Får en svart spela asa-gud?

Den frågan är aktuell efter att Kenneth Branagh gett rollen som Heimdal ("the whitest of Gods") i filmen "Thor" till Idris Elba.

Protesterna tog genast fart. "This PC crap has gone too far!" och "I wouldn't expect to see many Brad Pitt types walking around in the [first mainstream black superhero] Black Panther's Wakanda Palace!" var några av de upprörda kommentarerna i olika forum.

Men Idris Elba försvarar sin rätt att göra rollen:
""There has been a big debate about it: can a black man play a Nordic character?/.../ Hang about, Thor's mythical, right? Thor has a hammer that flies to him when he clicks his fingers. That's OK, but the colour of my skin is wrong?"

Han fortsätter:
"I was cast in Thor and I'm cast as a Nordic god,/.../If you know anything about the Nords, they don't look like me but there you go. I think that's a sign of the times for the future. I think we will see multi-level casting. I think we will see that, and I think that's good."

Branagh vet nog vad han gör. Dels så tillämpar han colorblind casting, och ger helt enkelt jobbet till den skådis han tycker är bäst för rollen. Och genom kloka konstnärliga val så får han en högt önskad sidoeffekt - han ser till att fjärma sitt konstnärliga projekt från rasist-stollars framtida tillbedjan.

DN har skrivit om det, men är du engelsktalande så gå till the Guardian direkt.

Tack och hej till den gula vägen

I söndags gick sista föreställningen av "Oz". Efter 23 föreställningar och 3500 besökare så skiljs gänget åt. Inga fler rökpuffar ur öronen på Dorothy, inga fler ledsna lilleputtar på väg ner för foajétrappan och inga fler explosioner när häxan dör och smälter ner.

En viktig del i "Oz" har varit samarbetet med Nya Stenkulaskolans årskurs 3. Barnen i de två klasserna turades om att statera som Lilleputtar och apor.

Teatern diskuterade först hur barnen skulle rekryteras. Vi valde att ta den skola som ligger närmast vår arbetsplats, istället för att genom auditions försöka gallra fram nån sorts barnelit. Vilken lyckträff!

De barn som när vi för första gången träffades for runt som yrväder mognade till ansvarsfulla medverkande med sinne för samspel, lagarbete och scenisk kommunikation. De gick från ängslig nervositet inför att möta en fullsatt salong till att äga hela sin process, från omklädningsrum till applådtack.

Vi firade och tackade varandra med en tårt-picnic på den gula vägen. Barnen fick sina apkostymer i present, teatern fick blommor och godis, alla fick en dvd med föreställningen, och alla fick en massa kramar och några grät en skvätt. Allt avslutades med att Pierre höll tal.

Nya Stenkula ligger i ett bostadsområde som brukar betraktas som socialt belastat. Med ett elevunderlag där väldigt få namn var helsvenska och ökad press i form av tidigarelagda nationella prov, så var det med en del oro för hur mycket tid teaterarbetet skulle ta från läsa, räkna, skriva. Nu kom lärarna med glada besked - barnen hade klarat sina nationella prov över förväntan. Till vår stora glädje så hade inte deras engagemang hos och för oss drabbat deras studier. Tvärtom kanske - till och med. Vem vet - kanske teaterarbetet gav andra ingångar till lärande eller koncentration?

Nu hoppas vi bara att barnen får riktigt roligt på sina utflykter. Vårt samarbete med skolan tog ju bort en del statistarvoden. Dessa går nu till barnen ändå, genom att teatern hjälper klasskassan till gemensam glädje och nytta för barn och personal.

1000 tack till alla barn, pedagoger och föräldrar.


picnic på den gula vägen...


...med specialtårta!


Khaled och hans present


Pierre håller tal

"Inom rimliga gränser"

Jag bestämde mig tidigt att inte recensera kolleger och deras föreställningar inom bloggen. Men det hindrar mig inte från att jubla när jag sett nåt jäkligt bra! Och jag har nyss kommit från genrepet av "Inom rimliga gränser"

Koreografen Malin Hellkvist Sellén har samlat 6 sinsemellan mycket olika dansare, kroppar, människor. Det blir uttryck som jag aldrig tidigare skådat på ett dansgolv. Eget, unikt, djupt mänskligt, ibland förträffligt kul och nästan sexigt. Och till hälften utan musik. Låter det konstigt? Det är det inte - det är genialt.

Gå o se! Pustervik, Göteborg 28-29 april.
7 maj MADE-festivalen på NorrlandsOperan i Umeå.
22-25 september Dansens Hus i Stockholm.

Så här beskrivs verket på Malin Hellkvist Selléns hemsida:
"Malin Hellkvist Sellén är tillbaka med ett nytt dansverk om orimliga föreställningar. Nu vill hon utmana innebörden av fysiska praktiker och dansens förutsättningar. Inom rimliga gränser ställer frågor om representation, kvalitét och mer eller mindre vanliga steg. Malin och hennes team ger sig ut för att leta reda på nya kroppar att sätta i rörelse.

Med sina hyllade verk om discodans, kristendom och dansband har Malin förflyttat gränser för hur vi ser på identitet och kroppars uttryck. Ständigt närvarande i samtiden dekonstruerar hon det vi tar för givet och gör anspråk på alternativ. Malins koreografiska arbete rör sig i ett gränsland mellan fin- och fulkultur, där hon skapar en estetik bortom stereotypa förväntningar. Hennes dans är lika tydligt politisk och filosofisk som sinnligt fysisk och känslomässig. Bland hennes tidigare verk märks Rosa löften, En kristen kväll och Bättre folk.

Nya dansare tar plats på scenen. Eller kanske inte ett dugg nya, men åtminstone flera. Inom rimliga gränser är en iscensättning av professionella rörelser, utestängningsnormer och kroppars makt."

Media:
LO-tidningen

Uppdatering valborg:
Nummer.se, SvD

Välgörenhets-sex

"Sex Volunteers" är en långfilm av koreanska regissören Cho Kyeong-duk. Det är en fake-dokumentär baserad på en bok med samma titel av Kaori Kawai.

Den handlar om en grupp människor som är frivilliga att ha sex med personer med funktionshinder.
En rätt skrämmande inställning till sina medmänniskor tycker jag. Istället för att koka soppa, ta på sig termobyxorna och dela ut mat till de stackars hemlösa i vinternatten, så tar man av sig kläderna och delar med sig av sin kropp till de stackars funktionshindrade. Välgörenhet - same same but different.

Huvudrollen spelas av Cho Kyung-ho, som själv har ett röreslehinder och sitter i rullstol. Regissören säger om sitt val av huvudrollsinnehavare: "“There are a couple of films which are about the disabled but they all hire A-list actors. I wanted to cast people who are close to the characters.”
Ja, i en fakedokumentär om volontärsex med funktionshindrade så hade det knappast funkat att ha Jonas Karlsson i den rollen.

Intervju med regissören i Joong Ang Daily.
Samma tidnings fördjupningsartikel om sexualitet och funktionshinder i Korea.

Klipp från youtube:


Vad jag har kunnat googla mig fram till, så har filmen aldrig visats i Sverige.

Monica & David

Så heter en ny "feature documentary" om två människor med Down syndrom. Den har visats vid en amerikansk festival, och ska härnäst upp i Canada. Europa? Jag vet inte, men jag har sktivit och frågat...

Men en trailer finns:



Regissör är Alexandra Cordina.

Några Tips

Madde på BUA tipsar oss om att följa the inclusion tour 2010. Det är Lars "lövis" Löfström, elitidrottare med flerfaldig medaljör i Paralympics, och Mats Melin som ska ta sig från Casablanca till Stockholm på egna hjul.



Lars-Göran Waden tipsar om "Alla ombord" - Vasamuseets satsning på att "alla barn och unga med olika funktionsmöjligheter ska kunna tillgodogöra sig, uppleva och aktivt delta i den pedagogiska verksamheten på jämställda och värdiga villkor." Yeah!!





Idag har Freja, teatern med personer inom autismspektrat på scen, premiär på "Den tjocka olyckan". Spark!

Elisabet Höglunds magplask

Läsningen av Elisabet Höglunds kolumn i Aftonbladet "Kämpa - men inte för att få vara sjukskriven" är nedslående. Höglund borde - med kompetens och erfarenhet - kunna bättre.

I Höglunds värld är handikappad och frisk motsatser. Förutom att vi språkligt och ideologiskt har valt bort begrepp som "gravt handikappade människor" sen länge länge, och idag har en gemensam syn att det är miljön som funktionshindrar (så här säger man), så sätter Höglund detta "handikappade" i motsats till "friska". Men personer med funktionsnedsättning är inte sjuka. De har, i exemplen Höglund använder, inte lika många ben och armar som normen föreskriver. Men ingen av dem är förkylda eller har gulsot.

Det börjar redan i artikelns inledning. "Men när han kom närmare upptäckte jag att det var något fel på honom", skriver Höglund när hon beskriver mötet med en cyklist med benprotes. Var köpte du den människosynen?

Men värst är det i slutet. Måltavlan är Sveriges sjukskrivna, företrädda av en kvinna med fibromyalgi som Höglund läst om. Så här blir det när de ställs mot Höglunds hjältar:
"Därför gör det mig så beklämd när jag varje dag läser om människor, som klagar över svårdiagnosticerad värk i axlar, nacke, rygg och fötter, och som till varje pris kräver att få fortsätta att vara sjukskrivna.
Häromdagen läste jag om en kvinna, som fått diagnosen fibromyalgi (smärtor) i foten. Värk och felbehandling gjorde att hon slutade jobba, blev långtidssjukskriven och sjukpensionär på deltid. Nu slåss hon för att få behålla sin sjukpenning?…
…?samtidigt som den enbente mannen fortsätter att cykla på sin racer, samtidigt som Christoffer Lindhe tar sig till ännu högre höjder inom handikappidrotten och samtidigt som mannen med den deformerade foten och utan högerben dansar in i butiken för att handla mat.
Till de sjukskrivna vill jag säga: Sluta klaga på försäkringskassan. Försök mobilisera de inre krafterna i stället. För de finns! Att bli frisk måste ju ändå vara ett viktigare mål än att fortsätta leva på sjukpenning."

En kvinnas med fibromyalgi i foten blir representanten för någon som klagar istället för att försöka bli frisk. Detta medans de senare åren präglats av ett medvetandegörande om att vården inte är jämställd. Att medicinsk forskning och behandling utgår från män. Att mäns värk med automatik antas ha kroppsliga orsaker medans kvinnors antas vara psykosomatisk.

"Ännu ett exempel på hur vårdkvaliteten brister för kvinnliga patienter är att det finns otillräcklig forskning om en del sjukdomstillstånd, bland annat smärttillstånd, som främst drabbar kvinnor. Det medför att kvinnor oftare sägs lida av ”diffusa” eller ”ospecifika” sjukdomar.” För inte så länge sedan användes förkortningen SVBK i journalerna. Förkortningen stod för Sveda-, Värk-och Bränn- Kärring. Bland annat genusforskare har uppmärksammat och protesterat mot detta. Man har föreslagit att man istället bör använda termen ännu otillräckligt utredda symtom om de ”diffusa” besvär som framförallt kvinnor drabbas av. Tanken är att det inte är kvinnorna det är ”fel på” då de inte passar in i mallen. Istället är det forskningen som i otillräcklig grad intresserat sig för kvinnors könsspecifika besvär. Tillgången till rätt anpassad vård kan alltså inte särskiljas från den forskning som bedrivs om kvinnors respektive mäns sjukdomar och symptom." (sid 60, (O)jämställdhet i hälsa och vård, SKL.)

Vad är det som får Höglund att anta att sjukskrivnas kamp för ett drägligt försäkringsskydd står i motsats till varje ansats att försöka bli frisk?
Höglund, som själv ansett sig diskriminerad på grund av ålder och kön inom mediavärlden, klarar i sin krönika av att förminska både personer med funktionsnedsättning, kvinnor och personer med ohälsa. Låt vara utan att mena så. Men det gör mig besviken. Jag hade hoppats att en livslång erfarenhet av kritisk granskning hade räckt längre än så.

(Läs även Jonas Frankssons blogg om hur media värderar funktionshinder i rapporteringen om det misstänkta försäkringsbedrägeriet i Halland.)

Victoria Wright om att vara den häcklade

Victoria Wright är skådespelare, och sågs senast i engelska TV-serien "Cast offs". Med anledning av den högljudda debatten efter komikern Frankie Boyles uppträdande i veckan - där han häcklade personer med Down syndrom - så skriver hon en egen text i the Guardian. Jag citerar texten i sin helhet.


"I know what it's like to be mocked by famous comedians. Five years ago, after I appeared in a BBC television documentary, Ricky Gervais, Stephen Merchant and Karl Pilkington joked about my facial disfigurement on their XFM radio show. Pilkington called me "the woman with the big head, like Bo' Selecta". In the next show, Merchant said it was great I hadn't complained and that I was clearly a bigger person than Pilkington – "at least head-wise". And Gervais asked Pilkington where I would come in his "freak of the year list". There were also jokes about "midgets" and how it's hard to remember that people with facial disfigurements are human because they don't look human. Hilarious stuff, eh?

I do wonder why, in the 21st century, non-disabled people still have a problem with us. Are we really so frightening? Last year I played April in the Channel 4 drama series Cast Offs. On the show's Facebook page, a man posted the message, "April is so damn ugly, she gives me nightmares". I replied "Boo!" but alas both messages were removed before I could suggest any sleeping remedies.

Angela Carter once said that comedy is tragedy that happens to other people. As many people think the worst tragedy that can happen is being disabled, perhaps that is why we are seen as fair game. Or maybe it's because non-disabled people develop their perceptions about disability from what they see on TV, where we are habitually portrayed as "tragic but brave" or "bitter and twisted".

There certainly weren't many disabled or funny-looking people on TV when I was a child. All I saw was Worf from Star Trek: The Next Generation and Dumbo. But neither a bad-tempered Klingon nor an elephant with large ears were a helpful role model for a teenage girl. But it was either them or the blessedly chinned Bruce Forsyth. So I understand that Frankie Boyle isn't entirely to blame. He probably saw Benny off Crossroads once and the image of bad hair and woolly hats has stayed with him.

I would describe my sense of humour as dark, and liberal. Jimmy Carr's joke about soldiers and the Paralympic team made me chuckle – because I thought, "He's right. We could have a really shit-hot Paralympic team in 2012." It didn't cross my line in terms of offensiveness – but it did cross other people's.

Humour is subjective. But I empathise with the mother who complained about Boyle. Five years on, the jokes Pilkington, Merchant and Gervais made about me still hurt. Jokes last. The podcasts are in the public domain – and probably will be for the rest of my life. The question is, will people go on laughing?"

(bilden är från the Guardian)

Förvirrade fördomar

Svenska folket funderar och tycker. Med anledning av konstnären Lisa J Murphys taktila bilder (som du läser med känseln) med nakna modeller så avtäcks fördomarna. (läs om projektet här). Konsten blir porr, och blinda blir stackare som inte har tillgång till någon sexualitet innan de möter de här bilderna.

Jag saxar:
Expressens Jorun Amcoff hoppar lättköpt på Telegraphs utrop om porr, trots att hon noterat att en bok med 17 bilder kostar 1700 kronor. Konstnären själv talar inte om det, och vanligtvis brukar inte konstnärers bilder med nakna modeller bli porrstämplade. Men här blir de det. DN.se hamnar också i att taktil nakenhet gjort av en konstnär är porr. Översatt till svenska förhållanden så hade Carl Larsson varit grovt pornografisk med det sättet att se på bilder med nakna modeller. Murphy talar däremot om att blinda varit utestängs från bilder med nakna motiv. Som exempel på det nämns Playboys upplaga i punktskrift, men där bilderna lämnades utan åtgärd. Men det gör knappast att Murphy producerat porr.

(bildtexten är inte min)

Friskytten undrar vad det är för skillnad på att pilla på relieferna och att pilla på en Barbiedocka? Ja, vad är skillnaden på att känna på en skulptur av en konstnär och att pilla på en Volvo 245? Stor, hoppas jag.


Anders Eneman försöker förmodligen vara humoristisk när han vädrar sin syn på blindas sexualitet prior to Murphys bilder. "Dock så är det konstigaste själva bilden som expressen visar som en exempelbild, nämligen en elefant med kvinnobröst. Hur förnedrande är inte då detta, när då mannen eller kvinnan sitter där och läser blir lite uppspelt för att sedan upptäcka när man kollar i huvudet att det är en elefant man tänder på. Detta kan bli mycket traumatiskt för alla ungdomar här i världen som är blinda och man kan tycka att detta vore problematiskt som det är, utan de ska även handskas med sin sexuella läggning och frågan tänder jag på kvinnor eller elefanter?"
Ja, vad säger man? Det väcker möjligen en del frågor om Anders relation till sex...

People=shit redogör för sin människosyn redan i namnet på bloggen. I inlägget står: "Såklart även de ska blinda ska få runka till porr men det som förvånar mig lite är vad blinda verkar gå igång på, brudar med papperspåsar eller elefantmasker över huvudet..." Alla blinda är likadana, kontateras det, och eftersom det är naket så måste de mangrant gå igång på det som erbjuds. (suck!)

Alexander tycker sig ta de blinda i försvar. "En halvnaken människa med elefantmask? Det tillhör väl inte vanligheterna att folk tänder på en sådan figur? Eller menar skaparen bakom boken att blinda tänder på ovanliga saker? Dessutom är ju priset löjligt. 1700kronor för att få ett ex med 17 sidor av den här sorten. De verkar tro att blinda är lättlurade också." Jag kan lugna dig med att all konst kostar, och att även blinda klarar att värdera om deras konstupplevelse är värd priset.

Humor som funkar (?)

I England är det just nu en högljudd debatt om Frankie Boyles standup-humor efter att han drabbat samman med en mamma till en dotter med Down syndrom. Mamman hade reagerat på Boyles tirad på fem minuter om personer med Downs och deras hår, klädsel och röster. Han gav sig sen på ett par i publiken som inte skrattat, utan pratat med varandra. Kvinnan sa att hon var upprörd, för hon hade själv ett barn med Down syndrom. Boyle skulle då ha svarat: "This is my last tour. I don't give a **** what people think" (Daily mail)

Bara de som varit där vet vad som egentligen hänt och sades, men debatten rasar i england på media och bloggar. En sökning på Frankie Boyle Down syndrome ger ca 59500 träffar.

En av dem som var där och beskrivit händelsen är mamman som beskrivs i den. Hon heter Sharon Smith och hennes blogginlägg hittar du här.

Så hur var det nu - får man skämta om vad som helst? Eller rasar hela handikappvärlden på den komiker som råkar ens snudda vid en funktionsnedsättning. Jag hävdar fortfarande att man får skämta om allt - både för humorns och yttrandefrihetens skull. Men man får också kritisera ageranden och sånt som sägs - också det för både humorns och yttrandefrihetens skull.

Jag har tidigare i bloggen försvarat Family guys episod om Down syndrom. Och här är ytterligare ett exempel. En gammal reklam för Levis som förbjöds på sin tid i England...



(flickan på bilden ovan är Trish, Sharon Smiths dotter. Bilden är tagen från tidigare angivet blogginlägg)

Braille-erotik

Konstnären Lisa J Murphy uttrycker sig genom flera tekniker. En särskild nisch är taktila bilder. Bilder som du använder sinnet känsel för att se. På samma sätt som blinda personer kan läsa braille (punktskrift) med sina fingrar så kan man läsa bilder genom att skulptera dem.

För två år sedan gjorde Lisa J Murphy boken "Tactile minds". Nu har den blivit nyhetsstoff, efter att engelska Telegraph utropat "Pornographic magazine for the blind launched". (Ja ja, man värderar saker o ting olika beroende på vilket syfte man har.)

Boken "Tactile Minds" kan köpas här. Men notera priset - den kostar 225 USD.

Lyssna på en intervju med Lisa J Murphy här.
Toronto Sun,

Uppdatering onsdag 14 april: DN.

Får Jesus vara gay?

Religiösa grupper stormar mot pjäsen "Corpus Christi" av Terrence McNally.

Pjäsen handlar om Jesus och apostlarna. Den är moderniserad, utspelar sig i Texas och huvudfigurerna porträtteras som homosexuella.

Protestanterna (ej avsett som ordvits) vill stoppa uppförandet. De pressar på för att förbjuda uppförandet av pjäsen. De lyckades stoppa den i Texas.

Men på Gallaudet, universitetet för döva, försvaras de medborgerliga rättigheterna och den akademiska friheten att kunna diskutera alla ämnen.

Jag blir uppriktigt glad att Gallaudet vägrar vika ner sig, och lider med vilka risker det medför. När jag berättar om Moomsteaterns historia och några av de mer provokativa repertoarvalen (t.ex. Speciells evangelium, där en pånyttfödd Jesus har Down syndrom), så säger amerikanska kolleger att den repertoaren inte finns tillgänglig för dem. De är beroende av privata sponsorer, ofta välgörenhet, och många av dessa vill inte sammankopplas med det rabalder som provokationen kan skapa, eller i nästa led ta ställning mellan grupper.

Gallaudet är som universitet för döva - förmodligen ännu mer än andra universitet - beroende av gåvor. Ändå står man upp för sin, sin personals och sina studenters yttrandefrihet.

Bra gjort.

Bloggkollega om kultur och funktionshinder

Stig Larsson har verkat som professor och föreståndare för HAREC, Centrum för handikapp och rehabiliteringsforskning vid Lunds Universitet. Nu bloggar han om kultur och funktionshinder under titeln "verka som andra".

Där finns t.ex. ett dagsfärskt inlägg om Suzzie Tapper och Parkinson.

Huxley's lab

Jag har varit på studieresa i Skottland. Dels för att lära känna Garry Robson, skådespelare och arrangör av DaDafest i Liverpool. Men mest för att lära känna Lung Ha's.

För ett år sedan fick Mooms besök av Maria Oller, dramaturg vid många svenska och finska scener. Hon hade just tagit jobbet som konstnärlig ledare på Lung Ha's och ville låta sig inspireras av andras sätt att arbeta. Returbesök i år alltså.

Bonus att då också få lra känna Grid Iron, en "site specific theatre". Alla deras produktioner spelas i någon befintlig miljö. Valet av plats får bärighet för stycket.

Jag fick förmånen att se dem repetera en eftermiddag, och sedan se deras första möte med publik i den mycket speciella föreställningen "Huxleys laboratories". Den bygger på en bearbetning av Aldous Huxleys bok "A brave new world" (Du sköna nya värld). I boken beskrivs en värld där vi kan designa människor för sin uppgift. För att de ska passa in i sin del av samhällspyramiden. En kontroll över födseln och slumpen som idag redan existerar till vissa delar. (Intervju med Oller om pjäsen här.)


Platsen för skådespelet var Edinburghs universitets nyaste byggnad, the Infomatics building. Under tiden skådespelet framfördes kunde man genom fönstren se forskarna jobba med skapandet av morgondagens människor och processer. Det var här det utvecklades. Pjäsen framfördes verkligen i lejonets kula.

Bilderna är från repetitionerna. Då forskarna inte uppskattade dessa främmande element som fått tillstånd att spela utanför - ibland till och med innanför - deras dörr, så kunde teknik inte användas förräns publiken var på plats. Något som givetvis kan skapa osäkerhet, men också en enorm "här och nu"-känsla hos både skådisar, backstage och publik.

Och vem vet - det kanske finns ett gemensamt lärande mellan Mooms och Lung Ha's även i framtiden. . .