Brodrejs kortväxta exempel

I serien stereotypt föråldrat sätt att använda funktionshinder går det idag att läsa Expressen. Gunilla Brodrej analyserar den politiska satirens humorhaveri.

Parlamentet handlar mer om underliv än politik. Instämmer.
Mycket i radions Public service är oförargligt. Jodå.

Sen tar Brodrej upp Frankrike som ett exempel på mindre oförarglig - och därmed vassare - satir.

Så här skriver hon:
"I Frankrike har den politiska satiren traditionellt en starkare ställning. Politiker och makthavare avkräver inte sällan offentliga ursäkter, som nu senast när migrationsministern surnade till efter att ha blivit beskriven som Nationalfrontens mullvad av France Inters satiriker Stéphane Guillon. Han gjorde rätt utförliga hänvisningar till ministerns mullvadslika utseende. Det finns en sådan tradition. President Sarkozy framställs ofta som dvärg."

Skulle satiren bli vassare om vi driver med hur dom ser ut, kryddat med att ta till förlegade termer för funktionsnedsättningar?

Blir det vassare om någon säger Tjocke-Maud, Flint-Fredrik eller påstår att Lars Ohly har kommunist-Tourettes?

Varför byta ut dålig satir mot ännu sämre?

Musik för döva

Frederik Podzuweit har designat en krage som skapar vibrationer från ljudet. Till den kommer en mottagare för radiofrekvenser, eller så kan man ansluta sin Ipod. Läs mer på Designbloggen.

Ricky Gervais i blåsväder - går till motattack

Den engelske komikern Ricky Gervais kritiseras hårt i Daily Record för att i ett komedimaterial ha sagt att Susan Boyle ser ut som "a mong"

Men är det taget ur sitt sammanhang?

Ricky Gervais ger sitt svar i sin blogg (scrolla ner till week one hundred and nineteen may 2010):

"An open letter to The Mong who wrote this article.

The DSA contacted my PR on the 6th of May explaining they had had a report about my routine about Susan Boyle and voiced their obvious concerns.

I sent them an email;
"I clearly explain that words change and that at no point am I referring to anyone with Down's Syndrome. Not only am I not referring to people with Down's Syndrome I also explain that I am not associating the word with its old derogatory meaning. I also do it as part of a routine about comedians taking responsibility for everything they say. I hope this is acceptable."

This was their reply;
"Fully explained and acceptable reply.
Please extend our thanks to Ricky for the prompt reply." "


Daily Record skandaliserar alltså något som Down Syndrome Association accepterar. Hur går det ihop?

Jag skulle velat sett och hört materialet i sin helhet.

Dolda kameran

Josh Eber är skådespelare med Downs syndrom. Han har bland annat två filmroller bakom sig i Palindromes 2004 och The promotion 2008.

I veckan medverkade han i ABCs "What would you do?". Det är en sorts dolda kameran, men med etiska problem. Omgivningen utsätts för ett skådespel, utan att veta att det de ser är en regisserad scen. Deras reaktioner, eller brist på dessa, spelas in. Efteråt intervjuas de om varför de agerade som de gjorde.

Förlagan för episoden Josh Eber medverkade i heter Elvis. Han har en intellektuell funktionsnedsättning och jobbar i en mataffär. Han gör ett bra jobb, men får ofta utstå elaka kommentarer från kunder.

Hur skulle du göra? Se avsnittet nedan och jämför.



ABC: artikel tv-programmet

Snålheten bedrar visheten

Birgitta Ring är skådespelare hos Ållateatern i Sundsvall. Vad jag har kunnat förstå från de tv-program som gått så har Birgitta ett scenuttryck som är värdefullt för ensemblen.

Nu har hon nått åldern för pension. Teatern vill att hon fortsätter. Hon behövs. Men kommunen tycker att hon inte ska få någon habiliteringsersättning på 36 kronor om dagen. Hon är ju ålderspensionär numera.

Det är besvärande att Dagbladet inte bemödar sig om att få ett uttalande från ansvarig politiker och tjänsteman. Birgitta och hennes gode man ska ha fått svaret att det inte finns några pengar.

Jag tror inte det handlar om habiliteringsersättningen allena. 36 kronor per arbetad vardag blir ca 9.000 kronor på ett år. Men en plats i daglig verksamhet kostar kanske 200.000 per år.

Min gissning är att det handlar om att kommunen inte ser Birgittas insats som något som behövs. Utan att man istället ser all daglig verksamhet som en kostnad, som något man är ålagd att utföra. Ålderspensionärer som blir kvar blir då ingen "hit". Om hennes rollprestation i den nu aktuella "Den inbillade sjuke" av Moliere behövs eller ej är antagligen aldrig uppe till bedömning.

Snålt, ekonomiskt, men ännu mer så i synen på människan.

Willumsen om Domen

Wenche Willumsen är nästa skribent på fulldelaktighet.nu. Hon berättar om "domen". Den dom i regeringsrätten som kullkastar intentionerna med personlig assistans och egentligen bara bevisar en sak - att regeringsrätten har kompetensproblem vad gäller synen på och kunskapen om personer med funktionsnedsättning.

Wenche Willumsen har ett mångårigt engagemang inom det politiska påverkansarbetet rörande livsvillkor för människor med funktionsnedsättning. Arbetet har huvudsakligen bedrivits inom DHRs ram, men Wenche är också aktiv i IfA och har haft styrelseuppdrag i FöR. Assistansfrågan är det område där Wenche besitter den mesta kompetensen, men hon har i övrigt ett brett kunnande inom området funktionshinder efter att ha arbetat som ombudsman och projektledare inom handikapp- och brukarrörelsen sedan slutet av 80-talet. Rättighetsperspektivet är bränslet för Wenches källa till engagemang genom åren har varit en stark vilja att hävda människors rätt till jämlika livsvillkor oavsett om man lever med en funktionsnedsättning eller ej. Vreden över utanförskap och marginalisering är och har varit Wenches starkaste drivkraft.

Vem kan spela hetero?

Bråket går på Broadway. Ramin Setoodeh skrev artikeln "Straight jacket" i Newsweek, där han påstår att det inte funkar när öppet homosexuella skådespelare ska spela straighta roller. Som exempel använder han "Promises, promises" och hävdar: "The reviews for the Broadway revival of Promises, Promises were negative enough, even though most of the critics ignored the real problem—the big pink elephant in the room." Den stora rosa elefanten som avses är Sean Hayes, som blivit mångfaldigt nominerad till de förnämsta priserna för sin insats.

Nu har Hayes motspelerska Kristin Chenoweth gett sig in i bråket, och hävdar i sitt svar på bland annat Broadway.com att Setoodehs artikel är homofobisk.

Chenoweth: "Audiences aren’t giving a darn about who a person is sleeping with or his personal life. Give me a break! We’re actors first, whether we’re playing prostitutes, baseball players, or the Lion King. Audiences come to theater to go on a journey. It’s a character and it’s called acting, and I’d put Hayes and his brilliance up there with some of the greatest actors period."
Chenoweth avslutar sitt svar med att skriva att hon har goda källor som säger att Setoodeh själv är homosexuell, och att han därför borde veta bättre (typ).

Så spelar det någon roll vem som gör rollen? Ja, hävdar jag. Det gör det, och det gör det på en mängd olika sätt. Konstnärligt uttryck och utseende är givna. Och jag hävdar att de flesta i en publik får olika ingångar till det de ser om skådespelaren som gör det har Down syndrom eller inte. Det är ett kraftfullt verktyg att använda konstnärligt och medvetet.

Men en sexuell läggning? Syns den? Blir en man som inte är tillräckligt macho i sina uttryck per automatik icke-hetero? Ska bara heterosexuella skådespelare få spela rollfigurer som är hetero?

Det är ju uppenbart att det spelar roll för Setoodeh vilken sexuell läggning en skådis har. Men det är inte skådespelarens läggning som syns i rollfigurens handlingar, det som syns är val som gjorts om hur karaktären ska framställas. Om inte Setoodeh gillar valen som är gjorda så är det väl valen som ska kritiseras. Inte läggningarna på de som varit inblandade i att ta valen. Setoodeh fastnar i stereotypt tänkande med sin kritik.

Och inte känns Setoodehs kritik mindre stereotyp om han själv är homosexuell, som Chenoweth anger i sitt svar. Och inte blir väl Chenoweth acceptansens drottning när hon tycker att det är hennes sak att berätta vilken läggning en kritisk skribent har, oavsett hur fel hon tycker att han har i sak.

Och visst säger det nåt att det här fortfarande diskuteras 2010?

NY Times har skrivit om saken.

Proaktivitet

På fulldelaktighet.nu samsas 12 personer med åsikter om frågor som berör personer med funktionsnedsättning. Jag presenterar dem allt eftersom de "debuterar" i den gemensamma bloggen.
Idag är det Bengt Elmén under rubriken "Att arbeta proaktivt istället för reaktivt".

Bengt Elmén är socionom, författare och mentor. Direkt efter sin socionomexamen var han med om att sjösätta det s.k. STIL-projektet som banade väg för assistansreformen 1994. Han är alltså en av förgrundsgestalterna i Independent Living-rörelsen i Sverige. Efter att ha jobbat som STILs verksamhetsledare i fem år startade han sitt eget utbildningsföretag. Alltsedan dess har han bland annat arbetat med utbildning av arbetsledare och deras personliga assistenter. Han har bland annat skrivit boken Assistans med glans. På senare tid har han dessutom börjat arbeta som dokumentärfilmare.

Bäst i klassen?

Är Sverige bäst i klassen på tillgänglighet? Dagens författare på fulldelaktighet.nu Adolf Ratzka ifrågasätter svensk självgodhet på området. Läs hans inlägg här.

Frågor och svar om Asperger

Jag ser i filmrecensionerna att den animerade filmen "Mary and Max" har gått upp i Sverige. Jag skrev om den i augusti 2009 i ett inlägg om Aspergers syndrom på film.

Nu kommer ett till litet, men oj så lysande, exempel att lägga till de förra. Det är en kortfilm som heter "Q&A" (Questions and answers, frågor och svar). Den 12-åriga pojken Joshua Littman intervjuar sin mamma, och hon ger de mest underbara svar.

Var så goda!

Svårt eller lätt val?

Bloggen fulldelaktighet.nu samlar 12 personer som tillsammans ska belysa frågor med ett gemensamt mål - full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Jag blev jätteglad när jag fick frågan om att medverka. Och idag är det dags för min första text.

Hoppa över till fulldelaktighet.nu och läs den!

Dolda kvinnor

Kanadensiska fotografen Holly Norris sätter fingret på hur osynliggjorda kvinnor med funktionsnedsättning är i media och reklam. I utställningen "American able" porträtteras modellen Jes Sachse i bilder där kvinnor med funktionsnedsättning aldrig återfinns.

Svenska Funkisbyrån kämpar inom samma område.

Sjuk assistansbedömning

Anna Barsk Holmbom är sjunde bloggaren som med egna inlägg tillsammans med andra ska ge funktionshinderfrågor ett ansikte fram till valet.

Anna skriver personligt om en assistansbedömning som bara kan beskrivas som sjuk. Jo, den generösa bedömaren ger personen rätt att gå på dass fyra gånger per dygn, men bara de tre minuter det tar att dra ner o dra upp byxorna. Tiden han sitter på muggen får inte räknas, för då klarar han sig själv.

Genom att dissekera personers behov kan man beröva de deras möjligheter att nå full delaktighet i samhället. Sjukt!

Läs på fulldelakrighet.nu

Anna Barsk Holmbom jobbar som verksamhetsansvarig på Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA). Anna började arbeta med assistansfrågorna redan 1993 när hon som nybliven mamma satt på hallgolvet med sin yngsta dotter och ringde runt till alla som visste något om LSS och LASS. Dotterns första ord var självklart ”Hallå” sagt i en låtsaslur. Anna har utöver sitt arbete i IfA även jobbat som personlig assistent, tillsammans med sin pappa och assistansberättigade mamma startat upp och drivit ett brukarkooperativ under åtta år och slutligen även prövat på att vara arbetsledare till en släktings assistenter. Eventuell fritid tillbringas på familjens torp i Örkelljunga.

Franksson om dödshjälp

Nästa röst att höras på fulldelaktighet.nu är Jonas Franksson. Hans slutkläm: "Denna vecka då medierna försökt överträffa varandra i hyllningar av Kims självmord föreslår en statlig utredning att 400 miljoner kronor ska satsas på förebyggande åtgärder för att förhindra självmord. Det är skillnad på folk och folk, och sällan har det varit så tydligt som nu."
Hur han kom dit? Läs bloggen fulldelaktighet.nu

Jonas Franksson är skådespelare, debattör, fd programledare för Cp-magasinet och styrelseledamot i Stil.

Tortyr eller terapi?

Vad gör de på Judge Rotenberg Centre (JRC) in Canton, Massachusetts? Är de kontinuerliga elchockerna på fastspända barn en terapi som hjälper till att förändra olämpliga beteenden på barn och ungdomar med funktionsnedsättning - eller en tortyrform som inte ens skulle godtas på livstidsfångar?

Frågan debatteras nu i USA. Mental Disability Rights International (MDRI)vill att FNs tortyrinspektion ska undersöka saken och att president Obama ska ingripa för att stoppa metoderna.

JRC finansieras skattevägen. Kostnaden är 220.000 dollar per barn och år (1.694.000 kronor).

NBC:


Ibrb (blogg om autism)
motherjones.com

Ideolog tar till orda

Idag är det Vilhelm Ekenstens tur på bloggen fulldelaktighet.nu. (I 12 dagar pushar jag för den här satsningen, där 12 profiler med gemensam kraft försöker sätta funkisfrågor på den politiska agendan inför valet)

Vilhelm Ekensteen bor med sin 18-åriga dotter i en liten gulteglad villa i nordöstra Lund. Han är ordförande i Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, och skrev 1968 den första debattboken på svenska om funktionshindrades jämlikhetssträvan. Boken heter ”På folkhemmets Bakgård” och har varit viktig i forskning på ämnet. Han har bara fortsatt i den riktningen som skribent, intressepolitiker, debattör. Han säger: ”I dag är det hög prioritet att rädda den livsviktiga assistansreformen. De nya behovsbedömningarna ser ut som en kniv riktad mot dess hjärta. [...] Våra rättigheter är långtifrån självklara. Vi lever fortfarande i medeltiden.”

Susanne Berg om public service på fulldelaktighet.nu

Idag presenterar jag den femte av tolv personer som i gemensam blogg belyser frågor som har med funktionsnedsättning att göra i gemensam blogg. Idag är det Susanne Berg om public services haveri när det gäller representation och presentation av personer med funktionsnedsättning. Rekommenderas starkt på fulldelaktighet.nu

Susanne Berg har varit aktiv inom funktionshinderrörelsen sedan mitten av 1980-talet. Hon är en otålig individ som under de senaste decennierna har arbetat på DHR och Handikappombudsmannen inom olika projekt på Independent Living Institute samt läst in en Master i Disability Studies vid Leeds Universitet. I dag jobbar hon på Independent Living Institute i Stockholm och frilansar i egen firma med text, analys och föreläsningar. Hennes intresse för funktionshinderfrågor, social rättvisa, medborgarskap och lika villkor är grundat i rent egenintresse. Något Susanne anser vara en kvalitetsgaranti.

Anders goes west

Under de första två veckorna presenterar jag fulldelaktighet.nu och dess 12 bloggare. En härlig samling människor - och kunskap. Idag - Anders Westgerd!

Anders Westgerd är civilekonom och verksamhetsledare på GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living. Anders ser sig själv som en okonventionell visionär som gärna tänker nytt och annorlunda. Nytt och annorlunda; det är även något tillgänglighetsdebatten behövs genomsyras av!

Anders goes west i dagens inlägg. Läs det!

Maria Johansson på fulldelaktighet.nu

På fulldelaktighet.nu samlas 12 bloggare för att få upp frågor som rör personer med funktionsnedsättning i valrörelsen. Tredje dagen - nytt namn igen: Maria Johansson!

Maria Johansson är förbundsordförande för DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder. Maria brinner för allas lika värde och kämpar för en människosyn där den mänskliga mångfalden återspeglas i hur samhället planeras, vare sig det handlar om strukturer, regelverk eller bokstavligt byggande. Hon är övertygad om att förändring och utveckling mot ett samhälle för alla – på riktigt – är möjlig, om frågorna ges utrymme och hanteras där de hör hemma, inom varje politikområde. Hon älskar ord, bild och kommunikation och har förutom många års arbete med tillgänglighet frilansat som skribent, ägnat sig åt design, spelat teater och jobbat i IT-branschen. De pauser hon tar från uppdraget som ordförande tillbringar hon gärna med att laga mat till sina vänner eller med en deckare vid havet.

Emma Johansson på fulldelaktighet.nu

Nästa talare på fulldelaktighet.nu är Emma Johansson. 12 personer med egna perspektiv på funktionshinder, tillgänglighet, samhällsutveckling trycker på politik och media fram till valet. Häng med!

Emma Johansson, Kommuntant by Day – Aktivist by Night. Emma är en tjej från Norrköping som på dagtid är kommuntant och jobbar med tillgänglighetsfrågor och frågor som människor med funktionsnedsättningar och ungdomar i synnerhet. När hon inte gör det tar hon tåget till Stockholm där hon är en av nyckelpersonerna på Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige, där hon dels sitter i styrelsen och och dessutom utbildar assistansberättigade att bli arbetsledare för sina personliga assistenter. Och när hon inte gör det så är hon ett av språkrören för Marschen för Tillgänglighet. En tjej som gillar att ha fingrarna i många syltburkar helt enkelt!

Full delaktighet. Nu!

Idag startar en ny blogg. 12 personer med egna perspektiv på funktionshinder, tillgänglighet, samhällsutveckling och politik kommer att turas om att ge bilder av ett Sverige som behöver förändras. Och som har möjligheten att välja väg i september.

Bloggen har ingen partipolitisk färg. Det handlar om att lyfta en eftersatt verklighet upp i ljuset. En gemensam kamp mot fortsatt utanförskap och diskriminering.

Först ut är initiativtagaren Erik Ljungberg. Bokmärk och läs första inlägget påFulldelaktighet.nu genast!

Erik Ljungberg, Småföretagare & Tillgänglighetsförespråkare, Göteborg. Erik har sedan han hamnade i rullstol funderat varför människor ges olika förutsättningar att klara vardagen i samhället. Det gäller allt från bemötande mellan två personer till möjligheten (rättigheten) att ta sig fram, att få jobb och tja – leva som vem-som-helst i samhället. Visst är det många som häpnas då saker och ting ställts på sin spets; utgör rullstolen ett avgörande huruvida man får åka kollektivt, gå på krogen eller gå på bio? Erik är sällan nöjd med ”sanningarna” som samhället utbildar sina invånare med. Då får man helt enkelt rätta till felen – oavsett hur många ömma byråkratiska tår man måste rulla över. Erik är initiativtagare till denna blogg och detta är ytterligare ett försök att få politikerna till att hålla sitt löfte om att ge alla lika rättigheter och ge alla full delaktighet i samhället. Nu!

Blir det nån sittande ståupp i Lund?

Lund får en humorfestival. Den ska vara bred. Standup ska blandas med improvisationsteater och andra former av scenartisteri med skrattet gemensamt. Lokala stjärnor ska blandas med internationella namn. Humor för alla av alla. Härligt!

Jag hoppas givetvis att någon kul människa med funktionsnedsättning syns på scen. Jesper Odelberg från Göteborg? Liz Carr från UK? Josh Blue från USA? Det finns många, om man bara frågar dom. . .



Humorfestivalen i media:
Sydsvenskan, Skånskan, HD, SvD, BLT, NSK,