BBC kritiseras av rullstolsdansare

BBC är jämfört med vår public service ett föredöme. Man är med och scoutar systematiskt talang för att kunna rollbesätta artister med funktionsnedsättning i framtiden, skådisar med funktionshinder får roller ibland i tv-produktioner och BBC Ouch är en hel portal styrd av och fokuserad på människor med funktionsnedsättning. Men även solen har fläckar, enligt rullstolsdansaren James O'Shea.

Dancing on wheels idé är att para kändisar med duktiga rullstolsdansare. Let's dance med en twist, typ. Serien vanns av O'Shea och tv-hallåan Caroline Flack. Nu rasar O'Shea i media. Dels för att ha blivit hotad av en kameraman. Enligt O'Shea har han hotat att "gaffer tape your arms together, throw you into the Thames so only your nose is just above the water and then push you down every couple of minutes until you've learned your lesson"

Den andra punkten för kritik är den usla betalningen. Expertdansarna i stol fick bara 150 pund i veckan, medans kändisarna fick mycket mer. O'Shea skräder inte orden: 'It makes no sense. They're trying to make a TV show to make a good portrayal of disabled people, yet they're not going to pay them. It is as if their view was, "They're not worth it so we can treat them like ****." It's clear discrimination.'

BBC tar avstånd från hoten, men menar att detta var en dokumentär. Och att alla, oavsett rullstol, får lika uselt betalt i såna lägen. Kändisarnas högre arvoden är för att de drar tittare.

Krasst och jämlikt, kan tyckas. Men likväl värt kritik. För människosynen är att man kan fylla sin sändningstid med människor vars högsta belöning är att de får vara med i tv. Och det är att utnyttja människor, med eller utan stol.

Bild och artikelkälla Dailymail

Candoco Compilation och Renditions

Candoco är mitt stora föredöme. Hög kvalitet, utmanande om funktionshinder, väljer sin egen väg, fullkomligt osentimentala och fantastiskt bra dansare. Inför sitt nya verk Renditions, med premiär i april, så har de lagt upp en sammanställning av 2005 - 2009 på youtube. Här är den:



För den specialintresserade så finns det en intervju med de konstnärliga ledarna inför premiären senare i vår av Renditions. Här är den:



Snälla svenska dansarrangörer - ta hit dom!

Det finns fortfarande plats för drömmar

"There's still hope for dreams" heter en spelfilmslång dokumentär om Denverbaserade PHAMALY (The Physically Handicapped Actors and Musical Artists League).



Det här är en grupp som har funnits länge nu. Förra året var det 20-årsjubileum. Om jag kan tolka bilderna rätt i klippet har de dessutom utvecklats mycket konstnärligt sen senast jag träffade en av dem för tio år sedan på en konferens.

Jag blir genast sugen på en resa till Denver.

UPP-priset till Mats Melin

Grattis Mats Melin, skådespelare på Glada Hudik.

I söndags delades Svenska Downföreningens Upp-pris ut. Ett går årligen till en förebild med DS, och ett till någon utan DS men som gjort något bra för gruppen. I år fick Mats Melin och Bo Ericsson på Astrid Lindgrens barnsjukhus priset.

Motiveringen:
Mats Melin - hela Sveriges praktikant. Som visat initiativförmåga och banat väg för andra som skådespelare både i Glada Hudik-teatern och i en reklamfilm. Genom sitt engagemang som en av gangstrarna i Elvis-föreställningen har han i grunden ändrat svenska folkets syn på människor med Downs syndrom och deras möjligheter. Mats Melin har i rollen som praktikanten under hösten 2009 blivit hela svenska folkets ICA-Jerry och skapat debatt när han gestaltat de fördomar som många känner. Mats har genom sitt skådespeleri banat väg för förändringar av samhällets värderingar och attityder.

Stora, vackra - och välförtjänta - ord. Bra jobbat!


Fler röster om Mats Melin/UPP-priset:
Föräldrakraft, FUB, bloggen "ett nytt liv", Diggo.se, Sören Olssons blogg.
På bloggen "Linnea och Agnes" finns lite bilder från utdelningen.

(Första UPP-priset gick till Mooms Pierre Björkman förra året)

Invitation to dance

"Invitation to dance" är en film av Simi Linton, en av USAs främsta experter på kultur/funktionshinder. Den deltar i en tävling EPIC Emerging Artist Rewards 2010. Man röstar här.

Jag har genast börjat jaga efter möjligheten att se hela filmen. Simi Linton adresserar här samma frågor som mycket av mitt yrkesverksamma liv kretsat kring. Rätten till scenrummet för den som inte är som alla andra.

(PS har inte lyckats justera bredden på klippet. Dubbelklicka på filmen och se den på youtube för full bredd)

Oz på egna ben

I Moomsteaterns variant av Oz är backstagearbetet stort. Maskläggningen på ordinarie skådespelare är avancerad och 12 staterande barn behöver både guidning och struktur.

I lördags var jag som vanligt på plats en timme före föreställningen för att assistera om det skulle krävas ändringar bland barnens uppgifter pga sjukdom. Nu hade fyra anmält förhinder. Fler än vi räknat nånsin skulle bli aktuellt. Men när jag fick de beskeden fick jag samtidigt i stort sett en plan för hur alla uppgifter skulle lösas. Inspicienten och lärarna som assisterar hade redan lösningen. Jag behövde knappt gå igenom principerna för hur vi ersätter och i vilken ordning.

Jag stannade och såg showen. Jag ville dels se hur det fungerade med så många justeringar bland statisterna, och dels se teckentolkarnas arbete. Det var ju Teaterns dag i Malmö, när publiken för blott 50 kr får tillträde till en massa teatergodis i alla former runt om i stan. Och vi fick hjälp med teckentolkning!

Hur det gick för barnen? Galant. Som en dans. Två vagnar parkerades i fel ordning, men den eget uppfunna variationen var det en ordinarie skådis som stod för.

Därmed försvinner min näst sista funktion ur Oz - den att kolla statisterna vid sjukdom. Kvar återstår nu bara att dyka upp nån gång och följa upp skådespelarnas jobb på scen.

(fotograf: Henrik Hedenius)

Snedträff om Paralympicslaget

CSR i praktikens nättidning hyllar en kampanjmodell från kanadensiska Lululemon (kläder och yoga-utrustning). I sina annonser använder de idrottare från alla läger. Bland dessa ambassadörer finns även idrottare med funktionsnedsättning. CSR i praktikens hyllning bygger på att man inkluderar människor med funktionsnedsättning utan att göra en stor affär av det.

Bra. Jag håller med.

Men sen försöker CSR i praktiken ge exempel på motsatsen, och använder då svenska paralympicslaget som varnande exempel:

"Det är ju så svårt att få en riktigt bra tonträff när man som svenska paralympicslaget nyligen körde utomhuskampanjer för att visa att minsann är lika duktiga sportsmän som de som inte är funktionsnedsatta. Det sätt man gjorde det på var menat att vara fyndigt men avslöjade också en dålig självkänsla och att man har en bild av att svenska folket tror att de är sämre sportsmän för att de har funktionsnedsättning. Fastnar man då inte i just den tankefälla man försöker undvika – att fokusera på vad de inte kan istället för det som de kan riktigt, riktigt bra? Varför komplicera det? Varför inte bara sno samma manér som de icke funktionsnedsatta idrottsmännen och fokusera på den mentala styrkan, viljan att vinna och uppmana oss att heja extra mycket på dem." (CSR i praktiken)

Här går CSR i praktiken fel i sitt försök till välvillig kritik. Samma längtan efter avdramatiserad inkludering finns inom konstarterna och i media generellt. Men bara från de som redan är normkritiska i sitt tänkande. Ty det som gör Lululemon värda att ta upp som exempel är ju att de är ett lysande undantag, med betoning på undantag. På samma sätt som att anledningen till att jag rapporterar om casting av skådespelare med funktionsnedsättning beror på att det fortfarande är så sällsynt. Den dagen det är en reell självklarhet finns det ingen anlending att uppmärksamma det på samma sätt.

Det är möjligt att Paralympics-kampanjen var kass. Men det CSR i praktiken säger när de uppmanar idrottarna med funktionsnedsättning att ta efter sina icke funktionshindrade kolleger är att ansvaret för eventuell diskriminering och icke jämlik behandling ligger hos den diskriminerade.

Undertexten blir typ: 'Det fanns ju en tidning i Kanada som behandlade er som alla andra. Varför ska ni då fortsätta tjata om det?'

Undermåligt tänk. I så fall räcker det kanske om en kvinna får lika bra lön som en man för att resten borde hålla tyst?

Sex timmar till premiär

Tack Ellen Hennig (Dorothy), Niclas Lendemar (Toto), Pierre Björkman (Fågelskrämman), Ronnie Larsson (Plåtman), Klas Malmberg (Lejonet), Gunilla Ericsson (Häxan Västan), Jan-Erik Sääf (Trollkarlen och Häxan Nordan) och 25 barn från Nya Stenkulaskolans årskurs 3 (Lilleputtar och apor) för en rolig, varm och kreativ process!
Fotograf: Henrik Hedenius

Sista listan

Idag är det fredag. Imorgon är det premiär. Här är sista listan. Sista putsen.

Vindtyget upp lite i innervarvet
Ett av barnen: håll din ledsna lilleputt, parkera vagn sida, längre fram kör.
Ett av barnen: vagnvinkel
Radering av blåsljud i utljud
Tydligt ta loss eldklot
Txt: repliken är ”dum”
ljusknapp på Plåtmannen
tappa inte position i scen 8
backstage: släpp in Hairullah först
Stryp snacket på flotten
Snabbare in med framfloden
Otakt i bakfloden
Pierre – du får inte hänga dig själv
Larmapan fram
Fanny och aporna: 2-bensapor vid behov, t.ex. latexbanden
Krister prutt rätt
Fortsätt puffundersökning
Kolla JES ombyte
Rädd-repliken
inte gå själv från rep
Backstage: Band tar tid
Ingen slöjgång i övergången
NL: långsam förflyttning och ”voff”
Röj väg för vagn ut
Barn längs hela raden i applådtacket.

Programtext

Kan Pierre Björkman, som har Down syndrom, tänka? Många tar tyvärr för givet att en person med ett intellektuellt funktionshinder inte förstår och aldrig tänker en egen tanke. Den som har jobbat med Pierre vet att det är precis tvärtom. De kreativa påhitten hoppar strömhopp ur honom. Likt Nils Poppe så har Pierre alltid en ny idé som inte har prövats förr (och som ingen utom han vet om i förväg så klart!).

Mytbilden om personer med Asperger syndrom är lika stor. Människors bilder av autismspektrat är fortfarande präglat av människor instängda i glaskupor, avstängda från all kommunikation och känsloliv. Hur sant är det? Finns det människor bortom Lisbet Salander och Rain Man? Det blir mycket tro och lite veta. Ronnie Larsson som spelar Plåtman i ”Oz” har själv Asperger syndrom. Han vet.

Det finns mycket att vara rädd för, särskilt om omvärlden vill att du ska vara i underläge hela livet. Att du ska vara menlös och behöva tas om hand. Hur skapas mod om det inte finns en rädsla att trotsa? Man kan finnas i båda läger, både vara modig och rädd. Så är det också för Klas Malmberg som spelar lejonet.
Vem bestämmer vem du själv är – du eller din omgivning?

(Texten skriven till Moomsteaterns programblad till pjäsen "Oz" 13 mars - 25 april)

Tar vi synen för given skyms sikten

Romeo & Julia. Fäktscenen. Värjorna korsas i en allt mer avancerad och koreograferad intensitet. Scengolvet är stenbelagt, med ett mönster som påminner om den brittiska flaggan Union Jack. Det är rundade stenar i diagonalerna, och olika platta stenmönster i de sektorer som bildas.

Den ena skådespelaren är blind – men inte funktionshindrad. Det är ju miljön som avgör om ett funktionshinder uppstår – remember? Till exempel är inte personen i rullstolen funktionshindrad så länge den kan göra allt som alla andra kan. Det är när det är en trappa utan hiss i hennes färdväg som funktionshindret uppstår. Golvet i den här uppsättningen av Shakespeares klassiker tillgängliggör scenrummet för skådespelaren. De olika stenmönstren gör att han alltid vet var han befinner sig. Resterande koreografi är lagd i muskelminnet.

Jag läste om den här New York-uppsättningen i mitt dagliga arbete med att vaska fram material till bloggen om Teater & Funktionshinder. Parallellen till mitt dagliga arbete på repetitionsgolvet går inte att missa. Men för skådespelaren med intellektuell funktionsnedsättning är det inte stenbeläggningen i golvet som funktionshindrar – det är informationen och kommunikationen.

Min kollega Pierre Björkman är en fantastisk skådespelare. Hans språkförståelse och hantering har sina begränsningar - men bara om vi godtar att all kommunikation ska ske verbalt och teoretiskt. Och varför skulle vi det? En del av repetitionsarbetet består i att se till att det alltid finns visuella, praktiska, sensoriska eller andra stick i texten för Pierre att förhålla sig till. Vi lägger informationen där han kan läsa den helt enkelt.

Just nu repeterar vi ”Oz” i Malmö. Fritt från både Frank Baums bok och filmen med Judy Garland gör vi en egen tolkning av ”Trollkarlen från Oz”. Pierre spelar Fågelskrämman utan hjärna, men som kommer med alla briljanta idéer.

Den rollen finns i verkligheten - påtvingad. Många har en förväntan att personen med utvecklingsstörning inte ska förstå något. Och det är klart – om informationen är omöjlig att förstå så blir det svårt. Prova själv att säga nåt smart på ett språk du inte kan. Det är ju själva antagandet att det ska vara så fullständigt självklart att vi ska kommunicera på det statistiskt normala flertalets villkor som ställer till det. Och det antagandet är ganska dumt tänkt, eller hur?

(Texten är skriven till tidskriften Impuls och återfinns i deras aktuella marsnummer.)

Lloyd Webber och genrepsbloggarna

Andrew Lloyd Webber är på krigsstigen. Han är arg på de genrepsbesökare som vädrar sina åsikter i sociala medier på internet. Han menar - som alla teaterskapare - att hans verk inte är färdigt förrän premiären. Men han får mothugg av Lyn Gardner på the Guardians teaterblogg.

Min gissning är att hennes gissning är helt korrekt. Lloyd Webber hade antagligen inte ondgjort sig om bloggarna jublat över Fantomen-uppföljaren "Love never dies". Nu har debatten satt igång, och han lär få leva med att den alternativa titel den här bloggaren gav föreställningen fortsätter att nämnas.

"Paint never dries".

Exemplet Gardell

Jag gillar Jonas Gardell. Jag gillar hur han tillåter att djupaste allvar kliver in mitt bland skratten. Hur provokation och roande går hand i hand. Jonas Gardell är den typen av medveten och driven människa jag skulle vilja lära känna bättre.

Kanske just därför blir jag överraskad av en text i hans dagbok. Gardell ska beskriva hur sist en av hans vänner är med det senaste tekniska. Så här blir ett utdrag:

"En av mina bästa vänner har just fått en iPhone.
Hon är alltid så (relativt) först med det sista.
Lite ungefär som att åka Vasaloppet och tillhöra startgrupp åtta.
Det gjorde Mark när han åkte Vasaloppet.
Det var han, de lama och de lytta.
Det fanns inte mycket mänsklig stolthet där.
Startskottet gick ungefär samtidigt som de första åkarna kom i mål."
(Jonas Gardells dagbok. Hela texten här.)

Hon är så sent på det att det går att jämföra med funktionshindrade Vasaloppsåkare.

Och jag funderar: finns det något djup - nån twist - som jag missar? Eller är det bara så att diskrimineringsgrunden funktionshinder ligger så långt bak i kön för medvetandegörning? Typ startgrupp 8 i Vasaloppet?

Filmen om Liyana Oscarsvinnare

Jag har tidigare berättat om den Zimbabwiska gruppen Liyana. Sju musiker med funktionshinder som gått från slum och utestängning ur samhället till världsturné och internationellt kändisskap.
Nu vann "Music by Prudence" en Oscar i klassen "documentary short". Här är tacktalet.



Ni kan se en hel konsert med bandet här.

Tidigare inlägg:
Liyana!
Funktionshinder på Oscarsgalan

Mer om filmen och Oscars på musicbyprudence.

Axis Dance - USA

Axis Dance i Oakland, tvärs över bukten från San Francisco, är internationellt välkända. Snubblade på videon online. Var så goda!