Huvudet i hatten

Det här inlägget är skrivet av mina kolleger Sandra Johansson (producent) och Pierre Björkman (skådespelare)

I måndags var en av skådespelarna sjuk och repetitionerna styrdes om och blev lite kortare. Min kollega Pierre kom upp på kontoret på eftermiddagen och tog en kopp kaffe medan Suzanne bokade om hans hemresa med färdtjänst. Jag frågade Pierre hur dagen varit. Han svarade att de varit lediga mellan klockan halvtvå och två och då hade han målat. För Pierre är pauserna lika viktiga som repetitionerna. När jag däremot ställde samma fråga igår eftermiddag berättade Pierre livligt och med hela sitt kroppspråk om en scen han repat tillsammans med Ellen, som spelar Dorothy. Han försäkrade mig att det blir en väldigt gullig scen och det tror jag säkert - är det något Pierre brukar lyckas med så är det att charma publiken.
Pierre spelar alltså Fågelskrämman i OZ och redan samma dag som kollationeringen gjorde maskör Evalena en avgjutning av Pierres huvud. När Fågelskrämman är klar kommer Pierres huvud att finnas inuti hatten, och ansiktet sitter liksom på hatten. Pierre skrattar och skakar på huvudet när jag visar honom kostymskissen. "Jäkla skrälle" kallar han sin karaktär. Han refererar då egentligen till en sketch i Mitt i (P)lytet som vi spelade förra hösten, då Pierre spelade en isbjörn som kallar en pingvin för "jäkla fågelskrälle".

I förra veckan var vår affisch-illustratör Jerker Eriksson här och tog foton som han kan använda som grund till illustrationerna han gör. Pierre fick posera som fågelskrämma, eftersom "skrället" kommer att vara en av karaktärerna som syns på affischen. Resultatet kommer snart!



Inläggen om Oz publiceras också på Moomsteaterns backstageblogg.

Att kämpa med orden

Tänk er att alla orden ligger på bordet framför er - huller om buller. Och att ni vet att hur ni än gör så kommer troligen ordföljden att bli fel. Några ord är dessutom svåra att uttala. Några låter likadant men betyder inte alls samma sak. Uppgiften är nu att koppla samman alla orden till en enda text. Där alla ord kopplas rätt mot varandra, alla uttalas rätt och alltihop ska levereras som någon annan.

Den känslan av uppförsbacke möter min kollega Gunilla (som har godkänt den här texten) varje ny pjäs. Oavsett om texten är lång eller kort. Efteråt så är nästa uppgift den omöjligaste på jorden, och den man nyss kämpat med lätt som en plätt.

Idag har vi genomfört ett av våra arbetspass för att ta oss förbi den här känslan. Och för att alla orden på bordet ska kopplas till varandra rätt, betyda rätt och sägas rätt.
Den här gången bröt vi ner stycket i korta, korta microtexter. Vi visualiserade den första, beskrev den bilden i ord, kopplade orden så att riktning och tempus var ok. Provade, rättade, provade igen. Provade nytt, provade igen, rättade och körde en gång till.



Sen tog vi microdel två och gjorde likadant. När den var ok så kopplade vi ihop den första och den andra. Provade. Rättade lite, eftersom nu erbjöds en helt ny möjlighet för att blanda ihop orden igen. Men - rätade ut det omedelbart, för nu fanns ju bilderna som vi beskrivit i huvudet och erfarenheten av vad som kändes rätt i kroppen. Sen fikade vi, för nu var huvudet fullt med ord. Det finns en gräns för hur mycket koncentration det får plats i en och samma tidsrymd.

Del tre repades in. Vi kopplade ett-två-tre. Sekvensen - allt som allt 1 min 15 sek - hade fem delmoment. 90 repetitionsminuter senare fanns den där. Uppförsbacken hade planat ut. Orden, kopplingarna och förståelsen fanns. Och pusskalas utbröt.

Det är självklart att det inte är det roligaste repetitionspasset innan man går in i det. Men det är då ett av de mest tillfredsställande att komma ut från - både för Gunilla och mig. Och ett av alla de tillfällen som jag beundrar en av mina kolleger som mest. För vad är modigare än att möta sina egna tillkortakommanden, brotta ner dom och leverera texten som om problemet aldrig funnits?

Postas också på Moomsteaterns sida.

En alldeles för stadig flotte

Frank Baums "Trollkarlen från Oz" är egentligen inte skriven för att bli teater. Det kan man snabbt konstatera när man läst den över hundra år gamla boken. Hollywood gjorde därför helt rätt när man tog grundidén och gjorde något helt eget med materialet - det som sedan blev filmen med Judy Garland som Dorothy.

Vi har gjort likadant. Dvs förhåller oss extremt fritt till både boken och Hollywood. I Baums original råkar gänget ut för en massa äventyr som häxan och hennes förslavade apor iscensätter. Det hoppade Hollywood till stora delar över, men det är nåt vi istället har tagit fasta på.

I ett av dom hamnar gänget på en flotte. Och vattnet runt om dom blir allt vildare. Ska dom kunna hålla sig kvar? Just nu har några av skådisarna inga som helst problem. Scengolvet som utgör flotten är hur stadigt som helst! Just det - konkretisera! Men... eftersom det inte finns några egentliga "flottar" längre, bara stadiga pontonbryggor som känns som fast mark, så är det inte det lättaste att ordna. Eventuellt flyttas därför ett repetitionspass till en bassäng. Vi får se....

England före igen

I Sverige är det sällsynt med skådespelare med funktionshinder i TV och film. I England - där händer det hela tiden. Nu har långköraren "Coronation street" rekryterat (ytterligare en) skådespelare i rullstol. Hon heter Cherylee Houston och ska göra karaktären Izzy.

Jag har tidigare skrivit om att England kunde tjäna som förebild för oss andra, t.ex. här. Artikeln i Digital spy spär på det intrycket. Den avslutas med en uppräkning av andra karaktärer med funktionshinder i "Coronation street", samtliga spelade av skådespelare med egen funktionsnedsättning, och följs av en listning av andra serier som tagit ombord skådespelare med funktionshinder.

En i sanning upplyftande läsning.

Krigs och hörselskadade svanar

Sri Lanka är hårt drabbat av ett nyligen avslutat inbördeskrig. Den lokala koreografen Jehan Aloysius har samlat invalidiserade soldater och människor med hörselnedsättning för ett gemensamt uppförande av Svansjön.

Läs mer på CNNs iReport här och här (video). Videon ger inblick i repetitionerna. Bildspelet är från färdig föreställning.




För mig är det jätteglädjande att se de här bilderna. Att arbeta inom konstformerna kostar pengar. Det gör att jag mestadels nås av västerländska rapporter om grupper och nya verk.

Kritiskt om kritikens utrymme

Just nu pågår en debatt om kulturkritikens tillstånd. Avstampet för debatten tycks vara tidskriften 00tals nummer "Vässa kritiken".
"VÄSSA KRITIKEN! Slappa omdömen, list-journalistik och en kritik som handlar
 mer om person än prestation. Tidningarnas kultur sidor behöver slipas, men hur?" anger de själva som aptitretare för numret.

Detta har i sin tur lett till en debatt i Expressen. Har utrymmet minskat, Var det bättre förr och Bloggarnas eventuella roll är några av frågorna.

Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att det blivit ett minskat utrymme för min konstart - teatern - i de medier jag följer. Men att kultur och nöjessidorna blivit fler. Det känns som om pappersmedia använder kultur/nöje som ett profilområde för att nå yngre läsare, och att teatern som 'gammelkultur' inte anses ingå i ungdomars kulturkonsumtion. Om min tes stämmer så är däremot spel och musik ungt i gammelmedias ögon.
Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att texternas längder krymper när det gäller recensioner av scenkonst. Med krympande textutrymme urvattnas möjligheten till djupgående åsiktsförmedling.

Jag saknar det. I min mening räckte inte de gamla, i min upplevelse större, formaten till heller. Under några år diskuterade vi på teatern om vi kunde hyra in kritiker på egen hand, för att få veta allt denne tyckte och möjligen också att kritikern skulle våga mer i prövandet av sin kritiska hållning.
Betty Nansen-teatret i Köpenhamn gör detta nu. 6 personer har fått anställning för att kritisera teaterns uppsättningar. Deras recensioner publiceras oredigerade på teaterns hemsida.
Automatreflexen hos de flesta är att det inte kan fungera, att det blir köpta recensioner. Jag menar att den åsikten baseras på tron att kritiken enbart skulle fylla en roll som reklam för ett scenverk. Jag tror teatern om att vilja ha en kommunikation med sin publik, och att reflektioner på vad som gjorts, t.ex. recensioner, därför är viktiga. Enbart positiva hyllningar skapar ingen utveckling, så varför reducera teatern till nån som bara vill ha reklam för sin produkt?

Bloggarnas roll diskuteras. Jag förfäras när man som Madeleine Grive på Expressen gör bloggarna till amatörer och betalda kritiker i gammelmedia likställs med kompetens. Jag har under mina år i branschen jobbat tillsammans med många rutinerade teaterarbetare. Och det är nog rimligt att säga att det inte är ovanligt att med åsikter om "recensenter som inte kan nåt". Om jag håller med? Nej, det kan jag inte säga. För min egen del är det inte recensionen ett sätt att få respons från någon som är likadan som jag, utan att få många röster som utifrån sitt eget perspektiv speglar vad vi åstadkommit. Visst händer det att en del lästa reflektioner ger mer näring och andra mindre, men så måste det bli om mångfalden ska ha nån funktion. Att däremot påstå att alla betalda papperstyckare är kompetenta och alla ickebetalda digitaltyckare är amatörer blir bara dumt.

Roligare då att göra som the Guardians (förmodar jag) betalda och kompetenta kritiker i deras teaterblogg. De listar (usch, fy, jag vet, men ur läsarperspektiv kan de faktiskt fungera då o då) de bästa kritikerbloggarna och hjälper sina läsare att hitta kvalificerade kultur och scenbloggar. Det känns väsentligt fräschare än kategoriska etiketter. Och om det är läsarnytta som är tidningens mantra så är det också ett kvalitativt bättre förhållningssätt.

Tidigare i Expressen: Peter Cornell, Nina Lekander.
Jenny Tunedal tycker om 00tal i AB.
Betty Nansen-teatret

Härliga barn och en konkretiserad fågelskrämma!

Repetitionerna har börjat. Torsdag 7 januari var det kollationering. Vi läste manus, såg kostym och scenografiskisser, diskuterade ljus, koreografi, lyssnade på musik och diskuterade hur vi kan komma att använda projicerat ljus integrerat i allt annat. Mycket information, med strax under trettio personer närvarande. Det betyder att ca hälften inte var med.

Inte med? Nej, det finns ca 30 personer till inblandade i projektet. Det är 24 barn och deras pedagoger från Nya Stenkulaskolan i Malmö. De fick en specialanpassad kollationering för barn dagen efter.

I fyra timmar möttes alla som ska jobba tillsammans. Barnen fick - inte bara lära känna utan - börja jobba tillsammans med pedagoger, backstagepersonal och skådespelare. Den ena övningen efter den andra gjordes, och alla som en sorts presentation. Den ena övningen berättade om en samarbetsform. Den andra om en lek som används i föreställningen. En tredje om hur man beter sig för att jobbet ska vara säkert, en fjärde om hur allt är möjligt. Och så fortsatte det: Samarbete mellan två eller flera, hela tiden i mixade grupper oavsett ålder och funktionsförmåga. Barnen fick en kollationering i lekform.

Vilka härliga ungar! Det fanns koncentration, vilja att utföra, glimt i ögat och stora smil.

Vår danska pedagogstuderande Tina skriver jättebra om det i sin blogg.

Efter en grym förkylning för mig som stal 1,5 repetitionsdag, så kom också den vuxna ensemblens egna arbete igång. Och vi började faktiskt på ett liknande sätt. Med ett öppet undersökande av figurer, situationer, kroppar och händelser. Hur ska Niclas hitta sin hund på två ben? Hur ska plåtis - som är en windowsbaserad reservdelsmänniska i vår tappning - förhålla sig till sin kropp och undvika stereotypen från 30-talsfilmen? Vilka uttryck skapar största möjliga spänning hos Häxan Västan och hur håller man balansen på en flotte? Och vad är en fågelskrämma?

Det sista är en jättebra fråga om man som Pierre Björkman är skådespelare med begränsad teoretisk överföringsförmåga och därtill storstadsbo. Pierre och jag har efter 17 års gemensamt arbete hittat fram till olika sätt att möta olika utmaningar. Det går inte alltid att veta i förväg vad som funkar, Pierre är en mästare på att överraska mig. Men att konkretisera är en bra början. Så igår byggde vi en fågelskrämma av gamla kläder ur kostymförrådet och diverse fyllnadsmaterial. Sen försökte vi få den att stå upp, trots att den inte har några muskler i sina uppstoppade armar och ben. Och därefter försökte Pierre få sina - av egen vilja - lealösa armar och ben att fungera som vore de av halm.

Om det fungerade? Ingen aning än. Och det är heller inget som oroar mig. På ett eller annat sätt hittar Pierre sin fågelskrämma, det vet jag redan. Men om det finns någon som vet var det står en fågelskrämma i sin naturliga miljö här i Skåne, så är du välkommen att höra av dig.

Blogginläggen från repetitionerna av Oz återfinns också på Mooms hemsida. (klicka på taggen "blogg")

Ovanligt assistansdjur

Wylie heter en 10-årig kille med autism i Oregon. Han umgås med George. Att George, som är en elefant, är 312 gånger större spelar ingen roll.



Det blir allt vanligare med assistansdjur. Personer med autism är en av grupperna som får hjälp av djuren. Att relatera till djuret skapar lugn.

Rullstolsburen skådespelare nominerad som bästa komediskådis

Han fanns på rap-scenen när han var ung. Men han avslutade aldrig sin artistkarriär när olyckan var framme. I november 2001 var Daryl "Chill" Mitchell inblandad i en mc-olycka som lämnade honom paralyserad från midjan och ner.

Nu är han nominerad till NAACPs Image Award—Outstanding Actor in a Comedy Series i TV-klassen för sin roll i "Brothers". Han är samtidigt ambassadör för Reeve foundation (stiftelse skapad av Christopher Reeve, som spelade Stålmannen).

Jag har själv inte sett serien, men den går på Fox, och det finns fler klipp att se på Youtube.

Sluta röka?

Har din teater avgett ett nyårslöfte? Annars har the Guardians Matt Trueman ett förslag - sluta röka på scen.

Hans förslag har inget med hälsa att göra. Han anser att ett nyårslöfte om att sluta röka på scen borde kunna baseras på konstnärlig grund. Teaterarna är helt enkelt inte tillräckligt bra på att göra det, till skillnad från filmen.

Läs mer här.

Det är komplicerat att vara svensk

Svenska värden, svenska traditioner, svensk kultur. Begrepp som nu görs politiskt aktuella. Men vilka är dom här svenska kulturella traditionerna?



Två av dom mest aktuella i dagarna analyseras i utländsk press. Läs Jeremy Stahls betraktelse över svensk jul och Kalle Anka. Det är lätt att förstå hans förvåning över hur ett helt land stängs av för att alla gemensamt titta på tecknade filmer, samma varje år, varav bara en eller två handlar om julen. En svensk tradition helt utan svensk grund.



Fortsätt med Mark Espiners historik i the Guardians blogg över Freddie Frintons insatser i sketchen "Grevinnan och betjänten". Tydligen delar tyskarna vår tvångstanke att varje nyår måste firas med att titta på en i Tyskland specialinspelad - för britterna själva komplett okänd - sketch om en ett 90-årsfirande.

Själv slutade jag titta för länge sen. Gör det mig osvensk?

Inför repetitionsstart

Så här dagarna innan kollationeringen är det många tankar, papper, metoder, upplägg, ledord, känslor, scheman, lösningar, processer, individuella anpassningar, möten och samtal som samsas om utrymmet. Och ändå lite ensamt. Då spelar det ingen roll att som jag föredra att söka lösningarna genom processinriktat arbete tillsammans. Ansvaret även för det valet är likafullt mitt.

På torsdag är det kollationering. "Trollkarlen från Oz" blir (inte så) bara "Oz" i Moomsteaterns tappning. Äntligen samlas hela Mooms fasta ensemble och arbetar tillsammans på golvet igen. Vi är ett stort gäng som är engagerade. Dryga 20-talet medarbetare är engagerade. Till det kommer 24 staterande barn och deras pedagoger från Nya Stenkula-skolan.

Hjärna, hjärta, mod och hemlängtan. "Oz" har premiär 13 mars. Min premiär är på torsdag.