Normativ mediakritik?

I våras blev jag intervjuad av Svenska Dagbladet. Ingången var att "det var så mycket utvecklingsstörda i media just nu". Understödet för den tanken var Glada Hudik, hotell-såpan och "I en annan del av Köping". Jag försökte ge min syn: Det som upplevdes som en boom var i verkligheten en ökning från absolut ingenting till bråkdelar av promillen i representation. Det blev ett bra samtal om konstnärlig frihet, representation och diskriminering.

Men det är klart att det tidigare icke sedda väcker frågor. Debatten blir lätt: Ska de verkligen vara där i rutan? Om de nu ska det - i vilken form?

Redan där borde den diskussionen stoppas i papperskorgen, menar jag. Prova med att stoppa in vilken annan diskrimineringsgrund i resonemanget, så ser ni vad jag menar. "Ska verkligen färgade människor/homosexuella/kvinnor (välj själv) vara där i rutan?" "Om färgade människor/homosexuella/kvinnor (välj själv) nu ska det - i vilken form?"

Omgivningens självpåtagna rätt att - utan att ens vara ombedd - rusa till försvar för att skydda vad de upplever vara "stackars funktionshindrade" från att utnyttjas är en tvångströja. Själva värnandet bygger på synen om personen med funktionshinder som svag och oförmögen.

Det betyder däremot inte att alla programideer som innefattar personer med funktionsnedsättning är bra. Men det är något man delar på lika villkor med resten av tv-utbudet. Hur tänker de egentligen, konceptmakarna och upphovsmännen?

I dagarna har tre satsningar uppmärksammats. Det är "The undatables" på engelska Channel 4. Här ska vi följa personer med Tourettes, Asperger och Narkolepsi i deras försök att hitta kärlek via dating. Ansvarig på Channel 4 Liam Humphrey säger i The Sun: "We want to challenge people's perceptions about what is considered to be 'normal', but ultimately, this isn't a series about disability. It's about a universal desire - to find love." (Tjusigt sagt när man just förpackat det i en dejtingserie för såna som inte går att dejta för att dom har en funktionsnedsättning. När hade han senast en icke-funktionsnormativ i vilket annat dejtingprogram som helst?)
En av kommentarerna till artikeln i the Sun är typisk. Signaturen Exakta skriver: "This show is akin to displaying those on a freak show. Not that these people are freaks but if they were on a documentary style program showing how they try to live a normal life as possible then it would be an education for those who do not understand the problems they face. The Producers are nothing but Ringmasters wanting to make money." (Läs: Program som skildrar funktionshindrades problem i Utbildningsradion är okej. Utanför den boxen blir det freakshow.)

I hetluften finns också Ricky Gervais (The office), som står bakom en ny sitcom med namnet "Life's too short". Den handlar om en kortväxt man som har en inte alltför blomstrande artistagentur. Lyteskomik, lyder omvärldens vilja att värna om den de upplever vara svag.



Ricky Gervais försvarar sin serie i nzherald:
"This is nothing to do with his height. We're not getting jokes out of him being short all the time, we're getting jokes out of him being militant or ripping off other dwarves. He runs an agency, both in real life and in this one. In this one it's called Dwarves for Hire and of course he's just ripping them off. He's getting all the best jobs for himself and he treats them like commodities and props."

Gervais fortsätter:
"It's not the real Warwick Davis, he's not really like that. We've created a character here, a little Mussolini (dictator). And it's not all jokes about his height, it's much more about his character."

Vad Warwick Davis anser har reportern valt att inte ta reda på.

ITVfest har valt ut en dokumentär om skådespelerskan Teal Sherer - "My gimpy life". Här hittar jag inga kritiska yttranden över huvud taget. Men så är vi också i formatet som den kommenterande signaturen Exakta efterlyste - utbildande och dokumentärt.





Av dessa kommer jag att försöka få tag på nåt avsnitt av Ricky Gervais/Warwick Davis. Resten lockar inte.