Kritiskt om kritikens utrymme

Just nu pågår en debatt om kulturkritikens tillstånd. Avstampet för debatten tycks vara tidskriften 00tals nummer "Vässa kritiken".
"VÄSSA KRITIKEN! Slappa omdömen, list-journalistik och en kritik som handlar
 mer om person än prestation. Tidningarnas kultur sidor behöver slipas, men hur?" anger de själva som aptitretare för numret.

Detta har i sin tur lett till en debatt i Expressen. Har utrymmet minskat, Var det bättre förr och Bloggarnas eventuella roll är några av frågorna.

Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att det blivit ett minskat utrymme för min konstart - teatern - i de medier jag följer. Men att kultur och nöjessidorna blivit fler. Det känns som om pappersmedia använder kultur/nöje som ett profilområde för att nå yngre läsare, och att teatern som 'gammelkultur' inte anses ingå i ungdomars kulturkonsumtion. Om min tes stämmer så är däremot spel och musik ungt i gammelmedias ögon.
Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att texternas längder krymper när det gäller recensioner av scenkonst. Med krympande textutrymme urvattnas möjligheten till djupgående åsiktsförmedling.

Jag saknar det. I min mening räckte inte de gamla, i min upplevelse större, formaten till heller. Under några år diskuterade vi på teatern om vi kunde hyra in kritiker på egen hand, för att få veta allt denne tyckte och möjligen också att kritikern skulle våga mer i prövandet av sin kritiska hållning.
Betty Nansen-teatret i Köpenhamn gör detta nu. 6 personer har fått anställning för att kritisera teaterns uppsättningar. Deras recensioner publiceras oredigerade på teaterns hemsida.
Automatreflexen hos de flesta är att det inte kan fungera, att det blir köpta recensioner. Jag menar att den åsikten baseras på tron att kritiken enbart skulle fylla en roll som reklam för ett scenverk. Jag tror teatern om att vilja ha en kommunikation med sin publik, och att reflektioner på vad som gjorts, t.ex. recensioner, därför är viktiga. Enbart positiva hyllningar skapar ingen utveckling, så varför reducera teatern till nån som bara vill ha reklam för sin produkt?

Bloggarnas roll diskuteras. Jag förfäras när man som Madeleine Grive på Expressen gör bloggarna till amatörer och betalda kritiker i gammelmedia likställs med kompetens. Jag har under mina år i branschen jobbat tillsammans med många rutinerade teaterarbetare. Och det är nog rimligt att säga att det inte är ovanligt att med åsikter om "recensenter som inte kan nåt". Om jag håller med? Nej, det kan jag inte säga. För min egen del är det inte recensionen ett sätt att få respons från någon som är likadan som jag, utan att få många röster som utifrån sitt eget perspektiv speglar vad vi åstadkommit. Visst händer det att en del lästa reflektioner ger mer näring och andra mindre, men så måste det bli om mångfalden ska ha nån funktion. Att däremot påstå att alla betalda papperstyckare är kompetenta och alla ickebetalda digitaltyckare är amatörer blir bara dumt.

Roligare då att göra som the Guardians (förmodar jag) betalda och kompetenta kritiker i deras teaterblogg. De listar (usch, fy, jag vet, men ur läsarperspektiv kan de faktiskt fungera då o då) de bästa kritikerbloggarna och hjälper sina läsare att hitta kvalificerade kultur och scenbloggar. Det känns väsentligt fräschare än kategoriska etiketter. Och om det är läsarnytta som är tidningens mantra så är det också ett kvalitativt bättre förhållningssätt.

Tidigare i Expressen: Peter Cornell, Nina Lekander.
Jenny Tunedal tycker om 00tal i AB.
Betty Nansen-teatret