Interact trailer

I förra inlägget uppmärksammade jag Minneapolisgruppen Interact. Nu finns en trailer på deras föreställning, och i slutet några rader från en i publiken vars liv har förändrats.

Interact Minneapolis

I Minneapolis finns teatergruppen Interact. De verkar som en motsvarighet till vår svenska Daglig verksamhet i ett program för konstnärlig kreativitet genom antingen teater eller bildkonst.

Nu är de på väg att ha premiär på "Madame Majesta's Miracle Medicine Show". Jag träffade Interacts konstnärliga ledare Jeanne Calvit för tio år sedan på en konferens. Vi jämförde villkor - Mooms jobbade på den tiden i ett samarbete med daglig verksamhet - och jag kommer ihåg att Jeanne tittade på vår repertoar och sa att såna provokativa frågor kunde inte de ta i. Man kunde inte riskera att sponsorerna eventuellt skulle välja att dra sig undan ett kontroversiellt sammanhang.

Hela artikeln här och fler bilder här.

Konservativ Poppins flyger högt i finalen

Disneys musikalbolag gjorde mig salig och rent av hög i flera dagar när jag för tio år sen såg deras "Lion King". Det var så nyskapande, så visuellt, så nytänkande. Inte ett kommatecken av förstockat musikaltänkande. Så jag gick och såg Mary Poppins med stora förväntningar.

Men Mary Poppins på Broadway är raka motsatsen. Konservativ tradition, man behåller en gammal engelska, och när drakarna ska dansa så görs det med klassiska balettsteg medans dansarna håller var sin drake ovanför huvudet.

Men slutet gör att jag - nu efteråt - glatt har lidit mig igenom dessa 2 timmar och 39 minuter som föregår detta minne för livet. Flygkonstruktörerna har lyckats med något alldeles fantastiskt. Fråga mig inte hur.

Mary Poppins börjar sin flygning på vänster mittscen, svävar diagonalt ut mot förscen, fortsätter ut ovanför publiken, stannar framför häpna besökare på andra balkongen och försvinner upp i ljusrampen ovanför salongen. (Kolla trailern nedan)

Det är fullkomligt magiskt...

Fela på Broadway

Jo, jag lockas av det udda, det är väl allmänt känt. Fela marknadsförs som en musikal som förändrar Broadway.

Den bygger på nigerianske musikern och ikonen Fela Kutis liv. Från shack till världsstjärna.

30 personer på scen, pulserande rytmer och ett otroligt gung. Rytmer, dansglädje och koreografier som tillvaratar västafrikanska danssteg. Förnyande? Ja, kanske - jag vet inte hur förstoppat Broadway är. Men överraskande - nej. Bra - ja. Men bara delvis.

Ensemblespelet är helgjutet. Men upphovsmännen har valt att lägga hela historien som en berättelse i jag-form, där Fela Kuti återberättar sitt liv fast genom show-nummer. Och den "fräschören" håller inte i två akter.

Daniel Tammet

Han lärde sig isländska på en vecka och kunde återge 22.514 decimaler av Pi efter att ha tittat på talserien EN gång (De hade inte skrivit upp fler). Den mänskliga hjärnan rymmer mysterier, och Daniel Tammets har fått etiketten savant, men även diagnosticerats med Asperger syndrom. Nu frågar man sig - har han världens högsta utnyttjade hjärnkapacitet?

Han har tröttnat på att bli betraktad som annorlunda (och särskilt alla jämförelser med Rain man), och därför tränat in ett vad vi upplever som normalt beteende. Se den andre rätt in i ögonen, t.ex.

Men inne i huvudet går det undan. Siffrorna är bilder som omedelbart associeras med andra bilder. Något alla kan lära sig, hävdar han.

Brittiska Times har en artikel här, NY Times här och Youtube har denna video:

Next to normal

Next to normal är en musikal om en familj i förorten, där modern lever med en psykisk sjukdom. Mitt intresse för gestaltningen av rollfigurer med funktionsnedsättning tog mig dit. (Bipolärt syndrom - sjukdom eller funktionsnedsättning? Se här.)

Manusförfattarna, regissören och Alice Ripley - som spelar rollen som modern - gör alla ett medvetet arbete bort från spelad galenskap. Det är befriande. Jag rekommenderar artikeln i NY Times som uppmärksammar deras arbete.

Men ytterligare en sak är fantastisk i "Next to normal". När alla andra musikaler är teknik för hur mycket miljoner som helst, stora ensembler med jätteorkestrar, körer och dansare, och folk flyger genom luften och det är happy end i färgexplosioner - så är den här tvärtom på alla punkter.

Sex skådespelare och fyra musiker, vardagsrealism i förorten, bägge fötterna och alla rollfigurerna med oerhörd tyngd förankrade på scengolvet och i verkligheten, och ett slut som i all sin mänsklighet gör att jag tömmer tårkanalerna och går därifrån fullkomligt utpumpad.

Sannerligen, en gigantisk prestation långt ifrån den glamour och yta som förväntas känneteckna Broadway.

Dragspelare med cp i filharmonisk orkester

Huang Baiqin heter den unge man som nyss blivit uttagen att spela med Shanghais filharmoniska orkester. Han är 16 år - och har cp.

Mamman upptäckte att han verkade musikalisk när han nynnade med i TVs melodier, och tänkte att här kanske fanns en framtida försörjning för pojken. Men ingen skola skulle vilja ta emot en elev med cp. Så hon övertalade en medlem av filharmonin att ta honom som privatelev.

Sen dess har han övat 5 - 6 toimmar om dagen. Nu är det dags att ta steget upp...

Shanghaidaily

Danskompaniet Spinn

Lars-Göran Wadén driver en utmärkt blogg som heter "Livet rullar vidare". Han pekar idag på att det startats ett nytt danskompani i Göteborg.

Så här skriver man själva på sin hemsida:
"Den 1 mars startade Danskompaniet SPINN sin första arbetsperiod. Då samlades de fem dansarna och konstnärliga ledaren Veera Suvalo Grimberg för första gången för att inleda en ny epok inom svensk nutida dans. Eftersom det inte tidigare funnits något professionellt integrerat danskompani är det ett pionjärarbete. Veera Suvalo Grimberg är konstnärlig ledare och Producentbyrån står för administrationen.

SPINN har fått ett treårigt kulturstrategiskt uppdrag från Västra Götalandsregionen och har även stöd från Göteborgs Stad. I mars 2010 arbetade kompaniet i Göteborg och i april genomfördes ett residens i Vänersborg i samarbete med Vänersborgs kommun och Danskontoret.

Det första året kommer att ägnas åt uppbyggnad av kompaniet, workshops, öppna jam, deltagande på seminarier och konferenser samt etablerande av nätverk. 2011 kommer föreställningsverksamheten att ta fart, även internationellt. "

Jag ska följa utvecklingen med spänning...

Danskompaniet SPINN dansar Tvetydigt Stycke av Veera Suvalo Grimberg from Producentbyrån on Vimeo.

Evelyn Glennie

Evelyn Glennie är fantastisk. Som slagverkssolist slår hon alla med häpnad. Vet man att hon dessutom är döv, så blir prestationen hon utför än större.

Jag har haft förmånen att både få höra henne föreläsa och uppleva en konsert. Hon fick stående ovationer bägge gångerna.

För Evelyn Glennie är hela kroppen ett öra, och hela salen den sammanlagda ljudmiljön.

Hon föddes hörande, och med musik i hemmet och i familjen. När hon så småningom blev döv sa man till hennes föräldrar att stoppa henne i dövskola. Föräldrarna svarade att de tänkte de inte alls göra. De tänkte lösa eventuella problem när de kom, inte ta ut dom i förväg.

På musikhögskolan sa man att det inte var någon vits att utbilda henne, för hon skulle aldrig kunna få ett jobb i en symfoniorkester. Som om det var hennes mål? Eller som om det var skolans sak att stänga ute på grund av deras syn på en eventuell arbetsmarknad? Skolan fortsatte, att vara döv och pyssla med klassisk musik lät sig inte göras. Evelyn Glennie reflekterade med att undra om de hört talas om Beethoven?

De adderade moment till hennes auditions som andra inte behövde gå igenom. Oförberedda test. Hon klarade de alla. Till slut kunde inte den engelska motsvarigheten till Musikhögskolan neka henne att börja utan att bryta mot lagen.

Idag är Evelyn Glennie ett hett eftertraktat världsnamn på slagverk. När kommer hon till Sverige härnäst?

Nedan två klipp!
Det första från det stycke vi hörde henne spela, dock med en annan orkester. Här finns docck inga bilder på EG in action.
Klipp två så ser vi EG spela Marimba, men i ett annat stycke.

AXIS

Axis Dance Company finns i Oakland, San Francisco. De är mer europeiska i sin approach, i det att de vågar använda de annorlunda kroppar och uttryck som finns hos dansare med rörelsehinder. Till skillnad från en del amerikanska danskompanier som mest verkar vilja kopiera schablonen av balett, men med piruetter på hjul.

Man är dessutom nu så erkända att man samlar dansare internationellt. Rodney Bell i detta stycke hör till exempel hemma i Nya Zeeland.

Enjoy!

Salif Keita

Salif Keita spelade på George Washington-universitetet som en del i Very Special Arts festival som uppmärksammar artister med funktionsnedsättning från hela världen. Vadå Keita funktionshindrad? tänker kanske en del. Salif Keita har albinism. Inte den bästa av förutsättningar om man som Salif bor i Mali.

När jag var ung hade vi ett uttryck inför lördagskvällarna som var att vi skulle "gå ut stenhårt och sen öka hela tiden". Det slutade ändå oftast vid korvkiosken när orken sinat.

Men nu fick jag uppleva en artistakt som levde upp till mantrat. Keita börjar med att säga att det här är afrikansk musik. Då finns det ingen möjlighet att sitta och lyssna. "Upp med er!" Han möttes av jubel och en folkhop som gav upp sina platser till förmån för en pulserande kroppsmassa framför scen.

Oj, viken musik! Med instrument jag inte visste fanns. Efter ett tag kommer en man in och strör pengar över Keita. Efter ett tag kommer en till. Dollarsedlar stoppas i kläderna. Snart är det en aldrig sinande parad av människor, gamla och unga, män och kvinnor, som häller pengar över Keita och bandmedlemmarna. Till slut gör de ett avbrott för att sopa upp pengarna från scengolvet, och får uppmana folk att sluta för att kunna slutföra konserten.

En upplevelse!

Fantastisk diagnos!

"The diagnosis of a faun" med Tamar Rogoff Dance productions är en fantastisk föreställning. Koreografen Tamat Rogoff är ett geni. Och Gregg Mozgala i rollen som det mytiska väsendet (en blandning av hjort och ung man) är inte bara vacker, helt rätt för rollen, en bra dansare med en magnetisk utstrålning - nej, han personifierar hela stycket som ligger i snittet mellan medicin och dans.




Tamar Rogoff har gjort sig ett namn med att konstant tillföra nya element till den moderna dansen. Dans på nya platser, dans med nya element, dans i nya konstellationer. Hon räds uppenbarligen inget och landar i succé om och om igen.

The diagnosis of a faun började enligt Tamar med att hon länge drömt om att få göra en pas de deux mellan en riktig läkare och en riktig dansare. Hon förverkligar detta med denna produktionen, men på vägen kom Gregg Mozgala förbi hennes ögon när hon såg "Romeo & Julia" på Theatre Breaking Through Barriers. Kropp, att rätta till kropp, att kropp ska vara rätt, kopplingen medicin, kroppsideal, dans blev rikare.



Gregg har cerebral pares. Han och Tamar har uppmärksammats i nationell tv för sitt gemensamma arbete att omprogrammera Greggs neurologiska vägar mellan hjärna och muskler. Arbetet har varit så lyckosamt att man inbjudits till prestigeuniversitet som Harvard för att berätta om sitt arbete. Mötet mellan medicin och dans begränsades inte till kontexten på scen. Den blev verklighet.



Men det stora är att förutom alla dessa lager av betydelser, så är stycket både humoristiskt, normbrytande, erotiskt och vackert. Tamar Rogoff har mixat två kvinnliga moderna dansare med en manlig skådespelare med cp och en livs levande doktor i övre medelåldern. Och hon borde lära ut casting till varenda rollbesättare!

Judith Scott

Hon föddes tidigt 40-tal. Hon hade Downs och var döv, men det brydde sig ingen om att ta reeda på. Hennes föräldrar blev uppmanade att sätta henne på en institution.



Efter trettio år i mörkret hämtas hon av sin tvillingsyster till Californien. Hon hamnar på Creative Growth i Oaklans (San Francisco Bay area), ett center för konstnärlig kreativitet hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar.



De första två åren gör hon - ingenting. Och centret - med en strikt "hands off"-policy, låter henne vara. Man undervisar inte. Man sysselsätter inte. Man möjliggör för den egna kreativiteten att få utlopp.



Hon blir en internationellt erkänd konstnär. New York Times främsta kritiker har höjt henne till skyarna. Hon har ställts ut över hela världen. Jag hörde Creative Growths ledare Tom di Maria tala, och ingen tror att Judith Scotts konstverk är slumpmässiga garnbollar efter att ha hört honom beskriva process och tanke.



Även systern Joyce Scott var med. Hon levde med sin syster i en nära harmoni. Judith Scott dog 2005 av naturliga orsaker.

Ugandas Tysta

Uganda Deaf Silent Theatre är väl Sveriges enda bidrag till VSA-festivalen i Washington. Nej, inga svenskar på scen vad jag vet, men Ugandas tysta teater startades som ett samarbete mellan den svenska Tyst Teater/Riksteatern och Uganda National Association of the Deaf. Vackert så.

The Magic seeds är en historia om en pojke som luras att byta sina pumpor mot frön. Men fröna visar sig vara magiska.

Sagan har inte alls samma 1-2-3 formatering som Bettelheim proppat i oss, och tolkningen sker i flera nivåer. Dels till talad engelska för oss som inte förstår teckenspråk. Dels till amerikanskt teckenspråk, då tecknen skiljer över världen.

Jag finner den vacker, enkel och stundtals vacker, men långsam. Och tänker att jag undrar om det har något med Ugandiskt berättarformat att göra, med teckentalande berättande att göra, av pedagogiska skäl eller bara för att man valt det... ?

Standup comedy night

Washingtons standup-hak är DC Improv. I entrén till källarklubbens lokaler hänger bilder på alla kändisar som uppträtt här. Seinfeld här. Chris Rock där.

Igår kväll var det fullsatt i publiken och på scen. Tre komiker, alla med olika funktionsnedsättningar, tog oss med storm. Kvinnan snett framför mig skrattade så hela kroppen skakade som vore hon en figur i en tecknad film.

Brett Leake hittade jag på Youtube. Här som gäst hos Jack Diamonds morning show. Hör honom berätta om sin datachip-baserade hightech-rullstol, och hur en 12-åring hackade honom och körde honom av scen:



Kathy Buckley finns också på nätet. Hör henne berätta om hur hennes älskare blir elchockade när de sticker tungan i örat på henne:



Josh Blue var huvudnamnet. Vinnaren av USAs "Last comic standing" season 4 är en fantastisk komiker. Klart han finns på nätet han med! Här om hur han träffade sin japanska frus familj.

Blue Eyed Soul Dance

Blue Eyed Soul Dance Company stod för gårdagens Millenium-event. Millenium North och South är två av jag vet inte hur många scener i Kennedy Center. Varje dag - året om - bjuder Kennedy på gratis underhållning av första klass på en av Millenium-scenerna. Under VSA integreras passande inslag av festivalen i Kennedys Millenium-utbud. Kennedy får unika framträdanden som når en annan publik, och VSA når den generellt kulturintresserade allmänheten.

Blue Eyed Soul hör hemma i lilla Shropshire på engelska landsbygden. Deras specialitet är "aerial dance". De dansar upphissade i linor. Vikt, motvikt, balans och tyngdlag får andra betydelser.

Blue Eyed Soul bjöd på två stycken. "Take, a dance in the park" och "Sugar". Den första finns ett avsnitt ur på videon nedan, fast då utomhus. Men det är den andra - "Sugar" som imponerar mest på mig. Den dansade - på ett plan självbiografiska - berättelsen om flickan som vägde mindre än ett paket socker vid sin födelse. Som opererats och skruvats i varje del av sin kropp. Och som när hon rullstolsriggas för att börja sin flygande del av dansen får en massa sockerpaket som motvikt. Det blir ett exempel på ett lysande undantag. Många är de som i konstens namn ställer ut sina livsöden och faller tungt på att de inte har något egentligt konstnärligt format eller idé. Men så är inte fallet här. Då blir det inte bara bra. Då bokstavligen lyfter det konsten till nya höjder.

Festivalens första besvikelse

Anita Hollender har gästframträdanden i TV-serier och roller på off Broadway på meritlistan. Det hjälper inte i hennes egna "Still standing" på Very Special Arts festival i Washington DC.

Hon sjunger sånger om sin cancer och ett amputerat ben, barnafödsel och kärlek. Rent känslomässigt blir mitt gensvar "jaha?" eller möjligen "jaså...". Konceptet med fixerat smil från öra till öra, förinspelat musik-komp och ibland duett mot förinspelad röst är stendött.

Det här är inte ovanligt, tyvärr. Och så måste det få vara på ett sätt. Nischen är ung. Många utbildningsvägar är stängda. Infrastrukturen för handikappkultur är bristfällig. Därav att genier, fullträffar och smash hits får samsas med ett och annat krims krams när vi samlas för festival.

Mitt mulna anlete förändrades dock när jag gick runt hörnet. Där satt en ung man och spelade för livet. Och jag bryr mig inte om han valt instrumenten utifrån plånbok eller utifrån konstnärligt koncept - det bara svängde nåt helt grymt!

Svaret sitter givetvis inte i antalet ben. Utan att här var en artist som behärskade sitt instrument.

Mat Savage trio

Ett geni.

Matt Savage är savant. Han är en av dessa få som föds med autism och blir överjävligt begåvad inom en nisch. När han var 8 år så spelade han piano för Dave Brubeck och jammade med Chick Corea. Året därpå blev han inbjuden att jamma med McCoy Tyner. Som 11-åring debuterade han på legendariska Blue Note på Manhattan. Sen fortsätter det likadant. Hans biografi är lång som ett ösregn med förnämaste namdedropping.

Nu är han 18 år. John Funkhouser, pianist/basist och Steve Silverstein, trummor har funnits med Matt i nio år (halva hans liv). Deras meritlistor är nästan lika imponerande, men de har jobbat ett helt vuxenliv på att skrapa ihop sina.

Jag såg hans konsert igår. Ett minne för livet...

Nedan ett klipp av alla i högen på youtube. Njut!

Michigans Yembetrummor

Afrobeats Mali var titeln på ett musikprogram för en barnpublik. Ett dussin trumslagare, alla tonåringar med funktionsnedsättning från Detroit Michigan, fick salen och barnen att gunga av rytmer från Mali.

Showen stals först av en två-årig flicka längst bak på golvet i salongen. Hon kunde inte sitta still. Hela hennes kropp pulserade i takt med scenens rytmer från första takten. Och när barnen sen bjuds upp på scen för att spela på ledarens trumma, så är det en fyraårig grabb som sätter igång och börjar spela avancerade rytmer, utan att tänka, det bara finns där.

Konstnärligt unikt? Nä. Men oj vad det funkade på barnen - och oss andra!

Skapandet av ny dramatik

På måndagkvällen såg jag "Turning Point", en "staged reading" av nya pjäser av nya dramatiker. Det gemensamma för dessa dramatiker är att de har en egen funktionsnedsättning. De har deltagit i ett samprojekt mellan Fishamble och Arts & Disability Ireland i syfte att ta fram just ny dramatik härstammande från personer med funktionsnedsättning.

Jag tar med mig två pjäser hem för spridning. Dels "Rings" av Rosaleen McDonagh. Hon härstammar från resandefolket och har masters i etnical & racial studies och creative writing. Hennes pjäs handlar om en ung - döv - kvinna av resandefolket inför hennes arrangerade bröllop. Här lästes den av en teckentalande skådis i kvinnorollen (som också låg som rösttolkad i en förinspelad bandning.) och en hörande/muntalande skådis som pappan.

Stephen Kennedy bidrog med "Should have gone to Lourdes", en kort enaktare om två bröder på en bordell. Den ena broderna har cerebral pares. Besöket är till för att han ska förlora sin oskuld. Den skulle ha sin givna plats i den förvirrade debatt som förs i Sverige och som antar att män med funktionsnedsättning mangrant skulle jubla över möjligheten till "köpesex" via någon myndighetsbedömd insats. Stephen har tidigare fått både poesi, noveller och en radiopjäs publicerad/sänd.

En icke fungerande marknad för kultur

Den fria marknaden funkar inte när det kommer till scenkonsten i USA. Om detta skriver jag i min andra blogg Hållbar humanism. Klicka här för att läsa om slavlöner och professionella skådisar som tvingas betala för att få spela.

Locomotion

Varje dag under VSA-festivalen så presenteras Happenings at the Herman. Först ut på måndagen tre amerikanska danskompanier.

The Moving company (bild vä)kom med ett stycke där 12 dansare och lika många vita stolar jobbade med charm och inkludering som ledord.

Dancing Wheels är något av en amerikansk institution. Jag såg de för tio år sedan och hamnade då i att de i motsats till europeiska koreografiers utmaningar av normalitet och kropp ofta hamnade i att kopiera stående findans. De har utvecklats sen dess. Nu finns andra rörelsemönster men fortfarande händer inget inuti mig. Jag undrar om det inte är för att jag fortfarande känner viljan efter en yta som andas välvilja och "nästan normativitet".

Bäst denna lunchföreställning blir därför Karen Petersons danskompani. De jobbar med att både upphäva, utmana och utveckla dansarens bästa verktyg - den egna kroppen. Samarbetet mellan två av de kvinnliga dansarna blir ett äventyr. Och när ensemblen sedan dansar i förinspelade videosekvenser så finns samma person i tre upplagor - i kropp, i skuggspel och på duk. Kroppars olikheter, rörelsers dynamik och projektion kontra verklighet skapar ett konstnärligt forum som blir eftermiddagens bästa minne.

Trailer från Karen Petersons danskompani:

Pretty good Gretty

Gretty good times hade varit hyperaktuell i Sverige. John Bellusos pjäs tar upp aktiv dödshjälp, och därigenom synen på både livet och vilket värde det icke normativa livet har.

John Belluso är en av väldigt få dramatiker med eget funktionshinder. Han dog för några år sedan, endast 36 år gammal. Men innan dess hann han göra "Gretty good time", pjäsen som nu är aktuell på VSA festivalen genom Washintonbaserade Theatre Alliance.

"Gretty good time" utspelar sig på 50-talet. Gretty är förlamad från polio. Hon riskerar att hamna i respirator. Hon vill kunna själv sätta sin egen gräns för sitt eget liv. Hon vill ha hjälp att dö - skulle respiratorn bli verklighet.

I en inflätad parallellhandling möter vi Hadiko, som är en av 25 unga japanska flickor som erbjuds kirurgi för att rätta till sina vanställda ansikten efter Hiroshima. I drömmen möts Gretty och Hadiko. Liv och död. Och vilket liv är värt att leva?

Ann Colby Stocking gör med förtjänst rollen som Gretty. Här är det verkligen befogat och en stor fördel med en casting av en skådespelare med egen fysisk funktionsnedsättning. Det är nämligen vår syn på människor med funktionsnedsättning och värderingen av deras liv som är själva grejen. En funktionsnormativ skådis som spelade förlamad hade inte gett samma dramatiska tyngd.

Det blir ett stycke kompetent teater, med uppenbar medvetenhet.

Ann Colby Stocking driver till vardags Blue Zone productions i Los Angeles, en teater specialiserad på och för skådisar med fysiska funktionsnedsättningar.

Othello!

Jag är nu i Washington DC för att följa Very Special Arts (VSA) festival och konferens. Den samlar en stor del av eliten inom samtliga konstarter med den gemensamma nämnaren "funktionshinder".

Egentligen börjar festivalen imorgon, men redan nu har en höjdpunkt inträffat. Synetic Theatre, en teater i Washington, komprimerar kända stycken till fysisk ordlös teater. Den får en sprängkraft som är enorm. Konceptet, grundarna och de konstnärliga ledarna är Georgier. Men scenspråket internationellt, gränsbrytande och eget.

Skådisarna är otroligt mångkunniga. De behärskar skådespeleri, dans, mim och rena cirkuskonster med ögonblickstajming. Samtidigt projicerar de videos på varandra med handflatestora projektorer. De verkar till och med andas i takt.

Med i ensemblen finns i år Greg Anderson, döv skådis. Han har ingen framträdande roll, men det är liksom en del av poängen. Han är där utan att hans funktionsnedsättning spelar någon roll. För att han platsar där och då, i just detta projektet med det här språket.

Inklusion utan särbehandling. Vackert.


The final secret... Irina Tsikurishvili as Iago, Philip Fletcher as Iago, and Alex Mills as Iago! Photo Credit: Graeme B. Shaw.