"Jag visste bara inte att det skulle gå så här bra."

För sisådär 25 år och 2 månader sedan träffade jag den första upplagan skådespelare i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler Grynbodgatan i Malmö.  Namnet Moomsteatern fanns inte, egen scen fanns inte, ingen vana eller erfarenhet av teater heller.

Jag minns tydligt hur Evert, en av deltagarna, låg med huvudet hukat under en stol och skrek ”det går inte, inte går inte”. Han visste inte vad som förväntades av honom, och det var under stolen han gav uttryck för sin osäkerhet.

Idag har våra skådisar fortbildats på Teaterhögskolan, marknadsmässiga löner och en stabil plattform i svensk teaterliv.  De repar en pjäs, spelar en annan och turnerar med en tredje samtidigt. De samarbetar med institutionsteatrar och turnerar internationellt. Det händer att de blir tillfrågade om sina autografer.

Av detta visste jag intet när jag stod där på repsalsgolvet för 25 år sedan. Jag visste att jag ville revoltera mot den attityd som utsåg mig till hjälten (subjekt) som gjorde underverk med de utvecklingsstörda (objekt), och reducerade huvudpersonerna till några som inte var delaktiga i sin egen utveckling.
Jag visste att jag ville undersöka vad som hände om man bannlyste alla pedagogiska, terapeutiska och sociala mål och bara jobbade med det konstnärliga uttrycket.  

Jag ville se om det gick att förskjuta makt till den det berörde.

Jag ville utforska, forska på vad som var möjligt och strunta i om alla innan sett det som omöjligt.

Jag visste bara inte att det skulle gå så här bra.

Jag är stolt över att ha varit en del av det som idag är en unik pärla bland Sveriges teatrar. Och fylld av kärlek till de skådespelare som jag fått sällskap med på vägen.

För utan Evert Eriksson, som fem år efter sitt hukande under stolen gjorde huvudrollen och ägde scenen i ”Paradiset t.o.r.”, så hade jag inte haft varken ett jobb eller en teater att överlämna nu 2012.

Pionjärer som Lotta Nilsson, Carina Ohlsson, Bertil Serder, Veijo Thavanainen, Björn Johansson och Helen-Kristin Berenvik var de som skapade grunden vars vunna kunskaper den senare generationen skådisar har skördat. Det är i kollektivet som Moomsteatern både byggt och lagrat sin kompetens.

Med konstnärliga framgångar, kulturpolitisk förankring och metoduppbyggnad som håller över tid så har jag gått i mål. Jag får nog tillstå att Mooms har överträffat min egen hejdlösa vision om vad som skulle kunna vara möjligt.

Alla mål har nåtts. Utom ett.

Min strävan efter att bygga en teater vars identitet vilar helt på dess skådespelare med funktionsnedsättning, inte på dess grundare.  Där skådespelarna är subjekten, inte ledaren. Detta - det sista målet - kan jag bara nå genom att gå.

Med sorg över att inte få leva och andas den luft som är så speciell när vi jobbar tillsammans, skådisarna och jag. Men med en enorm stolthet över att ha nått den punkt där bara detta finns kvar att göra.

Kjell Stjernholm

fotnot: Jag fortsätter inom kultur och funktionsnedsättning, nu som verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolans förbundskansli.