli en valfråga - så var utkomsten blek. Moderaterna talade sig varma för barnen och en utbyggnad av "Skapande skola". Sossarna talade om att de ville barnen ännu mera väl än Moderaterna på kulturområdet. Men räcker det som motsättning? (Den brännheta frågan om kulturskaparnas upphovsrätt sa man sig uttryckligen inte ta upp i den debatten. Kanske klokt, då den fanns överallt annars i stora seminarier i Almedalen, och all annan kulturpolitik skulle osynliggjorts om den togs upp även här.)
Personlig favorit i Almedalen? Mötet med Hjälpmedelsinstitutet och hjälpmedelsutvecklaren Geva i deras tält. Jag redogjorde för några av de behov teatern har, t.ex. på turné. Och gick därifrån med betydligt bättre koll och tänkbara samarbetspartners framöver.
No, Google translate is nowhere near perfection. But it exists. Happy reading!
Länkat
Twingly Blog Searchlink:http://kjellstjernholm.blogspot.com/ sort:publishedRecent linking posts
En blogg om teater - funktionshinder - politik
Jag är verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolans förbundskansli med ansvar för folkbildning och kulturverksamhet för/med/av personer med funktionsnedsättning.
Den här bloggen startades under min tid som konstnärlig ledare för Moomsteatern, som jag startade 1987 och lämnade över i nya goda händer 2012. Idag är Mooms en professionell integrerad teater baserad på skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. Skådespelarna är fortbildade på Teaterhögskolan, löneanställda enligt scenkonstavtalet och medlemmar i Teaterförbundet. Detta är unikt.
Min erfarenhet inom området Teater/Funktionshinder är livslång. Den professionella integrerade teatern väcker många frågor och berör en stor mängd områden. Frågor om konst, kultur, nischning och särart. Men också frågor om jämlikhet, integration och diskriminering.
Bland tidigare erfarenheter finns att jag ägde och drev ett framgångsrikt litet utbildningsföretag på 90-talet. Jag är också författare till boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" Jag är aktiv i Miljöpartiet.
Jag brinner för teatern, och för en humanistisk värdegrund som inkluderar alla på lika villkor, vilket inte är att förväxla med välgörenhetens så kallade ansvarstagande för den som betraktas som svag och behövande.
En man - två bloggar.
Jag väljer att separera mitt personliga politiska engagemang från mitt yrkesmässiga - även om de ibland berör varandra.
KJELL STJERNHOLM: Teater & funktionshinder kommer att fortsätta ha inlägg som berör just detta.
Hållbar humanism kommer att vara bredare och enbart politisk.
Inlägg
