Ett mästerverk

Jag gick till Mooms premiär av "Mannen utan riktning" med skyhöga förväntningar. Varför skulle jag inte det? Förra omgången samarbete gav lysande "Compagnie of strangers". Nu fanns en ännu längre, mer fördjupad process och ett samarbete med Riksteaterns större resurser.

Jag tappade hakan efter 40 sekunder, och fick inte upp den från bröstet förrän långt, långt senare när muntorrheten tvingade mig att svälja. Den är fantastisk.

Jag ska inte börja recensera mina vänner och forna kolleger. Jag har bara hyllningar att leverera, och jag har redan skickat berömmet person till person. Jag nöjer mig med att helt utan ödmjukhet inta den särskilda utsiktspunkt jag har efter att under hela mitt liv ha sett stora delar av den internationella elitens arbete inom scenkonst/funktionsnedsättning. Och från den plattformen kan jag med stolthet påstå att Mooms nu gjort något som håller högsta internationella klass.

Men kommer folk att se det jag ser? Eller kommer de att förfäras över att normbrotten, absurditeterna, förhöjningen och osentimentaliteten gör att man inte känner igen feelgood-stereotypen av personligheter med utvecklingsstörning från tv? Att det stenhårda kollektiva greppet om pjäsen, i alla dess moment och skiktningar, gör det omöjligt att kunna ge dem en uppmuntrande klapp på huvudet? I så fall är det ack så välkommet. En befrielse.

"detta är ett mästerverk" utropar Sydsvenskans Boel Gerell. Det är inga överord.

("under våren får övriga Sverige smaka på detta surrealistiskt ojämförliga blandkonstrecept", säger Nummer.se. "förföriskt och omtumlande allkonstverk", tycker Skånskan. "en fenomenal förmåga att i ofta ordlösa scener och expressionistiskt åskådliga tablåer nå in till våra mest fundamentala existentiella frågor om tillhörighet och ensamhet, kärlek och sorg, tillit och fruktan", säger KvP/Exp)