Film om och med Glada Hudik

Inspelningen av "Britt-Marie och evigheten" startar i april, skriver DN igår. Mikael Bengtsson skriver manus, Lena Koppel regisserar och huvudrollen görs av Maria Lundqvist. Handlingen är enligt DN: "om Hudiksvalls skarpaste managementtorped; smart, hänsynslös och skrupelfri. Hon tvingas ta ett jobb inom kommunens omsorgsförvaltning. Där träffar hon bland andra Lars-Erik, Pernilla och Bengt. Ett gäng funktionshindrade som håller på med teater."

Klassiskt tema av människa i karriärsrusning som utvecklas genom mötet med människor som lever efter andra värderingar/förutsättningar. Samma tema gav "Den åttonde dagen" (Jaco van Dormael) stor framgång i slutet på 90-talet. Då var det Danielle Auteille som var mitt i livet och Pascal Duquenne förlösaren. Och det gick bra. Tillsammans vann de huvudrollspriset i Cannes.

Kan man boka biljett redan nu?

Tills dess, hyr "Den åttonde dagen"! (trailer nedan)

Bra dansvideo

(Tack BUA o Iki)

Å vad tycker egentligen Mats (ICA-Jerry) Melin?

FUB har intervjuat honom. Bra frågor får sköna svar. Skönast av dem alla? När han säger att han skulle vilja göra reklam för Hemköp, för det är där han handlar.

Läs intervjun här.

Verklighetens rain man - Kim Peek - död.

Kim Peek blev 57 år. Kort efter hans födsel sa hans läkare att han var gravt utvecklingsstörd, att han aldrig skulle lära sig gå eller prata. Därefter fick föräldrarna rådet att lämna bort honom på en institution och glömma bort honom. Det gjorde de inte. Pappa Fran Peek var hans dygnet runt-hjälp fram till den dag Kim dog. Kim Peek var då världens mest berömda person med savant syndrom, en form av autism som blandar geniets extraordinaära gåvor inom vissa områden med kognitiva funktionsnedsättningar.

När han dog hade han en Oscars-statyett hemma hos sig. Nej, Kim Peek vann ingen Oscar, men han fick manusförfattaren Barry Morrows. Han var nämligen förebilden till filmen "Rain man". Och filmen förändrade också hans liv. Dustin Hoffman träffade Kim Peek för att förbereda sig inom rollarbetet.

Pappa Fran berättar: "Dustin Hoffman said to me, you have to promise me one thing about this guy, share him with the world. And pretty soon it got so that nobody was a stranger to him, they were people, and so was he".

Efter det mötet förändrades Kims liv. Vid 37 års ålder mötte han för första gången blickan på en annan person. Snart var han en kändis, som vid sin död framträtt för mer än 2 miljoner människor.

NASA har försökt förstå honom. Världens ledande läkare har jobbat med honom. Men fortfarande är det ingen som vet varför eller för all del hur han lagrar all information.

Hans favoritplats - biblioteket. Med en läshastighet på 10 sek/sida (vänsterögat läser vänster sida, högerögat läser högra samtidigt) blev det ofta 8 böcker om dan. Varav allt fastnade.



Övriga 4 delar av dokumentären hittar ni på här.

Times onlinenyhetsartikel och minnesruna.
Ytterligare ett 50-tal tidningars artiklar från hela världen hittar ni här.
Svensk media: DN, AB, SDS 1, 2, GP, HD.

To be or not to be

Jag har varit i London i tre dagar - utan att se teater! Just det, semester kan se olika ut beroende på vilket jobb man har till vardags.

Men, gjorde en härlig promenad på södra siden Themsen och gick förbi the globe. Och orden formades så klart. To be or not to be - that is the question.


Pierre Björkman formade sin egen tolkning i "Hamlätt" 2007. Men spelar det någon roll vem som säger orden?


Brian Cox, känd från brittisk scen och film (Braveheart, Manhunter m.fl.) lär ut världens mest berömda replik enligt Suzukimetoden till ett litet barn.

En väldigt annorlunda förebild: Hund med funktionshinder hjälper amerikanska militärer med rehab

Hon heter Faith och föddes med bara två ben. Med kärlek, träning och jordnötssmör så har Faith tränat upp sin förmåga att gå och fungera på två ben. Nu jobbar hon som förebild för människor som behöver lära sig att t.ex. gå igen.

Videon nedan är en av flera på hennes hemsida.

Förbjudna bilder av personer med funktionshinder (Projekten vi aldrig fick se del 2 och 3)

I november gjorde jag ett inlägg med anledning av att Lund inte blev kulturhuvudstad. Här kommer andra delen av förslag som aldrig blev av:

Forbidden portrayal of disability – film

Vi föreslog ett projekt med stöd för åtta olika filmare att producera var sin kortfilm under temat ”förbjudna bilder av rollfigurer med funktionshinder”. Filmerna skulle sättas samman till en episodfilm, med visning under kulturhuvudstadsåret, men också för spridning runt om i europa.

Målet är gränstänjning, och att hitta ytor som fortfarande inte är tillgängliga för den funktionshindrade artisten/rollfiguren . Vad får man INTE göra?
- En jury bedömer synopsis och avgör vart uppdragen går.
- både filmare med och utan egen funktionsnedsättning ska vara avsändare
- uppdragen ska ha geografisk spridning i europa.

Projektet föreslogs samköras med ett annat delprojekt: Research and publication of allowed and censored portrayals of disabled characters and artists.

I samarbete med filmvetenskaplig och ev teatervetenskaplig institution undersöks stereotyper i gestaltningen av rollfigurer med funktionshinder. Vad som tillåtits och vad som censurerats, och vilka faktorer som styr vår uppfattning om funktionshindrades medverkan på scen och duk.


Grand finale!

Episodfilmen, och samtliga dess delverk, skulle ha gemensam premiär i Lund och följas av en paneldebatt om villkoren för funktionshindrade artister i mainstream kultur och media. (=8 olika länkar till tidigare inlägg i ämnet)

Sågningar och rop

DN har en artikel om kritikers makt att lustmörda det de satts att bevaka. Man tar sitt avstamp i Jane Magnussons monumentala sågning av "Nyhetsankorna".

"Nyhetsankorna saknar mer än det: talang, humor, musikalitet, självdistans, scennärvaro, repetitioner, passion, smak, stil, klass och framför allt en broms. Varför tog de inte död på det här för länge sedan, exempelvis vid första repetitionen – när de borde ha förstått att de inte har något att komma med. Men just det ja, ”Nyhetsankorna” har med all tydlighet inte repeterat."
- Jane Magnusson, DN

Jag kommer ihåg att jag läste med ett skräckblandat snett leende. Vad väckte sån vrede? Men såna här sågningar är tack och lov ovanliga. Jag skriver "tack och lov" för att det alltid finns en eller flera människor bakom ett verk. Den som tar sig rätten att monumental-såga går från tyckande till att ta sig rätten till utdömande av offentlig skampåle, där majoriteten av läsarna bara kommer att ha tagit del av ena sidans syn på saken - kritikerns.

Vart går gränsen mellan skarp kritik och lustmord?

Artikeln ger inget svar, utan blir mest en uppradning av exempel på konflikter som orsakats av kritikers åsikter/konstnärers känslighet. Fredrik Fischer klassar flera av dem som "veritabla neanderthalfasoner" i sin blogg.

Mer om vem som får spela rollen som funktionshindrad...

Som en uppföljning till inlägget av professor Lennard om "blackening up" och vem som skulle få rollen som funktionshindrad, så kan det vara värt att titta på USA kontra Storbrittanien.

I USA är TV-serien Glee en jättehit. Debatten följer professor Lennards spår - var det rätt att ge rollen till en skådespelare utan eget funktionshinder? Protester. "Vi provade även skådespelare med funktionshinder", sa castingansvariga. Och i avsnitt 9 dyker faktiskt birollsinnehavare med Down syndrom upp.









Döva skådespelare var väldigt upprörda när Broadway-rollen som John Singer, en dövstum karaktär i Carson McCullers's The Heart Is a Lonely Hunter, gick till en hörande skådis. Protesterna var många. Regissören sa att han gärna skulle jobba med de döva skådespelarna i nåt annat projekt. Nu görs en föreställning om Helen Kellers barndom (dövstum). Rollen som Helen gick till Abigail Breslin, känd från filmen "Little miss sunshine". Protester igen. För mindre än en vecka sen kom nyheten att jobbet som ersättare gått till Kyra Siegel, själv hörselskadad.




I Storbrittanien leder BBC arbetet för att profilera artister med funktionshinder. Den jättepopulära serien "EastEnders" har fått en karaktär i rullstol. Rollen spelas av den rörelsehindrade skådespelaren David Proud.
Parallellt med att "Glee" lanserades på Fox, körde Channel 4 upp "Cast offs" i England (trailer nedan). Sex personer med funktionshinder avkastade på en öde ö. Samtliga roller besatta av skådisar med egna funktionshinder. Och serien har rest frågan om England är på väg att på riktigt förändra porträtteringen av och villkoren för personer med funktionshinder i media.
Nu meddelas att brittisk filmindustri gör likadant. I filmen "Sex And Drugs And Rock And Roll" spelas Ian Drury som barn (polio) av Wesley Nelson, barnskådis med CP.

Prime time och på film. På riktigt, från början, för att BBC, Channel 4 och filmindustrin vill det. För att talang och kompetens finns.



Läget i Sverige? Rätt så obefintligt än så länge. Det var Jonas Karlsson som fick rollen i "Livet är en schlager" t.ex. Men "En annan del av Köping" och programmen om Glada Hudiks "Elvis" då? Det är dokumentära program. Inte dramaproduktion. (Vad jag förstår är det en långfilm på gång baserad på Glada Hudik, men känner inte till formatet. Spelfilm eller dramatiserad dokumentär?). Moomsteatern fick pjäsen "När man får främmad" transmitterad av SVT Drama 2002, med två skådespelare med intellektuellt funktionshinder i rollistan. Dramaproduktion sen dess med skådespelare med egna funktionshinder? Finns den? Påminn mig om vad och när, är ni snälla...

(Jo jo... Moomsteaterns Pierre Björkman gör en biroll i "Alla de stillsamma döda" på TV4 nästa år.)

Oz - årets julklapp!

Ja, det tycker uppenbarligen Harrods i London. De kör Trollkarlen från Oz-tema i årets julhandel. Varuhuset har krossat häxan Östans ben, och Judy Garland-kopior säljer Ruby slippers.

Men jag föreslår en bättre julklapp. Kontakta Moomsteatern och köp ett presentkort på biljetter till "Oz". Det blir en resa till sagans land som ni aldrig sett den förut! Premiär 13 mars!

Jag

TV-inslag från TV4 när jag fick Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningspris. Då fanns det inte utlagt på nätet. I morse fastade det i sökfiltret. Så - för er som jag inte känner (ännu):



Moomsteatern

Diskriminering - vem ska spela rollen som funktionshindrad?

Lennard Davis är professor i "disability studies" vid University of Illinois i Chicago. I måndagens Huffington Post skriver han en debattartikel om diskriminering av skådespelare med funktionshinder. Jag lägger ut den i sin helhet, för han beskriver diskrimineringen på ett utmärkt sätt.

Jag är dock inte överens med professor Davis om lösningen. Jag återkommer om detta efter hans text.

Lång läsning, men bra. Håll till godo:

"Have you noticed that almost no actors who play Othello blacken their faces anymore? Of course not, blackface is considered distasteful at best and racist at worst. Nowadays Othello is routinely played by an actor of color or the color issue might be highlighted in a different way, as in a recent production directed by Peter Sellars, in which Othello and Desdemona were played by white actors while all the other cast members were of color.

We get it with race, but not with disability. Whenever a protagonist is disabled, it is more likely than not that a non-disabled actor will play the part. Recently there was uproar in the Deaf community over a New York adaptation of Carson McCuller's "The Heart is a Lonely Hunter" in which the central character Singer who is deaf and mute is played by a hearing actor. And disabled actors protested the use of sighted Abigail Breslin in a production of the life of Helen Keller when a blind actress might have done the job as well if not better. The television program "Glee" is receiving critiques because, although it includes a singing and dancing wheelchair user, the actor who plays the part isn't disabled (pictured). And Larry David has come under fire for his use of not one but two actresses who can walk playing wheelchair users in a single episode of "Curb Your Enthusiasm."

The issue isn't purely ideological. There are an increasing number of actors with disabilities who have trouble getting parts and for whom these major roles would be a great opportunity. According to a recent article in The Hollywood Reporter, out of a total of 600 characters on television shows in a given season, only 12 will have a disability. And of those, most will be played by non-disabled actors. A third of disabled actors have faced active discrimination by being denied auditions or not being cast in a role because of their disability.

Yet every actor knows that there is Academy Award material in playing a disabled part. Think of Dustin Hoffman in Rainman, Tom Cruise in Born on the Fourth of July Jon Voigt in Coming Home, Sean Penn in I Am Sam or Daniel Day Lewis in My Left Foot. There is a very high frequency of Oscar winning films that depict disability, but very few of those clutching the golden statues are people with disabilities.

There is a standard response on the part of Hollywood and Broadway when this issue is raised. The producers will say that they "tried" (if they tried at all) to use disabled performers but that they couldn't find anyone good enough to play the part. Aside from being a poor excuse, this response should lead us to see a vicious circle. If young people don't see role models in performers with disabilities, they might internalize the obvious message--"Don't go into show business if you have a disability. You'll never get a job!"

The reality is that the pool of excellent actors with disabilities is out there, but that producers don't know how to tap into it. The situation is very similar to the one put forth 30 years ago about why there lots of good sprinters of color but no good long distance runners. People argued that blacks were just not suited to long distance running (and racist explanations went further into character type). But now a person of color will routinely win marathons. The reality is that 30 years ago the pool of runners of color was too shallow to produce winners. Now, thanks to excellent role models, this subject never comes up.

There are legitimate arguments about why would want to avoid limiting acting roles to certain groups. You don't want to deny a good actor the chance at playing a disabled character simply because of their ability status. Just as women play male roles and we try to mix up racial stereotypes, we should, so the argument goes, not limit actors on their ability to play any role whatsoever. That appeal to freedom of choice is a good one, but it crashes up against the fact that there is active discrimination against people with disabilities. And where there isn't active discrimination, there is subtle bias.

Most people defend the right of actors to play whatever parts they want, and I would agree. But the current reality is that non-disabled actors get to play whatever roles they want whereas disabled actors don't. So there is not a level playing field. One group has all the advantages while the other is discriminated against. The three major entertainment unions agree. It's now been a year since they launched a campaign to create equal employment opportunities for people with disabilities.

Why should we care? Disability isn't a minor issue. People with disabilities are amongst the largest minority groups any country, amounting to about a fifth or sixth of the population. And disability isn't a "them:" its an "us." There is a pretty good chance that people reading this article will become disabled in some way as they move through their lives. The media helps to shape and define how society at large thinks about disability. The more that television, films, theater, and other forms of performance reflect a world filled with diverse peoples and bodies live, the more egalitarian and fair our society will be.

The only way to achieve this goal is have not just characters with disabilities appear regularly in the media but to know that people with disabilities play them. One day we might see an Oscar winner ramp onto the stage in a wheel chair, or see not Daniel Day Lewis striding upright to the podium to collect his trophy for portraying the bent and twisted writer Christy Brown who has cerebral palsy, but an actual actor with cerebral palsy amble haltingly up to the stage to accept the award in a slurring but proud voice. At that moment, we all might share that pride that one more category of discrimination had been erased from the list of abominations we no longer tolerate." - professor Lennard Davis.

Han kartlägger problemet utmärkt. Och jämförelserna med "blackening up" är klockrena ur ett diskrimineringsperspektiv. Likväl - att säga att var och en tvunget ska spela sin sort blir konstnärligt begränsande. Skådespelare med funktionshinder ska kunna spela Ofelia, även om Shakespeare inte gav henne ett funktionshinder, eller om rollfiguren förväntas ha det funktionshinder skådespelaren har. (Minns ni föreställningen av Hamlet som fick läggas ned på Konglige i Köpenhamn efter bråk om användandet av en skådespelerska med Down syndrom som Ofelia?)

Problemet är att arbetsgivarna inte anställer skådespelare med funktionshinder över huvud taget, oavsett roll eller sammanhang. Dvs de använder bara den ena sidan av den konstnärliga friheten. Den andra glöms, förnekas, förminskas och bagatelliseras eller pratas inte om över huvud taget.

I Sverige finns nu professionell scenkonst baserad på skådespelare med funktionsnedsättning genom Tyst Teater (döv/integrerad), Moomsteatern (intellektuella funktionshinderintegrerad), Teater De Vill (rörelsehinder/integrerad). Samtliga har redan eller är på väg att få kontinuerliga villkor för utvecklandet av sin nisch. Teaterhögskolorna har börjat anordna specialkurser för skådespelare med olika funktionshinder. Sverige ligger långt framme i det avseendet. Men tittar vi på på landets länsteatrar, privatteatrar, film och TV-produktion så är bilden en annan. Här är man inte välkommen. Här är det rätt så genomgående "blackening up" som gäller. (Malmö opera har en kortväxt skådis anställd i Rucklarens väg just nu. Några andra undantag?)

En fungerande konstnärlig frihet kan bara fungera om den omfattar alla. Det är därför det är så vansinnigt viktigt att vi förflyttar diskussionen och åtgärderna på kulturens område från TILLGÄNGLIGHET, där personer med funktionshinder också får vara med vid framför allt konsumerandet - till FULL DELAKTIGHET PÅ SAMTLIGA NIVÅER. Där alla får spela alla oavsett funktionsförmåga, och där respresentationen finns bland anställda på samtliga nivåer.

Representation, pengar, makt, inflytande. Det är det diskriminering handlar om. Och den blir inte ett dugg vackrare om den täcks med en konstnärlig frihet. Men professor Davis lösning - att alla vid varje givet tillfälle ska representera sin sort - är inte störtskön den heller.

Gregg Mozgala

Då: Som skådespelare har Gregg Mozgala (cerebral pares) bland annat gjort Romeo i "Romeo och Julia" på Theatre Breaking Through Barriers i New York. Vid en av föreställningarna satt koreografen Tamara Rogoff där. Hon förälskade sig i Greggs kroppsliga uttryck och ville jobba med honom. Gregg hade ingen självbild som dansare. Men ett jobb är ett jobb...

Nu: För någon dag sedan sändes ett reportage på CBS Sunday Morning. Tillsammans har Tamara och Gregg omprogrammerat Greggs hjärna. Hans hälar når marken och han har fått en ny tillgång till sin egen kropp. Se reportaget här:



Dansföreställningen är på väg. Jag hoppas få möjlighet att återkomma med recensioner och ev fler bilder.

NY Times

Teater Devill får bättre villkor

Tetater Devill får från nästa år verksamhetsstöd från Stockholm stad, läser jag i kulturkommunalrådet Madeleine Sjöstedts blogg.

Bra beslut! Teater Devill är den teater som bäst jobbar för integration och yrkesmässig och konstnärlig jämställdhet vad beträffar skådespelare med fysiska funktionshinder. Man blir därmed också en teater som utforskar vilken konstnärlig kvalitet som kommer ur nämnda integration. Med det ligger man mitt i linje med den internationella strävan efter konstnärlig delaktighet på alla nivåer som just nu präglar vår nisch. Förhoppningsvis leder detta till att Stockholm får en kontinuerlig scen för den integrerade scenkonsten.

Grattis Devill! Nu har jag inte kunnat hitta ett aktuellt protokoll med beslutade anslagsnivåer, men jag utgår från att vändningen från Stockholms stad (man har tidigare argumenterat att Devill "inte på väsentligt vis breddar stadens utbud") är menad att äntligen sätta den integrerade teatern på sin egen karta på ett ekonomiskt och kulturpolitiskt seriöst sätt.

Pressreleasen

Fler födda med Downs i USA

Jämfört med 1979 så föds det nu fler barn med Down syndrom i USA, enligt bl.a. Reuter/Abc. Anledningen är att mammorna som föder blir allt äldre. Så är det här i europa också, men här har vi kunnat läsa om sjunkande antal födslar för barn med Downs. I t.ex. Danmark är födslarna av barn med DS rekordlåga. Prenatala tester har naturligtvis gjort sitt. Men de testerna finns i USA också. (se nedan inlägg om "wrongfull birth"-stämningar)

Varför blir utfallet i USA annorlunda? Utah toppade med 13,7 barn med DS på 10.000 födslar. Kan man gissa att det har att göra med den mer aktiva anti-abortrörelsen?

På djupet? Läs mer på Pediatrics.
(grafik från Salt Lake Tribune)

Tidigare i bloggen om Downs/medicinska frågor
Forskarfix mot Downs?
Om "wrongfull birth"-stämningar
Downs mot cancer