Mindre än en promille per år av de synskadade upplever syntolkad scenkonst. Det är på tok.
Uppgiften återfanns i en artikel i nättidskriften Nummer.se om syntolkad dans. För mig slår en sån rad som en knytnäve i magen. Jag kan inte tänka mig att promillesatsen har sin orsak i att synskadade väljer bort scenkonsten. Orsaken kan inte vara annan än strukturell.
Desto bättre då med de utvecklingsinsatser som görs. Nummer uppmärksammar Isabelle Bärgh och projektet "Different Ways of Seeing".
Enligt syntolkning.nu ska projektet komma till Malmö. Det ser jag fram emot - Jag vill vara med och lära!
(Bilden är från Nummer.se/fotograf Carl Thorborg. Den visar Helena Franzén i en duett med New York-baserade dansaren Ori Flomin i "Trigger Point", en föreställning som syntolkats inom projektet.)
Kan inte låta bli att lägga ut det här klippet för en kortfilm som heter Jack Blond. Även denna visas på Sprout, men här är det filmatiserad pojkdröm i kortfilmsformat. Skådisen med Downs heter Darren Renouf och regissören Rebecca Coley.
En argentinsk långfilm med en skådespelerska med Down syndrom har börjat visas på filmfestivaler.
Skådisen som gör Anita heter Alejandra Manzo. Regissören som gjort filmen är Marcos Carnevale (bl.a. "Elsa and Fred").
Just nu är den aktuell på Sprout filmfestival i New York. Jag har inte sett några engelskspråkiga tidningar recensera den, men man kan läsa mer om filmen på IMDB.
Nu börjar det komma nyheter om den utlovade satsningen på artister med funktionsnedsättning i Londons olympiad nästa år. Bland highlightsen finns en bipolär cirkus, konst (Paul Cummin ovan) och stora inkluderande koreografier för dansare med och utan funktionsnedsättning av Candoco. (Nedan koreografen/dansaren Claire Cunningham)
Läs mer om satsningen på 820.000 pund (ca 8,5 milj SEK) på Artinfo.
Vad jag förstår så är konst av artister med funktionsnedsättning inte hänvisad till Paralympics, utan finns representerad längs hela linjen. Typ inklusion på riktigt.
I San Francisco genomförs nu en konstutställning vid namnet "Twist and Crawl" av NIAD (Richmond's National Institute for Art and Disabilities). Utställningen mixar konstnärer med olika funktionsförmågor. När konsten möter betraktaren vet man inte om en funktionsnedsättning finns eller inte. Man ser bara konsten. Sån är i alla fall idén.
Ytterligare en fördel med gemensamma utställningar av det här slaget är att konstnärerna får låna varandras publik/konstintresserade. Och den bonusen funkar ju åt "båda hållen", för vad är det som säger att den ena konstnären/funktionsförmågan per automatik har fler intresserade än den andra?
Här är verk från några av artisterna som är med. De är hämtade från NIADs hemsida. Själva utställningens hemsida visar inga verk. Jag kan därför inte garantera att de bilder som visas här faktiskt deltar i utställningen, bara konstnärerna bakom dem.
Willie Harris:
från hemsidan: "Willie Harris' multitude of sprightly ink drawings and prints of a wide-eyed elfin figure with outstretched arms, ears and hair are self-portraits of the artist. A second but less common theme is of his home. The tension between his fine black lines and dense clusters of scribblings energizes these and other Harris artwork.
These pieces, we sense, tell a continuous story about the artist. Yet we can only imagine what he may be thinking about. He is prolific and nearly obsessed, rarely parting from his two themes."
Lacee King:
Från hemsidan: "Lacee King has been working at NIAD for years and creating art is her favorite activity. "I make art for fun, to calm my nerves, to decorate my home, and for a sense of accomplishment." Although she was born blind this does not impede her ability to transform paper or fabric into wonderful creations.
Lacking vision means her tactile sense becomes dominant as she bends, rolls, glues, and sews to make her creations. King's recent work includes a series of embossed prints and a braided rope sculpture.
In the spring of 2006, Lacee King was awarded the Vegari Prize during the annual Lighthouse for the Blind and Visually Impaired, INSIGHTS 2006 exhibition, which took place at the San Francisco, CA, city hall. As a result of recieving this prize she is one of the featured artists in the INSIGHTS 2007 exhibition, taking place from October 9 to December 7, with nine prints and one sculpture on display."
Nu har reklamfilmen för vårens satsning på Moomsteatern kommit. Jag tror den har förutsättningar att bli kusligt bra. Vad tror ni?
"Lida" är fritt baserad på Stephen Kings roman. Gunilla Ericsson gör Annie Wilkes och Jonas Karlström spelar Paul Shandon. Regi Per Thörnqvist. Premiär 18-19 mars. Biljetter på Kulturcentralen.
Men redan innan dess har "Jag, Niclas" premiär 26 februari. En soloföreställning i experimentformat, som endast kommer att ges uppsökande. Läs mer på Moomsteaterns hemsida. Föreställningen är skapad i samarbete mellan Niclas Lendemar (skådespelare), Jan-Erik Sääf (musik) och Nina Gyllenskiöld (regi).
Jag har i olika tillfällen berört medias brister när det gäller representationen för personer med funktionsnedsättning. Den har varit historisk usel, och vi har inte sett något tecken på förändring.
Nu kanske det händer.
SVT tänker sig att den kommande programledaren i Bolibompa ska ha ett synligt funktionshinder!
Jag har talat med castingkvinnan Isabelle Lanér, och fått lov att sprida efterlysningen via blogg. Här är den. Blir det verklighet så är det sannerligen ett genombrott.
Här är efterlysningen från SVT:
”Hej,
SVT letar nu efter en (blivande) tv-personlighet till Bolibompa i Barnkanalen. I jobbet ingår bl.a. att skriva manus, titta på filmer och inte minst ett stort arbete framför kameran. Vi söker dig med synlig funktionsnedsättning, för vi saknar och behöver den erfarenheten redaktionellt och i rutan. Vi ser också gärna kvinnliga sökande då programledargruppen nu består av fler män än kvinnor.
Vi tror att du som söker har erfarenhet av barn (kanske din egen barndom) på något sätt och att du är en person som är bekväm med att vara i fokus.
Hör av dig till mig med cv, personligt brev, bild och om möjligt gärna rörligt material, där du berättar varför du tror att det är just dig vi söker. Eller tipsa mig om personer du tycker jag borde träffa.
Vi kommer inte att kalla alla sökande till provfilmning, men jag svarar självklart på alla mail.
Short Center Repertory Theatre turnerar just nu norra Kalifornien med sin pjäs "Extensions" av Murray Schisgal. Den absurda komedin handlar om två åldrade varieteartister i väntan på att deras agent ska ringa.
De två skådespelarna i klippet är Regina Brink, som är blind, och Brian Hillebert, som har en förvärvad hjärnskada.
Gruppen har sin hemmaplan i Sacramento, CA, och deras konstnärlige ledare James Anderson har flera decenniers utvecklingsarbete bakom sig. Han säger: ""Presenting talented actors with disabilities to mainstream audiences and elevating public consciousness about the contributions of persons with disabilities has been the mission of The Short Center Repertory throughout our history,"... "Experiencing first hand the vital performances and unique perspectives of adults with disabilities is a huge eye opener for the audiences we have encountered.", fortsätter han.
Under Moomsteaterns turné till Liverpool träffade jag Laurence Clark, komiker. Och se, nu hittade jag en serie klipp av honom på youtube.
Klippen är en serie där Clark försöker hitta gränsen för hur idiotiskt dum en välgörenhet måste vara för att folk ska låta bli att ge pengar. Eftersom han själv höll i hinken och har cp så gick gränsen inte att etablera. Han skulle ha pengarna, om han så bad om att få slippa.
Konstnären Leon Lim från Malaysia har använt "the text of a leaked cable" för att ta fram en ny variant av Julian Assanges ansikte. Han gjorde den i sex olika varianter och skickade till ett antal tidningar. Richard Stengel på Time föreslog att den skulle användas i tidningen. Så blev det i nyårsnumret, där Julian Assange fanns med på listan över personer som betytt mycket under året.
“I wanted to share my thoughts on why Assange should be the person of the year. I certainly didn’t expect to see my portrait of him in print as the magazine has its own design team for artwork,”, säger Lim.
Hans bilder finns sen tidigare bland annat i en specialbeställd kalender från New Yorks borgmästare.
Rollfigurer med funktionsnedsättning porträtteras stereotypt och fördomsfullt. Just nu hyllas den aktuella "The King's speech" som en som försöker det motsatta. Colin Forth, som spelar kungen, hyllas och nomineras till priser.
Men det finns de som tycker annorlunda. Barry Harbaugh skriver en kolumn i The Slate där han pekar på hur lågt ribban är lagd när man höjer "The king's speech" till skyarna. I Harbaughs artikel finns också en historielektion i hur stamning återgetts på film. Den är för bra för att missa. Så jag lånar och återger:
"Freaks" från 1939, där den själv stammande skådespelaren Roscoe Ates får rollen som den stammande maken gift med en siamesisk tvilling. Han fick ersätta den också stammande skådisen John Dougherty, som inte kunde säga replikerna enligt manus. I klippet ses ett exempel på s.k. substitution (man tänker säga ett ord, kan inte få fram det, och tar då ett annat som betyder ungefär samma sak)
I The Cowboys från 1972 så provocerar John Waynes förman den unge pojkscouten att släppa sin stamning genom en rejäl utskällning. När den unge pojken skäller tillbaka släpper stamningen.
I Paulie(1998) är det föräldrarnas fel att dottern Marie stammar. "Marie couldn't talk. Her dad couldn't listen. Her mom couldn't cope."
I en tv-dramatisering av Stephen Kings "It" (1990) så är det en skräckupplevelse som gett stamningen, och återupplevandet av traumat återskapar också stamningen.
"Girl shy" från 1924 är ett exempel på ett sedan återkommande tema. Mannen som stammar när han är i närheten av en flicka. Kolla särskilt in hur man arbetade för att gestalta stamning i stumfilmsformatet.
I "The passion of darkly noon" (1995) används stamningen som en förstärkning av utmålandet av en psykopat.
I "A fish called Wanda" (1988) försöker man vända på vem som är dum i huvet, genom att göra John Cleese's lyssnare ännu dummare.
I "My cousin Vinny" (1992) pratar rollfiguren som vanligt hela filmen, men stammar när han utsätts för pressen att stå framför en jury.
Även "Rocket Science" (2007) utmålas som ett - i likhet med "The king's speech" - seriöst försök att porträttera en stammande rollfigur. Även denna film har en manusförfattare som själv stammar.
Så kommer till slut exemplet, föredömet på hur man skulle kunna arbeta, enligt artikelförfattaren. Det hämtas från Tarkovsky's "The mirror" och jag återger hela den förklarande texten på engelska: "The most profound depiction of stuttering on film appears in the prelude to Andrei Tarkovsky's Russian masterpiece, The Mirror. Though the character (who here is being "cured" by hypnotism) fails to reappear in the movie proper, his stutter is used not as a lazy way of outlining a character but as an entry point into larger ideas. The Mirror is the only movie I've seen in which a director doesn't cut into a block, rescuing the audience from awkward tics and sputtering silence. In The King's Speech, when we're met by the dreaded and empty silences between the king's words, the scenes often cut away just as a visceral awkwardness sets in. Tarkovsky, on the other hand, allows the stutter to dominate a scene with its own insular drama—he refuses to abridge it. In the face of everything we don't know about the condition, perhaps that's all, finally, we can ask for." (Harbaugh)
Läs en artikel om manusförfattaren till "The King's speech" Davis Seidler (som själv stammade som tonåring). Time och New York Observer utnämner "The King's speech" till Oscarsfavorit.
Engelska the Guardian publicerade en intressant artikel om hur brittiska medias dramaproduktioner beskriver personer med psykisk ohälsa. Hela 45% av karaktärerna beskrivs som våldsamma.Om de inte är direkt våldsamma så hotar de sin omgivning.
Därtill tar man sig språkliga friheter i beskrivningen personer med psykisk sjukdom på ett sätt man antagligen inte skulle tillåta sig om andra minoriteter. 63% av omnämningarna var "pejorative, flippant or unsympathetic". Bland exemplen finns "crackpot", "a sad little psycho", "basket case" , "where did you get her from, Care in the Community?" och "he was looney tunes".
I TV-serien friends utbrister Chandler: "Ding dong the psycho's gone."
Glasgow media group följde primetime tv mellan 16 och 23 på kvällarna. Man fann 74 episoder från 34 program som på något sätt behandlade psykisk ohälsa. I 33 av de avsnitten kopplades psykisk sjukdom till våldsamhet med exempel som schizofren patient som hämnas sin mördade flickvän. I 48 fall ställde man till andra problem, som att en kvinna sövde och låg med prästen för att splittra hans familj. I ytterligare 53 fall skadade karaktärerna med psykisk sjukdom sig själva.
Problemet med porträtterandet av stigmatiserade grupper är att man alltid - och med viss rätt - kan försvara sig med att man inte berättar något om alla personer med ett visst stigma när man beskriver en karaktär, utan att man bara berättar om just den aktuella rollfiguren. Men när alla gör likadant uppstår likväl problemet. Företrädare för t.ex. skådespelare med funktionshinder argumenterar om vikten av att man ska finnas med i roller där funktionshindret inte har en bärande betydelse. Skulle detta vara fallet, skulle mångfalden bilder i sig differentiera bilden av personer med funktionsnedsättning. Så även när gammal stereotyp avbildning används, så blir den inte ett märke för en hel grupp människor.
Men där är vi inte, som bekant. Tvärtom. När personer med funktionsnedsättning avbildas är funktionshindret oftast bärande, och rollen görs av en normativ skådis. Detsamma gäller så klart för personer med psykisk ohälsa. Men här är situationen än mer pressad. Ty inte nog med att psykisk ohälsa behandlas stereotypt, och att okunskapen är monumental. Hur lockande är det inte för en manusförfattare att förklara snaskiga oförklarliga beteenden med galenskap?
Liam Lacey är kolumnist på Torontotidningen The globe and mail. I sin senaste krönika dissekerar han Hollywoods beroende av funktionshinder. Artikeln ligger här, men jag finner den så intressant att jag tillåter mig ett väldigt långt citat på hela texten.
In The King’s Speech, which opens Friday, Colin Firth’s performance as George VI, the British wartime monarch who had a bad stammer, will undoubtedly earn him an Oscar nomination. Other possible Oscar nominees in theatres now include Anne Hathaway, for her role in Love and Other Drugs as a young woman with Parkinson’s disease. Then there’s Jeff Bridges as a one-eyed marshal in True Grit, and James Franco, who graduates to amputee status over the course of 127 Hours.
Disability has always been a preoccupation of the Hollywood story – and image-making machine. The list is long and familiar: As Good as It Gets, Avatar, A Beautiful Mind, Forrest Gump, My Left Foot, Rain Man and Scent of a Woman. “The academy is a veritable dictionary of diseases, both physical and mental,” writes Emanuel Levy in his book All about Oscar: The History and Politics of the Academy Awards.
Sometimes it seems all those worthy movies about addiction, alcoholism, amnesia, autism, blindness, disfigurement and paraplegia are sacrificial offerings to the movie muse, so the studios can keep on making more frivolous films that celebrate youth, speed and beauty.
One interesting shift is that the disability-rights lobby has begun to get involved in the conversation. Hollywood’s affliction addiction was satirized in Ben Stiller’s 2008 film Tropic Thunder, in which Robert Downey Jr. discusses the error of going “full retard” (as in Sean Penn’s I Am Sam) as opposed to “half retard,” when vying for an Oscar.
Disability-rights groups, who have become increasingly prominent during the past few Oscar seasons, didn’t care for the joke. The 2009 Oscars also saw protests against Jerry Lewis receiving the Jean Hersholt Humanitarian Award because of his offensive comments about people who use wheelchairs. There were also protests in 2005, for nominations for Million Dollar Baby and The Sea Inside, both about quadriplegic characters who are taken off life support.
You might wonder why people with disabilities aren’t more grateful to Hollywood for its efforts. To answer that, try watching Bonnie Sherr Klein’s 2008 National Film Board documentary, Shameless: the ART of Disability (you can see it on the NFB website) in which five people have a pyjama party, each picking one Hollywood depiction of disability.
Humorist David Roche, whose face is disfigured, picks The Elephant Man. Catherine Frazee, a poet and professor, who uses a wheelchair, picks Heidi, the movie where the plucky Shirley Temple inspires another little girl to get out of her wheelchair and walk.
You quickly grasp that Hollywood’s portrayal of characters with disabilities is, when not offensive, typically ridiculous.
There are a lot of useful things to learn from the growing field of disabilities studies. An essay by Michael Hayes and Rhonda Black in the Disability Studies Quarterly (Spring, 2003) analyzes the pattern Hollywood films typically use: (a) confinement, (b) hope for rehabilitation, (c) denial of rehabilitation, and (d) reconciliation to confinement. At the heart of the critique is the point that the films’ focus on pity, or sadness about another’s condition, is all about confinement: Poor them, kind us.
While dabbing our eyes this Christmas over some of these award-calibre performances, it might be useful to ask ourselves a few questions: Is this a disabled character or just a character with a disability? Does their impairment make them saintly, super-human or villainous? Does the movie imply the character’s only release from their condition is through death?
To put the issue in seasonal terms, we should be still able to say, “God bless us, every one,” without buying the whole pitiful turkey.
No Problem Orchestra är ett band från Österrike, där bandmedlemmarna har olika funktionsnedsättningar. Flera av dem har Down syndrom.
Turnégiggen håller onekligen klass. Vad sägs om Prins Williams bröllop i London och Prins Albert IIs giftermål i Monaco.
Materialet på Youtube är sparsmakat. Det enda rent musikaliska klippet är en amatörinspelning av umpa-umpa till glöggen. AP säger dock att repertoaren går från klassiskt till rock.
Bandet Staff Benda Bilili från KOngo Kinshasa är sammansatt av musiker med funktionsnedsättning, som gått från att vara hemlösa och spela på gatorna till världsturné.
SVT var vakna när de kom till Sverige i år, och igår kunde man se bandet i "Groove på Göta Källare". (länk till programmet)
SVTplays inspelning är inte möjlig att infoga i bloggen, ni får klicka er dit och titta. Under tiden - här är en youtubevideo från samma kväll.
På onsdag börjar nästa berättelse om Anna Janssons poliskvinna Maria Wern i TV4. Och då får alla bloggläsare chansen att se Moomsteaterns Pierre Björkman i den biroll han ägnade en en tidig höstvecka åt för ett och ett halvt år sen.
"Alla de stillsamma döda" visas onsdag 8 dec och 15 dec på TV4.
Malmö stad meddelar att Malmönyckeln åter finns och fungerar från och med idag. Nu permanentas satsningen. Det är jättebra!
Malmönyckelns koncept är enkelt. Det tar vara på att många personer med intellektuella funktionsnedsättningar behöver ha någon med sig för att kunna tillgodogöra sig fritids och kulturutbudet. Med Malmönyckeln får dessa personer ta med sig en kompis, ledsagare, assistent utan extra kostnad.
Fler än 40 arrangörer och producenter inom kultur/fritid har anslutit sig. Moomsteatern är självklart med. Det här är en enkel bjudning som de flesta borde kunna ställa upp på.
Men hur är det med den saken egentligen?
Alla de största studieförbunden medverkar.
- Alla de största kulturinstitutionerna är med, men bland de fria grupperna saknas flera, t.ex. Bastionen. Varför det? - De flesta arrangörer med kommunalt stöd är med. Men inte till exempel Inkonst. Varför? - Utfallet bland privata arrangörer är dåligt. Det borde vara överkomligt för de stora aktörerna som KB, Nöjesteatern och SF att acceptera Malmökortet. - Inom idrotten är många stora med på ett föredömligt sätt. Men är det inte lite småsnålt av MFF att undanta de stora matcherna från erbjudandet (man undantar premiären och helsingborgsderbyt)? Så himla många är det väl ändå inte som använder nyckeln? Malmö Redhawks är inte på banan över huvud taget. Illa, illa.
Är konceptet något för din kommun? Kontaktuppgifter och beskrivning av Malmönyckeln hittar du här. Vill du ha koll på vad som händer inom Malmönyckeln? Prova deras facebook-sida.
I det här klippet (skippa till 22.30) så intervjuar komikern/programledaren Robin Paulsson sin gäst Josephine Bornebusch. I ett samtal om hennes medverkan i "Rederiet" i tonåren så berättar JB om kompisarnas reaktioner. Robin utbrister då: "Gick du i sån där specialklass?" varefter han stoppar tungan under underläppen och sluddrar med en grimasch.
Kan inte låta bli. Måste dela med mig av lite recensionsrader från Liverpool Daily Post. Så här skriver de om "Compagnie of Strangers" som spelades på Dada-fest i lördags: "It was an ethos which stood the group and the audience in excellent stead on Saturday, offering a strange, surreal, thoroughly unique theatre experience full of surprises and unsettling images.
Set in almost perpetual gloom, Compagnie offered a dreamscape of music, dance, shadowplay and mime.
Presented as part of DaDaFest, it loosely follows the journey into the past of an old man who, in a clever play of shadows, is shown rising from his wheelchair and becoming a boy.
It was reminiscent in style of a darker version of Cirque du Soleil.
Scenes flowed from the blackly comic to the disturbing.
A group of stooped and crooning old ladies were revealed to have axes in their handbags and a taste for human flesh, another saw a fight become, thanks to magical sound effects and excellent mime, bloodily gruesome.
The whole of the production was technically very polished.
Set on a bare stage the only props needed were some gauzy sheets – used to create an arresting vision of a woman in a mental hospital – plus two multi-purpose wheeled boxes and a 10ft ballerina puppet.
Visual tricks, such as a row of dumpy babies hatched out of eggs, were laid on by the dozen, drawing delighted gasps from the audience.
Some scenes were played out a little too long once the novelty value was exhausted and the lack of dialogue and deliberate ambiguity meant some sagging momentum towards the end.
But on the whole the 80-minute production – which dispensed with an interval – managed to engage throughout."
No, Google translate is nowhere near perfection. But it exists. Happy reading!
Länkat
Twingly Blog Searchlink:http://kjellstjernholm.blogspot.com/ sort:publishedRecent linking posts
En blogg om teater - funktionshinder - politik
Jag är verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolans förbundskansli med ansvar för folkbildning och kulturverksamhet för/med/av personer med funktionsnedsättning.
Den här bloggen startades under min tid som konstnärlig ledare för Moomsteatern, som jag startade 1987 och lämnade över i nya goda händer 2012. Idag är Mooms en professionell integrerad teater baserad på skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. Skådespelarna är fortbildade på Teaterhögskolan, löneanställda enligt scenkonstavtalet och medlemmar i Teaterförbundet. Detta är unikt.
Min erfarenhet inom området Teater/Funktionshinder är livslång. Den professionella integrerade teatern väcker många frågor och berör en stor mängd områden. Frågor om konst, kultur, nischning och särart. Men också frågor om jämlikhet, integration och diskriminering.
Bland tidigare erfarenheter finns att jag ägde och drev ett framgångsrikt litet utbildningsföretag på 90-talet. Jag är också författare till boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" Jag är aktiv i Miljöpartiet.
Jag brinner för teatern, och för en humanistisk värdegrund som inkluderar alla på lika villkor, vilket inte är att förväxla med välgörenhetens så kallade ansvarstagande för den som betraktas som svag och behövande.
En man - två bloggar.
Jag väljer att separera mitt personliga politiska engagemang från mitt yrkesmässiga - även om de ibland berör varandra.
KJELL STJERNHOLM: Teater & funktionshinder kommer att fortsätta ha inlägg som berör just detta.
Hållbar humanism kommer att vara bredare och enbart politisk.
Inlägg
