Glada Hudiks lingon-trailer

Hur måna lingon finns det i världen är titeln på långfilmen som har Glada Hudik-skådisar med. En trailer har just lagts ut. Det ser kul ut!

Psykiskt sjuka porträtteras som våldsamma i media

Engelska the Guardian publicerade en intressant artikel om hur brittiska medias dramaproduktioner beskriver personer med psykisk ohälsa. Hela 45% av karaktärerna beskrivs som våldsamma.Om de inte är direkt våldsamma så hotar de sin omgivning.

Därtill tar man sig språkliga friheter i beskrivningen personer med psykisk sjukdom på ett sätt man antagligen inte skulle tillåta sig om andra minoriteter. 63% av omnämningarna var "pejorative, flippant or unsympathetic". Bland exemplen finns "crackpot", "a sad little psycho", "basket case" , "where did you get her from, Care in the Community?" och "he was looney tunes".

I TV-serien friends utbrister Chandler: "Ding dong the psycho's gone."

Glasgow media group följde primetime tv mellan 16 och 23 på kvällarna. Man fann 74 episoder från 34 program som på något sätt behandlade psykisk ohälsa. I 33 av de avsnitten kopplades psykisk sjukdom till våldsamhet med exempel som schizofren patient som hämnas sin mördade flickvän. I 48 fall ställde man till andra problem, som att en kvinna sövde och låg med prästen för att splittra hans familj. I ytterligare 53 fall skadade karaktärerna med psykisk sjukdom sig själva.

Läs hela artikeln här.

Problemet med porträtterandet av stigmatiserade grupper är att man alltid - och med viss rätt - kan försvara sig med att man inte berättar något om alla personer med ett visst stigma när man beskriver en karaktär, utan att man bara berättar om just den aktuella rollfiguren. Men när alla gör likadant uppstår likväl problemet.
Företrädare för t.ex. skådespelare med funktionshinder argumenterar om vikten av att man ska finnas med i roller där funktionshindret inte har en bärande betydelse. Skulle detta vara fallet, skulle mångfalden bilder i sig differentiera bilden av personer med funktionsnedsättning. Så även när gammal stereotyp avbildning används, så blir den inte ett märke för en hel grupp människor.

Men där är vi inte, som bekant. Tvärtom. När personer med funktionsnedsättning avbildas är funktionshindret oftast bärande, och rollen görs av en normativ skådis.
Detsamma gäller så klart för personer med psykisk ohälsa. Men här är situationen än mer pressad. Ty inte nog med att psykisk ohälsa behandlas stereotypt, och att okunskapen är monumental. Hur lockande är det inte för en manusförfattare att förklara snaskiga oförklarliga beteenden med galenskap?

Hollywoods beroende av funktionshinder

Liam Lacey är kolumnist på Torontotidningen The globe and mail. I sin senaste krönika dissekerar han Hollywoods beroende av funktionshinder. Artikeln ligger här, men jag finner den så intressant att jag tillåter mig ett väldigt långt citat på hela texten.

In The King’s Speech, which opens Friday, Colin Firth’s performance as George VI, the British wartime monarch who had a bad stammer, will undoubtedly earn him an Oscar nomination. Other possible Oscar nominees in theatres now include Anne Hathaway, for her role in Love and Other Drugs as a young woman with Parkinson’s disease. Then there’s Jeff Bridges as a one-eyed marshal in True Grit, and James Franco, who graduates to amputee status over the course of 127 Hours.

Disability has always been a preoccupation of the Hollywood story – and image-making machine. The list is long and familiar: As Good as It Gets, Avatar, A Beautiful Mind, Forrest Gump, My Left Foot, Rain Man and Scent of a Woman. “The academy is a veritable dictionary of diseases, both physical and mental,” writes Emanuel Levy in his book All about Oscar: The History and Politics of the Academy Awards.

Sometimes it seems all those worthy movies about addiction, alcoholism, amnesia, autism, blindness, disfigurement and paraplegia are sacrificial offerings to the movie muse, so the studios can keep on making more frivolous films that celebrate youth, speed and beauty.

One interesting shift is that the disability-rights lobby has begun to get involved in the conversation. Hollywood’s affliction addiction was satirized in Ben Stiller’s 2008 film Tropic Thunder, in which Robert Downey Jr. discusses the error of going “full retard” (as in Sean Penn’s I Am Sam) as opposed to “half retard,” when vying for an Oscar.

Disability-rights groups, who have become increasingly prominent during the past few Oscar seasons, didn’t care for the joke. The 2009 Oscars also saw protests against Jerry Lewis receiving the Jean Hersholt Humanitarian Award because of his offensive comments about people who use wheelchairs. There were also protests in 2005, for nominations for Million Dollar Baby and The Sea Inside, both about quadriplegic characters who are taken off life support.

You might wonder why people with disabilities aren’t more grateful to Hollywood for its efforts. To answer that, try watching Bonnie Sherr Klein’s 2008 National Film Board documentary, Shameless: the ART of Disability (you can see it on the NFB website) in which five people have a pyjama party, each picking one Hollywood depiction of disability.

Humorist David Roche, whose face is disfigured, picks The Elephant Man. Catherine Frazee, a poet and professor, who uses a wheelchair, picks Heidi, the movie where the plucky Shirley Temple inspires another little girl to get out of her wheelchair and walk.

You quickly grasp that Hollywood’s portrayal of characters with disabilities is, when not offensive, typically ridiculous.

There are a lot of useful things to learn from the growing field of disabilities studies. An essay by Michael Hayes and Rhonda Black in the Disability Studies Quarterly (Spring, 2003) analyzes the pattern Hollywood films typically use: (a) confinement, (b) hope for rehabilitation, (c) denial of rehabilitation, and (d) reconciliation to confinement. At the heart of the critique is the point that the films’ focus on pity, or sadness about another’s condition, is all about confinement: Poor them, kind us.

While dabbing our eyes this Christmas over some of these award-calibre performances, it might be useful to ask ourselves a few questions: Is this a disabled character or just a character with a disability? Does their impairment make them saintly, super-human or villainous? Does the movie imply the character’s only release from their condition is through death?

To put the issue in seasonal terms, we should be still able to say, “God bless us, every one,” without buying the whole pitiful turkey.

No Problem Orchestra husband hos hoven

No Problem Orchestra är ett band från Österrike, där bandmedlemmarna har olika funktionsnedsättningar. Flera av dem har Down syndrom.

Turnégiggen håller onekligen klass. Vad sägs om Prins Williams bröllop i London och Prins Albert IIs giftermål i Monaco.

Materialet på Youtube är sparsmakat. Det enda rent musikaliska klippet är en amatörinspelning av umpa-umpa till glöggen. AP säger dock att repertoaren går från klassiskt till rock.

Staff Benda i SVT

Bandet Staff Benda Bilili från KOngo Kinshasa är sammansatt av musiker med funktionsnedsättning, som gått från att vara hemlösa och spela på gatorna till världsturné.

SVT var vakna när de kom till Sverige i år, och igår kunde man se bandet i "Groove på Göta Källare". (länk till programmet)

SVTplays inspelning är inte möjlig att infoga i bloggen, ni får klicka er dit och titta. Under tiden - här är en youtubevideo från samma kväll.

Moomsskådis i polisserie

På onsdag börjar nästa berättelse om Anna Janssons poliskvinna Maria Wern i TV4. Och då får alla bloggläsare chansen att se Moomsteaterns Pierre Björkman i den biroll han ägnade en en tidig höstvecka åt för ett och ett halvt år sen.

"Alla de stillsamma döda" visas onsdag 8 dec och 15 dec på TV4.

Läs om Pierres inspelningar i "Svensk film rollbesätter skådespelare med Downs", "Konsten att vänta på ett intelligent sätt" samt "Visslingar och rop"

Malmönyckeln

Malmö stad meddelar att Malmönyckeln åter finns och fungerar från och med idag. Nu permanentas satsningen. Det är jättebra!

Malmönyckelns koncept är enkelt. Det tar vara på att många personer med intellektuella funktionsnedsättningar behöver ha någon med sig för att kunna tillgodogöra sig fritids och kulturutbudet. Med Malmönyckeln får dessa personer ta med sig en kompis, ledsagare, assistent utan extra kostnad.

Fler än 40 arrangörer och producenter inom kultur/fritid har anslutit sig. Moomsteatern är självklart med. Det här är en enkel bjudning som de flesta borde kunna ställa upp på.

Men hur är det med den saken egentligen?

Alla de största studieförbunden medverkar.

- Alla de största kulturinstitutionerna är med, men bland de fria grupperna saknas flera, t.ex. Bastionen. Varför det?
- De flesta arrangörer med kommunalt stöd är med. Men inte till exempel Inkonst. Varför?
- Utfallet bland privata arrangörer är dåligt. Det borde vara överkomligt för de stora aktörerna som KB, Nöjesteatern och SF att acceptera Malmökortet.
- Inom idrotten är många stora med på ett föredömligt sätt. Men är det inte lite småsnålt av MFF att undanta de stora matcherna från erbjudandet (man undantar premiären och helsingborgsderbyt)? Så himla många är det väl ändå inte som använder nyckeln? Malmö Redhawks är inte på banan över huvud taget. Illa, illa.

Är konceptet något för din kommun? Kontaktuppgifter och beskrivning av Malmönyckeln hittar du här.
Vill du ha koll på vad som händer inom Malmönyckeln? Prova deras facebook-sida.