Tar vi synen för given skyms sikten

Romeo & Julia. Fäktscenen. Värjorna korsas i en allt mer avancerad och koreograferad intensitet. Scengolvet är stenbelagt, med ett mönster som påminner om den brittiska flaggan Union Jack. Det är rundade stenar i diagonalerna, och olika platta stenmönster i de sektorer som bildas.

Den ena skådespelaren är blind – men inte funktionshindrad. Det är ju miljön som avgör om ett funktionshinder uppstår – remember? Till exempel är inte personen i rullstolen funktionshindrad så länge den kan göra allt som alla andra kan. Det är när det är en trappa utan hiss i hennes färdväg som funktionshindret uppstår. Golvet i den här uppsättningen av Shakespeares klassiker tillgängliggör scenrummet för skådespelaren. De olika stenmönstren gör att han alltid vet var han befinner sig. Resterande koreografi är lagd i muskelminnet.

Jag läste om den här New York-uppsättningen i mitt dagliga arbete med att vaska fram material till bloggen om Teater & Funktionshinder. Parallellen till mitt dagliga arbete på repetitionsgolvet går inte att missa. Men för skådespelaren med intellektuell funktionsnedsättning är det inte stenbeläggningen i golvet som funktionshindrar – det är informationen och kommunikationen.

Min kollega Pierre Björkman är en fantastisk skådespelare. Hans språkförståelse och hantering har sina begränsningar - men bara om vi godtar att all kommunikation ska ske verbalt och teoretiskt. Och varför skulle vi det? En del av repetitionsarbetet består i att se till att det alltid finns visuella, praktiska, sensoriska eller andra stick i texten för Pierre att förhålla sig till. Vi lägger informationen där han kan läsa den helt enkelt.

Just nu repeterar vi ”Oz” i Malmö. Fritt från både Frank Baums bok och filmen med Judy Garland gör vi en egen tolkning av ”Trollkarlen från Oz”. Pierre spelar Fågelskrämman utan hjärna, men som kommer med alla briljanta idéer.

Den rollen finns i verkligheten - påtvingad. Många har en förväntan att personen med utvecklingsstörning inte ska förstå något. Och det är klart – om informationen är omöjlig att förstå så blir det svårt. Prova själv att säga nåt smart på ett språk du inte kan. Det är ju själva antagandet att det ska vara så fullständigt självklart att vi ska kommunicera på det statistiskt normala flertalets villkor som ställer till det. Och det antagandet är ganska dumt tänkt, eller hur?

(Texten är skriven till tidskriften Impuls och återfinns i deras aktuella marsnummer.)