Personer med funktionshinder på scen och i media

Så har det avsnitt av radioprogrammet "Välviljans apartheid" där jag medverkar sänts. Lyssna här. Katarina Hahr intervjuar Suzanne Osten, Göran Ragnerstam och mig. Jesper Odelberg finns med i ett reportage.

Det blev bättre än jag befarade. Direkt efter sändningen kände jag spontant att för mycket av vad som sades runt bordet inte skjöt direkt på kärnfrågorna. Men här har Katarina och hennes kolleger gjort ett bra arbete i redigeringen.

Nina Lekander (Expressens radioblogg) kommenterar: "Den här gången var samstämmigheten kanske lite väl stor och problematiseringsgraden för låg."

Det är bara att hålla med. Visst var det så. För vem vill sätta sig i studion och ta på sig rollen som den som står för att artister med funktionshinder INTE borde få finnas på scen? Och varför skulle nån göra det? Det räcker ju att göra som nu - låta bli att anställa dom.

Same same som public service, skulle man kunna säga. Och Annika Taesler, journalist och ambassadör vid STIL (Stiftelsen Independent Living) visar på detta i sin artikel på DN debatt.

Personer med funktionshinder anställs inte, syns och hörs inte. När undantag från detta görs så är det i roll och funktion som funktionshindrat offer i dokumentära format. Man är ålagd att ändra detta, men inget händer. Jonas Franksson, före detta programledare på CP-magasinet, berättar för mig att han fortfarande inbjuds så fort man ska prata funktionshinder och media. Han är fortfarande, åtskilliga år efter att det sista programmet i serien sänts, det färskaste exemplet från SVT på att man en gång i tiden försökt.

Görs det då inte något för att ändra på detta? Jodå, jag var själv inbjuden på ett seminarie om just de här frågorna för några månader sedan. Det var också andra företrädare för ett inkluderande kulturliv. En kollega från Very Special Arts stod bakom två representanter för public service vid registreringen. Enligt henne utspann sig följande dialog framför henne:

Person A: "Vad är det för nåt vi ska på?"

Person B svarar med att återge agendan och mot slutet av dagen pratar de cheferna för public service-bolagen.

Person A: "Då återkommer jag när cheferna pratar. Jag orkar inte med tjafset innan"

Cheferna själva skyller på anställningstryggheten. De anser att LAS bakbinder de så att de inte kan välja vilka som ska anställas själva. Därför kan de inte anställa några medarbetare med funktionshinder, trots att de självklart vill det.

Någon som tror på den förklaringen? Inte?