Den känslan av uppförsbacke möter min kollega Gunilla (som har godkänt den här texten) varje ny pjäs. Oavsett om texten är lång eller kort. Efteråt så är nästa uppgift den omöjligaste på jorden, och den man nyss kämpat med lätt som en plätt.
Idag har vi genomfört ett av våra arbetspass för att ta oss förbi den här känslan. Och för att alla orden på bordet ska kopplas till varandra rätt, betyda rätt och sägas rätt.
Den här gången bröt vi ner stycket i korta, korta microtexter. Vi visualiserade den första, beskrev den bilden i ord, kopplade orden så att riktning och tempus var ok. Provade, rättade, provade igen. Provade nytt, provade igen, rättade och körde en gång till.
Sen tog vi microdel två och gjorde likadant. När den var ok så kopplade vi ihop den första och den andra. Provade. Rättade lite, eftersom nu erbjöds en helt ny möjlighet för att blanda ihop orden igen. Men - rätade ut det omedelbart, för nu fanns ju bilderna som vi beskrivit i huvudet och erfarenheten av vad som kändes rätt i kroppen. Sen fikade vi, för nu var huvudet fullt med ord. Det finns en gräns för hur mycket koncentration det får plats i en och samma tidsrymd.
Del tre repades in. Vi kopplade ett-två-tre. Sekvensen - allt som allt 1 min 15 sek - hade fem delmoment. 90 repetitionsminuter senare fanns den där. Uppförsbacken hade planat ut. Orden, kopplingarna och förståelsen fanns. Och pusskalas utbröt.
Det är självklart att det inte är det roligaste repetitionspasset innan man går in i det. Men det är då ett av de mest tillfredsställande att komma ut från - både för Gunilla och mig. Och ett av alla de tillfällen som jag beundrar en av mina kolleger som mest. För vad är modigare än att möta sina egna tillkortakommanden, brotta ner dom och leverera texten som om problemet aldrig funnits?
Postas också på Moomsteaterns sida.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar