Tanja Kiewitz

Hon har blivit en celebritet. Medierna står i kö för intervjuer. Orsaken är bilden ovan. Den finns i en annons för Cap48 och syftar till att öka medvetenheten runt funktionshinder. Texten i annonsen är fritt översatt "Se mig i ögonen. Jag sa ögonen"

Expressen har tagit upp det (ej på nätet än) och skriver att kampanjen har ökat sina insamlingar genom annonsen.

Nuläge: modellen med funktionsnedsättning används i reklam för välgörenhet och det blir en världsnyhet.
Vision: modellen gör reklam för bh:n och ingen bryr sig särskilt om just armen.

Nedan - abc:

ABC söker döva skådespelare

För bara någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om represenationen av skådespelare med funktionsnedsättning i amerikanska tv-serier. Den var usel.

Desto roligare då att läsa det casting call som ABC går ut med. Den tänkta seriens huvudfigur Daphne är döv och teckentalande. Dessutom finns två regelbundna teckentolkande biroller för män.

ABC säger dessutom i klartext att skådespelaren måste vara döv eller hörselnedsatt och behärska American sign language.

Läs hela utropet från ABC här.

Nina Falaise

Måndagens Telegraph har en jättefin intervju med Nina Falaise. Den döva balettdansösen berättar om hur hon växte upp i en konstnärsfamilj. När de hörande och talande deklamerade poesi, så uttryckte hon sig i dans.

Balettakademin var lyrisk efter att ha sett hennes inträdesprov som barn. Men efter läkarundersökningen nekades hon plats. Via andra vägar tog hon sig till den absoluta eliten. Nu, efter avslutad karriär på scengolvet, undervisar hon. Och givetvis är det inget hinder att ha en annorlunda funktionsförmåga.

"My love for dance will never fade, it is in my blood", avslutar hon.

Läs hela intervjun här.

Liu Wei vann Chin's got talent

I augusti skrev jag om Liu Wei. Han har inga armar och deltog i China's got talent genom att spela piano med tårna.

Mer party-trick än stor konst, var min reflektion då. Men kineserna älskar uppenbarligen sin Liu Wei. Han vann hela tävlingen!

Nedan ser ni finalbidraget av "Youre beautiful". Jag har försökt hitta ett klipp med bra ljudsynk på youtube, men det blev en övermäktig uppgift för mig.

John Callahan

John Callahans teckningar ställs nu ut på American Visionary Art Museum i Baltimore. Bägge teckningarna här ingår, men själv finner jag hans egen hemsidas avdelning med arga klagomål intressantast. Klicka här och se teckningarna som får läsarna att gå i taket.

Teckningen nedan fick följande reaktion:


"I am currently a guest at a htel in Boston, where these is a card store in the lobby. I noticed a highly distasteful and absolutely DISGRACEFUL postcard on the shelf. it was a John Callaham card that showed a group of cowboys in the dirt, with an empty wheelchair. The caption read "Don't Worry, He Won't Get Far On Foot".

My Brother sits in a wheelchair, a quadrapalegic , as a result of a diving accident at 19. Until Mr. Callahan can understand the emotions behind such a life of struggle, I feel he should not fell to freely about poking fun at the disabled. I find your marketing of his insensitivity positively DISGUSTING!" signerat Alison F i Boston.


Jahn Callahan blev rullstolsburen i en bilolycka vid 21 års ålder. Han avled i juli 2010. Mer om John i wiki.

Mooms fasta skådisar om premiären

På Moomsteaterns produktionsblogg finns skådisarnas egna ord om sin upplevelse av premiären av "Compagnie of strangers". Skynda dit!

Ni får veta allt om vem som trillade på lådan, vem som tappade hatten, vem som var nattens lejon och vem som vill ha rulltårta. Och en del annat...

Compagnie of strangers - Recensioner och bilder

Sydsvenskan säger i sin rubrik "Moomsteatern gör mästerverk i händerna på Barbes"


saxat från samma Sydsvenskanrecension av Annika Gustafsson:

"”Compagnie of Strangers” är helt enkelt ett litet mästerverk, där Sääfs sparsmakade med samtidigt laddade musik, koreografin och temat om olika slags utanförskap smälter samman till en mångfasetterad, vacker och bitvis både grym och komisk betraktelse över vad det innebär att vara människa."

"Uppsättningen vilar tryggt på kunskapen om att ord inte alls är nödvändiga för att uttrycka känslor och tankar. Kroppsspråket, rörelserna, ljuden och den effektiva ljusdesignen räcker mer än väl. En scenkonst som förlitar sig på publikens förmåga att associera och bli medskapande når ofta betydligt längre och griper åskådaren starkare än det klart utsagda."

"Moomsteatern är bara att gratulera till en av Malmöhöstens bästa föreställningar."

Läs hela recensionen i Sydsvenskan här.


Skånskan säger i sin rubrik: "Livet i ett nötskal"


Mer ur Skånskans recension av Gunilla Wedding:

"Livet självt i ett nötskal blir det när Nina Jemth och Pelle Öhlund från Varietéteatern Barbès samarbetar med Moomsteaterns fem skådespelare i nya föreställningen Compagnie of Strangers. Det vill säga - magiskt, groteskt, vackert, blodigt, tragiskt, våldsamt, och hjärtevarmt i en enda förförisk röra."

"Rakt ner i det oförutsägbara undermedvetna hamnar man i ett par oförglömliga scener där ett gäng pensionärstanter med groteska masker går från komedi till skräck när de plockar fram mordvapen ur sina stadiga handväskor och gärna skulle vilja ta sig en munsbit av den lille skuggpojken."

"Efter att skuggpojken återvänt in i rullstolsmannen och publiken har uttryckt sin uppskattning med stående ovationer lämnar jag salongen med Jan-Erik Sääfs toner fortfarande klingande inombords och med en känsla av att jag inte alls vill ut i höstmörkret utan mycket hellre vill återvända in i Compagnie of Strangers förunderliga värld en gång till."

Läs hela recensionen i Skånska Dagbladet här.


Martin Lagerholm är lika positiv, men recensionen finns i skrivande stund inte utlagd på Kvällsposten kulturs hemsida. (Uppdatering tisdag kväll: nu finns den. Här.)

Under rubriken "Gripande gåtfullt" skriver han bland annat:

"Den durkdrivna föreställningen genomsyras lika mycket av Barbés som Mooms, vilket - om vi ska söka teaterhistoriska referenser - för oss till ett landskap någonstans mellan Jean Cocteaus poetiska surrealism och Cirque du Soleils fysiskt ekvilibristiska fantasivärldar."



Emil Jensen har också uttryckt vad han känner i sin blogg:

"Igår var jag på premiären av Compagnie of Strangers – ett samarbete mellan Barbès och Moomsteatern. Se den för guds skull, eller se den för helvete. Eller se den för allt smör i småland. Själv såg jag den för min egen skull och älskade vad jag såg. Jag blev gripen, tagen, fångad, ja nästintill arresterad."

Boka era biljetter här.

(fotograf: Henrik Hedenius)

En enda ynka procent

I USA vet man hur landet ligger när det gäller representation i media för diskriminerade befolkningsgrupper. Det är GLAAD (Gay & Lesbian Alliance Against Defamation) som undersökt samtliga 84 föranmälda dramaserieproduktioner i amerikansk tv. Och det här året så har funktionsnedsättning lagts till som en parameter. Tidigare har undersökningen bara tagit reda på hur det ligger till beträffande kön, sexuell läggning, ras och etnicitet.

Resultatet är bedrövligt. Endast 1% (6 av 587) av de fasta rollkaraktärerna har en funktionsnedsättning. Detta bör jämföras med att 12% av amerikanerna säger sig ha märkbara funktionsnedsättningar. Lägger man till andra grupper som omfattas av antidiskrimineringslagstiftningen - som personer med cancer och HIV - blir obalansen ännu större.

Sex av 587 alltså. Här är dom:
Fox:
House, som använder käpp i serien med hans namn.
Dr. Remy “Thirteen” Hadley, också i House som har Huntington’s
Artie Abrams i Glee, som använder rullstol.

ABC:
Saul i Brothers & Sisters har HIV,

NBC:
Max Braverman i Parenthood (NBC) har Asperger syndrom

CBS:
Dr. Albert Robbins i CSI: Crime Scene Investigation har en benprotes.

Fem av sex rollfigurer med funktionsnedsättning är vita män. Allt går igen, igen och igen.

Av dessa sex roller så har bara en av dessa gått till en skådespelare med egen funktionsnedsättning, Robert David Hall i CSI: Crime Scene Investigation. Övriga fem görs av funktionsnormativa skådisar. (Robert David Hall bild till höger)

När det gäller återkommande gästroller så är läget lite ljusare. Minst sex sådana rollfogurer med funktionsnedsättning finns, varav hälften är kvinnor. Det är två rollfigurer i Glee (Fox) med Down syndrom och och en döv rollfigur i Lie to Me(Fox). Resterande tre funna återkommande rollfigurer med funktionsnedsättning är rörelsehindrade män. The Paul Reiser Show (NBC), Family Guy (Fox) och Private Practice (ABC).

Här finns, förutom en bättre könsfördelning också en bättre representation av skådespelare med egna funktionsnedsättningar, till exempel görs bägge rollerna i Glee av kvinnor med Down syndrom.

I kabelbolagen, som mäts separat, blir det ytterligare något mer intressant ur funktionsnedsättningsperspektiv.
The Big C på kanalen Showtime handlar om en förortsmamma som försöker se humorn i sin cancerdiagnos. Samma bolag kör United States of Tara, där huvudfiguren har en personlighetsstörning.

Och här finns hela fyra roller som görs av skådespelare med egna funktionsnedsättningar. Dessa är Walter White Jr. på AMCs Breaking Bad - rollfigur med cp, där han har sällskap av RJ Mitte med samma diagnos. ABCs Family’s Secret Life of the American Teenager innehåller rollen Tom Bowman, som spelas av Luke Zimmerman med Down syndrom. Dennes flickvän Tammy spelas av Michelle Marks som har en utvecklingsstörning. Rollfiguren Thor Lundgren i Showtimes Nurse Jackie har diabetes och ögonprotes skräddarsytt efter skådespelaren för rollen Stephen Wallem.

Ovanstående har presenterats av den amerikanska organisationen I AM PWD (person with disability), ett projekt inom den amerikanska fackföreningsrörelsen för scen och film.

"cp-rött"

Rött kort är när man blir utvisad, men bara tidsbegränsat. "CP-rött" är när man ådrar sig grovt matchstraff. Ordet används i ett bötessystem i bandyklubben Tillberga. Pelle Fosshaug är den som uttalar orden. Och både Aftonbladets sportbilaga (Viktor Liljerås) på söndagen (artikel ej på nätet än) och VLT (Jocke Lander) vidarebefordrar termen utan att ifrågasätta ordvalet.

Om det nu är så att en individ inte förstår bättre, så är ju det en sak (och illa nog...). Men för att det här ska ske så måste ett helt lag, med ledare och styrelse, skita i att reagera. Därefter måste journalister, vars yrkeskunnighet borde bygga på kritisk granskning, oreflekterat upprepa dumheterna.

Dalarnas tidning gjorde ett annat val. Bra gjort. Ledningen för Tillberga, Aftonbladet och VLT borde ordna gemensam fortbildning.

Världens kortaste man: dansare? exploaterad? eller både och?

Khagendra Thapa Magar fyllde 18 år häromdan. Därmed blev han världens kortaste man. Aftonbladet uppmärksammar detta genom ett mittuppslag med en bild i naturlig storlek.

Brittiska channel 4 har gjort en dokumentär om sökandet efter världens kortaste man. Man träffade då Khagendra Thapa Magar, men han var då bara 16 år. Redan då visste man att titeln skulle bli hans en dag.

Jag minns den dokumentären för två saker:
- Den brittiske reportern pratar med Khagendra som om han pratade med ett litet barn.
- Strax innan det här externa klippet (kan ej bäddas in. Inte samma klipp som nedan) så ifrågasätter reportern om Khagendra Thapa Magars föräldrar och familj exploaterar hans funktionsnedsättning när de begär betalt för en filmad intervju. Säger reportern som tjänar sina pengar på att producera en dokumentär om världens kortaste man, som ska sändas av ett bolag som tjänar pengar på att sända den. Sett i det ljuset blir Khagendra Thapa Magars familj de enda som ser till att den som faktiskt betyder något också får en del av kakan.

Enligt Aftonbladets artikel så vill han nu till USA och visa sina danssteg. De finns däremot så de kan klippas in här i bloggen.



Jag kan ingenting om nepalesisk danstradition, och har ingen möjlighet att bedöma vilket potentiellt konstnärligt värde dansen har. Men med världsrekordtiteln som världens kortaste blir han per automatik föremål för en hel värld beredd att definiera honom och ha en åsikt om huruvida han är exploaterad eller ej. Och varav väldigt få har ens pratat med huvudpersonen själv.

Snacka om att funktionshinder är omvärldsrelaterat.