För sisådär 25 år och 2 månader sedan träffade jag den
första upplagan skådespelare i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler
Grynbodgatan i Malmö. Namnet
Moomsteatern fanns inte, egen scen fanns inte, ingen vana eller erfarenhet av
teater heller.
Jag minns tydligt hur Evert, en av deltagarna, låg med
huvudet hukat under en stol och skrek ”det går inte, inte går inte”. Han visste
inte vad som förväntades av honom, och det var under stolen han gav uttryck för
sin osäkerhet.
Idag har våra skådisar fortbildats på Teaterhögskolan,
marknadsmässiga löner och en stabil plattform i svensk teaterliv. De repar en pjäs, spelar en annan och
turnerar med en tredje samtidigt. De samarbetar med institutionsteatrar och
turnerar internationellt. Det händer att de blir tillfrågade om sina
autografer.
Av detta visste jag intet när jag stod där på repsalsgolvet
för 25 år sedan. Jag visste att jag ville revoltera mot den attityd som utsåg
mig till hjälten (subjekt) som gjorde underverk med de utvecklingsstörda
(objekt), och reducerade huvudpersonerna till några som inte var delaktiga i
sin egen utveckling.
Jag visste att jag ville undersöka vad som hände om man bannlyste alla pedagogiska, terapeutiska och sociala mål och bara jobbade med det konstnärliga uttrycket.
Jag visste att jag ville undersöka vad som hände om man bannlyste alla pedagogiska, terapeutiska och sociala mål och bara jobbade med det konstnärliga uttrycket.
Jag ville se om det gick att förskjuta makt till den det
berörde.
Jag ville utforska, forska på vad som var möjligt och
strunta i om alla innan sett det som omöjligt.
Jag visste bara inte att det skulle gå så här bra.
Jag är stolt över att ha varit en del av det som idag är en
unik pärla bland Sveriges teatrar. Och fylld av kärlek till de skådespelare som
jag fått sällskap med på vägen.
För utan Evert Eriksson, som fem år efter sitt hukande under
stolen gjorde huvudrollen och ägde scenen i ”Paradiset t.o.r.”, så hade jag
inte haft varken ett jobb eller en teater att överlämna nu 2012.
Pionjärer som Lotta Nilsson, Carina Ohlsson, Bertil Serder,
Veijo Thavanainen, Björn Johansson och Helen-Kristin Berenvik var de som
skapade grunden vars vunna kunskaper den senare generationen skådisar har
skördat. Det är i kollektivet som Moomsteatern både byggt och lagrat sin kompetens.
Med konstnärliga framgångar, kulturpolitisk förankring och
metoduppbyggnad som håller över tid så har jag gått i mål. Jag får nog tillstå
att Mooms har överträffat min egen hejdlösa vision om vad som skulle kunna vara
möjligt.
Alla mål har nåtts. Utom ett.
Min strävan efter att bygga en teater vars identitet vilar
helt på dess skådespelare med funktionsnedsättning, inte på dess grundare. Där skådespelarna är subjekten, inte ledaren.
Detta - det sista målet - kan jag bara nå genom att gå.
Med sorg över att inte få leva och andas den luft som är så
speciell när vi jobbar tillsammans, skådisarna och jag. Men med en enorm
stolthet över att ha nått den punkt där bara detta finns kvar att göra.
Kjell Stjernholm
fotnot: Jag fortsätter inom kultur och funktionsnedsättning, nu som verksamhetsutvecklare på
Studieförbundet Vuxenskolans förbundskansli.
Tack för dina "avskedsord", denna fina sammanfattning, den känns på goda grunder högtidlig och mycket betydelsefull! Du har öppnat dörrar som andra nu kan passera så mycket enklare, men att hålla din tydliga målsättning är inte allom givet. "Jag visste att jag ville undersöka vad som hände om man bannlyste alla pedagogiska, terapeutiska och sociala mål och bara jobbade med det konstnärliga uttrycket. Jag ville se om det gick att förskjuta makt till den det berörde. Jag ville utforska, forska på vad som var möjligt och strunta i om alla innan sett det som omöjligt." Det var möjligt! Som när Hans Rosling sväljer sitt svärd för att visa att det omöjliga visst är möjligt. Varmt lycka till med fortsättningen Kjell och tack för din banbrytande gärning så här långt! Varma hälsningar!
SvaraRadera