Snedträff om Paralympicslaget

CSR i praktikens nättidning hyllar en kampanjmodell från kanadensiska Lululemon (kläder och yoga-utrustning). I sina annonser använder de idrottare från alla läger. Bland dessa ambassadörer finns även idrottare med funktionsnedsättning. CSR i praktikens hyllning bygger på att man inkluderar människor med funktionsnedsättning utan att göra en stor affär av det.

Bra. Jag håller med.

Men sen försöker CSR i praktiken ge exempel på motsatsen, och använder då svenska paralympicslaget som varnande exempel:

"Det är ju så svårt att få en riktigt bra tonträff när man som svenska paralympicslaget nyligen körde utomhuskampanjer för att visa att minsann är lika duktiga sportsmän som de som inte är funktionsnedsatta. Det sätt man gjorde det på var menat att vara fyndigt men avslöjade också en dålig självkänsla och att man har en bild av att svenska folket tror att de är sämre sportsmän för att de har funktionsnedsättning. Fastnar man då inte i just den tankefälla man försöker undvika – att fokusera på vad de inte kan istället för det som de kan riktigt, riktigt bra? Varför komplicera det? Varför inte bara sno samma manér som de icke funktionsnedsatta idrottsmännen och fokusera på den mentala styrkan, viljan att vinna och uppmana oss att heja extra mycket på dem." (CSR i praktiken)

Här går CSR i praktiken fel i sitt försök till välvillig kritik. Samma längtan efter avdramatiserad inkludering finns inom konstarterna och i media generellt. Men bara från de som redan är normkritiska i sitt tänkande. Ty det som gör Lululemon värda att ta upp som exempel är ju att de är ett lysande undantag, med betoning på undantag. På samma sätt som att anledningen till att jag rapporterar om casting av skådespelare med funktionsnedsättning beror på att det fortfarande är så sällsynt. Den dagen det är en reell självklarhet finns det ingen anlending att uppmärksamma det på samma sätt.

Det är möjligt att Paralympics-kampanjen var kass. Men det CSR i praktiken säger när de uppmanar idrottarna med funktionsnedsättning att ta efter sina icke funktionshindrade kolleger är att ansvaret för eventuell diskriminering och icke jämlik behandling ligger hos den diskriminerade.

Undertexten blir typ: 'Det fanns ju en tidning i Kanada som behandlade er som alla andra. Varför ska ni då fortsätta tjata om det?'

Undermåligt tänk. I så fall räcker det kanske om en kvinna får lika bra lön som en man för att resten borde hålla tyst?