GIMP project

Ett av de mer omtalade dansprojekten internationellt är the GIMP project. Det härstammar från New York och har fått ett häftigt mottagande och massor av beröm.

Jag träffade koreografen Heidi Latzky förra sommaren, och såg ett repetitionspass inför en annan dansföreställning med dansare med funktionsnedsättning inkluderade. Men då fanns inget tillgängligt material med rörliga bilder på webben. Nu finns det.

Enjoy!

att skriva Chris Lindahligt

Chris Lindahl är musikrecensent på Gaffa.se. När han ska lustmörda bandet Takidas senaste album "The burning heart", så avslutar han med följande rader:

"Men gitarrerna harklar ur sig träiga riff och när väl syntslingorna träder fram då smakar det bara gammalt tuggummi och mellanstadiedisco. Robert Pettersson utnyttjar också en sångteknik där han på ansträngd engelska försöker låta så menlös som möjligt. Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten." Chris Lindahl på gaffa.se

Jag har ingen aning om hur Takida låter, men Chris Lindahl låter fruktansvärt illa. Så illa att man i min bok kan mynta uttrycket "att skriva Chris Lindahligt".

Expressen, GP, SvD, DN, AB, Sydsvenskan, Skånskan, HD.

Andra som delar Chris Lindahls egenskap att använda funktionsnedsättningar för att beskriva hur kasst nåt är:
Karolina Fjellborg i Aftonbladet kallade en film adhd-drabbad, Pelle Fosshaug myntade begreppet "cp-rött" efter en bandymatch.

Startskott för "Lilla Asmodeus"

Idag var det kollationering inför arbetet med "Lilla Asmodeus". På måndag börjar repetitionerna.'

"Lilla Asmodeus" är en barnbok av Ulf Stark (ni vet han som skrev årets julkalender) som dramatiserats av Jan Modin. Mörkrets härskare är orolig för sin yngsta son. Han varken svär, nyps eller kletar snor i soffan. I ett försök att skynda på pojkens utveckling när det gäller att ställa till dumheter, så skickas Asmodeus upp till ljusets och jordens rike för att värva en själ till sin far.

Hur det går? Kom och se efter 8 oktober!

En kollationering är en dag där alla berättar om sina ideer, visioner, frågor och funderingar kring det kommande pjäsarbetet. Ett sorts avstamp för gemensam färdriktning fram till en färdig föreställning och mötet med publiken. Har man då - som vi - en sällsynt kreativ samling människor i sitt produktionsteam, så blir kollationeringen som ett radband fullt med "kickar". Efteråt så snurrar huvet, fyllt till bredden av information och intryck. Men det är ett lyckligt "snurr"!

Ni kommer att kunna följa mitt arbete med "Lilla Asmodeus" ibland på den här bloggen, men ännu bättre blir det om ni bokmärkar hela teaterpersonalens blogg på www.moomsteatern.com. Här dyker det upp små betraktelser då och då rakt innifrån hjärtat av repetitionerna. Ena dagen en skådis, nästa vecka en teknikers tankar.

Vi spelar i Malmö, Trelleborg, Hesingborg, Botkyrka och Stockholm. Vill ni ha hjälp med biljetter? I Malmö går det bra att boka på Kulturcentralen (släpps 8 aug). I övriga kommuner kan ni kontakta oss på teatern via ticket (at) moomsteatern.com så hjälper vi dig vidare till rätt biljettkassa.

PS Rättelse - julkalendern i radio ska det va. Min goa producent Sandra nöp mig just i kinden... (se kommentarerna)

Lilla Asmodeus reklamfilm

kommer snart i TV4 Öresund...

Normativ mediakritik?

I våras blev jag intervjuad av Svenska Dagbladet. Ingången var att "det var så mycket utvecklingsstörda i media just nu". Understödet för den tanken var Glada Hudik, hotell-såpan och "I en annan del av Köping". Jag försökte ge min syn: Det som upplevdes som en boom var i verkligheten en ökning från absolut ingenting till bråkdelar av promillen i representation. Det blev ett bra samtal om konstnärlig frihet, representation och diskriminering.

Men det är klart att det tidigare icke sedda väcker frågor. Debatten blir lätt: Ska de verkligen vara där i rutan? Om de nu ska det - i vilken form?

Redan där borde den diskussionen stoppas i papperskorgen, menar jag. Prova med att stoppa in vilken annan diskrimineringsgrund i resonemanget, så ser ni vad jag menar. "Ska verkligen färgade människor/homosexuella/kvinnor (välj själv) vara där i rutan?" "Om färgade människor/homosexuella/kvinnor (välj själv) nu ska det - i vilken form?"

Omgivningens självpåtagna rätt att - utan att ens vara ombedd - rusa till försvar för att skydda vad de upplever vara "stackars funktionshindrade" från att utnyttjas är en tvångströja. Själva värnandet bygger på synen om personen med funktionshinder som svag och oförmögen.

Det betyder däremot inte att alla programideer som innefattar personer med funktionsnedsättning är bra. Men det är något man delar på lika villkor med resten av tv-utbudet. Hur tänker de egentligen, konceptmakarna och upphovsmännen?

I dagarna har tre satsningar uppmärksammats. Det är "The undatables" på engelska Channel 4. Här ska vi följa personer med Tourettes, Asperger och Narkolepsi i deras försök att hitta kärlek via dating. Ansvarig på Channel 4 Liam Humphrey säger i The Sun: "We want to challenge people's perceptions about what is considered to be 'normal', but ultimately, this isn't a series about disability. It's about a universal desire - to find love." (Tjusigt sagt när man just förpackat det i en dejtingserie för såna som inte går att dejta för att dom har en funktionsnedsättning. När hade han senast en icke-funktionsnormativ i vilket annat dejtingprogram som helst?)
En av kommentarerna till artikeln i the Sun är typisk. Signaturen Exakta skriver: "This show is akin to displaying those on a freak show. Not that these people are freaks but if they were on a documentary style program showing how they try to live a normal life as possible then it would be an education for those who do not understand the problems they face. The Producers are nothing but Ringmasters wanting to make money." (Läs: Program som skildrar funktionshindrades problem i Utbildningsradion är okej. Utanför den boxen blir det freakshow.)

I hetluften finns också Ricky Gervais (The office), som står bakom en ny sitcom med namnet "Life's too short". Den handlar om en kortväxt man som har en inte alltför blomstrande artistagentur. Lyteskomik, lyder omvärldens vilja att värna om den de upplever vara svag.



Ricky Gervais försvarar sin serie i nzherald:
"This is nothing to do with his height. We're not getting jokes out of him being short all the time, we're getting jokes out of him being militant or ripping off other dwarves. He runs an agency, both in real life and in this one. In this one it's called Dwarves for Hire and of course he's just ripping them off. He's getting all the best jobs for himself and he treats them like commodities and props."

Gervais fortsätter:
"It's not the real Warwick Davis, he's not really like that. We've created a character here, a little Mussolini (dictator). And it's not all jokes about his height, it's much more about his character."

Vad Warwick Davis anser har reportern valt att inte ta reda på.

ITVfest har valt ut en dokumentär om skådespelerskan Teal Sherer - "My gimpy life". Här hittar jag inga kritiska yttranden över huvud taget. Men så är vi också i formatet som den kommenterande signaturen Exakta efterlyste - utbildande och dokumentärt.





Av dessa kommer jag att försöka få tag på nåt avsnitt av Ricky Gervais/Warwick Davis. Resten lockar inte.

AXIS gästar "So you think you can dance"

Den amerikanska ensemblen AXIS från San Francisco gästade showen "So you think you can dance" i somras. Resultatet finns på youtube - och här:

Suzanne Osten regisserar skådisar med intellektuella funktionsnedsättningar

Första dagen efter semestern!

Men semestern hade ett avbrott. Jag åkte i början av juli till Edinburgh för att vara med de första tre dagarna av repetitioner för ett nytt projekt. Ett projekt där Suzanne Osten regisserar skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning.



Lung Ha's heter våra skotska kolleger, och leds av finlandssvenska Maria Öller. (Hon har tidigare samarbetat med Suzanne Osten i olika projekt). Kompaniet har många aktiva, och blandar projekt där väldigt många finns på scen (som i Huxleys lab, en alldeles fantastisk föreställning tillsammans med Grid Iron, en grupp som gjort uppförandet av teater på ovanliga platser till sitt signum) med produktioner där färre deltar, men i mer avancerade uppgifter, och där skådespelarna repeterar på heltid.

Medea's children (av Per Lysander, nu bearbetad av Ann-Sofie Báràrny) har fem skådespelare, varav Maria Öller (barnflickan) är en. Fyra skådisar med olika funktionsnedsättningar gör Medea, hennes man och deras två barn. Till detta en musiker - och allt hanterat i Suzannes regi.

Premiär på Edinburgh Fringe snart. Kan du inte åka dit? Se den i Stockholm. Kommer på Unga Klara 4 - 6 september.

Jag som sett de tre första dagarnas repetitioner har redan bokat biljetter. "Medea's children" har alla förutsättningar att bli en succé.

Rep-bilder: