Omorganisation på Moomsteatern i februari 2012

Idag går det ut ett pressmeddelande angående Moomsteaterns kommande omorganisation. Det lyder:

"Moomsteaterns grundare och konstnärlige ledare Kjell Stjernholm har efter 25 år beslutat sig för att lämna Moomsteatern. Ny konstnärlig ledare blir Per Thörnqvist, som har jobbat som producent, regissör och manusförfattare på Moomsteatern sedan 2002. Per Thörnqvist tillträder från och med 1 februari 2012. Verksamhetschef Suzanne Hedström Hellberg stannar på teatern. Kjell Stjernholm finns kvar på Moomsteatern under 2012, som regissör av föreställningen Jag vill få vara mamma, i samarbete med Göteborgs stadsteater." (ur pressmeddelandet)

Det kan låta konstigt att – så som jag gör nu - välja att lämna en arbetsplats man älskar. För mig handlar det om måluppfyllelse. Jag har alltid velat skapa en teater där skådespelarna bär upp identiteten, och där sociala kopplingar som den till mig ges mindre betydelse. Efter 25 år finns en teater där skådespelare med utvecklingsstörning jobbar professionellt på lika villkor med normativa kolleger. Där skådisarna trots sina intellektuella funktionsnedsättningar fått utbildning på Teaterhögskolan och erövrat en särskild plats i svensk kulturpolitik. Vår ensemble har nått både konstnärlig framgång och publik uppskattning. Lika lön, höga krav och eget inflytande är självklarheter. Moomsteatern är idag internationellt ledande i sin nisch, något jag är oerhört stolt för. Jag har gått i mål.

När jag startade teatern 1987 formulerade jag en målsättning för mig själv. Att jag skulle fortsätta så länge jag kände att det fanns nya stora utmaningar – konstnärligt och organisatoriskt - där jag och min kombo av färdigheter var optimala. Den resan blev längre än jag trodde. Jag kunde i min vildaste fantasi inte förutse att vi skulle nå dit där vi är idag.

När Moomsteatern började kampen för löneanställningar och jämlikhet för våra skådespelare visste jag att jag börjat gå mot mitt eget slutdatum. Antingen skulle vi misslyckas – och teatern läggas ned. Eller så skulle vi lyckas – och min slutliga organisatoriska måluppfyllelse skulle vara uppnådd.
Det blev det sistnämnda.

Jag är oerhört nöjd med att Per tar över min roll och att Suzanne väljer att stanna. Med det får teatern det bästa av möjliga scenarion. Kontinuitet på det personalsociala planet, fortsatt trygghet i ledarskapet och förnyelse i det konstnärliga arbetet.

Min efterträdare Per Thörnqvist säger i pressmeddelandet: "“Under 2012 firar jag tioårsjubileum som anställd vid Moomsteatern. Jag anställdes som producent, men under de senaste fem åren har min huvudsakliga verksamhet varit regi och manusskapande. Min nyfikenhet om vad som är möjligt att skapa tillsammans med mina kollegor här på teatern, får nu fritt spelrum och jag lovar att vi kommer att överraska och överraska igen.”

Suzanne Hellberg säger: “Jag fick frågan från styrelsen och teaterns kommande konstnärlige ledare om jag kunde omvärdera mitt tidigare beslut om att lämna teatern vid årsskiftet. Efter diskussioner med styrelse och Per Thörnqvist ser jag det som att jag tackar ja till ett nytt jobb då Moomsteatern nu går in i en ny fas. Jag ser fram emot att få vara med om att teatern tar avstamp i en ny konstnärlig vilja och ambition.”

Jag ska nu med full fokusering regissera ytterligare ett banbrytande projekt – Mooms samproduktion med Göteborgs stadsteater (premiär 20 april) innebär samarbete på jämlika villkor med en av Sveriges mest erkända institutionsteatrar. Min sista arbetsuppgift blir att följa skådespelarna och pjäsen ”Jag vill få vara mamma” av Ann-Sofie Bárány till den sista föreställningen i Malmö oktober 2012.

Jag ska därefter med spänning, stolthet och tillförsikt följa teaterns fortsatta utveckling.

Föräldrar ger sin syn på granskningen av Glada Hudik och Pär Johansson

SVTs Uppdrag granskning sa att inga föräldrar ville ställa upp på intervju. Ett stort antal föräldrar säger sig ha blivit bortklippta i dagens Svenska Dagbladet.

Det blir den nya information som går att få fram ur föräldrarnas debattartikel. Och den är intressant, tycker jag. Om de svarat på frågor och varit positiva - varför kan då inte deras röster höras i programmet? Frågan om föräldrarna svarar för alla anhörigas och skådespelares syn får dock inget svar i debattartikeln. Och det är väl här det känsliga sitter - hur mycket mod krävs för den som ev avviker i sin åsikt? Men likväl blir föräldrarnas upplevelse av att ha blivit bortklippta en vettig kritik av "Uppdrag granskning"

Det blir också följande rader: "Uppdrag Gransknings reportrar har vid flera tillfällen hävdat att de gör de funktionshindrade en tjänst. Att det är just de som på riktigt står på de funktionshindrades sida."
Det stämmer med mina intryck av programmet och rådande stereotyp. I den efterföljande chatten uttalar sig jounalisterna med t.ex. "Vi har ett ansvar att inte ta med personer som inte förstår innebörden av vad dom medverkar i." (granèr: om varför inte skådisarna intervjuats. Jag läser undertexten: de är alla - utan några som helst individuella skillnader och det vet vi för dom har en LSS-klassning - för dumma för att kunna förstå ett mediasammanhang. Och de ska inte ges makten att själva ta såna beslut, de ska vi granskare ta åt dom. ) Hopplöst särbehandlande och egenmäktigt.
LG Svensson bidrar i chatten med: "Det är för dom utvecklingstöra vi gjort reportaget". Som blir jättekonstigt eftersom de valt att inte prata med dom dom säger sig göra det för, och ur objektivitetssynpunkt eftersom de redan vet vem som är ett offer pga funktionsnedsättning.

Jag hävdar att den beskyddarinställningen gör granskningen en otjänst.

Men - med risk för att uppröra - mer matnyttigt blir det inte i debattartikeln. Resten av texten berättar föräldrarna om hur mycket teatern gett deras barn. Hur de utvecklats och vilken samhällsnytta den gjort. Och man refererar den till FNs konvention om mänskliga rättigheter.
Jag håller med om allt detta, men det är ur det grundläggande mänskliga rättighets-perspektivet 'lika lön för lika arbete' fullkomligt ointressant, så länge det ska motivera olik lönesättning baserat på funktionsnedsättning.

Och där finns det fortfarande en poäng i granskningen.

Alla vi som verkar inom kulturen växer förhoppningsvis genom våra jobb och uppdrag. Men vi får betalt också.

Uppföljning av granskningen av Pär Johansson och Glada Hudik

I det här inslaget i SVTplay följer SVT Gävle Dala upp att Pär Johansson blivit polisanmäld. För vad anges inte i klippet, och inte heller i Hudiksvalls tidning



Jag har i ett tidigare inlägg resonerat om de de skiftande lönenivåerna. I Uppdrag Granskning var ett av försvaren att - grovt sammanfattat - samtliga amatörer tjänade lika dåligt. Fast de icke funktionshindrade fick extra för att hjälpa sina kolleger utanför scenen när de var på turné. Gävle Dalas uppföljning av privatteateravtalet visar dock att en av amatörerna inte gick på lägstanivån. Gissa vem?

Man kan resonera på tusen sätt om hur olika grupper och kategorier ska avlönas, och så länge man försökte försvara sitt val med amatör/proffsuppdelning så fanns det en uppsida i resonemanget - man kunde skylla särbehandlingen på något annat än funktionsnedsättningen, även om det fanns problem med att man såg icke funktionsnedsattas extrainsatser men inte t.ex. skådisarnas mediaexponering på samma sätt. Men med extra allt till en av amatörerna skjuts det försvaret i sank å det grundligaste.

Och där blir jag besviken. Varför gör man ett sånt val? Den frågan måste rimligtvis ställas till bägge sidor av förhandlingsbordet. För med det går det inte att ens försöka rädda nåt med argumentet 'lika för alla amatörer'.

Granskningen av Glada Hudik

Det har under senaste tiden gjorts två undersökande journalistiska insatser runt Pär Johansson och Glada Hudik-teatern. Den ena, och mest uppmärksammade, är SVTs Uppdrag Granskning (UG) den 12 oktober. Den andra publicerades i september av Hudiksvalls tidning.

Uppdrag Granskning kontaktade mig i våras. Man ville att jag skulle prata med dom om Glada Hudik och Pär Johansson (som jag - för tydlighetens skull - inte känner privat. Vi har sprungit på varann på konferenser nån gång). Jag beslutade mig för att inte ställa upp, då jag inte visste vilken värdegrund och vilka ingångar som fanns hos de som stod för granskningen. Min fördomsbild var att det fanns risk för att media skulle skapa en klassiskt stereotyp historia där personerna med utvecklingsstörning var offer, och den som inte uppfyller normen som idealistisk och godhjärtad är förövare. Besannades det? Ja, bitvis. ’Alla åker buss från Gotland utom Pär’-grejen är ett sånt exempel. Man har bestämt sig för att biljetterna beställts utifrån kromosomantal. Men kan inte olika medarbetare ha olika färdplaner beroende på funktion, nästa resmål, tidspress och agenda? Och för teaterarbetare är det inget okänt att gå upp i ottan för turnétransport.

För mig finns det inga problem med att Pär Johansson tjänar mycket pengar på sina föreläsningar, eller att han gör det genom att anställa kolleger med intellektuell funktionsnedsättning i teaterproduktion. Tvärtom – vi borde ha fler entrepenörer som skapar jobb åt personer med intellektuell funktionsnedsättning, även om kontinuerliga heltider hade varit ännu vassare.
Däremot undrar jag över gränssnittet där en produkt som tagits fram i en kommunal verksamhet blir en kommersiell produkt i andra bolag. Går ev vinster av Elvis turneer tillbaka i teaterproduktionen? Vilka vägar tar den ekonomin? Den frågan ställdes aldrig.

Det första som är tänkt att uppröra i UG är att skådespelarna med utvecklingsstörning får sämst betalt. Detta trots att de står längst fram på scenen och har huvudrollerna, enligt granskande reportrar.
Det är riktigt att hävda att Glada Hudiks succé baseras på dess skådisar med funktionsnedsättning. Men det är magstarkt att som UG säga att de gör huvudrollerna. Inte ens Thoralf som spelar Elvis gör det, enligt min mening. Titelroll – ja, men en mycket osynlig sådan i föreställningens struktur. (Elvis hade konstnärligt och kvalitativt haft allt att vinna på att lita mer på några av sina skådisar med intellektuell funktionsnedsättning. De funktionsnormativa rollutförarna är i det kvalitetsperspektivet välbetalda.)

Glada Hudiks försvarare hävdar att samtliga outbildade skådisar har samma betalning, eller till och med att amatörerna utan funktionsnedsättning har lägre ersättning än t.ex. Thoralf och Therese (850 mot 920). Men eftersom dessa amatörmedverkande har dubbla arbetsuppgifter som hjälpare vid sidan om föreställningarna, så får de nån femhundring extra per dag för det. Så ungefär lyder argumenten.
Men det går inte att komma ifrån att det finns ett problem i lönesättningen. Jo - Lönen är avtalsenlig, och sett till att inlåsningseffekten inom LSS Daglig Verksamhet är över 99% så är varje chans att prova arbetslivet en bonus. Men, man lyfter fram argument för olika grupper varför de ska ha mer/tillägg. Det gör man så vitt jag kan utläsa av de bägge granskningarna för samtliga grupper utom skådisarna med intellektuell funktionsnedsättning. Men de bär t.ex. hela mediaexponeringen. Som medverkande på scen och genom att erbjuda stor tillgång till deras privata liv och tankar. Varken Pär Johansson, Hudiksvalls kommun eller produktionsbolag hade kunnat skaffa sig den prenumeration på mediamedverkan som Glada Hudiks skådisar skapat genom att själva sitta i morgonsofforna. Om man räknar med vad olika grupper bidrar extra med – är inte det då en insats som borde premieras? Är det inte de funktionsnormativa amatörerna/hjälparna som bjuds på medverkan på cirkus och resor till NY? Är de inte de som får möjligheten att utvecklas och berika sina liv tack vare nån annans insats? Och om det är skådisarna med funktionsnedsättning som skapar miljonrullningen, vilken del av kakan är man då värd?

Men ingen ska tro att det är lätt att navigera vägen från den skyddade LSS-världen till arbete och anställning på lika villkor. Jag har mötts av en lång rad tjänstemän, myndighetsföreträdare, politiker och chefer som tvärsäkert hävdat olika begränsningar och farhågor som skulle göra det omöjligt när vi genomförde vår förändringsprocess och till slut anställde våra skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. För nio år sedan (innan övergången till löneanställning för skådisarna med intellektuell funktionsnedsättning) tvingades vi radera deltagarna med funktionsnedsättning ur en projektansökan till europeiska socialfonden, för att AMS revisor hävdade att personer med utvecklingsstörning inte var diskriminerade på arbetsmarknaden – de hade ju dagcenter livet ut (otroligt inskränkt). Man har varnat oss för att skådisarna ekonomiskt skulle gå med förlust om lämnar bidragvärlden (givetvis osant) eller att man skulle förlora sina gruppbostäder (givetvis lika osant). Listan skulle kunna fyllas på nästan oändligt…
Jag har därför inga problem med att tro Pär Johansson när han säger att han försökt hitta en ersättningsmodell som ryms inom vad han – rätt eller felaktigt - fått uppgett för sig är Försäkringskassans begränsningar.

Det andra som är tänkt att uppröra är spåret från Olle Hillström. Kritiken är: Förr gjorde man låtar själv som man kunde klara av, sen blev det svårare grejer som man inte gjort själv och med engelsk text. Och det växte för snabbt. Klassisk retorik där den utvecklingsstörde inte ska utmanas och helst hålla sig till självupplevda saker som den förstår. Inte som alla andra anta utmaningar och korsa sin egen talang/förmåga med andras, prova nytt och kanske t.o.m. lära sig av att misslyckas. Eller välja att göra nåt annat utvecklande istället om det nya innehållet på teatern inte känns rätt.
Det är inte låtarna eller skådisarna som är problemet med Elvis, snarare manus och regi. Jag hade gärna velat se Maja Karlsson få ett riktigt farsmaterial i händerna. Jag tror det med rätt förutsättningar skulle kunna bli hur kul som helst. Och Therese Widarsson bör absolut ges chansen att utmanas ännu mer musikaliskt på scen. Bara som exempel. Det som däremot går att ana, men som Olle inte sätter ord på, är att Glada Hudik fokuserar mer på varumärkesutveckling än på konstnärlig sådan. Åtta år med Elvis är för lång tid. Och jag är frågande till i vilken mån att spela i Globen bidrar till konstnärlig utveckling, eller att göra pjäsen bättre. Men var och en gör sina val, och framtiden får utvisa om varumärkesbyggandet genererar en bättre (rikare?) plattform för scenisk utveckling. Jag hoppas det.

Det enda som blir riktigt skarpt i granskningen blir beskyllningarna om dubbel fakturering av resor från det egna företaget till både föreläsningskunden och Hudiksvalls kommun. En gång hade varit ingen gång, men flera gånger lämnar sur eftersmak.

Sen tror jag det är oklokt att ropa Broadway när det är BAM i Brooklyn som avses. Herre jisses, att över huvud taget få tag i en stor respekterad scen i New York måste vara en jätteframgång. Det är klart att Broadway låter bättre. Men att underlåta sig att rätta till missförståndet kan bara skapa en möjlig förtroendelucka. Vad mer är det som inte sägs?

Men tillräckligt surt för en timmes granskning? Nej, helheten blir ändå nånstans i närheten av det jag befarade. En där det antyds att Pär är inte tillräckligt mycket Florence Nightingale, han både tjänar pengar och åker flyg. Men det betyder inte att det inte finns möjliga utvecklingsytor i Glada Hudiks värdegrund och verksamhet. Rätt hanterat kan Glada Hudik-teatern gå stärkta ur detta.

Jag rekommenderar er att läsa Pär Johanssons kommentarer.

Förhandstitt på Moomsteaterns premiär på Lilla Asmodeus

Snart är det premiär på "Lilla Asmodeus". Jan Modin har gjort en fri dramatisering av Ulf Starks bok. Den har jag bearbetat och Jan-Erik Sääf lagt musik till. Ikväll möter föreställningens åtta skådespelare och en musiker sin publik.

Nytt för den här omgången är att vi jobbat med referensgrupper. Dels återupptog vi samarbetet med de barn som deltog i "Oz", och som nu hunnit bli 5-klassare. Och så fick vi kontakt med ett nytt gäng förstagluttare från samma skola.

Barnen lärde oss massor. Vi fick hela tiden svar och vägledning om hur pjäsen uppfattades (och en hel del ideer om hur man ville att det skulle vara). Tack alla medverkande barn på Nya Stenkula-skolan i Malmö.

Här kommer lite bilder, tagna av Bodil Johansson.

Glöm inte beställa biljetter här. Läsa mer? Kolla Sydsvenskan.

Pierres blogginlägg om Lilla Asmodeus

Jag rekommenderar alla Moomsälskare ett besök på teaterns egen backstageblogg, där medverkande på olika poster i produktionen skriver om hur de uppfattar sitt arbete.

Senaste tillskottet är Pierre Björkmans inlägg, gjort i tuschteckningar. Du hittar hans och de andras inlägg här.