Normalitetens pris

Professor Karl Grunewald (fd medicinalråd) framför viktig kritik i Läkartidningen. Människor med utvecklingsstörning och autism avtjänar fängelsestraff som är tvivelaktiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Och de är många. (läs mer i min andra blogg)

Moomsteatern gjorde 2001 föreställningen "Knastahuet och mänskligheten" av Cristina Gottfridsson. Uppkomsten kom bland annat från ett inslag i TV4s "Kalla Fakta" om hur vi hade många dömda människor som varken hade förstått det brottsliga medans brottet utfördes eller sitt straff. Skådespelaren i huvudrollen - Björn - kunde själv ha varit en av dem. Han berättade ofta om en uppväxt fylld av utnyttjande. Från barndomens påtvingade snatterier och stölder till vuxenlivets kapade bostäder, där hans "vänner" gjorde om hans bostäder till knarkarkvartar och hälericentraler. Vräkningarna var många.



En del av grunden tror jag var längtan efter normalitet. Om vännerna speglar den egna identiteten så blir det högstatus att ha icke utvecklingsstörda vänner. Kriminella kan vara en sån yta. Motprestationen är given - den utvecklingsstörde ska tillåta sig utnyttjas. Det finns många människor med intellektuella funktionshinder som använder stora delar av sitt liv till att betala av krediter för varor de aldrig sett skymten av, tvingats till sex eller skrämts till lydnad.

Björn hade tjatat i 15 år om att få spela "sitt liv". I "Knastahuet och mänskligheten" hämtades näring från hans egen uppväxt. Vet ni vad "slicka lister" är för något? Det är en metod från 60 och 70-talens uppfostringsanstalter. Om man var bångstyrig fick man slicka lister. Man tvingades ta så mycket stesolid att man inte kunde lyfta mungipan från golvlisten. Slicka lister.

Projektet med pjäsen blev en vändpunkt i Björns liv. Han fick - efter alldeles för lång väntan - en satellitbostad. Eget boende med garanti mot att kapas. Han fick en nära vän i medspelaren Bertram Heribertson. De klickade omedelbart, och snart var det bestämt att Björn skulle spendera sommaren hos dem på landet. Den värsta av de kriminella vännerna dog av en överdos. Och på scen gjorde han succe.

Tre veckor efter sista föreställningen dog Björn. Ibland känns livet mer än jävligt orättvist.

(bilden är hämtad från föreställningen, när huvudrollsfiguren tvingas slicka lister. Fotograf Henrik Hedenius)