KJELL STJERNHOLM Teater & Funktionshinder

Mooms gör egen variant av Don Quijote

2012-02-03T20:46:00.002+01:00

I veckan var det kollationering på "Don Q". Det är Moomsteaterns egen variant av Cervantes Don Quijote i monologform. Skådespelare är Ronnie Larsson, som i tre år har glatt tusentals skandinaviska åskådare med soloshowen "Det måste ju va nåt som inte är fel". Nu spänns bågen på ett annat sätt, och hugad publik kan i framtiden få den ena, den andra - eller båda!

Premiär blir det i Malmö 31 mars. I april går den som lunchteater i både Malmö och Göteborg. Håll koll på Moomsteaterns hemsida för mer info.

Don Q har dramatiserats av teaterns nya konstnärliga ledare Per Thörnqvist, och regisseras av Bertram Heribertson.

Klokt om mångfald och representation

2012-01-27T14:32:00.004+01:00

Mia Ahlgren, Emil Erdtman och Per Frykman skriver idag den hittills bästa reflektionen om människor med funktionsnedsättnings representation i medier. (på Second opinion).

Man trycker - med rätta - på att diskussionen måste breddas att gälla ett större mångfaldsperspektiv, tar stöd av den lilla forskning som finns och visar på positiva exempel utomlands. Läs den!

Kritiken mot "Mot alla odds" har varit högljudd. Så pass ljudlig att man lyckades få SVTs Debatt att släppa in ämnet. I och för sig bra gjort, men som vanligt gör formatet på det programmet att inget djup hinner nås. Debatten om detta ämne var i det avseendet inget undantag. (Anna Bergholz debattartikel här, SVTplay här.)

Jag menar att Debatten för och emot "Mot alla odds" hamnar snett. Några människor med funktionsnedsättning medverkar i ett tv-program på bästa mainstream-tid. Det är typ lika unikt som när tre muslimska tjejer ledde ett samhällsprogram för några år sedan och inte ville skaka hand med Carl B Hamilton. Vips ska de som deltar i programmet representera alla i sin sort - vilket är fullkomligt omöjligt eftersom den inte är homogen på något sätt, och sen diskuteras återgivandet av den gruppen som om det enda programmet bar ansvaret för helheten i media.

Klart det hamnar snett, när problemet är att skildringarna och medverkandet är så sällsynt att det inte finns utrymme för en mångfald av beskrivningar, roller och koncept att medverka i. Det riktigt stora problemet hos SVT - och resten av bolagen - är inte "Mot alla odds", även om det kan finnas berättigad kritik om stereotyper i det också. Det stora problemet är alla program som inte görs där personer med funktionsnedsättning medverkar. I underhållning, nyheter, dokumentärer, dramaserier, realityshower och frågesport. I livsstilsmagasin, som experter på nåt annat än sin rullstol, eller till och med som objektifierade på grund av kön (även om det i sig inte är nåt att sträva efter...). Man är f-n inte med knappt nånstans! (Svenska Dagbladet intervjuade mig tidigare i år med utgångspunkten att det är så mycket funktionshinder i media nu, dvs hotellsåpa, Hudik och Köping. Jag försökte visa att denna lilla puckel av medverkan förmodligen bara lyfte representationen från en liten bråkdel av nåt promille till nån lite större bråkdel av nån promille, och att mångfalden mellan programmens återgivande av människor var obefintlig. En ny feelgood-stereotyp är också en stereotyp även om den är snäll.)

Jag har sett bägge avsnitten, och so far har jag sett en expeditionsledare ta läkaren avsides och diskutera den myndige medverkandes hälsa utan att den själv är med, men också självklara uttalanden från expeditionsmedlemmar om hur kvinnor är (för det vet man ju) och att det väl vore bra att skicka begagnade proteser till de man möter längs vägen.
Men jag har också sett dussinet människor jag ännu inte lärt känna helt, ett äventyr jag avundas, och hunnit undra hur det känns för tv-teamet att åka jeep mellan kameratillfällena (för det antar jag att man gör) medan man skildrar hur folk tar sig fram på egen hand.

Fördomar har vi allihopa, och det skulle förvåna mig om ingen gör ett försök att beslå mig med mina i den här texten. Men representation kan aldrig stå och falla med ett program eller en text. Där måste man se helhet.

Och ser man till den förtjänar media all kritik den kan få. Men då inte främst för att man gör "Mot alla odds" eller de val man gör i själva återgivandet, utan för att enfald är enfald och bråkdelar av promillen aldrig kan skapa mångfald.

Frejas skapare avliden

2011-12-24T11:38:00.002+01:00

Ingrid Sindahl-Norelius har avlidit, och med det förlorar alla vi som engagerar oss i teater och skådespelare med funktionsnedsättning en högt värderad kollega och eldsjäl.

Ingrid skapade Musikteatern Freja och såg till att den blev en del av Smålands Musik och Teater. Skådespelarna kom främst från Asperger/autism-spektrat.

Ett minnesord finns idag i Sydsvenskan.

Trailer på Lilla Asmodeus

2011-11-18T09:15:00.002+01:00

För er som inte hunnit förbi Moomsteatern och sett Lilla Asmodeus så finns fortfarande chansen i Trelleborg 28-30 nov, Stockholm (Teater Tre) 7-10 dec samt Botkyrka och Helsingborg i januari.

Så ni vet vad ni riskerar att missa finns nu en trailer:

Omorganisation på Moomsteatern i februari 2012

2011-10-28T15:15:00.005+02:00

Idag går det ut ett pressmeddelande angående Moomsteaterns kommande omorganisation. Det lyder:

"Moomsteaterns grundare och konstnärlige ledare Kjell Stjernholm har efter 25 år beslutat sig för att lämna Moomsteatern. Ny konstnärlig ledare blir Per Thörnqvist, som har jobbat som producent, regissör och manusförfattare på Moomsteatern sedan 2002. Per Thörnqvist tillträder från och med 1 februari 2012. Verksamhetschef Suzanne Hedström Hellberg stannar på teatern. Kjell Stjernholm finns kvar på Moomsteatern under 2012, som regissör av föreställningen Jag vill få vara mamma, i samarbete med Göteborgs stadsteater." (ur pressmeddelandet)

Det kan låta konstigt att – så som jag gör nu - välja att lämna en arbetsplats man älskar. För mig handlar det om måluppfyllelse. Jag har alltid velat skapa en teater där skådespelarna bär upp identiteten, och där sociala kopplingar som den till mig ges mindre betydelse. Efter 25 år finns en teater där skådespelare med utvecklingsstörning jobbar professionellt på lika villkor med normativa kolleger. Där skådisarna trots sina intellektuella funktionsnedsättningar fått utbildning på Teaterhögskolan och erövrat en särskild plats i svensk kulturpolitik. Vår ensemble har nått både konstnärlig framgång och publik uppskattning. Lika lön, höga krav och eget inflytande är självklarheter. Moomsteatern är idag internationellt ledande i sin nisch, något jag är oerhört stolt för. Jag har gått i mål.

När jag startade teatern 1987 formulerade jag en målsättning för mig själv. Att jag skulle fortsätta så länge jag kände att det fanns nya stora utmaningar – konstnärligt och organisatoriskt - där jag och min kombo av färdigheter var optimala. Den resan blev längre än jag trodde. Jag kunde i min vildaste fantasi inte förutse att vi skulle nå dit där vi är idag.

När Moomsteatern började kampen för löneanställningar och jämlikhet för våra skådespelare visste jag att jag börjat gå mot mitt eget slutdatum. Antingen skulle vi misslyckas – och teatern läggas ned. Eller så skulle vi lyckas – och min slutliga organisatoriska måluppfyllelse skulle vara uppnådd.
Det blev det sistnämnda.

Jag är oerhört nöjd med att Per tar över min roll och att Suzanne väljer att stanna. Med det får teatern det bästa av möjliga scenarion. Kontinuitet på det personalsociala planet, fortsatt trygghet i ledarskapet och förnyelse i det konstnärliga arbetet.

Min efterträdare Per Thörnqvist säger i pressmeddelandet: "“Under 2012 firar jag tioårsjubileum som anställd vid Moomsteatern. Jag anställdes som producent, men under de senaste fem åren har min huvudsakliga verksamhet varit regi och manusskapande. Min nyfikenhet om vad som är möjligt att skapa tillsammans med mina kollegor här på teatern, får nu fritt spelrum och jag lovar att vi kommer att överraska och överraska igen.”

Suzanne Hellberg säger: “Jag fick frågan från styrelsen och teaterns kommande konstnärlige ledare om jag kunde omvärdera mitt tidigare beslut om att lämna teatern vid årsskiftet. Efter diskussioner med styrelse och Per Thörnqvist ser jag det som att jag tackar ja till ett nytt jobb då Moomsteatern nu går in i en ny fas. Jag ser fram emot att få vara med om att teatern tar avstamp i en ny konstnärlig vilja och ambition.”

Jag ska nu med full fokusering regissera ytterligare ett banbrytande projekt – Mooms samproduktion med Göteborgs stadsteater (premiär 20 april) innebär samarbete på jämlika villkor med en av Sveriges mest erkända institutionsteatrar. Min sista arbetsuppgift blir att följa skådespelarna och pjäsen ”Jag vill få vara mamma” av Ann-Sofie Bárány till den sista föreställningen i Malmö oktober 2012.

Jag ska därefter med spänning, stolthet och tillförsikt följa teaterns fortsatta utveckling.

Föräldrar ger sin syn på granskningen av Glada Hudik och Pär Johansson

2011-10-28T13:54:00.003+02:00

SVTs Uppdrag granskning sa att inga föräldrar ville ställa upp på intervju. Ett stort antal föräldrar säger sig ha blivit bortklippta i dagens Svenska Dagbladet.

Det blir den nya information som går att få fram ur föräldrarnas debattartikel. Och den är intressant, tycker jag. Om de svarat på frågor och varit positiva - varför kan då inte deras röster höras i programmet? Frågan om föräldrarna svarar för alla anhörigas och skådespelares syn får dock inget svar i debattartikeln. Och det är väl här det känsliga sitter - hur mycket mod krävs för den som ev avviker i sin åsikt? Men likväl blir föräldrarnas upplevelse av att ha blivit bortklippta en vettig kritik av "Uppdrag granskning"

Det blir också följande rader: "Uppdrag Gransknings reportrar har vid flera tillfällen hävdat att de gör de funktionshindrade en tjänst. Att det är just de som på riktigt står på de funktionshindrades sida."
Det stämmer med mina intryck av programmet och rådande stereotyp. I den efterföljande chatten uttalar sig jounalisterna med t.ex. "Vi har ett ansvar att inte ta med personer som inte förstår innebörden av vad dom medverkar i." (granèr: om varför inte skådisarna intervjuats. Jag läser undertexten: de är alla - utan några som helst individuella skillnader och det vet vi för dom har en LSS-klassning - för dumma för att kunna förstå ett mediasammanhang. Och de ska inte ges makten att själva ta såna beslut, de ska vi granskare ta åt dom. ) Hopplöst särbehandlande och egenmäktigt.
LG Svensson bidrar i chatten med: "Det är för dom utvecklingstöra vi gjort reportaget". Som blir jättekonstigt eftersom de valt att inte prata med dom dom säger sig göra det för, och ur objektivitetssynpunkt eftersom de redan vet vem som är ett offer pga funktionsnedsättning.

Jag hävdar att den beskyddarinställningen gör granskningen en otjänst.

Men - med risk för att uppröra - mer matnyttigt blir det inte i debattartikeln. Resten av texten berättar föräldrarna om hur mycket teatern gett deras barn. Hur de utvecklats och vilken samhällsnytta den gjort. Och man refererar den till FNs konvention om mänskliga rättigheter.
Jag håller med om allt detta, men det är ur det grundläggande mänskliga rättighets-perspektivet 'lika lön för lika arbete' fullkomligt ointressant, så länge det ska motivera olik lönesättning baserat på funktionsnedsättning.

Och där finns det fortfarande en poäng i granskningen.

Alla vi som verkar inom kulturen växer förhoppningsvis genom våra jobb och uppdrag. Men vi får betalt också.

Uppföljning av granskningen av Pär Johansson och Glada Hudik

2011-10-17T13:50:00.004+02:00

I det här inslaget i SVTplay följer SVT Gävle Dala upp att Pär Johansson blivit polisanmäld. För vad anges inte i klippet, och inte heller i Hudiksvalls tidning

Jag har i ett tidigare inlägg resonerat om de de skiftande lönenivåerna. I Uppdrag Granskning var ett av försvaren att - grovt sammanfattat - samtliga amatörer tjänade lika dåligt. Fast de icke funktionshindrade fick extra för att hjälpa sina kolleger utanför scenen när de var på turné. Gävle Dalas uppföljning av privatteateravtalet visar dock att en av amatörerna inte gick på lägstanivån. Gissa vem?

Man kan resonera på tusen sätt om hur olika grupper och kategorier ska avlönas, och så länge man försökte försvara sitt val med amatör/proffsuppdelning så fanns det en uppsida i resonemanget - man kunde skylla särbehandlingen på något annat än funktionsnedsättningen, även om det fanns problem med att man såg icke funktionsnedsattas extrainsatser men inte t.ex. skådisarnas mediaexponering på samma sätt. Men med extra allt till en av amatörerna skjuts det försvaret i sank å det grundligaste.

Och där blir jag besviken. Varför gör man ett sånt val? Den frågan måste rimligtvis ställas till bägge sidor av förhandlingsbordet. För med det går det inte att ens försöka rädda nåt med argumentet 'lika för alla amatörer'.

Granskningen av Glada Hudik

2011-10-13T13:54:00.003+02:00

Det har under senaste tiden gjorts två undersökande journalistiska insatser runt Pär Johansson och Glada Hudik-teatern. Den ena, och mest uppmärksammade, är SVTs Uppdrag Granskning (UG) den 12 oktober. Den andra publicerades i september av Hudiksvalls tidning.

Uppdrag Granskning kontaktade mig i våras. Man ville att jag skulle prata med dom om Glada Hudik och Pär Johansson (som jag - för tydlighetens skull - inte känner privat. Vi har sprungit på varann på konferenser nån gång). Jag beslutade mig för att inte ställa upp, då jag inte visste vilken värdegrund och vilka ingångar som fanns hos de som stod för granskningen. Min fördomsbild var att det fanns risk för att media skulle skapa en klassiskt stereotyp historia där personerna med utvecklingsstörning var offer, och den som inte uppfyller normen som idealistisk och godhjärtad är förövare. Besannades det? Ja, bitvis. ’Alla åker buss från Gotland utom Pär’-grejen är ett sånt exempel. Man har bestämt sig för att biljetterna beställts utifrån kromosomantal. Men kan inte olika medarbetare ha olika färdplaner beroende på funktion, nästa resmål, tidspress och agenda? Och för teaterarbetare är det inget okänt att gå upp i ottan för turnétransport.

För mig finns det inga problem med att Pär Johansson tjänar mycket pengar på sina föreläsningar, eller att han gör det genom att anställa kolleger med intellektuell funktionsnedsättning i teaterproduktion. Tvärtom – vi borde ha fler entrepenörer som skapar jobb åt personer med intellektuell funktionsnedsättning, även om kontinuerliga heltider hade varit ännu vassare.
Däremot undrar jag över gränssnittet där en produkt som tagits fram i en kommunal verksamhet blir en kommersiell produkt i andra bolag. Går ev vinster av Elvis turneer tillbaka i teaterproduktionen? Vilka vägar tar den ekonomin? Den frågan ställdes aldrig.

Det första som är tänkt att uppröra i UG är att skådespelarna med utvecklingsstörning får sämst betalt. Detta trots att de står längst fram på scenen och har huvudrollerna, enligt granskande reportrar.
Det är riktigt att hävda att Glada Hudiks succé baseras på dess skådisar med funktionsnedsättning. Men det är magstarkt att som UG säga att de gör huvudrollerna. Inte ens Thoralf som spelar Elvis gör det, enligt min mening. Titelroll – ja, men en mycket osynlig sådan i föreställningens struktur. (Elvis hade konstnärligt och kvalitativt haft allt att vinna på att lita mer på några av sina skådisar med intellektuell funktionsnedsättning. De funktionsnormativa rollutförarna är i det kvalitetsperspektivet välbetalda.)

Glada Hudiks försvarare hävdar att samtliga outbildade skådisar har samma betalning, eller till och med att amatörerna utan funktionsnedsättning har lägre ersättning än t.ex. Thoralf och Therese (850 mot 920). Men eftersom dessa amatörmedverkande har dubbla arbetsuppgifter som hjälpare vid sidan om föreställningarna, så får de nån femhundring extra per dag för det. Så ungefär lyder argumenten.
Men det går inte att komma ifrån att det finns ett problem i lönesättningen. Jo - Lönen är avtalsenlig, och sett till att inlåsningseffekten inom LSS Daglig Verksamhet är över 99% så är varje chans att prova arbetslivet en bonus. Men, man lyfter fram argument för olika grupper varför de ska ha mer/tillägg. Det gör man så vitt jag kan utläsa av de bägge granskningarna för samtliga grupper utom skådisarna med intellektuell funktionsnedsättning. Men de bär t.ex. hela mediaexponeringen. Som medverkande på scen och genom att erbjuda stor tillgång till deras privata liv och tankar. Varken Pär Johansson, Hudiksvalls kommun eller produktionsbolag hade kunnat skaffa sig den prenumeration på mediamedverkan som Glada Hudiks skådisar skapat genom att själva sitta i morgonsofforna. Om man räknar med vad olika grupper bidrar extra med – är inte det då en insats som borde premieras? Är det inte de funktionsnormativa amatörerna/hjälparna som bjuds på medverkan på cirkus och resor till NY? Är de inte de som får möjligheten att utvecklas och berika sina liv tack vare nån annans insats? Och om det är skådisarna med funktionsnedsättning som skapar miljonrullningen, vilken del av kakan är man då värd?

Men ingen ska tro att det är lätt att navigera vägen från den skyddade LSS-världen till arbete och anställning på lika villkor. Jag har mötts av en lång rad tjänstemän, myndighetsföreträdare, politiker och chefer som tvärsäkert hävdat olika begränsningar och farhågor som skulle göra det omöjligt när vi genomförde vår förändringsprocess och till slut anställde våra skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. För nio år sedan (innan övergången till löneanställning för skådisarna med intellektuell funktionsnedsättning) tvingades vi radera deltagarna med funktionsnedsättning ur en projektansökan till europeiska socialfonden, för att AMS revisor hävdade att personer med utvecklingsstörning inte var diskriminerade på arbetsmarknaden – de hade ju dagcenter livet ut (otroligt inskränkt). Man har varnat oss för att skådisarna ekonomiskt skulle gå med förlust om lämnar bidragvärlden (givetvis osant) eller att man skulle förlora sina gruppbostäder (givetvis lika osant). Listan skulle kunna fyllas på nästan oändligt…
Jag har därför inga problem med att tro Pär Johansson när han säger att han försökt hitta en ersättningsmodell som ryms inom vad han – rätt eller felaktigt - fått uppgett för sig är Försäkringskassans begränsningar.

Det andra som är tänkt att uppröra är spåret från Olle Hillström. Kritiken är: Förr gjorde man låtar själv som man kunde klara av, sen blev det svårare grejer som man inte gjort själv och med engelsk text. Och det växte för snabbt. Klassisk retorik där den utvecklingsstörde inte ska utmanas och helst hålla sig till självupplevda saker som den förstår. Inte som alla andra anta utmaningar och korsa sin egen talang/förmåga med andras, prova nytt och kanske t.o.m. lära sig av att misslyckas. Eller välja att göra nåt annat utvecklande istället om det nya innehållet på teatern inte känns rätt.
Det är inte låtarna eller skådisarna som är problemet med Elvis, snarare manus och regi. Jag hade gärna velat se Maja Karlsson få ett riktigt farsmaterial i händerna. Jag tror det med rätt förutsättningar skulle kunna bli hur kul som helst. Och Therese Widarsson bör absolut ges chansen att utmanas ännu mer musikaliskt på scen. Bara som exempel. Det som däremot går att ana, men som Olle inte sätter ord på, är att Glada Hudik fokuserar mer på varumärkesutveckling än på konstnärlig sådan. Åtta år med Elvis är för lång tid. Och jag är frågande till i vilken mån att spela i Globen bidrar till konstnärlig utveckling, eller att göra pjäsen bättre. Men var och en gör sina val, och framtiden får utvisa om varumärkesbyggandet genererar en bättre (rikare?) plattform för scenisk utveckling. Jag hoppas det.

Det enda som blir riktigt skarpt i granskningen blir beskyllningarna om dubbel fakturering av resor från det egna företaget till både föreläsningskunden och Hudiksvalls kommun. En gång hade varit ingen gång, men flera gånger lämnar sur eftersmak.

Sen tror jag det är oklokt att ropa Broadway när det är BAM i Brooklyn som avses. Herre jisses, att över huvud taget få tag i en stor respekterad scen i New York måste vara en jätteframgång. Det är klart att Broadway låter bättre. Men att underlåta sig att rätta till missförståndet kan bara skapa en möjlig förtroendelucka. Vad mer är det som inte sägs?

Men tillräckligt surt för en timmes granskning? Nej, helheten blir ändå nånstans i närheten av det jag befarade. En där det antyds att Pär är inte tillräckligt mycket Florence Nightingale, han både tjänar pengar och åker flyg. Men det betyder inte att det inte finns möjliga utvecklingsytor i Glada Hudiks värdegrund och verksamhet. Rätt hanterat kan Glada Hudik-teatern gå stärkta ur detta.

Jag rekommenderar er att läsa Pär Johanssons kommentarer.

Förhandstitt på Moomsteaterns premiär på Lilla Asmodeus

2011-10-08T12:01:00.004+02:00

Snart är det premiär på "Lilla Asmodeus". Jan Modin har gjort en fri dramatisering av Ulf Starks bok. Den har jag bearbetat och Jan-Erik Sääf lagt musik till. Ikväll möter föreställningens åtta skådespelare och en musiker sin publik.

Nytt för den här omgången är att vi jobbat med referensgrupper. Dels återupptog vi samarbetet med de barn som deltog i "Oz", och som nu hunnit bli 5-klassare. Och så fick vi kontakt med ett nytt gäng förstagluttare från samma skola.

Barnen lärde oss massor. Vi fick hela tiden svar och vägledning om hur pjäsen uppfattades (och en hel del ideer om hur man ville att det skulle vara). Tack alla medverkande barn på Nya Stenkula-skolan i Malmö.

Här kommer lite bilder, tagna av Bodil Johansson.

Glöm inte beställa biljetter här. Läsa mer? Kolla Sydsvenskan.

Pierres blogginlägg om Lilla Asmodeus

2011-10-03T11:37:00.003+02:00

Jag rekommenderar alla Moomsälskare ett besök på teaterns egen backstageblogg, där medverkande på olika poster i produktionen skriver om hur de uppfattar sitt arbete.

Senaste tillskottet är Pierre Björkmans inlägg, gjort i tuschteckningar. Du hittar hans och de andras inlägg här.

fel, fel, fel

2011-09-05T00:29:00.001+02:00

Jonas Franksson påpekar att jag är ute o seglar när jag skriver om Bolibompas nya programledare. Det var jag också. Långt, långt och utan sjökort. Därav är inlägget raderat.

Tack Jonas

GIMP project

2011-08-05T11:26:00.002+02:00

Ett av de mer omtalade dansprojekten internationellt är the GIMP project. Det härstammar från New York och har fått ett häftigt mottagande och massor av beröm.

Jag träffade koreografen Heidi Latzky förra sommaren, och såg ett repetitionspass inför en annan dansföreställning med dansare med funktionsnedsättning inkluderade. Men då fanns inget tillgängligt material med rörliga bilder på webben. Nu finns det.

Enjoy!

att skriva Chris Lindahligt

2011-08-04T20:55:00.005+02:00

Chris Lindahl är musikrecensent på Gaffa.se. När han ska lustmörda bandet Takidas senaste album "The burning heart", så avslutar han med följande rader:

"Men gitarrerna harklar ur sig träiga riff och när väl syntslingorna träder fram då smakar det bara gammalt tuggummi och mellanstadiedisco. Robert Pettersson utnyttjar också en sångteknik där han på ansträngd engelska försöker låta så menlös som möjligt. Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten." Chris Lindahl på gaffa.se

Jag har ingen aning om hur Takida låter, men Chris Lindahl låter fruktansvärt illa. Så illa att man i min bok kan mynta uttrycket "att skriva Chris Lindahligt".

Expressen, GP, SvD, DN, AB, Sydsvenskan, Skånskan, HD.

Andra som delar Chris Lindahls egenskap att använda funktionsnedsättningar för att beskriva hur kasst nåt är:
Karolina Fjellborg i Aftonbladet kallade en film adhd-drabbad, Pelle Fosshaug myntade begreppet "cp-rött" efter en bandymatch.

Startskott för "Lilla Asmodeus"

2011-08-04T16:38:00.004+02:00

Idag var det kollationering inför arbetet med "Lilla Asmodeus". På måndag börjar repetitionerna.'

"Lilla Asmodeus" är en barnbok av Ulf Stark (ni vet han som skrev årets julkalender) som dramatiserats av Jan Modin. Mörkrets härskare är orolig för sin yngsta son. Han varken svär, nyps eller kletar snor i soffan. I ett försök att skynda på pojkens utveckling när det gäller att ställa till dumheter, så skickas Asmodeus upp till ljusets och jordens rike för att värva en själ till sin far.

Hur det går? Kom och se efter 8 oktober!

En kollationering är en dag där alla berättar om sina ideer, visioner, frågor och funderingar kring det kommande pjäsarbetet. Ett sorts avstamp för gemensam färdriktning fram till en färdig föreställning och mötet med publiken. Har man då - som vi - en sällsynt kreativ samling människor i sitt produktionsteam, så blir kollationeringen som ett radband fullt med "kickar". Efteråt så snurrar huvet, fyllt till bredden av information och intryck. Men det är ett lyckligt "snurr"!

Ni kommer att kunna följa mitt arbete med "Lilla Asmodeus" ibland på den här bloggen, men ännu bättre blir det om ni bokmärkar hela teaterpersonalens blogg på www.moomsteatern.com. Här dyker det upp små betraktelser då och då rakt innifrån hjärtat av repetitionerna. Ena dagen en skådis, nästa vecka en teknikers tankar.

Vi spelar i Malmö, Trelleborg, Hesingborg, Botkyrka och Stockholm. Vill ni ha hjälp med biljetter? I Malmö går det bra att boka på Kulturcentralen (släpps 8 aug). I övriga kommuner kan ni kontakta oss på teatern via ticket (at) moomsteatern.com så hjälper vi dig vidare till rätt biljettkassa.

PS Rättelse - julkalendern i radio ska det va. Min goa producent Sandra nöp mig just i kinden... (se kommentarerna)

Lilla Asmodeus reklamfilm

2011-08-02T17:39:00.000+02:00

kommer snart i TV4 Öresund...

Normativ mediakritik?

2011-08-02T08:55:00.004+02:00

I våras blev jag intervjuad av Svenska Dagbladet. Ingången var att "det var så mycket utvecklingsstörda i media just nu". Understödet för den tanken var Glada Hudik, hotell-såpan och "I en annan del av Köping". Jag försökte ge min syn: Det som upplevdes som en boom var i verkligheten en ökning från absolut ingenting till bråkdelar av promillen i representation. Det blev ett bra samtal om konstnärlig frihet, representation och diskriminering.

Men det är klart att det tidigare icke sedda väcker frågor. Debatten blir lätt: Ska de verkligen vara där i rutan? Om de nu ska det - i vilken form?

Redan där borde den diskussionen stoppas i papperskorgen, menar jag. Prova med att stoppa in vilken annan diskrimineringsgrund i resonemanget, så ser ni vad jag menar. "Ska verkligen färgade människor/homosexuella/kvinnor (välj själv) vara där i rutan?" "Om färgade människor/homosexuella/kvinnor (välj själv) nu ska det - i vilken form?"

Omgivningens självpåtagna rätt att - utan att ens vara ombedd - rusa till försvar för att skydda vad de upplever vara "stackars funktionshindrade" från att utnyttjas är en tvångströja. Själva värnandet bygger på synen om personen med funktionshinder som svag och oförmögen.

Det betyder däremot inte att alla programideer som innefattar personer med funktionsnedsättning är bra. Men det är något man delar på lika villkor med resten av tv-utbudet. Hur tänker de egentligen, konceptmakarna och upphovsmännen?

I dagarna har tre satsningar uppmärksammats. Det är "The undatables" på engelska Channel 4. Här ska vi följa personer med Tourettes, Asperger och Narkolepsi i deras försök att hitta kärlek via dating. Ansvarig på Channel 4 Liam Humphrey säger i The Sun: "We want to challenge people's perceptions about what is considered to be 'normal', but ultimately, this isn't a series about disability. It's about a universal desire - to find love." (Tjusigt sagt när man just förpackat det i en dejtingserie för såna som inte går att dejta för att dom har en funktionsnedsättning. När hade han senast en icke-funktionsnormativ i vilket annat dejtingprogram som helst?)
En av kommentarerna till artikeln i the Sun är typisk. Signaturen Exakta skriver: "This show is akin to displaying those on a freak show. Not that these people are freaks but if they were on a documentary style program showing how they try to live a normal life as possible then it would be an education for those who do not understand the problems they face. The Producers are nothing but Ringmasters wanting to make money." (Läs: Program som skildrar funktionshindrades problem i Utbildningsradion är okej. Utanför den boxen blir det freakshow.)

I hetluften finns också Ricky Gervais (The office), som står bakom en ny sitcom med namnet "Life's too short". Den handlar om en kortväxt man som har en inte alltför blomstrande artistagentur. Lyteskomik, lyder omvärldens vilja att värna om den de upplever vara svag.

Ricky Gervais försvarar sin serie i nzherald:
"This is nothing to do with his height. We're not getting jokes out of him being short all the time, we're getting jokes out of him being militant or ripping off other dwarves. He runs an agency, both in real life and in this one. In this one it's called Dwarves for Hire and of course he's just ripping them off. He's getting all the best jobs for himself and he treats them like commodities and props."

Gervais fortsätter:
"It's not the real Warwick Davis, he's not really like that. We've created a character here, a little Mussolini (dictator). And it's not all jokes about his height, it's much more about his character."

Vad Warwick Davis anser har reportern valt att inte ta reda på.

ITVfest har valt ut en dokumentär om skådespelerskan Teal Sherer - "My gimpy life". Här hittar jag inga kritiska yttranden över huvud taget. Men så är vi också i formatet som den kommenterande signaturen Exakta efterlyste - utbildande och dokumentärt.

Av dessa kommer jag att försöka få tag på nåt avsnitt av Ricky Gervais/Warwick Davis. Resten lockar inte.

AXIS gästar "So you think you can dance"

2011-08-02T08:39:00.003+02:00

Den amerikanska ensemblen AXIS från San Francisco gästade showen "So you think you can dance" i somras. Resultatet finns på youtube - och här:

Suzanne Osten regisserar skådisar med intellektuella funktionsnedsättningar

2011-08-01T15:14:00.005+02:00

Första dagen efter semestern!

Men semestern hade ett avbrott. Jag åkte i början av juli till Edinburgh för att vara med de första tre dagarna av repetitioner för ett nytt projekt. Ett projekt där Suzanne Osten regisserar skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning.

Lung Ha's heter våra skotska kolleger, och leds av finlandssvenska Maria Öller. (Hon har tidigare samarbetat med Suzanne Osten i olika projekt). Kompaniet har många aktiva, och blandar projekt där väldigt många finns på scen (som i Huxleys lab, en alldeles fantastisk föreställning tillsammans med Grid Iron, en grupp som gjort uppförandet av teater på ovanliga platser till sitt signum) med produktioner där färre deltar, men i mer avancerade uppgifter, och där skådespelarna repeterar på heltid.

Medea's children (av Per Lysander, nu bearbetad av Ann-Sofie Báràrny) har fem skådespelare, varav Maria Öller (barnflickan) är en. Fyra skådisar med olika funktionsnedsättningar gör Medea, hennes man och deras två barn. Till detta en musiker - och allt hanterat i Suzannes regi.

Premiär på Edinburgh Fringe snart. Kan du inte åka dit? Se den i Stockholm. Kommer på Unga Klara 4 - 6 september.

Jag som sett de tre första dagarnas repetitioner har redan bokat biljetter. "Medea's children" har alla förutsättningar att bli en succé.

Rep-bilder:

Göteborgs stadsteater släpper in skådespelare med utvecklingsstörning på lika villkor

2011-05-05T14:02:00.003+02:00

Nu är det äntligen offentligt. Göteborgs stadsteater och Moomsteatern samarbetar i produktionen av en pjäs. Det betyder att skådespelare med utvecklingsstörning ges plats på en av Sveriges främsta institutionsteatrars scen. En milstolpe för oss som jobbat med frågan om representation i scenkonsten!

Initiativet kommer från Göteborgs stadsteater, efter ett förslag av skådespelerskan Åsa-Lena Hjelm. En "lära känna"-process och diskussion mellan teatrarna, dess ledningar och medarbetare har varit igång sen två år tillbaka.

Bägge sidor har sedan tanken väcktes varit överens om "lika villkor" som ett viktigt ledord. Göteborgs stadsteater har en mångdubbelt större struktur, ekonomi, logistik och organisation jämfört med Mooms. Å andra sidan är samarbete mellan skådisar med olika funktionsförmågor hemmaplan för Mooms, medan stadsteatern gör sin första erfarenhet på området. Desto viktigare att vi på alla områden jobbar med en ständig medvetenhet. Vi äger, formar och utför produktionen med gemensamt makt och ansvar.

Här finns också ett gemensamt lärande. Göteborgs stadsteater har länge ansetts vara den teater som lyckats bäst i Sverige med att utveckla tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning till salongen. Nu tar man sitt första steg till att jobba med full delaktighet när även själva scenen och den konstnärliga verksamheten öppnas. För Mooms finns ett lärande från en mer rutinerad/etablerad teater.

Även processer och rutiner ser annorlunda ut på de olika teatrarna. Och även här gäller lika villkor. Det repas i både Malmö och Göteborg. I Malmö som Mooms brukar göra - mestadels vardagar dagtid, med för Göteborg nya inslag som social kollationering. I Göteborg repar vi tisdag till lördag med kvällspass fyra dagar i veckan, det blir nytt för våra skådisar.

Även det konstnärliga inflytandet har vi försökt dela lika. Det är lika många skådisar från vardera teater på scen. Malmö skickar in Pierre Björkman, Gunilla Ericsson och Niclas Lendemar i leken. Stadsteatern mönstrar Gustav Ekman Mellbin, Åsa-Lena Hjelm och Bill Hugg. Ett garanterat härligt gäng att se tillsammans.

Lika lika blir det i produktionslaget. Mooms bidrar med regissör (jag), kompositör (Jan-Erik Sääf), ljusdesign (Hans C Roupe). Stadsteatern har föreslagit dramatiker (Ann-Sofie Bárány) och står för scenografi (Clive Leaver), kostym/mask (Evalena Jönsson Lunde) och ljuddesign (Jonas Redig).

Premiären blir 20 april i Göteborg, och pjäsen kommer till Malmö i oktober.

Pjäsen blir nyskriven.

– I mötet mellan skådespelarna från Moomsteatern och Göteborgs Stadsteater kommer dramat att handla om den sköra tråd som utgör en människas normalitet och de urkrafter som samlas just kring den gränsen. Att tillhöra eller stötas ut, att bära eller brista – det är frågan, säger dramatiken Ann-Sofie Bárány.

Igår var det presskonferens i Göteborg, när programmet släpptes. En hel del media var där. Här finns ett urval att ta del av:

SVT Västnytt:

Radioinslag P4/SR
GP
Aftonkuriren

I Svenska Dagbladet finns en större intervju om representation idag. Den ingår i en serie artiklar som startade igår (första artikeln här).

Syntolkad dans

2011-02-22T18:54:00.004+01:00

Mindre än en promille per år av de synskadade upplever syntolkad scenkonst. Det är på tok.

Uppgiften återfanns i en artikel i nättidskriften Nummer.se om syntolkad dans. För mig slår en sån rad som en knytnäve i magen. Jag kan inte tänka mig att promillesatsen har sin orsak i att synskadade väljer bort scenkonsten. Orsaken kan inte vara annan än strukturell.

Desto bättre då med de utvecklingsinsatser som görs. Nummer uppmärksammar Isabelle Bärgh och projektet "Different Ways of Seeing".

Enligt syntolkning.nu ska projektet komma till Malmö. Det ser jag fram emot - Jag vill vara med och lära!

(Bilden är från Nummer.se/fotograf Carl Thorborg. Den visar Helena Franzén i en duett med New York-baserade dansaren Ori Flomin i "Trigger Point", en föreställning som syntolkats inom projektet.)

Jack Blond

2011-02-19T16:38:00.003+01:00

Kan inte låta bli att lägga ut det här klippet för en kortfilm som heter Jack Blond. Även denna visas på Sprout, men här är det filmatiserad pojkdröm i kortfilmsformat. Skådisen med Downs heter Darren Renouf och regissören Rebecca Coley.

Kan köpas här.

Anita

2011-02-19T16:08:00.003+01:00

En argentinsk långfilm med en skådespelerska med Down syndrom har börjat visas på filmfestivaler.

Skådisen som gör Anita heter Alejandra Manzo. Regissören som gjort filmen är Marcos Carnevale (bl.a. "Elsa and Fred").

Just nu är den aktuell på Sprout filmfestival i New York. Jag har inte sett några engelskspråkiga tidningar recensera den, men man kan läsa mer om filmen på IMDB.

Londons olympiad satsar på artister med funktionsnedsättning

2011-02-19T10:39:00.004+01:00

Nu börjar det komma nyheter om den utlovade satsningen på artister med funktionsnedsättning i Londons olympiad nästa år. Bland highlightsen finns en bipolär cirkus, konst (Paul Cummin ovan) och stora inkluderande koreografier för dansare med och utan funktionsnedsättning av Candoco. (Nedan koreografen/dansaren Claire Cunningham)

Läs mer om satsningen på 820.000 pund (ca 8,5 milj SEK) på Artinfo.

Vad jag förstår så är konst av artister med funktionsnedsättning inte hänvisad till Paralympics, utan finns representerad längs hela linjen. Typ inklusion på riktigt.

Twist and Crawl

2011-02-19T10:06:00.004+01:00

I San Francisco genomförs nu en konstutställning vid namnet "Twist and Crawl" av NIAD (Richmond's National Institute for Art and Disabilities). Utställningen mixar konstnärer med olika funktionsförmågor. När konsten möter betraktaren vet man inte om en funktionsnedsättning finns eller inte. Man ser bara konsten. Sån är i alla fall idén.

Ytterligare en fördel med gemensamma utställningar av det här slaget är att konstnärerna får låna varandras publik/konstintresserade. Och den bonusen funkar ju åt "båda hållen", för vad är det som säger att den ena konstnären/funktionsförmågan per automatik har fler intresserade än den andra?

Här är verk från några av artisterna som är med. De är hämtade från NIADs hemsida. Själva utställningens hemsida visar inga verk. Jag kan därför inte garantera att de bilder som visas här faktiskt deltar i utställningen, bara konstnärerna bakom dem.

Willie Harris:

från hemsidan: "Willie Harris' multitude of sprightly ink drawings and prints of a wide-eyed elfin figure with outstretched arms, ears and hair are self-portraits of the artist. A second but less common theme is of his home. The tension between his fine black lines and dense clusters of scribblings energizes these and other Harris artwork.

These pieces, we sense, tell a continuous story about the artist. Yet we can only imagine what he may be thinking about. He is prolific and nearly obsessed, rarely parting from his two themes."

Lacee King:

Från hemsidan: "Lacee King has been working at NIAD for years and creating art is her favorite activity. "I make art for fun, to calm my nerves, to decorate my home, and for a sense of accomplishment." Although she was born blind this does not impede her ability to transform paper or fabric into wonderful creations.

Lacking vision means her tactile sense becomes dominant as she bends, rolls, glues, and sews to make her creations. King's recent work includes a series of embossed prints and a braided rope sculpture.

In the spring of 2006, Lacee King was awarded the Vegari Prize during the annual Lighthouse for the Blind and Visually Impaired, INSIGHTS 2006 exhibition, which took place at the San Francisco, CA, city hall. As a result of recieving this prize she is one of the featured artists in the INSIGHTS 2007 exhibition, taking place from October 9 to December 7, with nine prints and one sculpture on display."

Läs om utställningen och konstnärerna i San Francisco Chronicle.

Lida och "Jag, Niclas" på Moomsteatern

2011-02-14T14:48:00.005+01:00

Nu har reklamfilmen för vårens satsning på Moomsteatern kommit. Jag tror den har förutsättningar att bli kusligt bra. Vad tror ni?

"Lida" är fritt baserad på Stephen Kings roman. Gunilla Ericsson gör Annie Wilkes och Jonas Karlström spelar Paul Shandon. Regi Per Thörnqvist. Premiär 18-19 mars. Biljetter på Kulturcentralen.

Men redan innan dess har "Jag, Niclas" premiär 26 februari. En soloföreställning i experimentformat, som endast kommer att ges uppsökande. Läs mer på Moomsteaterns hemsida. Föreställningen är skapad i samarbete mellan Niclas Lendemar (skådespelare), Jan-Erik Sääf (musik) och Nina Gyllenskiöld (regi).

Bägge produktionerna bloggar här.

Vill du att "Jag, Niclas" kommer till er och spelar? maila kjell(at)moomsteatern.com.

SVT söker blivande tv-profil med funktionsnedsättning

2011-02-10T18:56:00.002+01:00

Jag har i olika tillfällen berört medias brister när det gäller representationen för personer med funktionsnedsättning. Den har varit historisk usel, och vi har inte sett något tecken på förändring.

Nu kanske det händer.

SVT tänker sig att den kommande programledaren i Bolibompa ska ha ett synligt funktionshinder!

Jag har talat med castingkvinnan Isabelle Lanér, och fått lov att sprida efterlysningen via blogg. Här är den. Blir det verklighet så är det sannerligen ett genombrott.

Här är efterlysningen från SVT:

”Hej,

SVT letar nu efter en (blivande) tv-personlighet till Bolibompa i Barnkanalen.
I jobbet ingår bl.a. att skriva manus, titta på filmer och inte minst
ett stort arbete framför kameran.
Vi söker dig med synlig funktionsnedsättning, för vi saknar och
behöver den erfarenheten redaktionellt och i rutan. Vi ser också gärna
kvinnliga sökande då programledargruppen nu består av fler män än
kvinnor.

Vi tror att du som söker har erfarenhet av barn
(kanske din egen barndom) på något sätt och att du är en person som är
bekväm med att vara i fokus.

Hör av dig till mig med cv, personligt brev, bild och om möjligt gärna
rörligt material, där du berättar varför du tror att det är just dig
vi söker. Eller tipsa mig om personer du tycker jag borde träffa.

Vi kommer inte att kalla alla sökande till provfilmning, men jag
svarar självklart på alla mail.

Vänliga hälsningar Isabelle Lanér

isabelle.laner@svt.se
”

Har du det som önskas? Go for it!

Extensions

2011-01-26T07:53:00.004+01:00

Short Center Repertory Theatre turnerar just nu norra Kalifornien med sin pjäs "Extensions" av Murray Schisgal. Den absurda komedin handlar om två åldrade varieteartister i väntan på att deras agent ska ringa.

De två skådespelarna i klippet är Regina Brink, som är blind, och Brian Hillebert, som har en förvärvad hjärnskada.

Gruppen har sin hemmaplan i Sacramento, CA, och deras konstnärlige ledare James Anderson har flera decenniers utvecklingsarbete bakom sig. Han säger: ""Presenting talented actors with disabilities to mainstream audiences and elevating public consciousness about the contributions of persons with disabilities has been the mission of The Short Center Repertory throughout our history,"...
"Experiencing first hand the vital performances and unique perspectives of adults with disabilities is a huge eye opener for the audiences we have encountered.", fortsätter han.

Klippet:

Hur dum får en välgörenhet vara?

2011-01-04T09:15:00.003+01:00

Under Moomsteaterns turné till Liverpool träffade jag Laurence Clark, komiker. Och se, nu hittade jag en serie klipp av honom på youtube.

Klippen är en serie där Clark försöker hitta gränsen för hur idiotiskt dum en välgörenhet måste vara för att folk ska låta bli att ge pengar. Eftersom han själv höll i hinken och har cp så gick gränsen inte att etablera. Han skulle ha pengarna, om han så bad om att få slippa.

Här är serien:

Betala räntorna på mina lån:

Stoppa inte pengar här, då blir jag kriminell:

Det här är en bluff!:

Döda hundvalparna!:

Döv konstnär publicerad i Time magazine

2011-01-04T08:20:00.003+01:00

Konstnären Leon Lim från Malaysia har använt "the text of a leaked cable" för att ta fram en ny variant av Julian Assanges ansikte. Han gjorde den i sex olika varianter och skickade till ett antal tidningar. Richard Stengel på Time föreslog att den skulle användas i tidningen. Så blev det i nyårsnumret, där Julian Assange fanns med på listan över personer som betytt mycket under året.

“I wanted to share my thoughts on why Assange should be the person of the year. I certainly didn’t expect to see my portrait of him in print as the magazine has its own design team for artwork,”, säger Lim.

Hans bilder finns sen tidigare bland annat i en specialbeställd kalender från New Yorks borgmästare.

Lim är döv sedan födseln.

The Star. (Malaysia)

Stamning i film

2011-01-03T08:26:00.003+01:00

Rollfigurer med funktionsnedsättning porträtteras stereotypt och fördomsfullt. Just nu hyllas den aktuella "The King's speech" som en som försöker det motsatta. Colin Forth, som spelar kungen, hyllas och nomineras till priser.

Men det finns de som tycker annorlunda. Barry Harbaugh skriver en kolumn i The Slate där han pekar på hur lågt ribban är lagd när man höjer "The king's speech" till skyarna. I Harbaughs artikel finns också en historielektion i hur stamning återgetts på film. Den är för bra för att missa. Så jag lånar och återger:

"Freaks" från 1939, där den själv stammande skådespelaren Roscoe Ates får rollen som den stammande maken gift med en siamesisk tvilling. Han fick ersätta den också stammande skådisen John Dougherty, som inte kunde säga replikerna enligt manus. I klippet ses ett exempel på s.k. substitution (man tänker säga ett ord, kan inte få fram det, och tar då ett annat som betyder ungefär samma sak)

I The Cowboys från 1972 så provocerar John Waynes förman den unge pojkscouten att släppa sin stamning genom en rejäl utskällning. När den unge pojken skäller tillbaka släpper stamningen.

I Paulie(1998) är det föräldrarnas fel att dottern Marie stammar. "Marie couldn't talk. Her dad couldn't listen. Her mom couldn't cope."

I en tv-dramatisering av Stephen Kings "It" (1990) så är det en skräckupplevelse som gett stamningen, och återupplevandet av traumat återskapar också stamningen.

"Girl shy" från 1924 är ett exempel på ett sedan återkommande tema. Mannen som stammar när han är i närheten av en flicka. Kolla särskilt in hur man arbetade för att gestalta stamning i stumfilmsformatet.

I "The passion of darkly noon" (1995) används stamningen som en förstärkning av utmålandet av en psykopat.

I "A fish called Wanda" (1988) försöker man vända på vem som är dum i huvet, genom att göra John Cleese's lyssnare ännu dummare.

I "My cousin Vinny" (1992) pratar rollfiguren som vanligt hela filmen, men stammar när han utsätts för pressen att stå framför en jury.

Även "Rocket Science" (2007) utmålas som ett - i likhet med "The king's speech" - seriöst försök att porträttera en stammande rollfigur. Även denna film har en manusförfattare som själv stammar.

Så kommer till slut exemplet, föredömet på hur man skulle kunna arbeta, enligt artikelförfattaren. Det hämtas från Tarkovsky's "The mirror" och jag återger hela den förklarande texten på engelska: "The most profound depiction of stuttering on film appears in the prelude to Andrei Tarkovsky's Russian masterpiece, The Mirror. Though the character (who here is being "cured" by hypnotism) fails to reappear in the movie proper, his stutter is used not as a lazy way of outlining a character but as an entry point into larger ideas. The Mirror is the only movie I've seen in which a director doesn't cut into a block, rescuing the audience from awkward tics and sputtering silence. In The King's Speech, when we're met by the dreaded and empty silences between the king's words, the scenes often cut away just as a visceral awkwardness sets in. Tarkovsky, on the other hand, allows the stutter to dominate a scene with its own insular drama—he refuses to abridge it. In the face of everything we don't know about the condition, perhaps that's all, finally, we can ask for." (Harbaugh)

Läs en artikel om manusförfattaren till "The King's speech" Davis Seidler (som själv stammade som tonåring).
Time och New York Observer utnämner "The King's speech" till Oscarsfavorit.

Glada Hudiks lingon-trailer

2010-12-18T21:21:00.003+01:00

Hur måna lingon finns det i världen är titeln på långfilmen som har Glada Hudik-skådisar med. En trailer har just lagts ut. Det ser kul ut!

Psykiskt sjuka porträtteras som våldsamma i media

2010-12-16T11:00:00.003+01:00

Engelska the Guardian publicerade en intressant artikel om hur brittiska medias dramaproduktioner beskriver personer med psykisk ohälsa. Hela 45% av karaktärerna beskrivs som våldsamma.Om de inte är direkt våldsamma så hotar de sin omgivning.

Därtill tar man sig språkliga friheter i beskrivningen personer med psykisk sjukdom på ett sätt man antagligen inte skulle tillåta sig om andra minoriteter. 63% av omnämningarna var "pejorative, flippant or unsympathetic". Bland exemplen finns "crackpot", "a sad little psycho", "basket case" , "where did you get her from, Care in the Community?" och "he was looney tunes".

I TV-serien friends utbrister Chandler: "Ding dong the psycho's gone."

Glasgow media group följde primetime tv mellan 16 och 23 på kvällarna. Man fann 74 episoder från 34 program som på något sätt behandlade psykisk ohälsa. I 33 av de avsnitten kopplades psykisk sjukdom till våldsamhet med exempel som schizofren patient som hämnas sin mördade flickvän. I 48 fall ställde man till andra problem, som att en kvinna sövde och låg med prästen för att splittra hans familj. I ytterligare 53 fall skadade karaktärerna med psykisk sjukdom sig själva.

Läs hela artikeln här.

Problemet med porträtterandet av stigmatiserade grupper är att man alltid - och med viss rätt - kan försvara sig med att man inte berättar något om alla personer med ett visst stigma när man beskriver en karaktär, utan att man bara berättar om just den aktuella rollfiguren. Men när alla gör likadant uppstår likväl problemet.
Företrädare för t.ex. skådespelare med funktionshinder argumenterar om vikten av att man ska finnas med i roller där funktionshindret inte har en bärande betydelse. Skulle detta vara fallet, skulle mångfalden bilder i sig differentiera bilden av personer med funktionsnedsättning. Så även när gammal stereotyp avbildning används, så blir den inte ett märke för en hel grupp människor.

Men där är vi inte, som bekant. Tvärtom. När personer med funktionsnedsättning avbildas är funktionshindret oftast bärande, och rollen görs av en normativ skådis.
Detsamma gäller så klart för personer med psykisk ohälsa. Men här är situationen än mer pressad. Ty inte nog med att psykisk ohälsa behandlas stereotypt, och att okunskapen är monumental. Hur lockande är det inte för en manusförfattare att förklara snaskiga oförklarliga beteenden med galenskap?

Hollywoods beroende av funktionshinder

2010-12-16T10:31:00.003+01:00

Liam Lacey är kolumnist på Torontotidningen The globe and mail. I sin senaste krönika dissekerar han Hollywoods beroende av funktionshinder. Artikeln ligger här, men jag finner den så intressant att jag tillåter mig ett väldigt långt citat på hela texten.

In The King’s Speech, which opens Friday, Colin Firth’s performance as George VI, the British wartime monarch who had a bad stammer, will undoubtedly earn him an Oscar nomination. Other possible Oscar nominees in theatres now include Anne Hathaway, for her role in Love and Other Drugs as a young woman with Parkinson’s disease. Then there’s Jeff Bridges as a one-eyed marshal in True Grit, and James Franco, who graduates to amputee status over the course of 127 Hours.

Disability has always been a preoccupation of the Hollywood story – and image-making machine. The list is long and familiar: As Good as It Gets, Avatar, A Beautiful Mind, Forrest Gump, My Left Foot, Rain Man and Scent of a Woman. “The academy is a veritable dictionary of diseases, both physical and mental,” writes Emanuel Levy in his book All about Oscar: The History and Politics of the Academy Awards.

Sometimes it seems all those worthy movies about addiction, alcoholism, amnesia, autism, blindness, disfigurement and paraplegia are sacrificial offerings to the movie muse, so the studios can keep on making more frivolous films that celebrate youth, speed and beauty.

One interesting shift is that the disability-rights lobby has begun to get involved in the conversation. Hollywood’s affliction addiction was satirized in Ben Stiller’s 2008 film Tropic Thunder, in which Robert Downey Jr. discusses the error of going “full retard” (as in Sean Penn’s I Am Sam) as opposed to “half retard,” when vying for an Oscar.

Disability-rights groups, who have become increasingly prominent during the past few Oscar seasons, didn’t care for the joke. The 2009 Oscars also saw protests against Jerry Lewis receiving the Jean Hersholt Humanitarian Award because of his offensive comments about people who use wheelchairs. There were also protests in 2005, for nominations for Million Dollar Baby and The Sea Inside, both about quadriplegic characters who are taken off life support.

You might wonder why people with disabilities aren’t more grateful to Hollywood for its efforts. To answer that, try watching Bonnie Sherr Klein’s 2008 National Film Board documentary, Shameless: the ART of Disability (you can see it on the NFB website) in which five people have a pyjama party, each picking one Hollywood depiction of disability.

Humorist David Roche, whose face is disfigured, picks The Elephant Man. Catherine Frazee, a poet and professor, who uses a wheelchair, picks Heidi, the movie where the plucky Shirley Temple inspires another little girl to get out of her wheelchair and walk.

You quickly grasp that Hollywood’s portrayal of characters with disabilities is, when not offensive, typically ridiculous.

There are a lot of useful things to learn from the growing field of disabilities studies. An essay by Michael Hayes and Rhonda Black in the Disability Studies Quarterly (Spring, 2003) analyzes the pattern Hollywood films typically use: (a) confinement, (b) hope for rehabilitation, (c) denial of rehabilitation, and (d) reconciliation to confinement. At the heart of the critique is the point that the films’ focus on pity, or sadness about another’s condition, is all about confinement: Poor them, kind us.

While dabbing our eyes this Christmas over some of these award-calibre performances, it might be useful to ask ourselves a few questions: Is this a disabled character or just a character with a disability? Does their impairment make them saintly, super-human or villainous? Does the movie imply the character’s only release from their condition is through death?

To put the issue in seasonal terms, we should be still able to say, “God bless us, every one,” without buying the whole pitiful turkey.

No Problem Orchestra husband hos hoven

2010-12-16T10:14:00.002+01:00

No Problem Orchestra är ett band från Österrike, där bandmedlemmarna har olika funktionsnedsättningar. Flera av dem har Down syndrom.

Turnégiggen håller onekligen klass. Vad sägs om Prins Williams bröllop i London och Prins Albert IIs giftermål i Monaco.

Materialet på Youtube är sparsmakat. Det enda rent musikaliska klippet är en amatörinspelning av umpa-umpa till glöggen. AP säger dock att repertoaren går från klassiskt till rock.

Staff Benda i SVT

2010-12-07T08:11:00.003+01:00

Bandet Staff Benda Bilili från KOngo Kinshasa är sammansatt av musiker med funktionsnedsättning, som gått från att vara hemlösa och spela på gatorna till världsturné.

SVT var vakna när de kom till Sverige i år, och igår kunde man se bandet i "Groove på Göta Källare". (länk till programmet)

SVTplays inspelning är inte möjlig att infoga i bloggen, ni får klicka er dit och titta. Under tiden - här är en youtubevideo från samma kväll.

Moomsskådis i polisserie

2010-12-07T07:52:00.003+01:00

På onsdag börjar nästa berättelse om Anna Janssons poliskvinna Maria Wern i TV4. Och då får alla bloggläsare chansen att se Moomsteaterns Pierre Björkman i den biroll han ägnade en en tidig höstvecka åt för ett och ett halvt år sen.

"Alla de stillsamma döda" visas onsdag 8 dec och 15 dec på TV4.

Läs om Pierres inspelningar i "Svensk film rollbesätter skådespelare med Downs", "Konsten att vänta på ett intelligent sätt" samt "Visslingar och rop"

Malmönyckeln

2010-12-01T10:24:00.006+01:00

Malmö stad meddelar att Malmönyckeln åter finns och fungerar från och med idag. Nu permanentas satsningen. Det är jättebra!

Malmönyckelns koncept är enkelt. Det tar vara på att många personer med intellektuella funktionsnedsättningar behöver ha någon med sig för att kunna tillgodogöra sig fritids och kulturutbudet. Med Malmönyckeln får dessa personer ta med sig en kompis, ledsagare, assistent utan extra kostnad.

Fler än 40 arrangörer och producenter inom kultur/fritid har anslutit sig. Moomsteatern är självklart med. Det här är en enkel bjudning som de flesta borde kunna ställa upp på.

Men hur är det med den saken egentligen?

Alla de största studieförbunden medverkar.

- Alla de största kulturinstitutionerna är med, men bland de fria grupperna saknas flera, t.ex. Bastionen. Varför det?
- De flesta arrangörer med kommunalt stöd är med. Men inte till exempel Inkonst. Varför?
- Utfallet bland privata arrangörer är dåligt. Det borde vara överkomligt för de stora aktörerna som KB, Nöjesteatern och SF att acceptera Malmökortet.
- Inom idrotten är många stora med på ett föredömligt sätt. Men är det inte lite småsnålt av MFF att undanta de stora matcherna från erbjudandet (man undantar premiären och helsingborgsderbyt)? Så himla många är det väl ändå inte som använder nyckeln? Malmö Redhawks är inte på banan över huvud taget. Illa, illa.

Är konceptet något för din kommun? Kontaktuppgifter och beskrivning av Malmönyckeln hittar du här.
Vill du ha koll på vad som händer inom Malmönyckeln? Prova deras facebook-sida.

Robins lyteskomik

2010-11-26T14:14:00.005+01:00

I det här klippet (skippa till 22.30) så intervjuar komikern/programledaren Robin Paulsson sin gäst Josephine Bornebusch. I ett samtal om hennes medverkan i "Rederiet" i tonåren så berättar JB om kompisarnas reaktioner. Robin utbrister då: "Gick du i sån där specialklass?" varefter han stoppar tungan under underläppen och sluddrar med en grimasch.

Lågt, lägre, Robin.

Så bra är vi på engelska

2010-11-25T11:29:00.003+01:00

Kan inte låta bli. Måste dela med mig av lite recensionsrader från Liverpool Daily Post. Så här skriver de om "Compagnie of Strangers" som spelades på Dada-fest i lördags:

"It was an ethos which stood the group and the audience in excellent stead on Saturday, offering a strange, surreal, thoroughly unique theatre experience full of surprises and unsettling images.

Set in almost perpetual gloom, Compagnie offered a dreamscape of music, dance, shadowplay and mime.

Presented as part of DaDaFest, it loosely follows the journey into the past of an old man who, in a clever play of shadows, is shown rising from his wheelchair and becoming a boy.

It was reminiscent in style of a darker version of Cirque du Soleil.

Scenes flowed from the blackly comic to the disturbing.

A group of stooped and crooning old ladies were revealed to have axes in their handbags and a taste for human flesh, another saw a fight become, thanks to magical sound effects and excellent mime, bloodily gruesome.

The whole of the production was technically very polished.

Set on a bare stage the only props needed were some gauzy sheets – used to create an arresting vision of a woman in a mental hospital – plus two multi-purpose wheeled boxes and a 10ft ballerina puppet.

Visual tricks, such as a row of dumpy babies hatched out of eggs, were laid on by the dozen, drawing delighted gasps from the audience.

Some scenes were played out a little too long once the novelty value was exhausted and the lack of dialogue and deliberate ambiguity meant some sagging momentum towards the end.

But on the whole the 80-minute production – which dispensed with an interval – managed to engage throughout."

Uppstart för "Jag, Niclas"

2010-11-25T08:43:00.005+01:00

Igår var det kollationering för pjäsen "Jag, Niclas". En mycket ovanlig satsning som gränsar åt performancehållet. Man skulle kanske kunna kalla det en iscensatt dokumentär.

Regissören Nina Gyllensköld hade med sig ett ovanligt manus. En stor papprulle med drygt 20 rubriker på bilder som skulle ingå. Och allt var glasklart för skådespelaren Niclas Lendemar, eftersom grunderna tagits fram gemensamt i en månadslång workshop för ett år sedan.

Vad innebär det att hitta sig själv och sina egna uttryck? Vems hastighet är det som styr?
Får jag stanna upp och bara finnas nära en annan människa?

Niclas väljer inte orden som uttrycksmedel, istället bjuds vi in att få följa med honom på en sinnlig resa till hans innersta. Därefter bjuds publiken in till föreställningen.

Vi får möta Niclas i det speciella livsrum som det här projektet tagit fram. Det är ett sceniskt möte med en människa som kommunicerar på sina villkor. Där minsta andetag hörs, och en liten gest kan vara en stor handling.

Föreställningen föregås av ett samtal kring arbetsprocessen och om det som präglat den sceniska gestaltningen, där även tematiken i föreställningen tas upp.

AKT 1: Samtal
AKT 2: Föreställningen: Jag, Niclas

Pjäsen spelas uteslutande på turné. Vill du se "Jag, Niclas" i din stad? Kontakta mig. Kontaktuppgifter hittar du på Moomsteaterns hemsida.

Katie Leclerc

2010-11-01T07:27:00.005+01:00

ABC har gett rollen som Daphne I "Switched at birth" till Katie Leclerc, och väljer därmed att casta en skådespelare med egen hörselnedsättning i rollen som döv.

Man gick i oktober ut med ett utrop särskilt för att få in sökande med egen hörselnedsättning.

Läs mer om dramaproduktionen här.

Tanja Kiewitz

2010-10-22T18:40:00.004+02:00

Hon har blivit en celebritet. Medierna står i kö för intervjuer. Orsaken är bilden ovan. Den finns i en annons för Cap48 och syftar till att öka medvetenheten runt funktionshinder. Texten i annonsen är fritt översatt "Se mig i ögonen. Jag sa ögonen"

Expressen har tagit upp det (ej på nätet än) och skriver att kampanjen har ökat sina insamlingar genom annonsen.

Nuläge: modellen med funktionsnedsättning används i reklam för välgörenhet och det blir en världsnyhet.
Vision: modellen gör reklam för bh:n och ingen bryr sig särskilt om just armen.

Nedan - abc:

ABC söker döva skådespelare

2010-10-17T08:11:00.004+02:00

För bara någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om represenationen av skådespelare med funktionsnedsättning i amerikanska tv-serier. Den var usel.

Desto roligare då att läsa det casting call som ABC går ut med. Den tänkta seriens huvudfigur Daphne är döv och teckentalande. Dessutom finns två regelbundna teckentolkande biroller för män.

ABC säger dessutom i klartext att skådespelaren måste vara döv eller hörselnedsatt och behärska American sign language.

Läs hela utropet från ABC här.

Nina Falaise

2010-10-14T08:24:00.002+02:00

Måndagens Telegraph har en jättefin intervju med Nina Falaise. Den döva balettdansösen berättar om hur hon växte upp i en konstnärsfamilj. När de hörande och talande deklamerade poesi, så uttryckte hon sig i dans.

Balettakademin var lyrisk efter att ha sett hennes inträdesprov som barn. Men efter läkarundersökningen nekades hon plats. Via andra vägar tog hon sig till den absoluta eliten. Nu, efter avslutad karriär på scengolvet, undervisar hon. Och givetvis är det inget hinder att ha en annorlunda funktionsförmåga.

"My love for dance will never fade, it is in my blood", avslutar hon.

Läs hela intervjun här.

Liu Wei vann Chin's got talent

2010-10-14T08:02:00.002+02:00

I augusti skrev jag om Liu Wei. Han har inga armar och deltog i China's got talent genom att spela piano med tårna.

Mer party-trick än stor konst, var min reflektion då. Men kineserna älskar uppenbarligen sin Liu Wei. Han vann hela tävlingen!

Nedan ser ni finalbidraget av "Youre beautiful". Jag har försökt hitta ett klipp med bra ljudsynk på youtube, men det blev en övermäktig uppgift för mig.

John Callahan

2010-10-13T07:59:00.007+02:00

John Callahans teckningar ställs nu ut på American Visionary Art Museum i Baltimore. Bägge teckningarna här ingår, men själv finner jag hans egen hemsidas avdelning med arga klagomål intressantast. Klicka här och se teckningarna som får läsarna att gå i taket.

Teckningen nedan fick följande reaktion:

"I am currently a guest at a htel in Boston, where these is a card store in the lobby. I noticed a highly distasteful and absolutely DISGRACEFUL postcard on the shelf. it was a John Callaham card that showed a group of cowboys in the dirt, with an empty wheelchair. The caption read "Don't Worry, He Won't Get Far On Foot".

My Brother sits in a wheelchair, a quadrapalegic , as a result of a diving accident at 19. Until Mr. Callahan can understand the emotions behind such a life of struggle, I feel he should not fell to freely about poking fun at the disabled. I find your marketing of his insensitivity positively DISGUSTING!" signerat Alison F i Boston.

Jahn Callahan blev rullstolsburen i en bilolycka vid 21 års ålder. Han avled i juli 2010. Mer om John i wiki.

Mooms fasta skådisar om premiären

2010-10-12T18:47:00.003+02:00

På Moomsteaterns produktionsblogg finns skådisarnas egna ord om sin upplevelse av premiären av "Compagnie of strangers". Skynda dit!

Ni får veta allt om vem som trillade på lådan, vem som tappade hatten, vem som var nattens lejon och vem som vill ha rulltårta. Och en del annat...

Compagnie of strangers - Recensioner och bilder

2010-10-12T07:33:00.008+02:00

Sydsvenskan säger i sin rubrik "Moomsteatern gör mästerverk i händerna på Barbes"

saxat från samma Sydsvenskanrecension av Annika Gustafsson:

"”Compagnie of Strangers” är helt enkelt ett litet mästerverk, där Sääfs sparsmakade med samtidigt laddade musik, koreografin och temat om olika slags utanförskap smälter samman till en mångfasetterad, vacker och bitvis både grym och komisk betraktelse över vad det innebär att vara människa."

"Uppsättningen vilar tryggt på kunskapen om att ord inte alls är nödvändiga för att uttrycka känslor och tankar. Kroppsspråket, rörelserna, ljuden och den effektiva ljusdesignen räcker mer än väl. En scenkonst som förlitar sig på publikens förmåga att associera och bli medskapande når ofta betydligt längre och griper åskådaren starkare än det klart utsagda."

"Moomsteatern är bara att gratulera till en av Malmöhöstens bästa föreställningar."

Läs hela recensionen i Sydsvenskan här.

Skånskan säger i sin rubrik: "Livet i ett nötskal"

Mer ur Skånskans recension av Gunilla Wedding:

"Livet självt i ett nötskal blir det när Nina Jemth och Pelle Öhlund från Varietéteatern Barbès samarbetar med Moomsteaterns fem skådespelare i nya föreställningen Compagnie of Strangers. Det vill säga - magiskt, groteskt, vackert, blodigt, tragiskt, våldsamt, och hjärtevarmt i en enda förförisk röra."

"Rakt ner i det oförutsägbara undermedvetna hamnar man i ett par oförglömliga scener där ett gäng pensionärstanter med groteska masker går från komedi till skräck när de plockar fram mordvapen ur sina stadiga handväskor och gärna skulle vilja ta sig en munsbit av den lille skuggpojken."

"Efter att skuggpojken återvänt in i rullstolsmannen och publiken har uttryckt sin uppskattning med stående ovationer lämnar jag salongen med Jan-Erik Sääfs toner fortfarande klingande inombords och med en känsla av att jag inte alls vill ut i höstmörkret utan mycket hellre vill återvända in i Compagnie of Strangers förunderliga värld en gång till."

Läs hela recensionen i Skånska Dagbladet här.

Martin Lagerholm är lika positiv, men recensionen finns i skrivande stund inte utlagd på Kvällsposten kulturs hemsida. (Uppdatering tisdag kväll: nu finns den. Här.)

Under rubriken "Gripande gåtfullt" skriver han bland annat:

"Den durkdrivna föreställningen genomsyras lika mycket av Barbés som Mooms, vilket - om vi ska söka teaterhistoriska referenser - för oss till ett landskap någonstans mellan Jean Cocteaus poetiska surrealism och Cirque du Soleils fysiskt ekvilibristiska fantasivärldar."

Emil Jensen har också uttryckt vad han känner i sin blogg:

"Igår var jag på premiären av Compagnie of Strangers – ett samarbete mellan Barbès och Moomsteatern. Se den för guds skull, eller se den för helvete. Eller se den för allt smör i småland. Själv såg jag den för min egen skull och älskade vad jag såg. Jag blev gripen, tagen, fångad, ja nästintill arresterad."

Boka era biljetter här.

(fotograf: Henrik Hedenius)

En enda ynka procent

2010-10-11T15:00:00.000+02:00

I USA vet man hur landet ligger när det gäller representation i media för diskriminerade befolkningsgrupper. Det är GLAAD (Gay & Lesbian Alliance Against Defamation) som undersökt samtliga 84 föranmälda dramaserieproduktioner i amerikansk tv. Och det här året så har funktionsnedsättning lagts till som en parameter. Tidigare har undersökningen bara tagit reda på hur det ligger till beträffande kön, sexuell läggning, ras och etnicitet.

Resultatet är bedrövligt. Endast 1% (6 av 587) av de fasta rollkaraktärerna har en funktionsnedsättning. Detta bör jämföras med att 12% av amerikanerna säger sig ha märkbara funktionsnedsättningar. Lägger man till andra grupper som omfattas av antidiskrimineringslagstiftningen - som personer med cancer och HIV - blir obalansen ännu större.

Sex av 587 alltså. Här är dom:
Fox:
House, som använder käpp i serien med hans namn.
Dr. Remy “Thirteen” Hadley, också i House som har Huntington’s
Artie Abrams i Glee, som använder rullstol.

ABC:
Saul i Brothers & Sisters har HIV,

NBC:
Max Braverman i Parenthood (NBC) har Asperger syndrom

CBS:
Dr. Albert Robbins i CSI: Crime Scene Investigation har en benprotes.

Fem av sex rollfigurer med funktionsnedsättning är vita män. Allt går igen, igen och igen.

Av dessa sex roller så har bara en av dessa gått till en skådespelare med egen funktionsnedsättning, Robert David Hall i CSI: Crime Scene Investigation. Övriga fem görs av funktionsnormativa skådisar. (Robert David Hall bild till höger)

När det gäller återkommande gästroller så är läget lite ljusare. Minst sex sådana rollfogurer med funktionsnedsättning finns, varav hälften är kvinnor. Det är två rollfigurer i Glee (Fox) med Down syndrom och och en döv rollfigur i Lie to Me(Fox). Resterande tre funna återkommande rollfigurer med funktionsnedsättning är rörelsehindrade män. The Paul Reiser Show (NBC), Family Guy (Fox) och Private Practice (ABC).

Här finns, förutom en bättre könsfördelning också en bättre representation av skådespelare med egna funktionsnedsättningar, till exempel görs bägge rollerna i Glee av kvinnor med Down syndrom.

I kabelbolagen, som mäts separat, blir det ytterligare något mer intressant ur funktionsnedsättningsperspektiv.
The Big C på kanalen Showtime handlar om en förortsmamma som försöker se humorn i sin cancerdiagnos. Samma bolag kör United States of Tara, där huvudfiguren har en personlighetsstörning.

Och här finns hela fyra roller som görs av skådespelare med egna funktionsnedsättningar. Dessa är Walter White Jr. på AMCs Breaking Bad - rollfigur med cp, där han har sällskap av RJ Mitte med samma diagnos. ABCs Family’s Secret Life of the American Teenager innehåller rollen Tom Bowman, som spelas av Luke Zimmerman med Down syndrom. Dennes flickvän Tammy spelas av Michelle Marks som har en utvecklingsstörning. Rollfiguren Thor Lundgren i Showtimes Nurse Jackie har diabetes och ögonprotes skräddarsytt efter skådespelaren för rollen Stephen Wallem.

Ovanstående har presenterats av den amerikanska organisationen I AM PWD (person with disability), ett projekt inom den amerikanska fackföreningsrörelsen för scen och film.

"cp-rött"

2010-10-09T14:12:00.005+02:00

Rött kort är när man blir utvisad, men bara tidsbegränsat. "CP-rött" är när man ådrar sig grovt matchstraff. Ordet används i ett bötessystem i bandyklubben Tillberga. Pelle Fosshaug är den som uttalar orden. Och både Aftonbladets sportbilaga (Viktor Liljerås) på söndagen (artikel ej på nätet än) och VLT (Jocke Lander) vidarebefordrar termen utan att ifrågasätta ordvalet.

Om det nu är så att en individ inte förstår bättre, så är ju det en sak (och illa nog...). Men för att det här ska ske så måste ett helt lag, med ledare och styrelse, skita i att reagera. Därefter måste journalister, vars yrkeskunnighet borde bygga på kritisk granskning, oreflekterat upprepa dumheterna.

Dalarnas tidning gjorde ett annat val. Bra gjort. Ledningen för Tillberga, Aftonbladet och VLT borde ordna gemensam fortbildning.

Världens kortaste man: dansare? exploaterad? eller både och?

2010-10-04T12:27:00.006+02:00

Khagendra Thapa Magar fyllde 18 år häromdan. Därmed blev han världens kortaste man. Aftonbladet uppmärksammar detta genom ett mittuppslag med en bild i naturlig storlek.

Brittiska channel 4 har gjort en dokumentär om sökandet efter världens kortaste man. Man träffade då Khagendra Thapa Magar, men han var då bara 16 år. Redan då visste man att titeln skulle bli hans en dag.

Jag minns den dokumentären för två saker:
- Den brittiske reportern pratar med Khagendra som om han pratade med ett litet barn.
- Strax innan det här externa klippet (kan ej bäddas in. Inte samma klipp som nedan) så ifrågasätter reportern om Khagendra Thapa Magars föräldrar och familj exploaterar hans funktionsnedsättning när de begär betalt för en filmad intervju. Säger reportern som tjänar sina pengar på att producera en dokumentär om världens kortaste man, som ska sändas av ett bolag som tjänar pengar på att sända den. Sett i det ljuset blir Khagendra Thapa Magars familj de enda som ser till att den som faktiskt betyder något också får en del av kakan.

Enligt Aftonbladets artikel så vill han nu till USA och visa sina danssteg. De finns däremot så de kan klippas in här i bloggen.

Jag kan ingenting om nepalesisk danstradition, och har ingen möjlighet att bedöma vilket potentiellt konstnärligt värde dansen har. Men med världsrekordtiteln som världens kortaste blir han per automatik föremål för en hel värld beredd att definiera honom och ha en åsikt om huruvida han är exploaterad eller ej. Och varav väldigt få har ens pratat med huvudpersonen själv.

Snacka om att funktionshinder är omvärldsrelaterat.

Rösta på Tilde!

2010-09-29T11:38:00.003+02:00

Moomsteatern fick Kunskapspriset 2007. Det är Nationalencyklopedin som årligen belönar välförtjänta kunskapsspridare för sina insatser. Prissumman är hela 250.000 kronor.

Tilde Björfors är Cirkus Cirkörs frontfigur. Hon skulle kunna få priset för allt hon gjort för nycirkusen i landet. Men min röst får hon för att Cirkus Cirkör gör det till synes omöjliga möjligt och ger cirkusträning till barn och unga med funktionsnedsättning. Rullstolsburen? Ja, kanske det, men inte i trapetsen!

Vill du ge din röst? Gör det på kunskapsprisets.se

Bilden är från plaskis.se

Bingo Rimérs sagovärld - bland mongon och troll

2010-09-27T10:24:00.004+02:00

Den kända fotografen Bingo Rimér berättar i sin blogg om den i hans värld helt sanna historia som han fått berättad för sig. Den bygger på att en person som är utvecklingsstörd (ett mongo) tillfångatar en kortväxt person (en dvärg) i tron det är ett troll. Den kortväxte är rädd för att bli uppäten av den utvecklingsstörde, för vem vet vad såna kan hitta på. Och sen anmäler han inte detta till polisen för han skäms över att ha blivit fångad av en utvecklingsstörd.

I kommentarerna hjälper läsarna till att ömsom skratta livet ur sig åt denna hejdlöst roliga historia, ömsom förtydliga för Bingo att det är en skröna (men oj så kul den är ändå, enligt läsarna)

Själv minns jag Björn Johansson, f.d. skådespelare i Moomsteatern, som en gång frågade: "Kjell, har du tänkt på att det finns en massa människor som inte är förståndshandikappade som är rent dumma i huvudet?"

Antingen förstår Bingo Rimér att han sprider myter och underblåser stigmatisering av personer med funktionsnedsättning och gör det ändå. Eller så förstår han inte det, utan vet helt enkelt inte bättre.

I bägge fallen så gör det inte Bingo Rimér intellektuellt funktionshindrad på något sätt. Det gör honom bara dum, korkad och humorlös.

(uppdatering: Magdalena Ribbing lär ut hyfs och fason i DN.)

Tecknade program om sexåring med Downs

2010-09-27T07:57:00.003+02:00

Punky ska hon heta. En sexårig tjej med Down syndrom. Hon ska bli 20 episoder a 7 minuter tecknad film. Intresset är redan enormt från engelsktalande länder som USA, England och Australien.

Kommer Bolibompa att hänga på?

Det är irländska Monster Animation som ligger bakom serien. Läs mer i Irish Herald.

Muslimsk superhjälte i rullstol

2010-09-27T07:33:00.004+02:00

Han är amputerad och sitter i rullstol. Han är muslim. Han har superkrafter - han kan styra metall med sin vilja. Hans namn - Silver Scorpion.

Silverskorpionen är resultatet av ett projekt mellan amerikanska och syrianska ungdomar med funktionsnedsättning. Den är skapad i ett projekt där den enda begränsningen är de ungas egen fantasi. Finansiär och initiativtagare är filantropen, diplomaten och affärsmannen Jay T Snyder.

I workshopen tillfrågades de unga om vilka superkrafter som skulle vara aktuella för hjälten. Ingen av de tre vanligaste stereotyperna kom upp. Istället kom en lång rad originella ideer. Och det kanske just därför att idé-makarna hade andra livserfarenheter.

Och - ingen önskade superkrafter som tog bort funktionsnedsättningar. Man såg istället möjligheten till egenmakt för den som redan hade en funktionsnedsättning.

Silver Scorpion kommer ut i 50.000 exemplar i mellanöstern. Projektet fortsätter därefter till bland annat Pakistan och Afganistan. Då i samarbete mellan projektet Open hands och serieutgivaren Liquid Comics. På deras websajter kommer man också att kunna ta del av serierna i digital form.

Läs mer på Rawstory.

Galleri Holmgången

2010-09-24T16:45:00.003+02:00

På lördag infaller gallerinatten. Malmös konstverk har öppet sent. Några erbjuder något extra utöver det vanliga. Varmt, intressant med många besökare.

Galleri Holmgången håller också öppet. Här möter nattens konstälskare verk av komstnärer med olika funktionsnedsättningar.

Hösten på galleri Holmgången hittar du i denna pdf.

Signmark

2010-09-23T08:27:00.003+02:00

Finsk världsstjärna. Okänd för mig tills jag fick meddelande om hans New York-besök. Youtube - voila!

Stevie Wonder tar strid för undantag i upphovsrätten

2010-09-23T08:04:00.003+02:00

Stevie Wonder finns i bägge ändar av problemet. Som världskänd artist har han säkert fått vara med och ta konsekvenserna av att hans musik sprids via fildelning. Men som blind människa lever han i en kultur som utestängs från stora delar av den gemensamma rikedom som finns i vår litteratur. Och det är dessa bägge intressen som står i konflikt.

Wonder talade i måndags för WIPO (World Intellectual Property Organisation). Han talade för de 300 miljoner människor som "lever i mörker" och vill få möjlighet till "read their way into light".

Med diskrimineringslagar som kommer i många länder, så ställs krav på tillgänglig litteratur. Men när alla anpassningar, inläsningar och distribution sker var och en för sig så blir det dyrt. Mycket dyrt. Bildningen litteraturen ger blir en plånboksfråga.

De synskadade vill få till ett internationellt avtal som ger rätten att sprida lösningar internationellt. Inte minst till den tredje världen. Afrika vill gå ännu längre. Här handlar det om att tillgängliggöra världslitteraturen, dvs världens samlade kunskap, till sina akademiska institutioner och sin befolkning. Upphovsrättsinnehavarna vill inte ha något bindande avtal.

"Please work it out. Or I'll have to write a song about what you didn't do", avslutade Stevie Wonder.

AP

Tidigare inlägg:
Västvärldens upphovsrätt vs blinda, förlamade och amputerade
Googles e-bibliotek får stöd från handikapporganisation
Inget avtal om anpassning av litteratur

Spännande filmdebut i Toronto

2010-09-16T08:19:00.004+02:00

Evan Sneider debuterar i långfilmssammanhang i filmen "Girlfriend". Den hade sin världspremiär för några dagar sedan på Torontos internationella filmfestival. Mottagandet var gott. Efter filmen stod Evan och skrev autografer till publiken och fick gratulationer av etablerade filmstjärnor.

Filmen handlar om en kärleksrelation mellan en man med Down syndrom och en kvinna han varit förälskad i sen high school. Och om att ta hand om varandra i tuffa tider.

Jag har hittat ett klipp från filmen - och en intervju med Evan Sneider. Varsågoda!

Lotteri sponsrar Glada Hudik

2010-09-14T10:36:00.002+02:00

ICAs projekt att anställa upp till 1000 personer med intellektuell funktionsnedsättning i sina butiker är unikt i sitt slag. En av nycklarna är samarbetet med Glada Hudik-teatern.
Man har redan skördat massor med framgångar för sitt samarbete. Kultur och Näringsliv belönade ICA, Glada HUdik och Ericsson 2008, och Gyllene Hjulet utsågs ICA och Glada Hudik till årets samhällsengagemang i år.

Nu kommer alltså ett lotteri, "där en större del av överskottet skall nyttjas för att finansiera Glada Hudik-teaterns riksomfattande turné under 2011" (FUB, på denna sida finns lite teknisk beskrivning av lotteriet). Det är FUB som är förmånstagare och skeppar pengarna vidare. Lotteriets vinstvärde är 9,9 miljoner och ca 5 miljoner når FUB. Hur mycket av dessa som går till Glada Hudik har jag inte sett någon publicerad siffra på.

Vad kan man säga? Det är fantastiskt och sticker ut ordentligt. Jag känner inte till något annat sponsorprojekt i den här storleken där mottagaren är en teater byggd på personer med intellektuell funktionsnedsättning, varken i Sverige eller internationellt. Som jag förstod det så hade (har fortfarande???) brukarorganisationer i Spanien rätt till lotteri-intäkter. Men sponsorsamarbeten som omfattar flera miljoner mellan näringsliv och kultur/funktionshinder har jag hittills inte stött på. Någon annan som vet?

Det är bara att hoppas att lotteriet blir återkommande, och fortsätter komma Glada Hudik till gagn. Nästa produktion efter mega-succén "Elvis" kommer att ha uppskruvade förväntningar. Det finns ingen anledning som jag ser det att satsa på "större". Men även konstnärlig utveckling kostar. Och det gör det under en tid då man repeterar och inte syns lika mycket. Hur skönt hade inte en uthållig sponsor-relation varit då?!!!

Lotteriet återfinns givetvis i ICA-reklamen:

Se även FUBs pressrelease om lotteriet/samarbetet.

Compagnie of strangers i bilder

2010-09-14T09:51:00.004+02:00

Sydsvenskan har gjort ett bildreportage av Amiralsgatan i Malmö. Och utmed denna låååånga gata ligger Moomsteatern - i Folkets Hus.

Tidningsreportaget ligger inte ute, men det gör fotografernas bildspel. Ni kan se bilderna på Sydsvenskans web - här. Moomsteatern är den åttonde punkten från vänster utmed Amiralsgatan.

Det ni får se är bilder från repetitionerna av "Compagnie of strangers" + regissören Pelle Öhlunds kloka ord.

(Bilden i det här inlägget visar vårt hus utmed Amiralsgatan och är från bloggen Norra Sorgenfri nu).

Turnebilder

2010-09-03T08:29:00.006+02:00

Via Lars Darebergs blogg så får jag veta att det ligger ett bildspel från Glada Hudiks turné till New York på youtube. Det är fotografen Johanna Syrén som följt med och tagit bilder.

Det påminner Lars om när han följde med oss i Mooms på turné till Slovenien. Det bildspelet måste man klicka här för att få se. (Tro mig, det är väl värt klicket)

(ur bildspelet. Foto: Lars Dareberg)

Ett minne som poppar upp hos mig är när Mooms åkte på turné down under - till Australien - 1997. Aboriginernas delstatsmuseum Tandanya i Adelaide var spellokal, och Carer Support Network våra värdar. Kockums och Sparbanksstiftelsen var sponsorerna och kängururna var så vana med människor att våra skådisar fick var sitt halvtimmes-mys med sin favo-känguru i djurparken.

PS Glada Hudik söker 1500 statister till långfilmen om sig själva.
Intresserad? maila statisthudik@gmail.com.

Strangers blir magiskt

2010-09-01T08:36:00.003+02:00

Nu talar jag i egen sak. Gå och se Moomsteaterns "Compagnie of strangers" 9 okt - 13 nov i Malmö. Den blir magisk!

Nina Jemth och Pelle Öhlund heter skaparna bakom stycket, och gör även våra fem ordinarie skådespelare sällskap på scen. Deras säregna och fantastiska scenspråk fick Thalia-priset i år för "Ingen anledning till panik" under eget flagg i Varieteteatern Barbes.

Jag har förmånen att varje vecka få se smakprov från repetitionerna. Oj oj oj.... boka nu! (biljettinfo)

Snart börjar reklamfilmen gå på TV4. Men en sneak-peak finns både på youtube och nedan. Sprid!

Jennifer Aniston nästa att trampa i "r-word"-klaveret

2010-08-22T08:21:00.004+02:00

I USA bedrivs sen länge en kampanj för att stoppa användandet av "the r-word". Ett ord som väcker lika mycket negativa känslor hos personer med intellektuell funktionsnedsättning som ett visst "n-ord" gör hos människor med afroamerikanskt ursprung.

För några månader sen klampade Obamas stabschef Rahm Emanuel i klaveret, med stor efterföljande debatt. Nu får han sällskap i dumstruten av Jennifer Aniston. I en talkshow pratar hon om när hon klär ut sig till Barbara Streisand för ett modelljobb.

"I played dress up! I do it for a living, like a retard!" (J.Aniston)

Och nu är kritikstormen igång. Välförtjänt, kan man tycka. Viktigast är brevet från ordföranden i National Down Syndrome Society, Sarah Schleider.

Se klippet:

Läs mer själv:
NY Daily News, LA Times, US Magazine,

Nationellt kompetenscenter

2010-08-20T07:47:00.006+02:00

Igår kom Miljöpartiets taleskvinna i kulturfrågor Esabelle Dingizian till Mooms. Hon föreslår att det skapas ett nationellt kompetenscenter för kultur/funktionshinder, och att Moomsteatern skulle kunna vara lämplig att utgöra basen för den satsningen. (Initiativet föreslås inom den extra kulturmiljard som rödgrönt beslutat) Om detta hade vi ett samtal och diskuterade hur man skulle kunna göra.

Vilken chans det skulle vara! "En Moomsteater för hela Sverige" var formuleringen i pressmeddelandet. Det skulle vara kul att få möjlighet att utvecklas ytterligare.

(på bilden Klas Malmberg, Karolina Skog, Esabelle Dingizian)

Liu Wei

2010-08-16T07:47:00.004+02:00

China's got talent! Det vet vi som sett t.ex. the China Disabled People's Performing Art Troupe (video av Buddha with thousand hands här).

De kör också programkonceptet i tv. I år tävlar Liu Wei. Han spelar piano - utan armar.

Bra? Jodå, men för mig blir det nog mer i kategorin partytrick än avdelningen stor konst...

ICA-Jerry är tillbaka

2010-08-13T11:23:00.002+02:00

Jerry är tillbaka i ICA-reklamen. Hoppas det blir som en reguljär del av personalen. Det nya avsnittet i reklamsåpan är lovande. Han tillåts finnas med som vem som helst annars av karaktärerna. Typ lika villkor. Ni vet, det där som är så svårt...

Strangers

2010-08-07T07:34:00.003+02:00

Moomsteaterns höstpremiär blir "Compagnie of Strangers" av Nina Jemth och Pelle Öhlund. Igår var det kollationering. Dryga 20-talet medarbetare sågs för att ta avstamp mot sitt gemensamma mål.

På Mooms har vi kollationering i flera led. Vi lägger till en social kollationering. En sorts teambuilding. Det kommer från att en av våra skådespelare begärt det. Jobbet på golvet i repsalen kan vara sårbart och känsligt, och då vill man känna dom man lämnar ut sig till.

Brännbollen slutade med seger för lag 2. Praktikant-Elins alla frivarv fällde avgörandet. Pierre fick stilpoäng för en tjusig löpning från andra sidan plan och Ronnie bidrog med vansinnigt läckra jämfota-bränningar.

Som vanligt lästes manuset på kollationeringen. Men riktigt som vanligt var det inte. Eftersom "Compagnie of strangers" innehåller få vanliga repliker och massor av tekniska anvisningar, så hade Nina och Pelle gjort en lättläst variant. Till min stora glädje - det är ju genialt!

Men innehållet i manuset var ännu mer lysande. Boka nu (premiär 9 okt). På söndag är det biljettsläpp på Nobeltorget i Malmö. Jag tror man kan jaga ledtrådar gömda i bullar och vinna fribiljetter. Kolla hemsidan för mer detaljer. (PS - du är väl kompis med Moomsteatern på facebook?)

(foto Suzanne Hellberg)

Ellen, the Down syndrome girl, snart tillbaka

2010-07-29T13:27:00.004+02:00

Family Guys skapare Seth MacFarlane har sagt att den mycket kritiserade - och försvarade - tecknade figuren med Down syndrom "Ellen" kommer tillbaka.

Det var i februari i år som Family guy visade ett avsnitt där Stewie skulle gå på dejt med just denna Ellen. Skruven är att hon kör med Stewie och han kommer till slutsatsen att Ellen inte alls är speciell, hon är ju precis som alla andra tjejer.

Denna Ellen sades i programmet vara dotter till en som varit guvernör i Alaska, vilket fick Sarah Palin (som har en son med Downs) att gå i taket. Under förevändning att försvara barn med funktionsnedsättning attackerade hon programmet. Family guy fick dock med sig artisterna på sin sida, inklusive den skådespelare med Down syndrom som gjorde Ellens röst.

Nu snart dags för comeback, och ska vi anta nya rabalder? Det gör inget, tycker jag. Enda vägen ur mediastereotypen av offerporträtt i dokumentärer går via att porträtteras på många olika sätt. Även i satir. Även som inte helt god. Inslaget drev med Stewies (och våra) fördomar, och var icke stereotypt, och anställde en skådis med Downs för att göra jobbet.

Är det inte det vi har letat efter?

Uppdatera dig igen (via tidigare inlägg):
Family guy i blåsväder?
Skådespelare med funktionshinder till Family Guys försvar
Down syndrome girl Emmy-nominerad

Popwatch

Tyngdlöst teckenspråk

2010-07-27T15:10:00.002+02:00

Caldwell Dyson heter en av austronauterna på rymdstationen ISS. Hon talar teckenspråk, och därav så har nu en utsändning på ASL (american sign language) från ISS blivit möjlig.

Dyson har ingen egen hörselskada, utan har lärt sig språket av personligt intresse. Läs mer på NASA.

Tina Jansson

2010-07-21T14:29:00.005+02:00

"Någonting att äta, någonting att dricka,
någonting att älska och att hålla kär
är allt jag begär"

Karl Wehle i gamla svenska filmen "Kärleksexpressen" från 1932 - banalt.
Tina Jansson i P1 "Sommar" - genialt och nästan lite provocerande.

Tinas sommarprogram påminner om hur viktigt det är att många röster får höras. Det manifesteras nästan dubbelt. Dels är det ovanligt att personer med funktionsnedsättning är berättande subjekt i media. Ja, det är så marginaliserat att det kan mätas i promillehalter. Dels har ALS gjort att Tina inte längre har en egen röst. Hennes ord lästes av hennes syster.

Bra jobbat, Tina! (och kanske en liten varning för att SR de närmsta åren kommer att gömma sig bakom Tinas program när man kritiseras för bristande representation...)

Mer av Tina i bloggen Harpasione
Mer om Tina i media: DN, NA
Bloggat: Allt om media

Inget avtal om anpassning av litteratur

2010-07-13T11:54:00.003+02:00

WIPO, World Intellectual Property Organization, har haft möte. Det gick inget bra. Alla har åkt hem - utan avtal och utan fastställda förslag på nästa steg framåt i processen.

Bakgrund (ur inlägget "Västvärldens upphovsrätt vs blinda, förlamade och amputerade"):
"Det finns massor av människor runt om i världen som inte kan läsa en bok. En del på grund av synskada, andra beroende på att deras fysiska handikapp inte gör det möjligt för dem att vända sida.

Nu har Brasilien, Ecuador och Paraguay föreslagit WIPO - World Intellectual Property Organization - ett avtal som säkerställer möjligheten att anpassa och sprida copyrightskyddat material till personer som pga funktionsnedättning behöver det.

Det motarbetas av USA, Canada, EU, Australien och Nya Zeeland.

Förslaget innehåller bland annat villkoren för att anpassa och distribuera material, att katalogisera den, och att kunna utbyta alster över nationsgränserna. Samt högkostnadsskydd så att anpassade verk inte blir dyrare än tryckta (i den rika världen) och prissatta på ett sätt så att människor med funktionsnedsättning kan ha råd med dem (i den fattiga världen). "

Men förhandlingarna har alltså brakat samman. Hela den proceduren kan den engelskläsande ta del av här.

Sett ur funktionshinderperspektiv så är det de rika länderna som bromsar. De vill ha icke-bindande överenskommelser och mängder med restriktioner. Det beror knappast på att de inte vill bli lästa av personer med funktionshinder. Det är ingen djärv gissning att illegal spridning, t.ex. fildelning av "text till röst"-anpassat material, är en riskfaktor.

Tills dess att ett avtal finns, så är personer som funktionshindras av pappersboken hänvisade till ett rätt begränsat urval av litteratur. I tredje världen är det än värre.

Vem ska spela Salander?

2010-07-12T13:31:00.003+02:00

Hollywood är på gång med Millenium-böckerna. De ska bli film, och den stora frågan är förstås vem som ska få en Oscars-chans via funktionshinder-gestaltning. Det vill säga - vem ska spela Lisbeth Salander?

Vad är oddsen på att det blir en skådis som själv har Asperger syndrom? Ungefär lika obefintliga som att Hollywood skulle rea ut en självklar Oscarsvinnare till svenska Stagepool för rekryteringshjälp.

Men - så har tydligen skett! Bolaget hade en annons inne på sin hemsida som sökte efter hugade på rollen som Salander.

DN: "I övrigt är historien höljd i dunkel. Anna-Clara Blixt Modin vill inte berätta om det var filmbolaget Sony Pictures, som äger rättigheterna till den amerikanska versionen, som låg bakom annonsen. Hon vill heller inte avslöja om man äntligen har hittat den rätta Salander, eller varför man söker efter henne bland svenska skådespelare."

Större roller går nästan aldrig till skådespelare med egna diagnoser. Detta har väckt bestörtning ett flertal gånger i USA. Jag har tagit upp detta i bloggen förut:
Läs Professor Lennards ideologiska betraktelse över fenomenet här.
Läs en jämförelse mellan USA och Storbrittanien här.
Döva skådespelares protester vid iscensättandet av "The heart is a lonely hunter".
Lady Gagas dansare i rullstol väckte kritikstorm.

Tips på slutlig rollinnehavare mottas i kommentarerna. Vinnaren får nåt pris, får se vilket...

Svensk media: SVT, BT, Barometern, Allehanda, HD, VF, Metro, VLT.

Norska aviser: Dagbladet, VG.

"Down syndrome girl" Emmy-nominerad

2010-07-10T12:22:00.003+02:00

Stort bråk o rabalder för nårgra månader sedan, men nu Emmy-nominerad. Serien Family guy utmanade, omvärlden reagerade. Läs mera om kontroversen här och här. Hör låten och läs den omtalade texten nedan. Vad tycker du?

Stewie: You've got to look your best tonight
You tubby little parasite
Cause there's a lovely lady and she's waiting for you

And though her pretty face may seem
A special person's wettest dream
Before you get to see it there are things you must do

We'll try a tie
And boutonniere of yellow

Or a rose that shows
That you're a classy fellow

With a posh panache
Of Jefferson and Monticello
Busting out a mile with style

I know you just can't wait to stare
At all that luscious orange hair
But boy before you touch a single curl
You must impress that ultra-boomin',
All-consumin', poorly-groomin'
Down syndrome girl

On any normal day you reek
As if you were on a farting streak
Your finger's up your nose and you're dripping with drool

But if you want a lady's love
You're better off by smelling of
A gentlemen's cologne instead of sneakers and stool

A squirt, a spurt
Of something just for Ellen
And you'll see that she
Will find you so compelin'
And she does because
The only smell that she'll be smellin'
Won't be coming from your bum

You wanna take that little whore
And spin her on the dancing floor
But boy before you do a single twirl

You must impress that effervescing,
Self-possesing, no-BS-ing
Down syndrome girl

Her eyes are emerald portals
To a secret land of love
And her smile is like the sweetest summer flower
Her kiss is so inviting
And her hugs are so delighting

And what makes them really nice
Is that they've got a little spice
Because they're tighter than a vice
And they go on for an hour

(Stewie and Chris tap dance)

My boy, between the two of us
We'll get you on that shorty bus
And then you're gonna take it for a whirl

Now go impress that super-thrilling
Wish-fulfilling, Yoo-Hoo spilling,
Ultra-swinging, boner-bringing,
Gaily singing, dingalinging,
Stupefying, fortifying,
As of Monday, shoelace tying,
Stimulating, titillating,
Kitty-cat impersonating,
Mega-rocking, pillow-talking,
Just a little crooked walking,
Coyly pouting, booby-sprouting,
For some reason always shouting,
Fascinating, captivating,
Happiness and joy creating...
Down syndrome girl!

Jesse Higman

2010-07-06T12:37:00.002+02:00

Ytterligare en konstnär som gjorde starkt intryck under Very Special Arts festival i Washington DC var Jesse Higman.

Jag hittade den här videon om hur han jobbar och hans liv. Se den och/eller gå vidare till hans mycket illustrativa hemsida.

Seattle Channel Video can be played in Flash Player 9 and up

Nalaga - Dövblind teater i Israel

2010-07-05T18:08:00.004+02:00

För över ett år sen jublade jag här i bloggen om nyheten att Riksteatern/Unga Tyst Teater startade ett projekt för dövblinda skådespelare.

Måhända har en framtida samarbetspart dykt upp på nätet? Israeliska Nalaga har visats i åtskilliga internationella medier. Hittills okända för mig, men det triggar impulser i resnerven.

Börja med att se trailern på föreställningen "Not by bread alone":

Fortsätt med ett reportage:

Extra ordinary

2010-07-05T11:55:00.008+02:00

David Toole är en extraordinär dansare. Några av er har sett honom i dansgruppen DV8 på SVT. Själv mötte jag honom vid ett antal tillfällen då han var en del av engelska Candoco.

Nu är han i Sydafrika och jobbar med den stående dansaren Lucy Hind. Se intervjun med de nedan. Där finns även små, små smakprov från föreställningen "Extra ordinary". Men framför allt läs artikeln av Njabulo S Ndebele i Times live. Följ skribentens alla tankar och känslor i mötet med dansen. Eller är det mötet med funktionshindret? Och varför är det så svårt att hantera antingen eller eller både och? Och varför måste det vara viktigt över huvud taget?

Ju Gosling - Abnormal

2010-07-03T10:36:00.006+02:00

Very Special Arts hade en stor utställning på sin festival i Washington DC. Verk av konstnärer med funktionsnedsättning från hela världen kunde ses.

En av de som fastnade i min minnesbank var Ju Gosling. Hon är 40-nånting, brittiska och utgår mest från digitala medier. Hon har skapat utställningen "Abnormal", som bilderna i Washington (och här i bloggen) är hämtade ifrån.

Du kan se hela hennes utställning i digitalt format här.

Interact trailer

2010-06-29T09:51:00.003+02:00

I förra inlägget uppmärksammade jag Minneapolisgruppen Interact. Nu finns en trailer på deras föreställning, och i slutet några rader från en i publiken vars liv har förändrats.

Interact Minneapolis

2010-06-22T07:05:00.004+02:00

I Minneapolis finns teatergruppen Interact. De verkar som en motsvarighet till vår svenska Daglig verksamhet i ett program för konstnärlig kreativitet genom antingen teater eller bildkonst.

Nu är de på väg att ha premiär på "Madame Majesta's Miracle Medicine Show". Jag träffade Interacts konstnärliga ledare Jeanne Calvit för tio år sedan på en konferens. Vi jämförde villkor - Mooms jobbade på den tiden i ett samarbete med daglig verksamhet - och jag kommer ihåg att Jeanne tittade på vår repertoar och sa att såna provokativa frågor kunde inte de ta i. Man kunde inte riskera att sponsorerna eventuellt skulle välja att dra sig undan ett kontroversiellt sammanhang.

Hela artikeln här och fler bilder här.

Konservativ Poppins flyger högt i finalen

2010-06-20T13:55:00.004+02:00

Disneys musikalbolag gjorde mig salig och rent av hög i flera dagar när jag för tio år sen såg deras "Lion King". Det var så nyskapande, så visuellt, så nytänkande. Inte ett kommatecken av förstockat musikaltänkande. Så jag gick och såg Mary Poppins med stora förväntningar.

Men Mary Poppins på Broadway är raka motsatsen. Konservativ tradition, man behåller en gammal engelska, och när drakarna ska dansa så görs det med klassiska balettsteg medans dansarna håller var sin drake ovanför huvudet.

Men slutet gör att jag - nu efteråt - glatt har lidit mig igenom dessa 2 timmar och 39 minuter som föregår detta minne för livet. Flygkonstruktörerna har lyckats med något alldeles fantastiskt. Fråga mig inte hur.

Mary Poppins börjar sin flygning på vänster mittscen, svävar diagonalt ut mot förscen, fortsätter ut ovanför publiken, stannar framför häpna besökare på andra balkongen och försvinner upp i ljusrampen ovanför salongen. (Kolla trailern nedan)

Det är fullkomligt magiskt...

Fela på Broadway

2010-06-20T13:44:00.003+02:00

Jo, jag lockas av det udda, det är väl allmänt känt. Fela marknadsförs som en musikal som förändrar Broadway.

Den bygger på nigerianske musikern och ikonen Fela Kutis liv. Från shack till världsstjärna.

30 personer på scen, pulserande rytmer och ett otroligt gung. Rytmer, dansglädje och koreografier som tillvaratar västafrikanska danssteg. Förnyande? Ja, kanske - jag vet inte hur förstoppat Broadway är. Men överraskande - nej. Bra - ja. Men bara delvis.

Ensemblespelet är helgjutet. Men upphovsmännen har valt att lägga hela historien som en berättelse i jag-form, där Fela Kuti återberättar sitt liv fast genom show-nummer. Och den "fräschören" håller inte i två akter.

Daniel Tammet

2010-06-19T14:22:00.003+02:00

Han lärde sig isländska på en vecka och kunde återge 22.514 decimaler av Pi efter att ha tittat på talserien EN gång (De hade inte skrivit upp fler). Den mänskliga hjärnan rymmer mysterier, och Daniel Tammets har fått etiketten savant, men även diagnosticerats med Asperger syndrom. Nu frågar man sig - har han världens högsta utnyttjade hjärnkapacitet?

Han har tröttnat på att bli betraktad som annorlunda (och särskilt alla jämförelser med Rain man), och därför tränat in ett vad vi upplever som normalt beteende. Se den andre rätt in i ögonen, t.ex.

Men inne i huvudet går det undan. Siffrorna är bilder som omedelbart associeras med andra bilder. Något alla kan lära sig, hävdar han.

Brittiska Times har en artikel här, NY Times här och Youtube har denna video:

Next to normal

2010-06-18T14:39:00.003+02:00

Next to normal är en musikal om en familj i förorten, där modern lever med en psykisk sjukdom. Mitt intresse för gestaltningen av rollfigurer med funktionsnedsättning tog mig dit. (Bipolärt syndrom - sjukdom eller funktionsnedsättning? Se här.)

Manusförfattarna, regissören och Alice Ripley - som spelar rollen som modern - gör alla ett medvetet arbete bort från spelad galenskap. Det är befriande. Jag rekommenderar artikeln i NY Times som uppmärksammar deras arbete.

Men ytterligare en sak är fantastisk i "Next to normal". När alla andra musikaler är teknik för hur mycket miljoner som helst, stora ensembler med jätteorkestrar, körer och dansare, och folk flyger genom luften och det är happy end i färgexplosioner - så är den här tvärtom på alla punkter.

Sex skådespelare och fyra musiker, vardagsrealism i förorten, bägge fötterna och alla rollfigurerna med oerhörd tyngd förankrade på scengolvet och i verkligheten, och ett slut som i all sin mänsklighet gör att jag tömmer tårkanalerna och går därifrån fullkomligt utpumpad.

Sannerligen, en gigantisk prestation långt ifrån den glamour och yta som förväntas känneteckna Broadway.

Dragspelare med cp i filharmonisk orkester

2010-06-18T14:06:00.003+02:00

Huang Baiqin heter den unge man som nyss blivit uttagen att spela med Shanghais filharmoniska orkester. Han är 16 år - och har cp.

Mamman upptäckte att han verkade musikalisk när han nynnade med i TVs melodier, och tänkte att här kanske fanns en framtida försörjning för pojken. Men ingen skola skulle vilja ta emot en elev med cp. Så hon övertalade en medlem av filharmonin att ta honom som privatelev.

Sen dess har han övat 5 - 6 toimmar om dagen. Nu är det dags att ta steget upp...

Shanghaidaily

Danskompaniet Spinn

2010-06-15T14:17:00.004+02:00

Lars-Göran Wadén driver en utmärkt blogg som heter "Livet rullar vidare". Han pekar idag på att det startats ett nytt danskompani i Göteborg.

Så här skriver man själva på sin hemsida:
"Den 1 mars startade Danskompaniet SPINN sin första arbetsperiod. Då samlades de fem dansarna och konstnärliga ledaren Veera Suvalo Grimberg för första gången för att inleda en ny epok inom svensk nutida dans. Eftersom det inte tidigare funnits något professionellt integrerat danskompani är det ett pionjärarbete. Veera Suvalo Grimberg är konstnärlig ledare och Producentbyrån står för administrationen.

SPINN har fått ett treårigt kulturstrategiskt uppdrag från Västra Götalandsregionen och har även stöd från Göteborgs Stad. I mars 2010 arbetade kompaniet i Göteborg och i april genomfördes ett residens i Vänersborg i samarbete med Vänersborgs kommun och Danskontoret.

Det första året kommer att ägnas åt uppbyggnad av kompaniet, workshops, öppna jam, deltagande på seminarier och konferenser samt etablerande av nätverk. 2011 kommer föreställningsverksamheten att ta fart, även internationellt. "

Jag ska följa utvecklingen med spänning...

Danskompaniet SPINN dansar Tvetydigt Stycke av Veera Suvalo Grimberg from Producentbyrån on Vimeo.

Evelyn Glennie

2010-06-13T14:36:00.005+02:00

Evelyn Glennie är fantastisk. Som slagverkssolist slår hon alla med häpnad. Vet man att hon dessutom är döv, så blir prestationen hon utför än större.

Jag har haft förmånen att både få höra henne föreläsa och uppleva en konsert. Hon fick stående ovationer bägge gångerna.

För Evelyn Glennie är hela kroppen ett öra, och hela salen den sammanlagda ljudmiljön.

Hon föddes hörande, och med musik i hemmet och i familjen. När hon så småningom blev döv sa man till hennes föräldrar att stoppa henne i dövskola. Föräldrarna svarade att de tänkte de inte alls göra. De tänkte lösa eventuella problem när de kom, inte ta ut dom i förväg.

På musikhögskolan sa man att det inte var någon vits att utbilda henne, för hon skulle aldrig kunna få ett jobb i en symfoniorkester. Som om det var hennes mål? Eller som om det var skolans sak att stänga ute på grund av deras syn på en eventuell arbetsmarknad? Skolan fortsatte, att vara döv och pyssla med klassisk musik lät sig inte göras. Evelyn Glennie reflekterade med att undra om de hört talas om Beethoven?

De adderade moment till hennes auditions som andra inte behövde gå igenom. Oförberedda test. Hon klarade de alla. Till slut kunde inte den engelska motsvarigheten till Musikhögskolan neka henne att börja utan att bryta mot lagen.

Idag är Evelyn Glennie ett hett eftertraktat världsnamn på slagverk. När kommer hon till Sverige härnäst?

Nedan två klipp!
Det första från det stycke vi hörde henne spela, dock med en annan orkester. Här finns docck inga bilder på EG in action.
Klipp två så ser vi EG spela Marimba, men i ett annat stycke.

AXIS

2010-06-13T14:18:00.005+02:00

Axis Dance Company finns i Oakland, San Francisco. De är mer europeiska i sin approach, i det att de vågar använda de annorlunda kroppar och uttryck som finns hos dansare med rörelsehinder. Till skillnad från en del amerikanska danskompanier som mest verkar vilja kopiera schablonen av balett, men med piruetter på hjul.

Man är dessutom nu så erkända att man samlar dansare internationellt. Rodney Bell i detta stycke hör till exempel hemma i Nya Zeeland.

Enjoy!

Salif Keita

2010-06-13T13:55:00.006+02:00

Salif Keita spelade på George Washington-universitetet som en del i Very Special Arts festival som uppmärksammar artister med funktionsnedsättning från hela världen. Vadå Keita funktionshindrad? tänker kanske en del. Salif Keita har albinism. Inte den bästa av förutsättningar om man som Salif bor i Mali.

När jag var ung hade vi ett uttryck inför lördagskvällarna som var att vi skulle "gå ut stenhårt och sen öka hela tiden". Det slutade ändå oftast vid korvkiosken när orken sinat.

Men nu fick jag uppleva en artistakt som levde upp till mantrat. Keita börjar med att säga att det här är afrikansk musik. Då finns det ingen möjlighet att sitta och lyssna. "Upp med er!" Han möttes av jubel och en folkhop som gav upp sina platser till förmån för en pulserande kroppsmassa framför scen.

Oj, viken musik! Med instrument jag inte visste fanns. Efter ett tag kommer en man in och strör pengar över Keita. Efter ett tag kommer en till. Dollarsedlar stoppas i kläderna. Snart är det en aldrig sinande parad av människor, gamla och unga, män och kvinnor, som häller pengar över Keita och bandmedlemmarna. Till slut gör de ett avbrott för att sopa upp pengarna från scengolvet, och får uppmana folk att sluta för att kunna slutföra konserten.

En upplevelse!

Fantastisk diagnos!

2010-06-11T21:34:00.004+02:00

"The diagnosis of a faun" med Tamar Rogoff Dance productions är en fantastisk föreställning. Koreografen Tamat Rogoff är ett geni. Och Gregg Mozgala i rollen som det mytiska väsendet (en blandning av hjort och ung man) är inte bara vacker, helt rätt för rollen, en bra dansare med en magnetisk utstrålning - nej, han personifierar hela stycket som ligger i snittet mellan medicin och dans.

Tamar Rogoff har gjort sig ett namn med att konstant tillföra nya element till den moderna dansen. Dans på nya platser, dans med nya element, dans i nya konstellationer. Hon räds uppenbarligen inget och landar i succé om och om igen.

The diagnosis of a faun började enligt Tamar med att hon länge drömt om att få göra en pas de deux mellan en riktig läkare och en riktig dansare. Hon förverkligar detta med denna produktionen, men på vägen kom Gregg Mozgala förbi hennes ögon när hon såg "Romeo & Julia" på Theatre Breaking Through Barriers. Kropp, att rätta till kropp, att kropp ska vara rätt, kopplingen medicin, kroppsideal, dans blev rikare.

Gregg har cerebral pares. Han och Tamar har uppmärksammats i nationell tv för sitt gemensamma arbete att omprogrammera Greggs neurologiska vägar mellan hjärna och muskler. Arbetet har varit så lyckosamt att man inbjudits till prestigeuniversitet som Harvard för att berätta om sitt arbete. Mötet mellan medicin och dans begränsades inte till kontexten på scen. Den blev verklighet.

Men det stora är att förutom alla dessa lager av betydelser, så är stycket både humoristiskt, normbrytande, erotiskt och vackert. Tamar Rogoff har mixat två kvinnliga moderna dansare med en manlig skådespelare med cp och en livs levande doktor i övre medelåldern. Och hon borde lära ut casting till varenda rollbesättare!

Judith Scott

2010-06-11T14:43:00.004+02:00

Hon föddes tidigt 40-tal. Hon hade Downs och var döv, men det brydde sig ingen om att ta reeda på. Hennes föräldrar blev uppmanade att sätta henne på en institution.

Efter trettio år i mörkret hämtas hon av sin tvillingsyster till Californien. Hon hamnar på Creative Growth i Oaklans (San Francisco Bay area), ett center för konstnärlig kreativitet hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar.

De första två åren gör hon - ingenting. Och centret - med en strikt "hands off"-policy, låter henne vara. Man undervisar inte. Man sysselsätter inte. Man möjliggör för den egna kreativiteten att få utlopp.

Hon blir en internationellt erkänd konstnär. New York Times främsta kritiker har höjt henne till skyarna. Hon har ställts ut över hela världen. Jag hörde Creative Growths ledare Tom di Maria tala, och ingen tror att Judith Scotts konstverk är slumpmässiga garnbollar efter att ha hört honom beskriva process och tanke.

Även systern Joyce Scott var med. Hon levde med sin syster i en nära harmoni. Judith Scott dog 2005 av naturliga orsaker.

Ugandas Tysta

2010-06-11T14:30:00.004+02:00

Uganda Deaf Silent Theatre är väl Sveriges enda bidrag till VSA-festivalen i Washington. Nej, inga svenskar på scen vad jag vet, men Ugandas tysta teater startades som ett samarbete mellan den svenska Tyst Teater/Riksteatern och Uganda National Association of the Deaf. Vackert så.

The Magic seeds är en historia om en pojke som luras att byta sina pumpor mot frön. Men fröna visar sig vara magiska.

Sagan har inte alls samma 1-2-3 formatering som Bettelheim proppat i oss, och tolkningen sker i flera nivåer. Dels till talad engelska för oss som inte förstår teckenspråk. Dels till amerikanskt teckenspråk, då tecknen skiljer över världen.

Jag finner den vacker, enkel och stundtals vacker, men långsam. Och tänker att jag undrar om det har något med Ugandiskt berättarformat att göra, med teckentalande berättande att göra, av pedagogiska skäl eller bara för att man valt det... ?

Standup comedy night

2010-06-10T15:13:00.004+02:00

Washingtons standup-hak är DC Improv. I entrén till källarklubbens lokaler hänger bilder på alla kändisar som uppträtt här. Seinfeld här. Chris Rock där.

Igår kväll var det fullsatt i publiken och på scen. Tre komiker, alla med olika funktionsnedsättningar, tog oss med storm. Kvinnan snett framför mig skrattade så hela kroppen skakade som vore hon en figur i en tecknad film.

Brett Leake hittade jag på Youtube. Här som gäst hos Jack Diamonds morning show. Hör honom berätta om sin datachip-baserade hightech-rullstol, och hur en 12-åring hackade honom och körde honom av scen:

Kathy Buckley finns också på nätet. Hör henne berätta om hur hennes älskare blir elchockade när de sticker tungan i örat på henne:

Josh Blue var huvudnamnet. Vinnaren av USAs "Last comic standing" season 4 är en fantastisk komiker. Klart han finns på nätet han med! Här om hur han träffade sin japanska frus familj.

Blue Eyed Soul Dance

2010-06-10T14:29:00.003+02:00

Blue Eyed Soul Dance Company stod för gårdagens Millenium-event. Millenium North och South är två av jag vet inte hur många scener i Kennedy Center. Varje dag - året om - bjuder Kennedy på gratis underhållning av första klass på en av Millenium-scenerna. Under VSA integreras passande inslag av festivalen i Kennedys Millenium-utbud. Kennedy får unika framträdanden som når en annan publik, och VSA når den generellt kulturintresserade allmänheten.

Blue Eyed Soul hör hemma i lilla Shropshire på engelska landsbygden. Deras specialitet är "aerial dance". De dansar upphissade i linor. Vikt, motvikt, balans och tyngdlag får andra betydelser.

Blue Eyed Soul bjöd på två stycken. "Take, a dance in the park" och "Sugar". Den första finns ett avsnitt ur på videon nedan, fast då utomhus. Men det är den andra - "Sugar" som imponerar mest på mig. Den dansade - på ett plan självbiografiska - berättelsen om flickan som vägde mindre än ett paket socker vid sin födelse. Som opererats och skruvats i varje del av sin kropp. Och som när hon rullstolsriggas för att börja sin flygande del av dansen får en massa sockerpaket som motvikt. Det blir ett exempel på ett lysande undantag. Många är de som i konstens namn ställer ut sina livsöden och faller tungt på att de inte har något egentligt konstnärligt format eller idé. Men så är inte fallet här. Då blir det inte bara bra. Då bokstavligen lyfter det konsten till nya höjder.

Festivalens första besvikelse

2010-06-09T19:52:00.004+02:00

Anita Hollender har gästframträdanden i TV-serier och roller på off Broadway på meritlistan. Det hjälper inte i hennes egna "Still standing" på Very Special Arts festival i Washington DC.

Hon sjunger sånger om sin cancer och ett amputerat ben, barnafödsel och kärlek. Rent känslomässigt blir mitt gensvar "jaha?" eller möjligen "jaså...". Konceptet med fixerat smil från öra till öra, förinspelat musik-komp och ibland duett mot förinspelad röst är stendött.

Det här är inte ovanligt, tyvärr. Och så måste det få vara på ett sätt. Nischen är ung. Många utbildningsvägar är stängda. Infrastrukturen för handikappkultur är bristfällig. Därav att genier, fullträffar och smash hits får samsas med ett och annat krims krams när vi samlas för festival.

Mitt mulna anlete förändrades dock när jag gick runt hörnet. Där satt en ung man och spelade för livet. Och jag bryr mig inte om han valt instrumenten utifrån plånbok eller utifrån konstnärligt koncept - det bara svängde nåt helt grymt!

Svaret sitter givetvis inte i antalet ben. Utan att här var en artist som behärskade sitt instrument.

Mat Savage trio

2010-06-09T15:17:00.003+02:00

Ett geni.

Matt Savage är savant. Han är en av dessa få som föds med autism och blir överjävligt begåvad inom en nisch. När han var 8 år så spelade han piano för Dave Brubeck och jammade med Chick Corea. Året därpå blev han inbjuden att jamma med McCoy Tyner. Som 11-åring debuterade han på legendariska Blue Note på Manhattan. Sen fortsätter det likadant. Hans biografi är lång som ett ösregn med förnämaste namdedropping.

Nu är han 18 år. John Funkhouser, pianist/basist och Steve Silverstein, trummor har funnits med Matt i nio år (halva hans liv). Deras meritlistor är nästan lika imponerande, men de har jobbat ett helt vuxenliv på att skrapa ihop sina.

Jag såg hans konsert igår. Ett minne för livet...

Nedan ett klipp av alla i högen på youtube. Njut!

Michigans Yembetrummor

2010-06-09T15:01:00.003+02:00

Afrobeats Mali var titeln på ett musikprogram för en barnpublik. Ett dussin trumslagare, alla tonåringar med funktionsnedsättning från Detroit Michigan, fick salen och barnen att gunga av rytmer från Mali.

Showen stals först av en två-årig flicka längst bak på golvet i salongen. Hon kunde inte sitta still. Hela hennes kropp pulserade i takt med scenens rytmer från första takten. Och när barnen sen bjuds upp på scen för att spela på ledarens trumma, så är det en fyraårig grabb som sätter igång och börjar spela avancerade rytmer, utan att tänka, det bara finns där.

Konstnärligt unikt? Nä. Men oj vad det funkade på barnen - och oss andra!

Skapandet av ny dramatik

2010-06-09T14:36:00.003+02:00

På måndagkvällen såg jag "Turning Point", en "staged reading" av nya pjäser av nya dramatiker. Det gemensamma för dessa dramatiker är att de har en egen funktionsnedsättning. De har deltagit i ett samprojekt mellan Fishamble och Arts & Disability Ireland i syfte att ta fram just ny dramatik härstammande från personer med funktionsnedsättning.

Jag tar med mig två pjäser hem för spridning. Dels "Rings" av Rosaleen McDonagh. Hon härstammar från resandefolket och har masters i etnical & racial studies och creative writing. Hennes pjäs handlar om en ung - döv - kvinna av resandefolket inför hennes arrangerade bröllop. Här lästes den av en teckentalande skådis i kvinnorollen (som också låg som rösttolkad i en förinspelad bandning.) och en hörande/muntalande skådis som pappan.

Stephen Kennedy bidrog med "Should have gone to Lourdes", en kort enaktare om två bröder på en bordell. Den ena broderna har cerebral pares. Besöket är till för att han ska förlora sin oskuld. Den skulle ha sin givna plats i den förvirrade debatt som förs i Sverige och som antar att män med funktionsnedsättning mangrant skulle jubla över möjligheten till "köpesex" via någon myndighetsbedömd insats. Stephen har tidigare fått både poesi, noveller och en radiopjäs publicerad/sänd.

En icke fungerande marknad för kultur

2010-06-09T14:33:00.003+02:00

Den fria marknaden funkar inte när det kommer till scenkonsten i USA. Om detta skriver jag i min andra blogg Hållbar humanism. Klicka här för att läsa om slavlöner och professionella skådisar som tvingas betala för att få spela.

Locomotion

2010-06-08T15:09:00.005+02:00

Varje dag under VSA-festivalen så presenteras Happenings at the Herman. Först ut på måndagen tre amerikanska danskompanier.

The Moving company (bild vä)kom med ett stycke där 12 dansare och lika många vita stolar jobbade med charm och inkludering som ledord.

Dancing Wheels är något av en amerikansk institution. Jag såg de för tio år sedan och hamnade då i att de i motsats till europeiska koreografiers utmaningar av normalitet och kropp ofta hamnade i att kopiera stående findans. De har utvecklats sen dess. Nu finns andra rörelsemönster men fortfarande händer inget inuti mig. Jag undrar om det inte är för att jag fortfarande känner viljan efter en yta som andas välvilja och "nästan normativitet".

Bäst denna lunchföreställning blir därför Karen Petersons danskompani. De jobbar med att både upphäva, utmana och utveckla dansarens bästa verktyg - den egna kroppen. Samarbetet mellan två av de kvinnliga dansarna blir ett äventyr. Och när ensemblen sedan dansar i förinspelade videosekvenser så finns samma person i tre upplagor - i kropp, i skuggspel och på duk. Kroppars olikheter, rörelsers dynamik och projektion kontra verklighet skapar ett konstnärligt forum som blir eftermiddagens bästa minne.

Trailer från Karen Petersons danskompani: