Kettil Alane på Konstskolan Freja

Idag har jag varit på vernissage hos Konstskolan Freja i Kristianstad. Det är en konstskola för personer med intellektuell funktionsnedsättning och drivs av Studieförbundet Vuxenskolan  i samarbete med Kristianstad kommun.

Ett exempel på den rikedom av verksamheter i skärningspunkten kultur/personer med funktionsnedsättning som finns i min nya organisation. Det är verkligen ett helt land av möjligheter jag möter.

Jag fastnade för det här verket av Kettil Alane. Det är keramik, ett nytt uttrycksmedel för säsongen. Utställningen hålls på kulturhuset Barbacka.

"Jag visste bara inte att det skulle gå så här bra."

För sisådär 25 år och 2 månader sedan träffade jag den första upplagan skådespelare i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler Grynbodgatan i Malmö.  Namnet Moomsteatern fanns inte, egen scen fanns inte, ingen vana eller erfarenhet av teater heller.

Jag minns tydligt hur Evert, en av deltagarna, låg med huvudet hukat under en stol och skrek ”det går inte, inte går inte”. Han visste inte vad som förväntades av honom, och det var under stolen han gav uttryck för sin osäkerhet.

Idag har våra skådisar fortbildats på Teaterhögskolan, marknadsmässiga löner och en stabil plattform i svensk teaterliv.  De repar en pjäs, spelar en annan och turnerar med en tredje samtidigt. De samarbetar med institutionsteatrar och turnerar internationellt. Det händer att de blir tillfrågade om sina autografer.

Av detta visste jag intet när jag stod där på repsalsgolvet för 25 år sedan. Jag visste att jag ville revoltera mot den attityd som utsåg mig till hjälten (subjekt) som gjorde underverk med de utvecklingsstörda (objekt), och reducerade huvudpersonerna till några som inte var delaktiga i sin egen utveckling.
Jag visste att jag ville undersöka vad som hände om man bannlyste alla pedagogiska, terapeutiska och sociala mål och bara jobbade med det konstnärliga uttrycket.  

Jag ville se om det gick att förskjuta makt till den det berörde.

Jag ville utforska, forska på vad som var möjligt och strunta i om alla innan sett det som omöjligt.

Jag visste bara inte att det skulle gå så här bra.

Jag är stolt över att ha varit en del av det som idag är en unik pärla bland Sveriges teatrar. Och fylld av kärlek till de skådespelare som jag fått sällskap med på vägen.

För utan Evert Eriksson, som fem år efter sitt hukande under stolen gjorde huvudrollen och ägde scenen i ”Paradiset t.o.r.”, så hade jag inte haft varken ett jobb eller en teater att överlämna nu 2012.

Pionjärer som Lotta Nilsson, Carina Ohlsson, Bertil Serder, Veijo Thavanainen, Björn Johansson och Helen-Kristin Berenvik var de som skapade grunden vars vunna kunskaper den senare generationen skådisar har skördat. Det är i kollektivet som Moomsteatern både byggt och lagrat sin kompetens.

Med konstnärliga framgångar, kulturpolitisk förankring och metoduppbyggnad som håller över tid så har jag gått i mål. Jag får nog tillstå att Mooms har överträffat min egen hejdlösa vision om vad som skulle kunna vara möjligt.

Alla mål har nåtts. Utom ett.

Min strävan efter att bygga en teater vars identitet vilar helt på dess skådespelare med funktionsnedsättning, inte på dess grundare.  Där skådespelarna är subjekten, inte ledaren. Detta - det sista målet - kan jag bara nå genom att gå.

Med sorg över att inte få leva och andas den luft som är så speciell när vi jobbar tillsammans, skådisarna och jag. Men med en enorm stolthet över att ha nått den punkt där bara detta finns kvar att göra.

Kjell Stjernholm

fotnot: Jag fortsätter inom kultur och funktionsnedsättning, nu som verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolans förbundskansli.

Rörliga bilder från "Jag vill få vara Mamma"

Nu finns rörliga bilder från Moomsteaterns och Göteborgs stadsteaters samarbete "Jag vill få vara Mamma" av Ann-Sofie Bárány.



Mer om föreställningen på resp. teaters hemsida. http://www.stadsteatern.goteborg.se/ och http://www.moomsteatern.com/

Tyst tecknar Fame

Tyst Teater flyttar gränser för vad scenkonst kan och borde vara. Tillsammans med Cullbergbaletten utmanade man hör-monopolet i dansföreställningen "Vibragera" 2009. Nu ger man sig på musikal - och gör den till en visukal. Och utan att ha sett den måste valet av "Fame" betraktas som kongenialt. En ensemble av blandat hörande och tecknande, som alla brinner och vill nå scenens ljus. Ja, ni fattar...

Spelas i Örebro, och jag måste f-n se om det går att ändra sommarens resplaner...

 (rec Dövas tidning, där Joachim Nilssons bild nedan också hämtats)

Vad gör regissören på premiärdagen?

Försöker få tiden att gå, får nog bli mitt svar.

I mitt fall genom att göra 22 fortune cookies i form av små hjärtan, att ge till alla de som varit de närmaste arbetskamraterna under den här tiden. Alla med handskrivna personliga budskap och djupt kända tack.

Medan ensemblen går mot sin höjdpunkt går jag mot mitt avvecklande. De ska träffa toppformen ikväll - jag ska, kan och bör ingenting göra alls. (Jo, Gunilla vill ha en lyckospark i baken när hon sitter i sminket. Men det går under rubriken "skrock och traditioner")

Reptiden har varit mycket givande. "Jag vill få vara Mamma" av Ann-Sofie Bárány är en tragedi med brutalkomiska inslag. Det är ett material som kräver en samspelt ensemble som tar sin uppgift på fullaste allvar. En sån tur att vi har just en sån ensemble!

Boka i Göteborg gör man här. Man kan hålla sig uppdaterad om när Malmöbiljetterna för oktober släpps här.

Och titta på den fantastiska ensemblen på bilderna nedan: Pierre Björkman, Gustav Ekman Mellbin, Gunilla Ericsson, Åsa-Lena Hjelm, Bill Hugg, Niclas Lendemar. Fotograf: Ola Kjelbye.

Ett samarbete mellan Moomsteatern och Göteborgs stadsteater. Scenografi: Clive Leaver, Kostym o mask: Evalena Jönsson Lunde, Musik: Jan-Erik Sääf, Ljus: Hans Roupe, Ljud: Jonas Redig, Dramaturg: Lucas Svensson.

Och så jag på regi...

Full fart på repetitionerna!

Idag har vi haft ett genomdrag på pjäsens första 21 scener. Genomdragen fyller flera funktioner. Skådespelarna får helhet, binder samman och hittar flyt. Jan-Erik Sääf provar ut små musikslingors temperatur, klang och längd. Och jag och ljussättaren Hans Roupe diskuterar var vi ska använda förtätade bilder.

Varje förmiddag den här veckan arbetar vi med koreografen Ola Hörling, som hjälper oss med vissa dans och rörelsedelar i föreställningen. En vild disco-orgie, ett konståknings pas de deux utan skridskor och ett kuddkrig, bara som exempel. Imorgon ska vi undersöka tics-ritualer.

Nu ska vi ge oss på andra delen. Den efter den stora vändpunkten. När det vänder neråt i mörker. Djupaste mörker.



"Jag vill få vara Mamma" är skriven av Ann-Sofie Bárány och har premiär på Göteborgs stadsteater 20 april. Bilden är från scen 11 - Discotajm. På bilden syns Åsa-Lena Hjelm (mamma Inga), Niclas Lendemar (sonen Erik), Bill Hugg (pappa Klas) och Pierre Björkman (sonen Ben).
Medverkar gör också Gunilla Ericsson och Gustav Ekman Mellbin.

Fördjupning inför repstart

Snart drar repetitionerna av "Jag vill få vara mamma" av Ann-Sofie Bárány igång. Tre skådisar från Mooms - Gunilla Ericsson, Niclas Lendemar och Pierre Björkman - möter tre skådisespelare från Göteborgs stadsteater - Åsa-Lena Hjelm, Gustav Ekman-Mellbin och Bill Hugg.
Same same but different skulle man kanske kunna säga om de förberedelser som sker före en repstart. Man läser manus, försöker förstå både pjäsen, sin rollfigur och relationerna till andra. Man skapar bilder av hur den man ska gestalta skulle kunna vara.
Ni har säkert läst om Hollywoodskådisarna som ger sig ut i verkligheten och lever ett likadant liv som den de ska gestalta gör i filmen. Riktigt så långt går inte vi, men även hos oss gäller det att göra den verklighet som ska gestaltas konkret.

Niclas spelar Erik, om än vuxen det yngsta barnet i familjen. Han går på konstskola.

Uppgift: konkretisera!

Så idag har Niclas gästat Studieförbundet Vuxenskolan i Malmös konstkurs under ledning av Stina Lindskog. Kroki, kolkritor och akrylfärg. Instruktioner, genomgång, fika, rengöring av penslar. Titta, tolka, rita, modell. Ta ett steg tillbaka. Titta igen.



På torsdag kommer Pierre Björkman nästan att köra på någon med en truck på GP-Last i hamnen. Allt för att kunna återberätta episoden på scen.

Och för två veckor sedan kom två alldeles underbara människor från Strokeföreningen i Malmö och berättade om sina liv, sina känslor och hur allas liv förändrades med olyckan. Känslomässig identifikation!

Snart börjar repetitionerna...

Mooms gör egen variant av Don Quijote

I veckan var det kollationering på "Don Q". Det är Moomsteaterns egen variant av Cervantes Don Quijote i monologform. Skådespelare är Ronnie Larsson, som i tre år har glatt tusentals skandinaviska åskådare med soloshowen "Det måste ju va nåt som inte är fel". Nu spänns bågen på ett annat sätt, och hugad publik kan i framtiden få den ena, den andra - eller båda!

Premiär blir det i Malmö 31 mars. I april går den som lunchteater i både Malmö och Göteborg. Håll koll på Moomsteaterns hemsida för mer info.

Don Q har dramatiserats av teaterns nya konstnärliga ledare Per Thörnqvist, och regisseras av Bertram Heribertson.

Klokt om mångfald och representation

Mia Ahlgren, Emil Erdtman och Per Frykman skriver idag den hittills bästa reflektionen om människor med funktionsnedsättnings representation i medier. (på Second opinion).

Man trycker - med rätta - på att diskussionen måste breddas att gälla ett större mångfaldsperspektiv, tar stöd av den lilla forskning som finns och visar på positiva exempel utomlands. Läs den!

Kritiken mot "Mot alla odds" har varit högljudd. Så pass ljudlig att man lyckades få SVTs Debatt att släppa in ämnet. I och för sig bra gjort, men som vanligt gör formatet på det programmet att inget djup hinner nås. Debatten om detta ämne var i det avseendet inget undantag. (Anna Bergholz debattartikel här, SVTplay här.)

Jag menar att Debatten för och emot "Mot alla odds" hamnar snett. Några människor med funktionsnedsättning medverkar i ett tv-program på bästa mainstream-tid. Det är typ lika unikt som när tre muslimska tjejer ledde ett samhällsprogram för några år sedan och inte ville skaka hand med Carl B Hamilton. Vips ska de som deltar i programmet representera alla i sin sort - vilket är fullkomligt omöjligt eftersom den inte är homogen på något sätt, och sen diskuteras återgivandet av den gruppen som om det enda programmet bar ansvaret för helheten i media.

Klart det hamnar snett, när problemet är att skildringarna och medverkandet är så sällsynt att det inte finns utrymme för en mångfald av beskrivningar, roller och koncept att medverka i. Det riktigt stora problemet hos SVT - och resten av bolagen - är inte "Mot alla odds", även om det kan finnas berättigad kritik om stereotyper i det också. Det stora problemet är alla program som inte görs där personer med funktionsnedsättning medverkar. I underhållning, nyheter, dokumentärer, dramaserier, realityshower och frågesport. I livsstilsmagasin, som experter på nåt annat än sin rullstol, eller till och med som objektifierade på grund av kön (även om det i sig inte är nåt att sträva efter...). Man är f-n inte med knappt nånstans! (Svenska Dagbladet intervjuade mig tidigare i år med utgångspunkten att det är så mycket funktionshinder i media nu, dvs hotellsåpa, Hudik och Köping. Jag försökte visa att denna lilla puckel av medverkan förmodligen bara lyfte representationen från en liten bråkdel av nåt promille till nån lite större bråkdel av nån promille, och att mångfalden mellan programmens återgivande av människor var obefintlig. En ny feelgood-stereotyp är också en stereotyp även om den är snäll.)

Jag har sett bägge avsnitten, och so far har jag sett en expeditionsledare ta läkaren avsides och diskutera den myndige medverkandes hälsa utan att den själv är med, men också självklara uttalanden från expeditionsmedlemmar om hur kvinnor är (för det vet man ju) och att det väl vore bra att skicka begagnade proteser till de man möter längs vägen.
Men jag har också sett dussinet människor jag ännu inte lärt känna helt, ett äventyr jag avundas, och hunnit undra hur det känns för tv-teamet att åka jeep mellan kameratillfällena (för det antar jag att man gör) medan man skildrar hur folk tar sig fram på egen hand.

Fördomar har vi allihopa, och det skulle förvåna mig om ingen gör ett försök att beslå mig med mina i den här texten. Men representation kan aldrig stå och falla med ett program eller en text. Där måste man se helhet.

Och ser man till den förtjänar media all kritik den kan få. Men då inte främst för att man gör "Mot alla odds" eller de val man gör i själva återgivandet, utan för att enfald är enfald och bråkdelar av promillen aldrig kan skapa mångfald.