Stamning i film

Rollfigurer med funktionsnedsättning porträtteras stereotypt och fördomsfullt. Just nu hyllas den aktuella "The King's speech" som en som försöker det motsatta. Colin Forth, som spelar kungen, hyllas och nomineras till priser.



Men det finns de som tycker annorlunda. Barry Harbaugh skriver en kolumn i The Slate där han pekar på hur lågt ribban är lagd när man höjer "The king's speech" till skyarna. I Harbaughs artikel finns också en historielektion i hur stamning återgetts på film. Den är för bra för att missa. Så jag lånar och återger:

"Freaks" från 1939, där den själv stammande skådespelaren Roscoe Ates får rollen som den stammande maken gift med en siamesisk tvilling. Han fick ersätta den också stammande skådisen John Dougherty, som inte kunde säga replikerna enligt manus. I klippet ses ett exempel på s.k. substitution (man tänker säga ett ord, kan inte få fram det, och tar då ett annat som betyder ungefär samma sak)


I The Cowboys från 1972 så provocerar John Waynes förman den unge pojkscouten att släppa sin stamning genom en rejäl utskällning. När den unge pojken skäller tillbaka släpper stamningen.



I Paulie(1998) är det föräldrarnas fel att dottern Marie stammar. "Marie couldn't talk. Her dad couldn't listen. Her mom couldn't cope."



I en tv-dramatisering av Stephen Kings "It" (1990) så är det en skräckupplevelse som gett stamningen, och återupplevandet av traumat återskapar också stamningen.



"Girl shy" från 1924 är ett exempel på ett sedan återkommande tema. Mannen som stammar när han är i närheten av en flicka. Kolla särskilt in hur man arbetade för att gestalta stamning i stumfilmsformatet.



I "The passion of darkly noon" (1995) används stamningen som en förstärkning av utmålandet av en psykopat.



I "A fish called Wanda" (1988) försöker man vända på vem som är dum i huvet, genom att göra John Cleese's lyssnare ännu dummare.



I "My cousin Vinny" (1992) pratar rollfiguren som vanligt hela filmen, men stammar när han utsätts för pressen att stå framför en jury.



Även "Rocket Science" (2007) utmålas som ett - i likhet med "The king's speech" - seriöst försök att porträttera en stammande rollfigur. Även denna film har en manusförfattare som själv stammar.



Så kommer till slut exemplet, föredömet på hur man skulle kunna arbeta, enligt artikelförfattaren. Det hämtas från Tarkovsky's "The mirror" och jag återger hela den förklarande texten på engelska: "The most profound depiction of stuttering on film appears in the prelude to Andrei Tarkovsky's Russian masterpiece, The Mirror. Though the character (who here is being "cured" by hypnotism) fails to reappear in the movie proper, his stutter is used not as a lazy way of outlining a character but as an entry point into larger ideas. The Mirror is the only movie I've seen in which a director doesn't cut into a block, rescuing the audience from awkward tics and sputtering silence. In The King's Speech, when we're met by the dreaded and empty silences between the king's words, the scenes often cut away just as a visceral awkwardness sets in. Tarkovsky, on the other hand, allows the stutter to dominate a scene with its own insular drama—he refuses to abridge it. In the face of everything we don't know about the condition, perhaps that's all, finally, we can ask for." (Harbaugh)



Läs en artikel om manusförfattaren till "The King's speech" Davis Seidler (som själv stammade som tonåring).
Time och New York Observer utnämner "The King's speech" till Oscarsfavorit.