Härliga barn och en konkretiserad fågelskrämma!

Repetitionerna har börjat. Torsdag 7 januari var det kollationering. Vi läste manus, såg kostym och scenografiskisser, diskuterade ljus, koreografi, lyssnade på musik och diskuterade hur vi kan komma att använda projicerat ljus integrerat i allt annat. Mycket information, med strax under trettio personer närvarande. Det betyder att ca hälften inte var med.

Inte med? Nej, det finns ca 30 personer till inblandade i projektet. Det är 24 barn och deras pedagoger från Nya Stenkulaskolan i Malmö. De fick en specialanpassad kollationering för barn dagen efter.

I fyra timmar möttes alla som ska jobba tillsammans. Barnen fick - inte bara lära känna utan - börja jobba tillsammans med pedagoger, backstagepersonal och skådespelare. Den ena övningen efter den andra gjordes, och alla som en sorts presentation. Den ena övningen berättade om en samarbetsform. Den andra om en lek som används i föreställningen. En tredje om hur man beter sig för att jobbet ska vara säkert, en fjärde om hur allt är möjligt. Och så fortsatte det: Samarbete mellan två eller flera, hela tiden i mixade grupper oavsett ålder och funktionsförmåga. Barnen fick en kollationering i lekform.

Vilka härliga ungar! Det fanns koncentration, vilja att utföra, glimt i ögat och stora smil.

Vår danska pedagogstuderande Tina skriver jättebra om det i sin blogg.

Efter en grym förkylning för mig som stal 1,5 repetitionsdag, så kom också den vuxna ensemblens egna arbete igång. Och vi började faktiskt på ett liknande sätt. Med ett öppet undersökande av figurer, situationer, kroppar och händelser. Hur ska Niclas hitta sin hund på två ben? Hur ska plåtis - som är en windowsbaserad reservdelsmänniska i vår tappning - förhålla sig till sin kropp och undvika stereotypen från 30-talsfilmen? Vilka uttryck skapar största möjliga spänning hos Häxan Västan och hur håller man balansen på en flotte? Och vad är en fågelskrämma?

Det sista är en jättebra fråga om man som Pierre Björkman är skådespelare med begränsad teoretisk överföringsförmåga och därtill storstadsbo. Pierre och jag har efter 17 års gemensamt arbete hittat fram till olika sätt att möta olika utmaningar. Det går inte alltid att veta i förväg vad som funkar, Pierre är en mästare på att överraska mig. Men att konkretisera är en bra början. Så igår byggde vi en fågelskrämma av gamla kläder ur kostymförrådet och diverse fyllnadsmaterial. Sen försökte vi få den att stå upp, trots att den inte har några muskler i sina uppstoppade armar och ben. Och därefter försökte Pierre få sina - av egen vilja - lealösa armar och ben att fungera som vore de av halm.

Om det fungerade? Ingen aning än. Och det är heller inget som oroar mig. På ett eller annat sätt hittar Pierre sin fågelskrämma, det vet jag redan. Men om det finns någon som vet var det står en fågelskrämma i sin naturliga miljö här i Skåne, så är du välkommen att höra av dig.

Blogginläggen från repetitionerna av Oz återfinns också på Mooms hemsida. (klicka på taggen "blogg")